I Zenit

Frank knackar på dörren trots att det uppenbart inte är någon hemma, men lite försiktigare än om någon varit det. Neddragna persienner, den låsta dörren, ouppvirvlade dammkorn, klara tecken på frånvaro. Solen gassar honom i nacken, på den här lilla avsatsen framför dörren känns det som att den står i zenit, och han oroar över att bränna sig ytterligare; att dra bort hudflagor tillhör topp tio värsta saker som finns, från nacken dessutom när man inte ser om drar för långt.

Frånvaron av reaktion på knackningen bekräftar det uppenbara, han rotar utan framgång runt i väskan för att hitta en lapp att skriva ett meddelande på. En penna ligger intrasslad i badbyxorna längst ner. Han ser sig omkring, från insidan av den inglasade verandan skymtar ett bord, ryggen av en stol, ännu mer ouppvirvlat damm. En fluga flyr. Han drar försiktigt upp dörren och går in. Känslan av att det inte varit någon här på länge tränger fram. Var det inte idag de skulle träffas? Känslan av långvarig frånvaro får honom att fundera om det ens var i år.

I hörnet ligger en bunt tidningar. Frank bläddrar i några av dem för att hitta en tom sida att skriva på. Värmen har sugit syret ur rummet och det sticker i halsen. På bordet ligger en tunn bunt servetter, gröna med bård. Han viker upp en av dem och börjar skriva.

Frank har alltid haft svårt att skriva sådana här meddelanden. Hur ska man kunna låta bli att låta irriterad när mottagaren kommer att förutsätta att man är det? Att skriva alltför hurtigt går inte heller, då blir det undertryckt ilska istället för irritation. Han klämmer några ord ur pennan och skriver under med datum och en hälsning med utropstecken. Längst ner skriver han sitt namn med stora ihåliga bokstäver.

En stängd verandadörr med fönster leder in i huset. Om han trycker dit servetten kommer hon inte att missa den, servetten kommer heller inte att blåsa bort eller bli stulen. Dörren går upp när han närmar sig den, nästan som på bio. Ett steg, dörren öppnas, ett steg till, dörren öppnas ytterligare. Han går in i huset.

Rummet är väl bekant; han har varit här många gånger förut. Minnena av fester med halvtömda glas och jazz på hög volym, middagar med stek och springande barn, den där gången när Karin inte kunde sluta gråta hur hans hand än strök över hennes kind, lever upp men är bleknade som vilken super 8-film som helst. Divanen i hörnet bär avtrycket av hennes kropp.

Det är dammigare här. De bruna ryggarna i bokhyllan är blekta. På bordet står en tallrik med en halväten potatis, runt potatisen surrar små insekter och mellan dem har en grön klump växt fram. På golvet ser han en mängd gröna servetter med bård utspridda på den äkta mattan. Han tar upp en av den och läser sin egen handstil. Samma text som servetten han bar med sig in. Servetten från golvet är undertecknad med ett Frank av stora ihåliga bokstäver. Han tar upp ännu en servett och ännu en. Samma text, samma stora ihåliga bokstäver på allihop. Bara olika datum.

Så minns han. Med ena handen fångar han dörrkarmen för att inte ramla. Yrsel kommer och går innan han backar ut på verandan. Han vänder sig och går med snabba steg ut i solskenet. Hon finns inte längre och även denna gång kommer sorgen för första gången. Han gnyr och måste sätta sig på huk, han hör hur han låter som en slagen hund, en inande mygga.

Solen står i zenit och steker obarmhärtigt, Frank sitter på huk under den, utan någon svalka att söka sig till. Han gnyr länge.