Frank Fernando är död

Frank Fernando är död efter en lång tids sjukdom. Hoppet lever nu endast till en virusinjektion av Solanum.

Den som vill följa andra skribenter från skymningen är välkomna att göra detta på 2049 - ett nytt litterärt forum.

(20fyrtio9.wordpress.com)

Frank Fernando är död.

Länge leve Frank Fernando.

I Zenit

Frank knackar på dörren trots att det uppenbart inte är någon hemma, men lite försiktigare än om någon varit det. Neddragna persienner, den låsta dörren, ouppvirvlade dammkorn, klara tecken på frånvaro. Solen gassar honom i nacken, på den här lilla avsatsen framför dörren känns det som att den står i zenit, och han oroar över att bränna sig ytterligare; att dra bort hudflagor tillhör topp tio värsta saker som finns, från nacken dessutom när man inte ser om drar för långt.

Frånvaron av reaktion på knackningen bekräftar det uppenbara, han rotar utan framgång runt i väskan för att hitta en lapp att skriva ett meddelande på. En penna ligger intrasslad i badbyxorna längst ner. Han ser sig omkring, från insidan av den inglasade verandan skymtar ett bord, ryggen av en stol, ännu mer ouppvirvlat damm. En fluga flyr. Han drar försiktigt upp dörren och går in. Känslan av att det inte varit någon här på länge tränger fram. Var det inte idag de skulle träffas? Känslan av långvarig frånvaro får honom att fundera om det ens var i år.

I hörnet ligger en bunt tidningar. Frank bläddrar i några av dem för att hitta en tom sida att skriva på. Värmen har sugit syret ur rummet och det sticker i halsen. På bordet ligger en tunn bunt servetter, gröna med bård. Han viker upp en av dem och börjar skriva.

Frank har alltid haft svårt att skriva sådana här meddelanden. Hur ska man kunna låta bli att låta irriterad när mottagaren kommer att förutsätta att man är det? Att skriva alltför hurtigt går inte heller, då blir det undertryckt ilska istället för irritation. Han klämmer några ord ur pennan och skriver under med datum och en hälsning med utropstecken. Längst ner skriver han sitt namn med stora ihåliga bokstäver.

En stängd verandadörr med fönster leder in i huset. Om han trycker dit servetten kommer hon inte att missa den, servetten kommer heller inte att blåsa bort eller bli stulen. Dörren går upp när han närmar sig den, nästan som på bio. Ett steg, dörren öppnas, ett steg till, dörren öppnas ytterligare. Han går in i huset.

Rummet är väl bekant; han har varit här många gånger förut. Minnena av fester med halvtömda glas och jazz på hög volym, middagar med stek och springande barn, den där gången när Karin inte kunde sluta gråta hur hans hand än strök över hennes kind, lever upp men är bleknade som vilken super 8-film som helst. Divanen i hörnet bär avtrycket av hennes kropp.

Det är dammigare här. De bruna ryggarna i bokhyllan är blekta. På bordet står en tallrik med en halväten potatis, runt potatisen surrar små insekter och mellan dem har en grön klump växt fram. På golvet ser han en mängd gröna servetter med bård utspridda på den äkta mattan. Han tar upp en av den och läser sin egen handstil. Samma text som servetten han bar med sig in. Servetten från golvet är undertecknad med ett Frank av stora ihåliga bokstäver. Han tar upp ännu en servett och ännu en. Samma text, samma stora ihåliga bokstäver på allihop. Bara olika datum.

Så minns han. Med ena handen fångar han dörrkarmen för att inte ramla. Yrsel kommer och går innan han backar ut på verandan. Han vänder sig och går med snabba steg ut i solskenet. Hon finns inte längre och även denna gång kommer sorgen för första gången. Han gnyr och måste sätta sig på huk, han hör hur han låter som en slagen hund, en inande mygga.

Solen står i zenit och steker obarmhärtigt, Frank sitter på huk under den, utan någon svalka att söka sig till. Han gnyr länge.

Första kyssen

Det låg fortfarande en tryckande hetta i luften trots att det hade blivit mörkt; den förfärliga lukten av brunsås från skolrestaurangen hade stannat kvar från morgonen, liksom fastnaglad av värmen. Trots att det var vindstilla fläktade Hannas hår, som för att det faktiskt skulle bli den perfekta kyssen. Det blev det inte.

Tom, Anders och Anna stod kring dem och hejade på med bröliga röster. Anders hade hittat en torr pinne som han lite för hårt slog över Franks skinkor, det sved till och han kvävde lusten att säga någonting som skulle få Anders att inse att det faktiskt gjorde ont. Hela scenariot var utsiktslöst: ett ord och Anders slag skulle eskalera i både styrka och frekvens och kanske slå upp ett sår, i tystnad skulle de fortsätta monotont svidande. Anders sneglade beundrande på sin flexande biceps, lät den spänna onödigt mycket för varje pendling samtidigt som han visslade.

Hur ska den perfekta första kyssen vara? Med facit i hand kan man nog säga att den inte ska uppstå genom att två personer föses ihop som boskap, ivrigt påhejade av mantrat ’kyss henne eller så är du bög’. Det hade kunnat vara så mycket vackrare.

Han hade sett hur man gör på film, där mannen tar kvinnans ansikte i sina händer och sakta för henne till sig. Först ska läpparna nudda lätt, sedan ska tungan sticka fram som sockergodiset i pez-figurerna: lite långsamt men väl bestämt. Precis då ska kvinnan stöna till, hennes ögon bli glansiga och framför allt ska ingen stå i bakgrunden och visslande svinga en pinne på mannens skinkor. En vindfläkt ska fånga hennes hår som mannen försiktigt drar bort med fingrarna för att stirra henne djupt in i ögonen.

Taktiken var att det var så det skulle bli, och bortsett från Anders slag och de andras tillrop började det hela ganska bra. De stod ju redan nära, så det var lite bökigt att få upp armarna, men ganska snart hade han lagt hennes ansikte i sina händer. Hon såg faktiskt lite kåt ut. Antagligen hade hon också sett på film.

’Kyss henne då, eller är du bög?’ brölade kören. Så skulle det ske. Frank Fernando skulle snart inte längre vara okysst.

Deras läppar nuddades.

’Svusch’ ven pinnen.

Frank särade sina läppar för att föra fram sockergodiset.

Anders visslade.

Hanna slöt ögonen, det såg ut som att hon njöt. På det här avståndet var hon faktiskt ganska söt.

’Aj, din jävel’ skrek hon plötsligt och kastade sig bakåt med handen för munnen. ’Du bet mig i tungan. Fan vad ont det gör.’ Allt raserades. Anders slutade vifta med pinnen, Tom och Anna stod häpet och stirrade, från en balkong i närheten hördes Wind of Change med Scorpions. Anders visslade förstrött med. Genom Hannas hand sipprade rött blod fram. Han måste ha bitit riktigt jävla hårt.

’Bet han henne i tungan?’ frågade Tom. ’Då måste han ju vara bög.’

Vad gör man? Frank bläddrade kvickt genom alternativen som i ett kartotek och valde det alternativ som lyste klarast. Förneka allt, stod det med blinkande bokstäver. ’Gjorde jag inte. Lovar. Hon måste ha bitit sig själv’ nästan skrek han med blicken fäst på Hanna som hade lagt sig på marken och skakade av smärta. Han började få panik. 'Gjorde jag inte.'

’Shit, han har dödat henne’ viskade Anders. Frank hörde hur han darrade på rösten. Hans blick var frånvarande, nästan tom. Så klarnade han till, nickade till Tom och Anna. ’Vi sticker’ beordrade han. Det dova ljudet av jympaskor mot grus dog snabbt av.

Hanna låg kvar på marken. Det hade kommit en hel del blod nu. Hennes hand var helt rödfärgad och en fläck började växa på blusen. Hon gurglade. ’Vad sa du?’ försökte Frank men kände sig tafatt. Han smakade med tungan på sina läppar, de smakade järn och kallt. Hon gurglade igen. Sakta backade han några steg, innan han vände sig om och sprang sitt fortaste. Först när han stod utanför dörren till sina föräldrars villa stannade han. Han böjde sig fram och andades häftigt, lungorna kändes som att de skulle brista när som helst och blodsmaken i munnen, den visste han inte om det kom från språngmarschen eller från Hanna.

Första kyssen. Den hade kunnat vara vackrare, men ändå log Frank lite mellan andetagen. Lite stolt konstaterade han att han inte längre var okysst.

Spanska sjukan

Tänka sig.

Det är snart ett år sedan Frank Fernando startade en blogg. Det är snart åtta månader han skrev i den. Och så fick han för sig, alldeles nu, att det åter är dags att tala till världen.

Tänka sig.

'Vi sveper över världen', säger Frank Fernando till Spanska sjukan. 'Jag heter inte så längre' svarar Spanska sjukan och viker av till Köpenhamn. 'Fjolla' mumlar Frank Fernando.

'Vad heter du då?' ropar han efter Spanska sjukan.

Spanska sjukan viker vidare utan att lyssna och kvar står Frank Fernando. 'Jag lever i en föränderlig värld' säger han till Wayne Coyne. 'Ibland dör människor.'

'Ibland inte' svarar Wayne Coyne.

'Vet du att Israel inte kallar Svininfluensan för Svininfluensan?' frågar Frank Fernando och sippar lite på vinglaset.

'Nä.'

'För att det inte är koscher. Så är det. Visst är det fantastiskt? Estetiskt.'

'...men ett enda ont ord om dig hade fått mig upp i ringen.' Wayne Coyne börjar dansa.

'Hursomhelst kallar jag den för Spanska sjukan, för det är vad den är. Ingenting annat.'

Wayne Coyne fortsätter dansa. Så stannar han till, fokuserar ögonen på Frank Fernando och sträcker fram ett finger. 'Det finns bara ett jobb som skulle vara sämre än risbonde.'

'Vad är det?'

'Fluffer.'

'Ja' säger Frank Fernando lite melankoliskt. 'Även de dör i Spanska sjukan.'

'Inte bara det' säger Wayne Coyne och fortsätter dansa. Med händerna målar han scenarier i skyn.