När det som händer i väst bara smakar beska

Frank Fernando knäpper av teven och drar handen genom det allt längre skägget. I den svarta rutan etsar sig den sista bilden kvar en stund, bilden av en kvinna som med högra handen högt manar på den publik hon talar till. För några veckor sedan var hon totalt okänd utanför Alaska, nu är hon lika känd som Paris Hilton. Sakta ebbar bilden ut, lämnar kvar en svart eftersmak.

Sarah Palin.

Likt en Pia Kjærsgaard drar hennes frivola konservatism mängder med väljare. Hon sägs vara en frisk fläkt med sin orutin, hennes avoghet mot abort och kvinnliga rättigheter överträffas bara av hennes fetischism för vapen och att skjuta djur. Ur ett feministiskt perspektiv är hon fruktansvärd, ur ett naturrättsligt rent av äcklig. Kanske tror hon sig vara ursäktad för att hon är uppvuxen på tundran? Fan, stoppa lite ångest i henne och hon hade bara blivit ytterligare en Matti Saari.

(Återigen blir kopplingen mellan skolskjutningar och utseende tydlig, Sarah Palin kom på andra plats i Miss Alaska. Hon fick säkert ligga sked med vem hon ville, när det begav sig. Vem förbarmade sig över stackars Matti Saari?)

Nej, Sarah Palin spolar ner sin ångest i toaletten och drar på sig ett Black-hole-sun-leende istället. När ingen toalett finns att tillgå tar hon skotern och ett gevär på ryggen. Alltid finns det någon ekorre att skölja sin ilska över. För människan står ju över djuren, det är självklart, antagligen skapade Gud ekorrar för att vi ska kunna dämpa vår ångest.

Länge trodde Frank Fernando att USA var ett fritt land som, likt övriga västliga demokratier, inte bara värnade frihet, utan även det öppna samtalet. ’Det är ett divergerat land’ sade en gång hans bäste vän, ’ett land som inhyser alla sorters människor’. Varför är då alla politiker som hörs över till Europa likadana? Varför är alla fundamentalt kristna?

Och varför släpper de fram en taliban till makten när de bara för några år sedan försökte utrota samma släkte? Bara för att hon faktiskt är kvinna betyder det inte att man inte ska lyssna på vad hon säger.

Sarah Palin är så övertygat mot abort att hon inte ens anser våldtäkt, incest eller moderns överlevnad vara tillräckliga skäl att genomföra en. När det visade sig att ett av hennes barn riskerade downs syndrom valde hon att behålla det. Som om det skulle argumentera för hennes sak? Är hon den första modern som gjort så?

’Jag tror att hennes åsikter kommer från hemstaden’ säger Wayne Coyne. ’Det är väl uppenbart att om man tillåtit abort vid övergrepp eller incest hade det inte funnits några invånare där. Då hade hon inte haft några att styra över.’

’Det där med att vara mot abort vid incest är ju helt barockt. Har hon inte sett vad som hänt med de europeiska kungahusen? Har hon inte sett den sista färden? Vad tycker hon om källarbarnen i Österrike? Är hon mot preventivmedel också?’ frågar Frank Fernando. ’I så fall kan hon ju bara knullat fem gånger i livet. Lägg till tio om de missade ägglossningen.’

’Och hennes glasögon sen. Rena rama Gordon Gecko utan att ens platsa i åttiotalet.’ Wayne Coyne fladdrar sina läppar i avsmak.

’De har blivit så inne att leverantören sålt slut sina lager. Nu vill hela USA ha likadana, män som kvinnor, framgångsrik som kastlös.’

’Det är nästan äckligast av allt’ frustar Wayne Coyne. ’Att de ska ha så dålig smak. Men det är ju typiskt amerikaner. När européerna har stuprör har de baggy chinos, när euroéerna har utsvängt har de baggy chinos. När man tänker på det har de alltid baggy chinos.’

’Nu har vi tjockbågade glasögon, lite nördigt stora. Då kommer hon och förstör allt det.’ Frank Fernando ler. ’Jag antar att amerikanerna vill ha likadana för att de också vill skjuta djur och åka skoter, men att det bara finns snö i Alaska. Det är freudianskt, fast mer geografiskt. Det enda viktiga verkar vara att få skjuta ekorrar, arma djur.’

Wayne Coyne blir plötsligt allvarlig. Med ena handen drar han genom sitt lockigt grå hår. ’Har du sett Omen?’ frågar han.

’Ja, det är klart. Säkert tio gånger.’

’Tänk om Richard Donner hade fel. Tänk om det inte var en liten pojke. Tänk om det var en flicka.’

’Jag vet, jag har tänkt på det.’

Utan att de menat att det skulle bli så viskar de båda samtidigt: ’Damien’. En kylig vindpust släcker plötsligt det tända ljus som står på fönsterbrädan. De tittar på varandra. Wayne Coynes ögon är alldeles stora.

’Damien.’

Bland fallande löv ekar pistolskott

Det är höst, skolskjutningarnas tid. Som vanligt dyker det upp en finsk pojke, som med vapen i hand i egen utsago övergår till att vara man. Precis som Clint Eastwood och Chuck Norris. Patrick Bateman. Jean-Baptiste Grenouille. Vapnet blir en förlängning av känslan, ett extra finger som kan få hjärtan att stanna. Så här under höstlövens dallrande hade han, likt Werther, kunnat gråta ut sin ångest över den kärlek han anser sig kunna kräva, men sannolikt har han sett Kill Bill fler gånger än han läst Goethe och så låter han sin pistol gråta de tårar han, som man, inte längre fäller.

Matti Saari var inte snygg eller charmig nog att få hjärtan att stanna på annat sätt.

Den uppmärksamme hade kunnat se hans varningar på Youtube redan dagen före dåden. Snyggt upplagda med poserande hatrörelser fanns de där, mitt bland Suicidal Tendencies-videor och maratonlöpare vars ben viker sig precis före målsnöret. Synd då bara att tretton timmar film läggs upp varje timme och att det är svårt att hitta framtiden i bruset, framför allt som Suicidal Tendencies rockar bättre och det alltid är mer intressant att se gummiben än tonårsångest i form av skolskjutarpropaganda. Nu i efterhand finns hans filmer inte att finna längre, de är borttagna för att inte inspirera andra, eller var det av hänsyn till de drabbades familjer?

Inspirera? Frank Fernando kliar sig i huvudet. Med illasittande militärbyxor, glåmig hy och hat i ögonen är det osannolikt att han hade kunnat göra någonting för att skriva in sig i historien. Han var bara en i mängden, och nu är han definitivt just det. Killarna i Columbine var inspirerande, de var först och skapade definitivt störst medial genomslagskraft, de fick en hel värld att skaka. Som en jordbävning. Redan två dagar efter sina dåd är Matti Saari inte ens med på Aftonbladets hemsida om man inte direkt söker.

Varför? Matti Saari hade inte fantasi nog att hitta på någonting eget. Han snubblar på sin egen booby trap när han tror att han uttrycker någonting unikt. I brist på kärlek försöker han visa hur ond han är, men det enda han lyckas formulera är hur ondskan med knapphet ersätter de hål som bristen på kärlek grävt.

Killarna i Columbine fick en film gjord om sina handlingar av en av de nu levande legendarerna. Ingen kommer att skriva Matti Saaris historia, för den är redan skriven. De efterlevande till de dödade kommer att banna hans namn, visst, men inte mer än de efterlevande till offren för ett bankrån som gått snett eller en flicka som blivit påkörd av en rattfyllerist.

’Han hade inte kunnat göra någonting för att höras i bruset’ säger Wayne Coyne. ’Det är lite sorgligt faktiskt, det verkar som att han behövde det.’

’Så då skjuter han oskyldiga och kommer ändå inte att bli ihågkommen.’ Frank Fernando viker ihop tidningen och lutar sig tillbaka i stolen. En artikelserie om ondska stirrar platt.

’Vissa personer måste frysa in sin kärlek för att ha den kvar.’ Wayne Coyne reser sig. ’Det säger i alla fall Bruno K Öijer.’

’Vad står K:et för?’

’Keats. Innan han bytte stod det för Kenneth.’

Frank Fernando klämmer lite på en djupt sittande finne som etsat sig fast på kinden. ’Det enda roliga i det här är att vissa delstater i USA har infört tillstånd för lärare att bära dolda vapen, för att kunna skydda sig mot sånt här. Som om det skulle hjälpa. Tydligen ligger det på remiss att andra elever också ska kunna få ha vapen.’

Wayne Coyne skrattar. ’Fatta hur många skolskjutningar det kommer bli då. Tänk dig att komma till skolan och behöva gå igenom en metalldetektor. När den inte piper får du snällt gå hem och hämta ditt vapen.’

’It is your duty to protect yourself and your kind’ skrockar Frank Fernando. ‘No gun, no fun.’

‘No fire, no desire’ kiknar Wayne Coyne så att hans ögon tåras.

Leken

’Jag är uppe i tio.’ Skejtaren lutar sig tillbaka och tar en näve chips, ögonen rödnar när han tillägger: ’på ett och ett halvt år.’

’Vad pratar du om?’ frågar den Grövre och pillar upp en lössnus under läppen.

’Leken. Jag pratar om leken.’

Leken handlar om registreringsskyltar. Att räkna registreringsskyltar. Den bygger på det faktum att varje bil har en säregen skylt som bara gäller för den bilen, i stort för att polisen ska ha någonting att säga i kom-radion när de misstänker bilburet bus. När man ser en registreringsskylt med siffrorna noll noll ett börjar leken. Då har man avverkat den första, nästa är noll noll två, sedan noll noll tre. Ser man en kommande siffra i fel ordning, säg att man ser noll noll sju före man ser noll noll sex, räknas inte den.

I Sverige finns det dryga fyra miljoner bilar, av dessa har alla en bokstavskombination om tre. Det finns niohundranittionio stycken bilar till varje bokstavskombination. Vissa bilar är avställda, andra skrotade, vissa står undangömda någonstans. Fyra miljoner låter mycket, det borde inte vara så svårt att snabbt framskrida resultat i leken.

Räknestickan skallrar.

Säg, ceteris paribus, att det finns fyra miljoner bilar och att alla följer en given bokstavskombination i ordning. Säg att ingen bil är avställd, skrotad eller borta. Dividerar man fyra miljoner med niohundranittionio får man fyratusenfyra komma noll noll fyra. Där börjar spänningen. Trots en ökande bilpark är chansen oerhört liten att se en av dessa på en landyta av fyrahundrafemtiotusen kvadratkilometer – även om trettioniotusen kvadratkilometer vatten måste räknas bort, i räkneexemplet gäller inte parametrar såsom dumpade bilar eller vattenburet. Sannolikheten är dock som störst i storstadsregioner.

Och tänk om alla nolltolvor är stationerade i Gävle?

’Vissa går omvägar för att de hört om att en bil med rätt siffra ska vara i en särskild stadsdel’ säger Skejtaren. ’Det kan ta flera veckor innan de ser den.’

’Har du gjort det?’

Skejtaren kliar sig på kinden, tvekar. ’Ja, det har jag. Jag såg noll noll fem före fyran. När jag sen sett fyran gick jag tillbaka till stället där jag sett femman ett tag. Tills jag såg den.’

’Hur länge tog det?’

’Ett tag.’ Skejtaren fokuserar matchen på teve. Efter en stund mumlar han ’tre veckor.’

’Jag hade tur.’

Tvångstankar har aldrig haft ett klarare uttryck än det här. Frank Fernando önskar att han aldrig hade hört den här diskussionen. Hur gärna han än vill tro att han aldrig kommer att falla för någonting så futilt vet han att så fort han ser noll noll ett kommer det att börja. Sökandet efter nästa. Sökandet utan slut.

För när slutar det? Sätter man upp en siffra som mål? Om så är fallet, hur lätt tror man att det är att sluta då, när man är på trehundra jämnt? Är det den som har flest under bältet när man dör som vinner? Precis som alla andra missbruk tror man att man kommer att kunna sluta precis när som helst. Bara en till. Bara en. Hur många hinner man se under sin livstid?

’Det finns communities på nätet, där folk delar med sig uppgifter om platser där de sett vissa nummer.’

Såklart.

Frank Fernando nyper sig i armen. Han önskar att han aldrig kommer att se en bil med siffran noll noll ett. För hur rustad han än är kommer han inte att kunna stå emot. Det som följer kommer att bli livslångt.

’Åh, Gud. Låt mig slippa’ mumlar han. ’Låt mig slippa se noll noll ett.’

Tillbaka från livet

’Var har du hållit hus?’ frågar Wayne Coyne indignerat. Med gula fingertoppar rotar han runt i ett cigarettpaket efter en tillräckligt lång sparad fimp. Han tar upp en, tittar på den och lägger tillbaka den.

’Jag var i Polen. Och så har jag blivit träffad av livet.’ Frank Fernando tittar drömskt genom köket – med blicken slår han genom trädet istället för på, precis som Jean-Claude van Damme med blodig hand i Kickboxer – på spisen står ett oöppnat paket tortellini med ostfyllning kvar sedan han köpte det fyra dagar tidigare. Spisen har stått oanvänd, antingen har han ätit hos sina föräldrar, köpt pizza eller inte ätit alls. På bordet använda vinglas, ett för varje dag som gått. Kanske är det inbillning, eller så står de i ett slags Paul Austerskt föreställande, ditställda av slumpen.

'Du är tillbaka från livet, alltså?' Wayne Coyne kluckar.

’Tänk dig livet som den där onde i No country for old men fast med kulspruta istället för luftkanon. Jag har blivit beskjuten. Runt min siluett är kulhål som fått en Frank Fernando-figur i, vad är väggen gjord av? Cement? att ramla ner bakom mig. Som i Lucky Luke. Ingen kula träffade, men nog har jag skråmor längs armarna och i sidan av torson. Ser du här?’ Frank Fernando drar med fingret över ett rött ärr längs halsen. ’Livet är the evil motherfucker som prövar en för att se om man står pall, evil with a tommygun. Jag sitter hopkurad på kvällen och kan inte sova, för tänk när han kommer igen. Den här gången kanske han dödar mig.’

Wayne Coyne tar upp fimpen igen och tänder den, blåser ut rök genom ett öppet fönster. ’Ångest är utveckling’ säger han ur ett rökmoln. ’Sartre.’

’Kanske det.’ Frank Fernando försöker tolka vinglasmönstret. Betyder vinfläckarna på duken någonting? Är de som Rubiks kub någonting som behöver förflyttas för att det ska bli rätt? ’Fast det här känns mer som Det. En stammande clown från kloakerna som har kommit för att hämnas. Wayne, jag har lärt mig mycket om mig själv när jag har haft kulor vinande längs huden. Ändå står jag gränslöst osäker kvar.’

’Sartre’ säger Wayne Coyne igen.

’Kan du inte åkalla honom?’ frågar Frank Fernando. 'Jag behöver svar.'

’Han är död. Precis som Esbjörn Svensson. Layne Staley. Och många med dem.’