Leken

’Jag är uppe i tio.’ Skejtaren lutar sig tillbaka och tar en näve chips, ögonen rödnar när han tillägger: ’på ett och ett halvt år.’

’Vad pratar du om?’ frågar den Grövre och pillar upp en lössnus under läppen.

’Leken. Jag pratar om leken.’

Leken handlar om registreringsskyltar. Att räkna registreringsskyltar. Den bygger på det faktum att varje bil har en säregen skylt som bara gäller för den bilen, i stort för att polisen ska ha någonting att säga i kom-radion när de misstänker bilburet bus. När man ser en registreringsskylt med siffrorna noll noll ett börjar leken. Då har man avverkat den första, nästa är noll noll två, sedan noll noll tre. Ser man en kommande siffra i fel ordning, säg att man ser noll noll sju före man ser noll noll sex, räknas inte den.

I Sverige finns det dryga fyra miljoner bilar, av dessa har alla en bokstavskombination om tre. Det finns niohundranittionio stycken bilar till varje bokstavskombination. Vissa bilar är avställda, andra skrotade, vissa står undangömda någonstans. Fyra miljoner låter mycket, det borde inte vara så svårt att snabbt framskrida resultat i leken.

Räknestickan skallrar.

Säg, ceteris paribus, att det finns fyra miljoner bilar och att alla följer en given bokstavskombination i ordning. Säg att ingen bil är avställd, skrotad eller borta. Dividerar man fyra miljoner med niohundranittionio får man fyratusenfyra komma noll noll fyra. Där börjar spänningen. Trots en ökande bilpark är chansen oerhört liten att se en av dessa på en landyta av fyrahundrafemtiotusen kvadratkilometer – även om trettioniotusen kvadratkilometer vatten måste räknas bort, i räkneexemplet gäller inte parametrar såsom dumpade bilar eller vattenburet. Sannolikheten är dock som störst i storstadsregioner.

Och tänk om alla nolltolvor är stationerade i Gävle?

’Vissa går omvägar för att de hört om att en bil med rätt siffra ska vara i en särskild stadsdel’ säger Skejtaren. ’Det kan ta flera veckor innan de ser den.’

’Har du gjort det?’

Skejtaren kliar sig på kinden, tvekar. ’Ja, det har jag. Jag såg noll noll fem före fyran. När jag sen sett fyran gick jag tillbaka till stället där jag sett femman ett tag. Tills jag såg den.’

’Hur länge tog det?’

’Ett tag.’ Skejtaren fokuserar matchen på teve. Efter en stund mumlar han ’tre veckor.’

’Jag hade tur.’

Tvångstankar har aldrig haft ett klarare uttryck än det här. Frank Fernando önskar att han aldrig hade hört den här diskussionen. Hur gärna han än vill tro att han aldrig kommer att falla för någonting så futilt vet han att så fort han ser noll noll ett kommer det att börja. Sökandet efter nästa. Sökandet utan slut.

För när slutar det? Sätter man upp en siffra som mål? Om så är fallet, hur lätt tror man att det är att sluta då, när man är på trehundra jämnt? Är det den som har flest under bältet när man dör som vinner? Precis som alla andra missbruk tror man att man kommer att kunna sluta precis när som helst. Bara en till. Bara en. Hur många hinner man se under sin livstid?

’Det finns communities på nätet, där folk delar med sig uppgifter om platser där de sett vissa nummer.’

Såklart.

Frank Fernando nyper sig i armen. Han önskar att han aldrig kommer att se en bil med siffran noll noll ett. För hur rustad han än är kommer han inte att kunna stå emot. Det som följer kommer att bli livslångt.

’Åh, Gud. Låt mig slippa’ mumlar han. ’Låt mig slippa se noll noll ett.’