Bland fallande löv ekar pistolskott

Det är höst, skolskjutningarnas tid. Som vanligt dyker det upp en finsk pojke, som med vapen i hand i egen utsago övergår till att vara man. Precis som Clint Eastwood och Chuck Norris. Patrick Bateman. Jean-Baptiste Grenouille. Vapnet blir en förlängning av känslan, ett extra finger som kan få hjärtan att stanna. Så här under höstlövens dallrande hade han, likt Werther, kunnat gråta ut sin ångest över den kärlek han anser sig kunna kräva, men sannolikt har han sett Kill Bill fler gånger än han läst Goethe och så låter han sin pistol gråta de tårar han, som man, inte längre fäller.

Matti Saari var inte snygg eller charmig nog att få hjärtan att stanna på annat sätt.

Den uppmärksamme hade kunnat se hans varningar på Youtube redan dagen före dåden. Snyggt upplagda med poserande hatrörelser fanns de där, mitt bland Suicidal Tendencies-videor och maratonlöpare vars ben viker sig precis före målsnöret. Synd då bara att tretton timmar film läggs upp varje timme och att det är svårt att hitta framtiden i bruset, framför allt som Suicidal Tendencies rockar bättre och det alltid är mer intressant att se gummiben än tonårsångest i form av skolskjutarpropaganda. Nu i efterhand finns hans filmer inte att finna längre, de är borttagna för att inte inspirera andra, eller var det av hänsyn till de drabbades familjer?

Inspirera? Frank Fernando kliar sig i huvudet. Med illasittande militärbyxor, glåmig hy och hat i ögonen är det osannolikt att han hade kunnat göra någonting för att skriva in sig i historien. Han var bara en i mängden, och nu är han definitivt just det. Killarna i Columbine var inspirerande, de var först och skapade definitivt störst medial genomslagskraft, de fick en hel värld att skaka. Som en jordbävning. Redan två dagar efter sina dåd är Matti Saari inte ens med på Aftonbladets hemsida om man inte direkt söker.

Varför? Matti Saari hade inte fantasi nog att hitta på någonting eget. Han snubblar på sin egen booby trap när han tror att han uttrycker någonting unikt. I brist på kärlek försöker han visa hur ond han är, men det enda han lyckas formulera är hur ondskan med knapphet ersätter de hål som bristen på kärlek grävt.

Killarna i Columbine fick en film gjord om sina handlingar av en av de nu levande legendarerna. Ingen kommer att skriva Matti Saaris historia, för den är redan skriven. De efterlevande till de dödade kommer att banna hans namn, visst, men inte mer än de efterlevande till offren för ett bankrån som gått snett eller en flicka som blivit påkörd av en rattfyllerist.

’Han hade inte kunnat göra någonting för att höras i bruset’ säger Wayne Coyne. ’Det är lite sorgligt faktiskt, det verkar som att han behövde det.’

’Så då skjuter han oskyldiga och kommer ändå inte att bli ihågkommen.’ Frank Fernando viker ihop tidningen och lutar sig tillbaka i stolen. En artikelserie om ondska stirrar platt.

’Vissa personer måste frysa in sin kärlek för att ha den kvar.’ Wayne Coyne reser sig. ’Det säger i alla fall Bruno K Öijer.’

’Vad står K:et för?’

’Keats. Innan han bytte stod det för Kenneth.’

Frank Fernando klämmer lite på en djupt sittande finne som etsat sig fast på kinden. ’Det enda roliga i det här är att vissa delstater i USA har infört tillstånd för lärare att bära dolda vapen, för att kunna skydda sig mot sånt här. Som om det skulle hjälpa. Tydligen ligger det på remiss att andra elever också ska kunna få ha vapen.’

Wayne Coyne skrattar. ’Fatta hur många skolskjutningar det kommer bli då. Tänk dig att komma till skolan och behöva gå igenom en metalldetektor. När den inte piper får du snällt gå hem och hämta ditt vapen.’

’It is your duty to protect yourself and your kind’ skrockar Frank Fernando. ‘No gun, no fun.’

‘No fire, no desire’ kiknar Wayne Coyne så att hans ögon tåras.