Frank Fernando är död

Frank Fernando är död efter en lång tids sjukdom. Hoppet lever nu endast till en virusinjektion av Solanum.

Den som vill följa andra skribenter från skymningen är välkomna att göra detta på 2049 - ett nytt litterärt forum.

(20fyrtio9.wordpress.com)

Frank Fernando är död.

Länge leve Frank Fernando.

I Zenit

Frank knackar på dörren trots att det uppenbart inte är någon hemma, men lite försiktigare än om någon varit det. Neddragna persienner, den låsta dörren, ouppvirvlade dammkorn, klara tecken på frånvaro. Solen gassar honom i nacken, på den här lilla avsatsen framför dörren känns det som att den står i zenit, och han oroar över att bränna sig ytterligare; att dra bort hudflagor tillhör topp tio värsta saker som finns, från nacken dessutom när man inte ser om drar för långt.

Frånvaron av reaktion på knackningen bekräftar det uppenbara, han rotar utan framgång runt i väskan för att hitta en lapp att skriva ett meddelande på. En penna ligger intrasslad i badbyxorna längst ner. Han ser sig omkring, från insidan av den inglasade verandan skymtar ett bord, ryggen av en stol, ännu mer ouppvirvlat damm. En fluga flyr. Han drar försiktigt upp dörren och går in. Känslan av att det inte varit någon här på länge tränger fram. Var det inte idag de skulle träffas? Känslan av långvarig frånvaro får honom att fundera om det ens var i år.

I hörnet ligger en bunt tidningar. Frank bläddrar i några av dem för att hitta en tom sida att skriva på. Värmen har sugit syret ur rummet och det sticker i halsen. På bordet ligger en tunn bunt servetter, gröna med bård. Han viker upp en av dem och börjar skriva.

Frank har alltid haft svårt att skriva sådana här meddelanden. Hur ska man kunna låta bli att låta irriterad när mottagaren kommer att förutsätta att man är det? Att skriva alltför hurtigt går inte heller, då blir det undertryckt ilska istället för irritation. Han klämmer några ord ur pennan och skriver under med datum och en hälsning med utropstecken. Längst ner skriver han sitt namn med stora ihåliga bokstäver.

En stängd verandadörr med fönster leder in i huset. Om han trycker dit servetten kommer hon inte att missa den, servetten kommer heller inte att blåsa bort eller bli stulen. Dörren går upp när han närmar sig den, nästan som på bio. Ett steg, dörren öppnas, ett steg till, dörren öppnas ytterligare. Han går in i huset.

Rummet är väl bekant; han har varit här många gånger förut. Minnena av fester med halvtömda glas och jazz på hög volym, middagar med stek och springande barn, den där gången när Karin inte kunde sluta gråta hur hans hand än strök över hennes kind, lever upp men är bleknade som vilken super 8-film som helst. Divanen i hörnet bär avtrycket av hennes kropp.

Det är dammigare här. De bruna ryggarna i bokhyllan är blekta. På bordet står en tallrik med en halväten potatis, runt potatisen surrar små insekter och mellan dem har en grön klump växt fram. På golvet ser han en mängd gröna servetter med bård utspridda på den äkta mattan. Han tar upp en av den och läser sin egen handstil. Samma text som servetten han bar med sig in. Servetten från golvet är undertecknad med ett Frank av stora ihåliga bokstäver. Han tar upp ännu en servett och ännu en. Samma text, samma stora ihåliga bokstäver på allihop. Bara olika datum.

Så minns han. Med ena handen fångar han dörrkarmen för att inte ramla. Yrsel kommer och går innan han backar ut på verandan. Han vänder sig och går med snabba steg ut i solskenet. Hon finns inte längre och även denna gång kommer sorgen för första gången. Han gnyr och måste sätta sig på huk, han hör hur han låter som en slagen hund, en inande mygga.

Solen står i zenit och steker obarmhärtigt, Frank sitter på huk under den, utan någon svalka att söka sig till. Han gnyr länge.

Första kyssen

Det låg fortfarande en tryckande hetta i luften trots att det hade blivit mörkt; den förfärliga lukten av brunsås från skolrestaurangen hade stannat kvar från morgonen, liksom fastnaglad av värmen. Trots att det var vindstilla fläktade Hannas hår, som för att det faktiskt skulle bli den perfekta kyssen. Det blev det inte.

Tom, Anders och Anna stod kring dem och hejade på med bröliga röster. Anders hade hittat en torr pinne som han lite för hårt slog över Franks skinkor, det sved till och han kvävde lusten att säga någonting som skulle få Anders att inse att det faktiskt gjorde ont. Hela scenariot var utsiktslöst: ett ord och Anders slag skulle eskalera i både styrka och frekvens och kanske slå upp ett sår, i tystnad skulle de fortsätta monotont svidande. Anders sneglade beundrande på sin flexande biceps, lät den spänna onödigt mycket för varje pendling samtidigt som han visslade.

Hur ska den perfekta första kyssen vara? Med facit i hand kan man nog säga att den inte ska uppstå genom att två personer föses ihop som boskap, ivrigt påhejade av mantrat ’kyss henne eller så är du bög’. Det hade kunnat vara så mycket vackrare.

Han hade sett hur man gör på film, där mannen tar kvinnans ansikte i sina händer och sakta för henne till sig. Först ska läpparna nudda lätt, sedan ska tungan sticka fram som sockergodiset i pez-figurerna: lite långsamt men väl bestämt. Precis då ska kvinnan stöna till, hennes ögon bli glansiga och framför allt ska ingen stå i bakgrunden och visslande svinga en pinne på mannens skinkor. En vindfläkt ska fånga hennes hår som mannen försiktigt drar bort med fingrarna för att stirra henne djupt in i ögonen.

Taktiken var att det var så det skulle bli, och bortsett från Anders slag och de andras tillrop började det hela ganska bra. De stod ju redan nära, så det var lite bökigt att få upp armarna, men ganska snart hade han lagt hennes ansikte i sina händer. Hon såg faktiskt lite kåt ut. Antagligen hade hon också sett på film.

’Kyss henne då, eller är du bög?’ brölade kören. Så skulle det ske. Frank Fernando skulle snart inte längre vara okysst.

Deras läppar nuddades.

’Svusch’ ven pinnen.

Frank särade sina läppar för att föra fram sockergodiset.

Anders visslade.

Hanna slöt ögonen, det såg ut som att hon njöt. På det här avståndet var hon faktiskt ganska söt.

’Aj, din jävel’ skrek hon plötsligt och kastade sig bakåt med handen för munnen. ’Du bet mig i tungan. Fan vad ont det gör.’ Allt raserades. Anders slutade vifta med pinnen, Tom och Anna stod häpet och stirrade, från en balkong i närheten hördes Wind of Change med Scorpions. Anders visslade förstrött med. Genom Hannas hand sipprade rött blod fram. Han måste ha bitit riktigt jävla hårt.

’Bet han henne i tungan?’ frågade Tom. ’Då måste han ju vara bög.’

Vad gör man? Frank bläddrade kvickt genom alternativen som i ett kartotek och valde det alternativ som lyste klarast. Förneka allt, stod det med blinkande bokstäver. ’Gjorde jag inte. Lovar. Hon måste ha bitit sig själv’ nästan skrek han med blicken fäst på Hanna som hade lagt sig på marken och skakade av smärta. Han började få panik. 'Gjorde jag inte.'

’Shit, han har dödat henne’ viskade Anders. Frank hörde hur han darrade på rösten. Hans blick var frånvarande, nästan tom. Så klarnade han till, nickade till Tom och Anna. ’Vi sticker’ beordrade han. Det dova ljudet av jympaskor mot grus dog snabbt av.

Hanna låg kvar på marken. Det hade kommit en hel del blod nu. Hennes hand var helt rödfärgad och en fläck började växa på blusen. Hon gurglade. ’Vad sa du?’ försökte Frank men kände sig tafatt. Han smakade med tungan på sina läppar, de smakade järn och kallt. Hon gurglade igen. Sakta backade han några steg, innan han vände sig om och sprang sitt fortaste. Först när han stod utanför dörren till sina föräldrars villa stannade han. Han böjde sig fram och andades häftigt, lungorna kändes som att de skulle brista när som helst och blodsmaken i munnen, den visste han inte om det kom från språngmarschen eller från Hanna.

Första kyssen. Den hade kunnat vara vackrare, men ändå log Frank lite mellan andetagen. Lite stolt konstaterade han att han inte längre var okysst.

Spanska sjukan

Tänka sig.

Det är snart ett år sedan Frank Fernando startade en blogg. Det är snart åtta månader han skrev i den. Och så fick han för sig, alldeles nu, att det åter är dags att tala till världen.

Tänka sig.

'Vi sveper över världen', säger Frank Fernando till Spanska sjukan. 'Jag heter inte så längre' svarar Spanska sjukan och viker av till Köpenhamn. 'Fjolla' mumlar Frank Fernando.

'Vad heter du då?' ropar han efter Spanska sjukan.

Spanska sjukan viker vidare utan att lyssna och kvar står Frank Fernando. 'Jag lever i en föränderlig värld' säger han till Wayne Coyne. 'Ibland dör människor.'

'Ibland inte' svarar Wayne Coyne.

'Vet du att Israel inte kallar Svininfluensan för Svininfluensan?' frågar Frank Fernando och sippar lite på vinglaset.

'Nä.'

'För att det inte är koscher. Så är det. Visst är det fantastiskt? Estetiskt.'

'...men ett enda ont ord om dig hade fått mig upp i ringen.' Wayne Coyne börjar dansa.

'Hursomhelst kallar jag den för Spanska sjukan, för det är vad den är. Ingenting annat.'

Wayne Coyne fortsätter dansa. Så stannar han till, fokuserar ögonen på Frank Fernando och sträcker fram ett finger. 'Det finns bara ett jobb som skulle vara sämre än risbonde.'

'Vad är det?'

'Fluffer.'

'Ja' säger Frank Fernando lite melankoliskt. 'Även de dör i Spanska sjukan.'

'Inte bara det' säger Wayne Coyne och fortsätter dansa. Med händerna målar han scenarier i skyn.

När det som händer i väst bara smakar beska

Frank Fernando knäpper av teven och drar handen genom det allt längre skägget. I den svarta rutan etsar sig den sista bilden kvar en stund, bilden av en kvinna som med högra handen högt manar på den publik hon talar till. För några veckor sedan var hon totalt okänd utanför Alaska, nu är hon lika känd som Paris Hilton. Sakta ebbar bilden ut, lämnar kvar en svart eftersmak.

Sarah Palin.

Likt en Pia Kjærsgaard drar hennes frivola konservatism mängder med väljare. Hon sägs vara en frisk fläkt med sin orutin, hennes avoghet mot abort och kvinnliga rättigheter överträffas bara av hennes fetischism för vapen och att skjuta djur. Ur ett feministiskt perspektiv är hon fruktansvärd, ur ett naturrättsligt rent av äcklig. Kanske tror hon sig vara ursäktad för att hon är uppvuxen på tundran? Fan, stoppa lite ångest i henne och hon hade bara blivit ytterligare en Matti Saari.

(Återigen blir kopplingen mellan skolskjutningar och utseende tydlig, Sarah Palin kom på andra plats i Miss Alaska. Hon fick säkert ligga sked med vem hon ville, när det begav sig. Vem förbarmade sig över stackars Matti Saari?)

Nej, Sarah Palin spolar ner sin ångest i toaletten och drar på sig ett Black-hole-sun-leende istället. När ingen toalett finns att tillgå tar hon skotern och ett gevär på ryggen. Alltid finns det någon ekorre att skölja sin ilska över. För människan står ju över djuren, det är självklart, antagligen skapade Gud ekorrar för att vi ska kunna dämpa vår ångest.

Länge trodde Frank Fernando att USA var ett fritt land som, likt övriga västliga demokratier, inte bara värnade frihet, utan även det öppna samtalet. ’Det är ett divergerat land’ sade en gång hans bäste vän, ’ett land som inhyser alla sorters människor’. Varför är då alla politiker som hörs över till Europa likadana? Varför är alla fundamentalt kristna?

Och varför släpper de fram en taliban till makten när de bara för några år sedan försökte utrota samma släkte? Bara för att hon faktiskt är kvinna betyder det inte att man inte ska lyssna på vad hon säger.

Sarah Palin är så övertygat mot abort att hon inte ens anser våldtäkt, incest eller moderns överlevnad vara tillräckliga skäl att genomföra en. När det visade sig att ett av hennes barn riskerade downs syndrom valde hon att behålla det. Som om det skulle argumentera för hennes sak? Är hon den första modern som gjort så?

’Jag tror att hennes åsikter kommer från hemstaden’ säger Wayne Coyne. ’Det är väl uppenbart att om man tillåtit abort vid övergrepp eller incest hade det inte funnits några invånare där. Då hade hon inte haft några att styra över.’

’Det där med att vara mot abort vid incest är ju helt barockt. Har hon inte sett vad som hänt med de europeiska kungahusen? Har hon inte sett den sista färden? Vad tycker hon om källarbarnen i Österrike? Är hon mot preventivmedel också?’ frågar Frank Fernando. ’I så fall kan hon ju bara knullat fem gånger i livet. Lägg till tio om de missade ägglossningen.’

’Och hennes glasögon sen. Rena rama Gordon Gecko utan att ens platsa i åttiotalet.’ Wayne Coyne fladdrar sina läppar i avsmak.

’De har blivit så inne att leverantören sålt slut sina lager. Nu vill hela USA ha likadana, män som kvinnor, framgångsrik som kastlös.’

’Det är nästan äckligast av allt’ frustar Wayne Coyne. ’Att de ska ha så dålig smak. Men det är ju typiskt amerikaner. När européerna har stuprör har de baggy chinos, när euroéerna har utsvängt har de baggy chinos. När man tänker på det har de alltid baggy chinos.’

’Nu har vi tjockbågade glasögon, lite nördigt stora. Då kommer hon och förstör allt det.’ Frank Fernando ler. ’Jag antar att amerikanerna vill ha likadana för att de också vill skjuta djur och åka skoter, men att det bara finns snö i Alaska. Det är freudianskt, fast mer geografiskt. Det enda viktiga verkar vara att få skjuta ekorrar, arma djur.’

Wayne Coyne blir plötsligt allvarlig. Med ena handen drar han genom sitt lockigt grå hår. ’Har du sett Omen?’ frågar han.

’Ja, det är klart. Säkert tio gånger.’

’Tänk om Richard Donner hade fel. Tänk om det inte var en liten pojke. Tänk om det var en flicka.’

’Jag vet, jag har tänkt på det.’

Utan att de menat att det skulle bli så viskar de båda samtidigt: ’Damien’. En kylig vindpust släcker plötsligt det tända ljus som står på fönsterbrädan. De tittar på varandra. Wayne Coynes ögon är alldeles stora.

’Damien.’

Bland fallande löv ekar pistolskott

Det är höst, skolskjutningarnas tid. Som vanligt dyker det upp en finsk pojke, som med vapen i hand i egen utsago övergår till att vara man. Precis som Clint Eastwood och Chuck Norris. Patrick Bateman. Jean-Baptiste Grenouille. Vapnet blir en förlängning av känslan, ett extra finger som kan få hjärtan att stanna. Så här under höstlövens dallrande hade han, likt Werther, kunnat gråta ut sin ångest över den kärlek han anser sig kunna kräva, men sannolikt har han sett Kill Bill fler gånger än han läst Goethe och så låter han sin pistol gråta de tårar han, som man, inte längre fäller.

Matti Saari var inte snygg eller charmig nog att få hjärtan att stanna på annat sätt.

Den uppmärksamme hade kunnat se hans varningar på Youtube redan dagen före dåden. Snyggt upplagda med poserande hatrörelser fanns de där, mitt bland Suicidal Tendencies-videor och maratonlöpare vars ben viker sig precis före målsnöret. Synd då bara att tretton timmar film läggs upp varje timme och att det är svårt att hitta framtiden i bruset, framför allt som Suicidal Tendencies rockar bättre och det alltid är mer intressant att se gummiben än tonårsångest i form av skolskjutarpropaganda. Nu i efterhand finns hans filmer inte att finna längre, de är borttagna för att inte inspirera andra, eller var det av hänsyn till de drabbades familjer?

Inspirera? Frank Fernando kliar sig i huvudet. Med illasittande militärbyxor, glåmig hy och hat i ögonen är det osannolikt att han hade kunnat göra någonting för att skriva in sig i historien. Han var bara en i mängden, och nu är han definitivt just det. Killarna i Columbine var inspirerande, de var först och skapade definitivt störst medial genomslagskraft, de fick en hel värld att skaka. Som en jordbävning. Redan två dagar efter sina dåd är Matti Saari inte ens med på Aftonbladets hemsida om man inte direkt söker.

Varför? Matti Saari hade inte fantasi nog att hitta på någonting eget. Han snubblar på sin egen booby trap när han tror att han uttrycker någonting unikt. I brist på kärlek försöker han visa hur ond han är, men det enda han lyckas formulera är hur ondskan med knapphet ersätter de hål som bristen på kärlek grävt.

Killarna i Columbine fick en film gjord om sina handlingar av en av de nu levande legendarerna. Ingen kommer att skriva Matti Saaris historia, för den är redan skriven. De efterlevande till de dödade kommer att banna hans namn, visst, men inte mer än de efterlevande till offren för ett bankrån som gått snett eller en flicka som blivit påkörd av en rattfyllerist.

’Han hade inte kunnat göra någonting för att höras i bruset’ säger Wayne Coyne. ’Det är lite sorgligt faktiskt, det verkar som att han behövde det.’

’Så då skjuter han oskyldiga och kommer ändå inte att bli ihågkommen.’ Frank Fernando viker ihop tidningen och lutar sig tillbaka i stolen. En artikelserie om ondska stirrar platt.

’Vissa personer måste frysa in sin kärlek för att ha den kvar.’ Wayne Coyne reser sig. ’Det säger i alla fall Bruno K Öijer.’

’Vad står K:et för?’

’Keats. Innan han bytte stod det för Kenneth.’

Frank Fernando klämmer lite på en djupt sittande finne som etsat sig fast på kinden. ’Det enda roliga i det här är att vissa delstater i USA har infört tillstånd för lärare att bära dolda vapen, för att kunna skydda sig mot sånt här. Som om det skulle hjälpa. Tydligen ligger det på remiss att andra elever också ska kunna få ha vapen.’

Wayne Coyne skrattar. ’Fatta hur många skolskjutningar det kommer bli då. Tänk dig att komma till skolan och behöva gå igenom en metalldetektor. När den inte piper får du snällt gå hem och hämta ditt vapen.’

’It is your duty to protect yourself and your kind’ skrockar Frank Fernando. ‘No gun, no fun.’

‘No fire, no desire’ kiknar Wayne Coyne så att hans ögon tåras.

Leken

’Jag är uppe i tio.’ Skejtaren lutar sig tillbaka och tar en näve chips, ögonen rödnar när han tillägger: ’på ett och ett halvt år.’

’Vad pratar du om?’ frågar den Grövre och pillar upp en lössnus under läppen.

’Leken. Jag pratar om leken.’

Leken handlar om registreringsskyltar. Att räkna registreringsskyltar. Den bygger på det faktum att varje bil har en säregen skylt som bara gäller för den bilen, i stort för att polisen ska ha någonting att säga i kom-radion när de misstänker bilburet bus. När man ser en registreringsskylt med siffrorna noll noll ett börjar leken. Då har man avverkat den första, nästa är noll noll två, sedan noll noll tre. Ser man en kommande siffra i fel ordning, säg att man ser noll noll sju före man ser noll noll sex, räknas inte den.

I Sverige finns det dryga fyra miljoner bilar, av dessa har alla en bokstavskombination om tre. Det finns niohundranittionio stycken bilar till varje bokstavskombination. Vissa bilar är avställda, andra skrotade, vissa står undangömda någonstans. Fyra miljoner låter mycket, det borde inte vara så svårt att snabbt framskrida resultat i leken.

Räknestickan skallrar.

Säg, ceteris paribus, att det finns fyra miljoner bilar och att alla följer en given bokstavskombination i ordning. Säg att ingen bil är avställd, skrotad eller borta. Dividerar man fyra miljoner med niohundranittionio får man fyratusenfyra komma noll noll fyra. Där börjar spänningen. Trots en ökande bilpark är chansen oerhört liten att se en av dessa på en landyta av fyrahundrafemtiotusen kvadratkilometer – även om trettioniotusen kvadratkilometer vatten måste räknas bort, i räkneexemplet gäller inte parametrar såsom dumpade bilar eller vattenburet. Sannolikheten är dock som störst i storstadsregioner.

Och tänk om alla nolltolvor är stationerade i Gävle?

’Vissa går omvägar för att de hört om att en bil med rätt siffra ska vara i en särskild stadsdel’ säger Skejtaren. ’Det kan ta flera veckor innan de ser den.’

’Har du gjort det?’

Skejtaren kliar sig på kinden, tvekar. ’Ja, det har jag. Jag såg noll noll fem före fyran. När jag sen sett fyran gick jag tillbaka till stället där jag sett femman ett tag. Tills jag såg den.’

’Hur länge tog det?’

’Ett tag.’ Skejtaren fokuserar matchen på teve. Efter en stund mumlar han ’tre veckor.’

’Jag hade tur.’

Tvångstankar har aldrig haft ett klarare uttryck än det här. Frank Fernando önskar att han aldrig hade hört den här diskussionen. Hur gärna han än vill tro att han aldrig kommer att falla för någonting så futilt vet han att så fort han ser noll noll ett kommer det att börja. Sökandet efter nästa. Sökandet utan slut.

För när slutar det? Sätter man upp en siffra som mål? Om så är fallet, hur lätt tror man att det är att sluta då, när man är på trehundra jämnt? Är det den som har flest under bältet när man dör som vinner? Precis som alla andra missbruk tror man att man kommer att kunna sluta precis när som helst. Bara en till. Bara en. Hur många hinner man se under sin livstid?

’Det finns communities på nätet, där folk delar med sig uppgifter om platser där de sett vissa nummer.’

Såklart.

Frank Fernando nyper sig i armen. Han önskar att han aldrig kommer att se en bil med siffran noll noll ett. För hur rustad han än är kommer han inte att kunna stå emot. Det som följer kommer att bli livslångt.

’Åh, Gud. Låt mig slippa’ mumlar han. ’Låt mig slippa se noll noll ett.’