Den kala lokalen är kylig trots att solen skiner in genom fönstren, på några väggar hänger landstingskonst. I en rullstol på ena kortsidan sitter mormor med nerböjt huvud, på tallriken framför henne ligger en halvt uppäten bit smörgåstårta. De tjocka glasögonen hänger lite snett, det vita håret är kortklippt men nypermanentat.
Släktingar och vänner är samlade längs bordets långsidor, Frank Fernando räknar till tjugosex stycken. Med honom och Lizzie blir de tjugoåtta. Bredvid dem dignar presentbordet av blommor och polkagrisar, mormors enda last. Frank Fernando har knappt sett henne utan en polkagris i munnen. Skulle hon druckit alkohol istället skulle hon nog vara inne på sin tredje eller fjärde levertransplantation vid det här laget.
’Grattis på nittioårsdagen’ säger Lizzies mamma och höjer sitt glas. Mormor tittar upp, sträcker sig efter saftglaset. Med spröd stämma tar Lizzies mamma ton, ja må hon leva, de andra fyller i. Någon harklar sig när de kommer till ’…uti hundrade år.’
Fel låt. Döden tittar fram bakom en hibiskus.
Glaset är mörkt av stark saft i mormors hand. Hon ler åt de olika stämmorna och tar en klunk när de skålat klart. ’Tack så mycket kära ni’ säger hon och tittar runt rummet. ’Tack för att ni kom hit idag. Det ska gubbarna och kärringarna på avdelningen få höra.’
Hennes man dog på sextiotalet, sedan dess har hon klarat sig själv. Frank Fernando hisnar inför tanken att hon levt utan kroppslig närhet under nästan dubbla hans livstid. Eller har hon det? Ibland flinar hon hemlighetsfullt.
Han skulle vilja fråga mormor om hon tänker på döden. Om hon är rädd. Istället pratar han om vädret med en gubbe som tittar åt ett annat håll. När han slutar prata reagerar gubben inte. Kanske är det skönare med tystnad?
Lizzies mamma hjälper mormor på toaletten. Efteråt orkar hon inte gå tillbaka till kalaset. Frank Fernando och Lizzie går till hennes rum för att säga adjö innan de går hem. ’Hade du roligt?’ frågar Frank Fernando och lutar sig fram mot henne. Hon sover nästan. Med halvslutna ögon nickar hon långsamt, han hoppas att hon menar det.
måndag 25 augusti 2008
På andra plats en parkbänksalkis
’Tycker du att hon är läcker?’ frågar Lizzie och rynkar nyfiket på näsan under en dokumentär på teve om Britney Spears.
’Hur kan du fråga det, det är ju som att fråga om jag vill döpa min förstfödda till Anette eller Rosita. Britney är lika stabil som Ozzy Osbourne och dessutom vet du ju hur svårt jag har när tjejer har brett mellan ögonen, Britney har dem ju närmare öronen än varandra.’ Frank Fernando tar på sig en förnärmad min, en stund i alla fall, innan han skiner upp i ett lite äcklat leende. ’Hon ser mest ut som en groda. Det är mitt värsta djur och det vet du.’
Lizzie skrattar till och kväker med uppblåsta kinder. Med tungan låtsas hon fånga en fluga som hon tuggar på lite för länge.
’Men jag ska berätta en hemlighet för dig som jag aldrig berättat för någon’ säger Frank Fernando. ’Det är dags att komma ur garderoben nu.’
’Vadå?’ Lizzie slutar tugga och spänner upp ögonen. ’Är du bög?’
’Mycket värre än så. Minns du när vi såg den där filmen om hon som dog och löste sitt eget mord, med Lindsay Lohan?’
’I know how killed me?’
'Ja den. Jag tror att jag är kär i henne. Ibland tänker jag på hur fint hon och jag skulle kunna ha det under en kokospalm i Karibien.’
’Hon är ju parkbänksalkis för tusan’ säger Lizzie förnärmat. ’Hur kan du attraheras av henne?’
’Vet inte, men hon har något. Hade du inte funnits skulle jag antagligen tagit första bästa plan till Hollywood för att bli groupie. Kanske skulle jag klä mig som en hallick, någonting säger mig att hon tänder på det.’ Han drar med händerna över ett låtsat kavajslag och rättar till en ros i kavajfickan.
’Du är ju dum i huvudet, det var det värsta jag har hört. Lindsay Lohan. Det här får du aldrig berätta för någon, det är ju pinsamt. Folk kommer att skratta. Och jag som trodde att du hade god smak. Det är som om jag skulle säga att jag är attraherad av Drew Carey.’
’Det är ju just det’ säger Frank Fernando med dov röst. ’Det här får aldrig komma ut. Om folk skulle veta att jag gillar henne skulle respekten för mig falla till marken som konfetti. Jag berättar det här i förtroende.’
’Men, jag är din flickvän. Vad tror du om min respekt då? Kommer inte den falla till marken ännu fortare?’
’Måhända, men jag har ju inte satt mig på det där planet till Hollywood. Du är fortfarande etta. Lindsay är bara någon jag kommer bli tillsammans med om du gör slut.’ Frank Fernando reser sig och går till kylskåpet, men stannar upp innan han öppnar kylskåpsdörren. ’Vad fan är det här?’ frågar han skarpt och rycker tag i en magnet med texten Idag är första dagen av resten av ditt liv.
’Ironi’ svarar Lizzie på ett sätt att det hade passat med en cigarett i mungipan.
’Vilken jävla tur, du vet vad jag tycker om aforismer på kylskåpet.’ Frank Fernando lägger magneten på diskbänken med texten nedåt.
’Vad är Lindsay då? Ironi det också?’
’Tyvärr sötnos, men det får bli en väl bevarad hemlighet oss emellan.'
’Hur kan du fråga det, det är ju som att fråga om jag vill döpa min förstfödda till Anette eller Rosita. Britney är lika stabil som Ozzy Osbourne och dessutom vet du ju hur svårt jag har när tjejer har brett mellan ögonen, Britney har dem ju närmare öronen än varandra.’ Frank Fernando tar på sig en förnärmad min, en stund i alla fall, innan han skiner upp i ett lite äcklat leende. ’Hon ser mest ut som en groda. Det är mitt värsta djur och det vet du.’
Lizzie skrattar till och kväker med uppblåsta kinder. Med tungan låtsas hon fånga en fluga som hon tuggar på lite för länge.
’Men jag ska berätta en hemlighet för dig som jag aldrig berättat för någon’ säger Frank Fernando. ’Det är dags att komma ur garderoben nu.’
’Vadå?’ Lizzie slutar tugga och spänner upp ögonen. ’Är du bög?’
’Mycket värre än så. Minns du när vi såg den där filmen om hon som dog och löste sitt eget mord, med Lindsay Lohan?’
’I know how killed me?’
'Ja den. Jag tror att jag är kär i henne. Ibland tänker jag på hur fint hon och jag skulle kunna ha det under en kokospalm i Karibien.’
’Hon är ju parkbänksalkis för tusan’ säger Lizzie förnärmat. ’Hur kan du attraheras av henne?’
’Vet inte, men hon har något. Hade du inte funnits skulle jag antagligen tagit första bästa plan till Hollywood för att bli groupie. Kanske skulle jag klä mig som en hallick, någonting säger mig att hon tänder på det.’ Han drar med händerna över ett låtsat kavajslag och rättar till en ros i kavajfickan.
’Du är ju dum i huvudet, det var det värsta jag har hört. Lindsay Lohan. Det här får du aldrig berätta för någon, det är ju pinsamt. Folk kommer att skratta. Och jag som trodde att du hade god smak. Det är som om jag skulle säga att jag är attraherad av Drew Carey.’
’Det är ju just det’ säger Frank Fernando med dov röst. ’Det här får aldrig komma ut. Om folk skulle veta att jag gillar henne skulle respekten för mig falla till marken som konfetti. Jag berättar det här i förtroende.’
’Men, jag är din flickvän. Vad tror du om min respekt då? Kommer inte den falla till marken ännu fortare?’
’Måhända, men jag har ju inte satt mig på det där planet till Hollywood. Du är fortfarande etta. Lindsay är bara någon jag kommer bli tillsammans med om du gör slut.’ Frank Fernando reser sig och går till kylskåpet, men stannar upp innan han öppnar kylskåpsdörren. ’Vad fan är det här?’ frågar han skarpt och rycker tag i en magnet med texten Idag är första dagen av resten av ditt liv.
’Ironi’ svarar Lizzie på ett sätt att det hade passat med en cigarett i mungipan.
’Vilken jävla tur, du vet vad jag tycker om aforismer på kylskåpet.’ Frank Fernando lägger magneten på diskbänken med texten nedåt.
’Vad är Lindsay då? Ironi det också?’
’Tyvärr sötnos, men det får bli en väl bevarad hemlighet oss emellan.'
söndag 24 augusti 2008
Bröllopsinbjuden
Vilken fasa, tänker Frank Fernando när han ser Andie McDowell i en rynkreklam på teve, tänk om alla kvinnor såg ut som henne. Han tyckte hon såg förskräcklig ut redan i Fyra bröllop och en begravning och med åren har det bara blivit värre. Visserligen är hon slät som ett äpple i ansiktet, men det hjälper liksom inte. Man kan bespruta ett äpple så att det skiner klart och rött hur rutten än insidan är, det vet väl alla.
I handen har han en bröllopsinbjudan från ett par bekanta, han river upp kuvertet och tar ut innehållet. Papperet är utsirat med rosor i beige och persika, ett stänk rosenolja underbygger en lantligt kryddad rosenidyll utan att fläcka papperet, texten är sirlig med krusiduller kring versalerna och varje ords begynnelsebokstav är något större än sina följeslagare. På det hela är det en elegant inbjudan om än osmaklig i sin präktighet, egentligen påminner den allra mest om ett avsnitt av Falcon Crest.
Texten är fin och välgjord, men avslöjar inte mycket mer än adressen till en hemsida. ’Har de nu lagt ner så mycket jobb på rosendoften kunde de ju skrivit hur man ska klä sig’ muttrar han och sätter på datorn. Ett torkat rosenblad faller ur kuvertet när han skakar det på jakt efter någonting mer, en vana sedan födelsedagsbreven från farmor och farfar där de alltid tejpat fast en sedel på kuvertets insida – hade de vetat om att femhundringen han fick på sin femtonårsdag skulle gå till hembränt hade de kanske tejpat lite hårdare.
Fanfarer ljuder när han knappat in på parets hemsida. Från sidorna flyger keruber i blöja och kastar blomblad tills de är tillräckligt många att forma parets båda förnamn sammankedjade av ett stort rött hjärta. När keruberna fullgjort sin plikt flyger de ut ur bild igen och lämnar länkar för vägbeskrivning, klädsel och presentlista. Färgerna matchar papperet han har i sin hand, även om de går aningen mer mot gammelrosa. Frank Fernando sitter häpen framför skärmen, det här kan vara den mest osmakliga hemsida han någonsin sett. Han flyttar på muspekaren och ser han att den är formad till en liten präst, som vid varje mustryck lämnar fram en oblat, ’och värre blir det’ frustar han.
På Internet finns allt man kan tänka sig, det mesta är osmakligt. Genom åren har Frank Fernando sett så mycket vidrigt. ’Den här direktkvalar in på topp tio utan semi.’
Sen är det ju det där med presentlistor, Frank Fernando vet inte hur han ska ställa sig till att blivande äkta makar pekar ut vad de vill ha – som bortskämda barn i en godisaffär – och till och med förbokar det i affärer, å ena sidan är det smart eftersom det blir lätt för gästen att köpa presenter, men å den andra raderas all personlighet. Och det är först till kvarn som gäller, erfarenheten säger honom att de billiga grejerna snabbt försvinner från hyllorna. Efter att snabbt bläddrat genom listan blir han irriterad. Vem fan har råd att köpa en espressomaskin eller en resa till Bahaia beach? Och den där bestickserien är bara så ful, dessutom kostar de tvåhundra styck. Det är inte så sexigt att komma med en gaffel.
Räcker det inte att han kommer?
Samtidigt är han tacksam att det inte är värre ändå. En kompis till Lizzie i England känner det vackra folket, de som umgås med kungahuset och Paul Weller. Billigaste prylen på deras presentlistor är hela den här listan multiplicerat med två. Helikopterfärd till Färöarna hade någon önskat sig, någon annan äkta konst till väggen i sängkammaren.
’Kanske jag kan skriva nåt, det kan ju bli värt mycket med tiden. Kostar inte så mycket heller.’ Rösten är lite skadeglad för de måste ju i alla fall låtsas bli glada, vad de än får. Han kan säga att det finaste man kan ge inte kan köpas för pengar, det här kommer från hjärtat och skrivbordet. Att ljuga har aldrig varit ett problem för honom. De kommer att le precis som mamma och pappa när han kom hem med en ljusstake i trä från slöjden.
Han skrattar till när han ser att klädseln ska vara sommarblå. Det är ett vackert ord som ligger fint i munnen, men helt omöjligt att klä sig i. Sommarblått tillsammans med Frank Fernandos mörka lugg och inomhusbleka ansikte kommer att förvandla honom till Gollum på antabus. Han får helt enkelt skylla på dyslexi när han kommer i sommarsvart, junigrått eller grönskande brunt.
Nej, han vill verkligen inte gå på den här tillställningen. Mest för att det är stöpt i exakt samma form som allt annat i samma genre. Alla som gifter sig ska ha det likadant, ceremonin ska vara i kyrkan med välsignelsen från en präst trots att de inte är troende, sen är det sittande bord med placering som omöjliggör all form av bekväm konversation – den där Frank Fernando är ju en hävert i sociala sammanhang, honom sätter vi bredvid Gittan som inte sagt ett ord sedan hon skilde sig och Bengt som fortfarande inte vågat sig iväg till psykologen av rädsla för att få en autismdiagnos – och så ska de skramla iväg till ett hotellrum i en bil med påhängda konservburkar för sitt livs bästa sex. Tänk om hon har mens?
Trots allt är han glad att de gifter sig. Frank Fernando har känt tjejen sedan hon började gå på disco på ungdomsgården. Hon var en sådan som bara minskade takten på steg-åt-sidan-dansen när de lugna låtarna kom för att ingen kille ville bjuda upp henne. Mitt bland alla hånglande par stod hon ensam i slow-motion under stroboskopljusen. Besvärat tittade hon på de andra, ibland kastade hon en blick mot de ensamma killarna som stod längs väggen.
Även om utförandet är alldeles för tacky tänds ändå en låga av tacksamhet å hennes vägnar. Så här på motorvägen in i medelåldern kommer hon i varje fall att få knulla. Hoppas bara att hon är kär.
I handen har han en bröllopsinbjudan från ett par bekanta, han river upp kuvertet och tar ut innehållet. Papperet är utsirat med rosor i beige och persika, ett stänk rosenolja underbygger en lantligt kryddad rosenidyll utan att fläcka papperet, texten är sirlig med krusiduller kring versalerna och varje ords begynnelsebokstav är något större än sina följeslagare. På det hela är det en elegant inbjudan om än osmaklig i sin präktighet, egentligen påminner den allra mest om ett avsnitt av Falcon Crest.
Texten är fin och välgjord, men avslöjar inte mycket mer än adressen till en hemsida. ’Har de nu lagt ner så mycket jobb på rosendoften kunde de ju skrivit hur man ska klä sig’ muttrar han och sätter på datorn. Ett torkat rosenblad faller ur kuvertet när han skakar det på jakt efter någonting mer, en vana sedan födelsedagsbreven från farmor och farfar där de alltid tejpat fast en sedel på kuvertets insida – hade de vetat om att femhundringen han fick på sin femtonårsdag skulle gå till hembränt hade de kanske tejpat lite hårdare.
Fanfarer ljuder när han knappat in på parets hemsida. Från sidorna flyger keruber i blöja och kastar blomblad tills de är tillräckligt många att forma parets båda förnamn sammankedjade av ett stort rött hjärta. När keruberna fullgjort sin plikt flyger de ut ur bild igen och lämnar länkar för vägbeskrivning, klädsel och presentlista. Färgerna matchar papperet han har i sin hand, även om de går aningen mer mot gammelrosa. Frank Fernando sitter häpen framför skärmen, det här kan vara den mest osmakliga hemsida han någonsin sett. Han flyttar på muspekaren och ser han att den är formad till en liten präst, som vid varje mustryck lämnar fram en oblat, ’och värre blir det’ frustar han.
På Internet finns allt man kan tänka sig, det mesta är osmakligt. Genom åren har Frank Fernando sett så mycket vidrigt. ’Den här direktkvalar in på topp tio utan semi.’
Sen är det ju det där med presentlistor, Frank Fernando vet inte hur han ska ställa sig till att blivande äkta makar pekar ut vad de vill ha – som bortskämda barn i en godisaffär – och till och med förbokar det i affärer, å ena sidan är det smart eftersom det blir lätt för gästen att köpa presenter, men å den andra raderas all personlighet. Och det är först till kvarn som gäller, erfarenheten säger honom att de billiga grejerna snabbt försvinner från hyllorna. Efter att snabbt bläddrat genom listan blir han irriterad. Vem fan har råd att köpa en espressomaskin eller en resa till Bahaia beach? Och den där bestickserien är bara så ful, dessutom kostar de tvåhundra styck. Det är inte så sexigt att komma med en gaffel.
Räcker det inte att han kommer?
Samtidigt är han tacksam att det inte är värre ändå. En kompis till Lizzie i England känner det vackra folket, de som umgås med kungahuset och Paul Weller. Billigaste prylen på deras presentlistor är hela den här listan multiplicerat med två. Helikopterfärd till Färöarna hade någon önskat sig, någon annan äkta konst till väggen i sängkammaren.
’Kanske jag kan skriva nåt, det kan ju bli värt mycket med tiden. Kostar inte så mycket heller.’ Rösten är lite skadeglad för de måste ju i alla fall låtsas bli glada, vad de än får. Han kan säga att det finaste man kan ge inte kan köpas för pengar, det här kommer från hjärtat och skrivbordet. Att ljuga har aldrig varit ett problem för honom. De kommer att le precis som mamma och pappa när han kom hem med en ljusstake i trä från slöjden.
Han skrattar till när han ser att klädseln ska vara sommarblå. Det är ett vackert ord som ligger fint i munnen, men helt omöjligt att klä sig i. Sommarblått tillsammans med Frank Fernandos mörka lugg och inomhusbleka ansikte kommer att förvandla honom till Gollum på antabus. Han får helt enkelt skylla på dyslexi när han kommer i sommarsvart, junigrått eller grönskande brunt.
Nej, han vill verkligen inte gå på den här tillställningen. Mest för att det är stöpt i exakt samma form som allt annat i samma genre. Alla som gifter sig ska ha det likadant, ceremonin ska vara i kyrkan med välsignelsen från en präst trots att de inte är troende, sen är det sittande bord med placering som omöjliggör all form av bekväm konversation – den där Frank Fernando är ju en hävert i sociala sammanhang, honom sätter vi bredvid Gittan som inte sagt ett ord sedan hon skilde sig och Bengt som fortfarande inte vågat sig iväg till psykologen av rädsla för att få en autismdiagnos – och så ska de skramla iväg till ett hotellrum i en bil med påhängda konservburkar för sitt livs bästa sex. Tänk om hon har mens?
Trots allt är han glad att de gifter sig. Frank Fernando har känt tjejen sedan hon började gå på disco på ungdomsgården. Hon var en sådan som bara minskade takten på steg-åt-sidan-dansen när de lugna låtarna kom för att ingen kille ville bjuda upp henne. Mitt bland alla hånglande par stod hon ensam i slow-motion under stroboskopljusen. Besvärat tittade hon på de andra, ibland kastade hon en blick mot de ensamma killarna som stod längs väggen.
Även om utförandet är alldeles för tacky tänds ändå en låga av tacksamhet å hennes vägnar. Så här på motorvägen in i medelåldern kommer hon i varje fall att få knulla. Hoppas bara att hon är kär.
torsdag 21 augusti 2008
Livet är bara möjligheter
Vissa saker hatar man bara. Frank Fernando hatar kylskåpsmagneter med aforismer. Inte magneten i sig lika mycket som aforismen, kylskåpsmagneter är generellt ganska fina och dessutom användbara, men självgoda kungöranden av lika självklara som förträffliga tankekorn i stil med Livet är härligt att leva om man lever livet och Man ska aldrig glädja sig förrän dagen efter får honom att rakt må illa. Det är samlade eoner av livserfarenhet som, när de kombineras med kylskåpsmagneten, onyanserat paketerad i skir färg, lätt kan fästas på kylskåpsmetall för smidigast möjliga beskådning.
Och de är uppsatta på kylskåpsdörrar överallt. Hos mormor sticker klimatångesten en tung väst av freon och hänger runt Frank Fernandos hals när han läser Vi ärver jorden av våra barn fastnaglat mellan ett recept från Allers och en inköpslista som börjar med vitkål. ’Väg min blogg’ uppmanar han när han läser Ord måste vägas, inte räknas på poetens knallröda kylskåp. ’Den väger ingenting, den bor i Cyberspace. Sug William Gibsons kuk.’
En optimist köper sig en plånbok för sin sista sedel. Vem bryr sig? Den som inte åker vilse får inte se mycket. Den som åker vilse kanske dör i skogen, alldeles ensam med svullen tunga som skriker efter sötvatten. Avsluta varje dag och var färdig med den, du har gjort vad du kunnat. Ha ha, de känner inte Frank Fernando, skulle han gå hundra skulle folk i hans närhet få brännskador. Han latar sig för att de inte ska behöva köpa skyddsmask, så bra betalt har de inte.
Den värsta av alla aforismer är Livet är bara möjligheter. När Frank Fernando ser den sitta på kylskåpet hemma hos en kompis föräldrar tvingas han springa till toaletten, där han sedan sitter flera minuter för att stoppa ångestsvettningar som tränger ut genom huden. När han till slut kommer tillbaka är han sur och tvär, snart därefter går han hem.
Livet är bara möjligheter.
Det är klart att det är så. Men vilken sjuk jävel vill påminnas om det? Möjligheterna lurar bakom varje gathörn man passerar, är inbakade i varje sekund som tickar och begränsas bara av hur mycket pengar man har på kontot och storleken på fantasirummet i hjärnan. Man kan resa sig från kontorsstolen och resa till New York vilken sekund som helst under dagen. Och man kan rallarsvinga den där barnslige jäveln som bara klagar över käften, man vill ju. Visst lockar det att stänga av väckarklockan, somna om och börja dagen med ölbrunch på danskt vis?
Men gör man det? Tyvärr ligger ett socialt rutmönster av farlig laser nedsänkt över tillvaron, som sätter upp hinder. Man vet inte om man klyvs i hälften om man försöker passera kanten. Och varför ska man då behöva påminnas om dessa möjligheter bara för att man vill ha mjölk i kaffet eller juice till brödet?
Syntarn anförde för länge sedan en tes om determinismen. ’Visst har vi alla möjligheter’ sade han, ’men eftersom vi inte genomför dem är de aldrig egentligen möjligheter.’ Så drog han den långa luggen bakåt och suckade. ’Du har alla möjligheter att genast ta tåget till Stockholm och ligga med första bästa brud, men innerst inne vet du att du inte kommer att göra det, trots att du egentligen väldigt gärna vill. Ergo,’ – det var med stolthet han använde det ordet som han lärt sig i en Håkan Nesser-deckare – ’du har inte några möjligheter egentligen. Det är bara som det ser ut.’ Han lät säker på sin sak. Kanske var han säker för att han inte orkade se livet som bara möjligheter.
Livet är bara möjligheter. Hela tiden sveper de över huvudet på Frank Fernando så att han tvingas ducka för att inte följa med, drivas genom laserstrålarna som lyser varningsrött. Och så sitter han kvar och funderar på hur det skulle varit om han faktiskt låtit sig svepas med.
Dessutom är Frank Fernando en särdeles obeslutsam och vankelmodig typ. När han ställs inför två eller flera möjligheter tvekar han, oftast så länge att de flesta utvägarna försvinner av sig själva. Han tvingas nöja sig med det som är kvar, och intala sig själv att det faktiskt var det bästa utfallet.
Att inte välja är också ett val, sade Sartre för länge sedan, sannolikt med darr på rösten. Skulle han sitta i samma rum som Frank Fernando nu skulle han sannolikt ta på sig bastkjol och dansa vad-var-det-jag-sa-dansen, för det går inte en sekund utan att Frank Fernando inte reser till New York eller inte slår till den barnslige jäveln på käften. Varje morgon sitter Sartre vid fotändan på sängen och ristar in hack i sänggaveln för att han även idag struntar i möjligheten att stanna kvar under täcket. Med krum rygg och skela ögon skrattar Sartre ljudligt. ’Att inte välja är också ett v-v-val’ stammar han – i Frank Fernandos fantasier stammar alla de stora tänkarna.
Frank Fernando tänker tillbaka på våren och de möjligheter han nu inser att han missade, små som stora. Hade han nappat på en endaste, eller valt bort någon som han genomförde, kanske hans liv nu varit helt annorlunda. Till det bättre? Det kan han inte svara på. Hursomhelst vill han inte bli påmind varje gång han närmar sig ett kylskåp. Inte om sina möjligheter, inte heller någonting annat vist som ihoptryckt till en klatschig mening späder på känslan av otillräcklighet och ovisshet eller bara framkallar bilder av tanter med katt som röker cigarett under fläkten och nickar instämmande när hon sneglar på Du kan ge utan älska, men inte älska utan att ge som sitter på kylskåpssidan för att hon alltid ska kunna läsa det när hon röker, trots att hon är skild sedan länge frambringar det en känsla av samhörighet.
På Frank Fernandos kylskåp sitter en skämtteckning fasttejpad med två kantigt ritade gubbar som pratar i bubblor. ’Klimatet är ett hot’ säger den ene. ’Och måste dö’ svarar den andre.
Det är ingen aforism, det är bara roligt. Dessutom är det inte magnetiskt.
Och de är uppsatta på kylskåpsdörrar överallt. Hos mormor sticker klimatångesten en tung väst av freon och hänger runt Frank Fernandos hals när han läser Vi ärver jorden av våra barn fastnaglat mellan ett recept från Allers och en inköpslista som börjar med vitkål. ’Väg min blogg’ uppmanar han när han läser Ord måste vägas, inte räknas på poetens knallröda kylskåp. ’Den väger ingenting, den bor i Cyberspace. Sug William Gibsons kuk.’
En optimist köper sig en plånbok för sin sista sedel. Vem bryr sig? Den som inte åker vilse får inte se mycket. Den som åker vilse kanske dör i skogen, alldeles ensam med svullen tunga som skriker efter sötvatten. Avsluta varje dag och var färdig med den, du har gjort vad du kunnat. Ha ha, de känner inte Frank Fernando, skulle han gå hundra skulle folk i hans närhet få brännskador. Han latar sig för att de inte ska behöva köpa skyddsmask, så bra betalt har de inte.
Den värsta av alla aforismer är Livet är bara möjligheter. När Frank Fernando ser den sitta på kylskåpet hemma hos en kompis föräldrar tvingas han springa till toaletten, där han sedan sitter flera minuter för att stoppa ångestsvettningar som tränger ut genom huden. När han till slut kommer tillbaka är han sur och tvär, snart därefter går han hem.
Livet är bara möjligheter.
Det är klart att det är så. Men vilken sjuk jävel vill påminnas om det? Möjligheterna lurar bakom varje gathörn man passerar, är inbakade i varje sekund som tickar och begränsas bara av hur mycket pengar man har på kontot och storleken på fantasirummet i hjärnan. Man kan resa sig från kontorsstolen och resa till New York vilken sekund som helst under dagen. Och man kan rallarsvinga den där barnslige jäveln som bara klagar över käften, man vill ju. Visst lockar det att stänga av väckarklockan, somna om och börja dagen med ölbrunch på danskt vis?
Men gör man det? Tyvärr ligger ett socialt rutmönster av farlig laser nedsänkt över tillvaron, som sätter upp hinder. Man vet inte om man klyvs i hälften om man försöker passera kanten. Och varför ska man då behöva påminnas om dessa möjligheter bara för att man vill ha mjölk i kaffet eller juice till brödet?
Syntarn anförde för länge sedan en tes om determinismen. ’Visst har vi alla möjligheter’ sade han, ’men eftersom vi inte genomför dem är de aldrig egentligen möjligheter.’ Så drog han den långa luggen bakåt och suckade. ’Du har alla möjligheter att genast ta tåget till Stockholm och ligga med första bästa brud, men innerst inne vet du att du inte kommer att göra det, trots att du egentligen väldigt gärna vill. Ergo,’ – det var med stolthet han använde det ordet som han lärt sig i en Håkan Nesser-deckare – ’du har inte några möjligheter egentligen. Det är bara som det ser ut.’ Han lät säker på sin sak. Kanske var han säker för att han inte orkade se livet som bara möjligheter.
Livet är bara möjligheter. Hela tiden sveper de över huvudet på Frank Fernando så att han tvingas ducka för att inte följa med, drivas genom laserstrålarna som lyser varningsrött. Och så sitter han kvar och funderar på hur det skulle varit om han faktiskt låtit sig svepas med.
Dessutom är Frank Fernando en särdeles obeslutsam och vankelmodig typ. När han ställs inför två eller flera möjligheter tvekar han, oftast så länge att de flesta utvägarna försvinner av sig själva. Han tvingas nöja sig med det som är kvar, och intala sig själv att det faktiskt var det bästa utfallet.
Att inte välja är också ett val, sade Sartre för länge sedan, sannolikt med darr på rösten. Skulle han sitta i samma rum som Frank Fernando nu skulle han sannolikt ta på sig bastkjol och dansa vad-var-det-jag-sa-dansen, för det går inte en sekund utan att Frank Fernando inte reser till New York eller inte slår till den barnslige jäveln på käften. Varje morgon sitter Sartre vid fotändan på sängen och ristar in hack i sänggaveln för att han även idag struntar i möjligheten att stanna kvar under täcket. Med krum rygg och skela ögon skrattar Sartre ljudligt. ’Att inte välja är också ett v-v-val’ stammar han – i Frank Fernandos fantasier stammar alla de stora tänkarna.
Frank Fernando tänker tillbaka på våren och de möjligheter han nu inser att han missade, små som stora. Hade han nappat på en endaste, eller valt bort någon som han genomförde, kanske hans liv nu varit helt annorlunda. Till det bättre? Det kan han inte svara på. Hursomhelst vill han inte bli påmind varje gång han närmar sig ett kylskåp. Inte om sina möjligheter, inte heller någonting annat vist som ihoptryckt till en klatschig mening späder på känslan av otillräcklighet och ovisshet eller bara framkallar bilder av tanter med katt som röker cigarett under fläkten och nickar instämmande när hon sneglar på Du kan ge utan älska, men inte älska utan att ge som sitter på kylskåpssidan för att hon alltid ska kunna läsa det när hon röker, trots att hon är skild sedan länge frambringar det en känsla av samhörighet.
På Frank Fernandos kylskåp sitter en skämtteckning fasttejpad med två kantigt ritade gubbar som pratar i bubblor. ’Klimatet är ett hot’ säger den ene. ’Och måste dö’ svarar den andre.
Det är ingen aforism, det är bara roligt. Dessutom är det inte magnetiskt.
tisdag 19 augusti 2008
Chuck Norris skulle aldrig gråta
Det mörknar. Snart kommer löven ändra färg och så har tidningen börjat komma igen, man kan ha kylskåpsdörren öppen utan att oroa sig för röta, på teve visas de sista reprisavsnitten. När löven faller är de som konfetti, men helt utan glädje.
Framför spegeln övar Frank Fernando karatesparkar. Kick-ner-kick-slag. Det är bara med ansträngning han når över bälteskanten. Efter en roundhouse faller han hårt i golvet så olyckligt att läppen spricker. Det blixtrar till i huvudet. Han ligger kvar ett tag för att vänta ut smärtan, den försvinner lite för sakta. Chuck Norris gråter inte, mumlar han med trevande fingrar över den undre tandraden för att se om de sitter kvar.
I Kickboxer fortsätter van Damme att slå mot den stenhårda palmen trots att handen är full av öppna sår. Redan då tänkte Frank Fernando att det måste vara dumt, men han fascinerades av viljestyrkan. När palmen gav vika jublade han.
Det är bara den som tål smärta som kan ge smärta.
van Damme klarade av att hämnas, kvar som minne av den hårda träningen var skeva ärr på handryggen som lämnade märken på motståndarens ansikte. Ärrades även skelettet? Fick han men så att han som gammal bara kom att kunna använda vänsterhanden? Trots ett flertal uppföljare besvarades aldrig de frågorna.
Frank Fernando reser sig och drar t-shirten över huvudet. Kragen färgas röd och han hinner gräma sig över hur svårt det blir att tvätta den, blod liksom rödvin och gräs är så besvärligt att få bort ens med Vanish, innan han kastar den i ett hörn och fokuserar spegeln. Han ser hur läppen börjat svullna, vilket gör motståndaren så mycket mer skräckinjagande. Sakta drar han en tung fot i en halvcirkel framför sig och visar tänderna.
Det är nästan helt mörkt när han andfådd tar rast. På något underligt sätt lyckas en gatlykta reflektera ljus i hans bältesspänne. Med stapplande steg tar han sig till kylen och dricker juice direkt ur paketet. Det svider obarmhärtigt i såret på läppen, han tvingar kvar paketet och sluter ögonen hårt.
Chuck Norris skulle aldrig gråta, tänker han och dricker tills det är tomt.
Framför spegeln övar Frank Fernando karatesparkar. Kick-ner-kick-slag. Det är bara med ansträngning han når över bälteskanten. Efter en roundhouse faller han hårt i golvet så olyckligt att läppen spricker. Det blixtrar till i huvudet. Han ligger kvar ett tag för att vänta ut smärtan, den försvinner lite för sakta. Chuck Norris gråter inte, mumlar han med trevande fingrar över den undre tandraden för att se om de sitter kvar.
I Kickboxer fortsätter van Damme att slå mot den stenhårda palmen trots att handen är full av öppna sår. Redan då tänkte Frank Fernando att det måste vara dumt, men han fascinerades av viljestyrkan. När palmen gav vika jublade han.
Det är bara den som tål smärta som kan ge smärta.
van Damme klarade av att hämnas, kvar som minne av den hårda träningen var skeva ärr på handryggen som lämnade märken på motståndarens ansikte. Ärrades även skelettet? Fick han men så att han som gammal bara kom att kunna använda vänsterhanden? Trots ett flertal uppföljare besvarades aldrig de frågorna.
Frank Fernando reser sig och drar t-shirten över huvudet. Kragen färgas röd och han hinner gräma sig över hur svårt det blir att tvätta den, blod liksom rödvin och gräs är så besvärligt att få bort ens med Vanish, innan han kastar den i ett hörn och fokuserar spegeln. Han ser hur läppen börjat svullna, vilket gör motståndaren så mycket mer skräckinjagande. Sakta drar han en tung fot i en halvcirkel framför sig och visar tänderna.
Det är nästan helt mörkt när han andfådd tar rast. På något underligt sätt lyckas en gatlykta reflektera ljus i hans bältesspänne. Med stapplande steg tar han sig till kylen och dricker juice direkt ur paketet. Det svider obarmhärtigt i såret på läppen, han tvingar kvar paketet och sluter ögonen hårt.
Chuck Norris skulle aldrig gråta, tänker han och dricker tills det är tomt.
måndag 18 augusti 2008
Tyngdkraften
Frank Fernando står vid sitt fönster och tittar ner på gatan. En och annan bil kör förbi, det stänker smuts. Luften är alldeles grå och regnet håller sig liksom kvar ovanför, för att när som helst kunna överraska. Människor passerar med fladdrande hår, någon håller ett barn hårt i handen.
Idag var första dagen på jobbet efter semestern och inte ens solen kan komma fram för att gratulera. Det är så underligt hur glad man blir över att träffa folk man inte sett på länge, bara för att komma på att man inte har något att säga dem. Telefonen ringer, det är Lizzie:
’Tänk dig, jag satt hela vägen till Stockholm bredvid några jävla bratts som drack vin och skrävlade. De pekade på nåt sunkigt hotell och skrattade. Det kan inte ha mer än högst två stjärnor, sade de. Min farbrors herrgård har minst fyra.’
Lizzie är på väg tillbaka till Östersund. Frank Fernando saknar henne så mycket mer när han hör rösten.
’En av dem rökte, så killen som satt bredvid varnade henne för att röka. Han sa att han visste vilka hemska effekter det kan ha. Man dör vid tyyyp trettio, sade han. Om man överlever ser man ut som tyyyp åttio, fortsatte han.’ Lizzie blir allt mer upprörd ju mer hon berättar. 'Rynkig som fan.'
’Varför blir man rynkig?’ hade en av brattsen frågat.
’Tyngdkraften’ svarade hennes kamrat. ’Ju äldre man blir, desto längre har tyngdkraften dragit i huden.’
’Hur gamla var de?’ frågar Frank Fernando. Skulle han se sig själv skulle han se hur mungiporna pekar starkt uppåt och hur den där skrattrynkan hittat fram.
’De drack ju vin och verkade gå i gymnasiet, så över sexton måste de vara. Bratts känner säkert massa langare. Du skulle hört dialekten, det var Stockholm i mitt hjärta men söder, där kan man inte hänga.’ Skulle han se henne skulle han se hur munnen är som ett streck och hur hennes ögon visar att det inte är helt okej att skämta med henne just nu.
Frank Fernando tänker tillbaka på när han gick i gymnasiet. Hans page kittlade halsen och den enda skäggväxt som fanns att uppbringa var ett par fjuniga polisonger. Moppemuschen rakade han bort för att prefixet var moppe. Han tyckte att han var jävligt smart på den tiden. Sannolikt var han odräglig.
När de lagt på luren häller han upp ett glas vin och tänker på åldrandet. Frank Fernando är trettio nu, det gick fort. Fortare kommer resten att gå om man ska lita till de äldre. En gubbe på jobbet uppmanar honom nästan varje dag att byta jobb ’för annars har det plötsligt gått fyrtio år, och då finns det inga.’
Än så länge står han emot tyngdkraften på utsidan, men är det inte så att han är lite ledsnare nu för tiden? Är det också tyngdkraften? Som dragit i hans själ så länge att den inte längre ids hålla emot. Han öppnar fönstret och tar ett djupt andetag. Kommande regndroppar fyller hans lungor, går direkt upp till ögonen för att när som helst kunna överraska.
En bil kör förbi. När fönstret är öppet är ljudet av däck mot blöt asfalt öronbedövande. Bilen ser nytvättad ut, men redan har små smutsiga droppar stänkt upp längs lacken. Vindrutetorkarna sveper fram och tillbaka. En man passerar med snabba steg och sänkt huvud. Kanske är det tyngdkraften som så länge dragit i hans haka att han inte längre orkar hålla emot.
Idag var första dagen på jobbet efter semestern och inte ens solen kan komma fram för att gratulera. Det är så underligt hur glad man blir över att träffa folk man inte sett på länge, bara för att komma på att man inte har något att säga dem. Telefonen ringer, det är Lizzie:
’Tänk dig, jag satt hela vägen till Stockholm bredvid några jävla bratts som drack vin och skrävlade. De pekade på nåt sunkigt hotell och skrattade. Det kan inte ha mer än högst två stjärnor, sade de. Min farbrors herrgård har minst fyra.’
Lizzie är på väg tillbaka till Östersund. Frank Fernando saknar henne så mycket mer när han hör rösten.
’En av dem rökte, så killen som satt bredvid varnade henne för att röka. Han sa att han visste vilka hemska effekter det kan ha. Man dör vid tyyyp trettio, sade han. Om man överlever ser man ut som tyyyp åttio, fortsatte han.’ Lizzie blir allt mer upprörd ju mer hon berättar. 'Rynkig som fan.'
’Varför blir man rynkig?’ hade en av brattsen frågat.
’Tyngdkraften’ svarade hennes kamrat. ’Ju äldre man blir, desto längre har tyngdkraften dragit i huden.’
’Hur gamla var de?’ frågar Frank Fernando. Skulle han se sig själv skulle han se hur mungiporna pekar starkt uppåt och hur den där skrattrynkan hittat fram.
’De drack ju vin och verkade gå i gymnasiet, så över sexton måste de vara. Bratts känner säkert massa langare. Du skulle hört dialekten, det var Stockholm i mitt hjärta men söder, där kan man inte hänga.’ Skulle han se henne skulle han se hur munnen är som ett streck och hur hennes ögon visar att det inte är helt okej att skämta med henne just nu.
Frank Fernando tänker tillbaka på när han gick i gymnasiet. Hans page kittlade halsen och den enda skäggväxt som fanns att uppbringa var ett par fjuniga polisonger. Moppemuschen rakade han bort för att prefixet var moppe. Han tyckte att han var jävligt smart på den tiden. Sannolikt var han odräglig.
När de lagt på luren häller han upp ett glas vin och tänker på åldrandet. Frank Fernando är trettio nu, det gick fort. Fortare kommer resten att gå om man ska lita till de äldre. En gubbe på jobbet uppmanar honom nästan varje dag att byta jobb ’för annars har det plötsligt gått fyrtio år, och då finns det inga.’
Än så länge står han emot tyngdkraften på utsidan, men är det inte så att han är lite ledsnare nu för tiden? Är det också tyngdkraften? Som dragit i hans själ så länge att den inte längre ids hålla emot. Han öppnar fönstret och tar ett djupt andetag. Kommande regndroppar fyller hans lungor, går direkt upp till ögonen för att när som helst kunna överraska.
En bil kör förbi. När fönstret är öppet är ljudet av däck mot blöt asfalt öronbedövande. Bilen ser nytvättad ut, men redan har små smutsiga droppar stänkt upp längs lacken. Vindrutetorkarna sveper fram och tillbaka. En man passerar med snabba steg och sänkt huvud. Kanske är det tyngdkraften som så länge dragit i hans haka att han inte längre orkar hålla emot.
söndag 17 augusti 2008
Steve McQueen
Asfalten ligger hård framför honom. Den blonda kvinnan startar hans motor, mellan magen och ratten är det en armslängd. Hjälmen trycker åt kring tinningarna, får honom lite yr och kanske är det så att visiret är lite immigt. När den svartrutiga flaggan vinkar fram honom står han på gasen och susar iväg, framåt, så jävla framåt.
Idag är han Steve McQueen.
Boris och Tjockisen har bjudit på gokart. Susande bredvid sig ser Frank Fernando Boris svarta hjälm, under den ett leende. Tjockisen är bakom, vill köra om. Frank Fernando trycker till gasen ytterligare och får sladd i en hårnålskurva. I huvudet hör han Eje Elgh kommentera.
Det är viktigt att ta kurvsen. På rakan är det omöjligt att köra om, han måste bromsa sig förbi när han kommer till hårnålen.
På Linnégatan satt de och kollade formel 1 varje söndag. Det var det året då Michael Schumacher vann allt. Otagbar, oslagbar. Under den yrande champagnen stod vackra kvinnor och tjoade glatt med guppande bröst. Allt verkade så enkelt. Bara att köra och vinna, liksom. Det slutade i sprutande champagne och handklapp, däcken fortfarande varma när förarna bjuder till fest.
Boris undviker med en hårsmån att köra in i honom, han är en skicklig förare. Tjockisen tutar förbi. Till och med den feta tjejen från landet kör om honom, hon som inte kan köra så fort för magen stör ratten. Frank Fernando biter sig i tungan och trycker gasen i botten, det smakar blod. Imman i visiret är bortblåst. Det är bara centimeter mellan honom och den skrapande asfalten.
Den feta tjejen gasar han förbi på raksträckan, hon kan inte köra med full fart av rädsla att ratten vecklar in sig i valkarna. Tjockisen och Boris är långt borta, han får fokusera på att ligga dikt an med asfalten, som ett streck. De tomma däcken längs sidorna blir suddiga.
Det är första gången han kör gokart. Motorn tuggar in i hans ryggmärg. Det känns som formel 1. Han är Jacques Villeneuve. Han är Michael Schumacher. Han är Steve McQueen. I huvudet Eje Elgh. Med blicken full fart framåt.
Han är tillbaka på Linnégatan. Betraktar sig själv. I själva verket är det sju minuter för hundratjugo spänn i leksaksbilar. Men när han kör är det Steve McQueen i läderjacka. Han är torr i munnen, längtar efter att få lapa den flödande champagnen i målgest inbäddad i guppande bröst. När han kommer i mål ska han kasta hjälmen i luften.
Och den ska stanna där, alldeles stilla. Alldeles stilla för getingar att flyga in i.
Idag är han Steve McQueen.
Boris och Tjockisen har bjudit på gokart. Susande bredvid sig ser Frank Fernando Boris svarta hjälm, under den ett leende. Tjockisen är bakom, vill köra om. Frank Fernando trycker till gasen ytterligare och får sladd i en hårnålskurva. I huvudet hör han Eje Elgh kommentera.
Det är viktigt att ta kurvsen. På rakan är det omöjligt att köra om, han måste bromsa sig förbi när han kommer till hårnålen.
På Linnégatan satt de och kollade formel 1 varje söndag. Det var det året då Michael Schumacher vann allt. Otagbar, oslagbar. Under den yrande champagnen stod vackra kvinnor och tjoade glatt med guppande bröst. Allt verkade så enkelt. Bara att köra och vinna, liksom. Det slutade i sprutande champagne och handklapp, däcken fortfarande varma när förarna bjuder till fest.
Boris undviker med en hårsmån att köra in i honom, han är en skicklig förare. Tjockisen tutar förbi. Till och med den feta tjejen från landet kör om honom, hon som inte kan köra så fort för magen stör ratten. Frank Fernando biter sig i tungan och trycker gasen i botten, det smakar blod. Imman i visiret är bortblåst. Det är bara centimeter mellan honom och den skrapande asfalten.
Den feta tjejen gasar han förbi på raksträckan, hon kan inte köra med full fart av rädsla att ratten vecklar in sig i valkarna. Tjockisen och Boris är långt borta, han får fokusera på att ligga dikt an med asfalten, som ett streck. De tomma däcken längs sidorna blir suddiga.
Det är första gången han kör gokart. Motorn tuggar in i hans ryggmärg. Det känns som formel 1. Han är Jacques Villeneuve. Han är Michael Schumacher. Han är Steve McQueen. I huvudet Eje Elgh. Med blicken full fart framåt.
Han är tillbaka på Linnégatan. Betraktar sig själv. I själva verket är det sju minuter för hundratjugo spänn i leksaksbilar. Men när han kör är det Steve McQueen i läderjacka. Han är torr i munnen, längtar efter att få lapa den flödande champagnen i målgest inbäddad i guppande bröst. När han kommer i mål ska han kasta hjälmen i luften.
Och den ska stanna där, alldeles stilla. Alldeles stilla för getingar att flyga in i.
lördag 16 augusti 2008
Ingen getingsommar
Bullmitten ligger på tungan. men ett ilsket surrande får honom att reagera precis när han trycker den mot gommen. Han fräser rakt över byxorna och bordet, bullmitten studsar svampaktigt mot altanens träribbor. En lätt tuggad geting studsar hårdare.
Han drar efter andan. Lättnaden sprider en söt doft.
Med en servett pillar han upp getingen på bordet, den verkar inte vara skadad, bara omtöcknad. Hans mamma kommer med saft där getingar redan har drunknat. Guppande lik i söta bubblor.
Längs benen ligger en hinna av bullspott. Under en bit pärlsocker kliar ett bromsbett som han ansträngt sig att inte klia sönder. Han skrattar till. Getingen ligger på rygg, med snabeln nosar den efter pärlsockrets nektar.
’Getingsommar på min ära’ säger han. ’Jag höll på att bli stungen i munnen.’
’Det här är ingen getingsommar’ svarar hon och viftar med sin lediga hand. ’Det är bara en sommar med getingar.’
Han tar upp bullmitten från altangolvet och lägger den bredvid den omtöcknade getingen. Lite ledsen inser han att han inte längre vill ha den. Han som sparat det godaste till sist.
Han drar efter andan. Lättnaden sprider en söt doft.
Med en servett pillar han upp getingen på bordet, den verkar inte vara skadad, bara omtöcknad. Hans mamma kommer med saft där getingar redan har drunknat. Guppande lik i söta bubblor.
Längs benen ligger en hinna av bullspott. Under en bit pärlsocker kliar ett bromsbett som han ansträngt sig att inte klia sönder. Han skrattar till. Getingen ligger på rygg, med snabeln nosar den efter pärlsockrets nektar.
’Getingsommar på min ära’ säger han. ’Jag höll på att bli stungen i munnen.’
’Det här är ingen getingsommar’ svarar hon och viftar med sin lediga hand. ’Det är bara en sommar med getingar.’
Han tar upp bullmitten från altangolvet och lägger den bredvid den omtöcknade getingen. Lite ledsen inser han att han inte längre vill ha den. Han som sparat det godaste till sist.
Bibeln på hundra minuter
’Min lem är grövre än min fars lår. Min fader piskade er, men jag ska flå er.’
Rehebeam talar till de illa åtgångna stammarna efter att hans far, Salomo, gått hädan. De ville få ett löfte om att få det lättare under hans regim, svaret är grovt som salt. Det blir inbördeskrig och Rehebeam tvingas till reträtt. Det land som kung David en gång tillskansade israelerna minskas radikalt, som om inte Salomo slarvat bort tillräckligt.
Frank Fernando läser Bibeln. Eller inte på riktigt, det har han inte tålamod till. Istället har han köpt Bibeln på hundra minuter på Bokus.com. Uppdelad i femtio kapitel om ett uppslag ska det vara en lättillgänglig guide till det viktigaste. Tillsammans med några historiska kartor över det heliga landet blir det etthundratolv sidor. Minst tvåtusen sidor tunnare än the real thing.
När det gått hundra minuter har han kommit till sida trettiosex. Kapitel 12. Han tittar förvånat på klockan och mäter tjockleken på sidorna han läst mellan fingrarna. Skulle han inte vara klar nu? Kvar i huvudet maler James Masons röst – det är ju alltid han som är Gud i alla filmer och Eddie Izzard-shower. Besviket lägger han boken ifrån sig, nu skulle den ju vara utläst enligt titeln, men så var det ju dubbelavsnitt av Two and a half men på teve samtidigt. James Masons djupa stämma verkade luckras upp av Charlie Sheens hawaiiskjortor. I alla fall kommer Frank Fernando skylla på Charlie Sheen om någon ifrågasätter hans långsamhet.
Under de trettiosex första sidorna har det varit ett virrvarr, ett persongalleri som sprungit fram, den ena kungen som brutalt ersätter den andra, ledare som i fyrtio år leder sitt folk genom öppnade hav och svavelosande öknar, Jona som försöker fly Guds vrede och ramlar i havet, blir uppäten av en fisk, utspottad och inser att han inte kan, inte har någon möjlighet att, fly Guds vrede, och ett gäng nedblixtrade stentavlor om hur man inte ska älska någon annan Gud än just Gud. Otroligt, men så tar ju antagligen Bibeln på hundra minuter bara med det gottaste.
Smart nog tog Gud namnet Gud. Det i sig gör det överflödigt med andra gudar. ’Vem tillber du?’
’Gud. Själv då?’
’Baal.’
’Och vad är han?’
’Gud.’
’Just det.’
Smart.
Frank Fernando har ett svagt minne av att han läste nya testamentet under en skidsemester i Åre för några år sedan. Farten, kvinnorna och ett skavsår som låg som en ring kring hans ankel verkar dock så här i efterhand ha gett ett mer bestående intryck än texten. Frusna fingrar som försiktigt håller mörkt blå, men härligt mjuka, pärmar är det enda han kan dra sig till minnes. Anstränger han sig ser han tunna sidor som reflekterar sänglampan. Liten text, enormt liten text, uppdelad i spalter, så när man tyckte sig ha läst en sida var det lika mycket kvar.
Av själva texten minns han inget. Så skönt nu då med en lite mer modest variant. Dessutom får han ju båda testamenten i samma upplaga.
Min lem är grövre än min fars lår.
Skulle det funka på after ski? Två hallonshots och en replik från åttahundratalet före Kristus. Jisses vilka förväntningar det skulle innebära. Två hallonshots skulle inte vara nog.
Imorgon ska Frank Fernando ge Bibeln hundra minuter till. I den här takten kommer han kanske att ha läst Bibeln på hundra minuter på trehundra minuter. Vem vet, kanske fyrahundra. Hur lång tid skulle det då inte att ta att läsa hela tjottabarongen? Alldeles för länge, tänker Frank Fernando och lutar sig tillbaka. Tur att det finns sammanfattningar.
Min fader piskade er, men jag ska flå er.
En sammanfattning som verkar suga ur den sötaste essensen. Det om något är ju en replik som bör fungera after ski. När han försökte läsa nya testamentet fastnade inga coola repliker, nu har han ju minst två.
Rehebeam talar till de illa åtgångna stammarna efter att hans far, Salomo, gått hädan. De ville få ett löfte om att få det lättare under hans regim, svaret är grovt som salt. Det blir inbördeskrig och Rehebeam tvingas till reträtt. Det land som kung David en gång tillskansade israelerna minskas radikalt, som om inte Salomo slarvat bort tillräckligt.
Frank Fernando läser Bibeln. Eller inte på riktigt, det har han inte tålamod till. Istället har han köpt Bibeln på hundra minuter på Bokus.com. Uppdelad i femtio kapitel om ett uppslag ska det vara en lättillgänglig guide till det viktigaste. Tillsammans med några historiska kartor över det heliga landet blir det etthundratolv sidor. Minst tvåtusen sidor tunnare än the real thing.
När det gått hundra minuter har han kommit till sida trettiosex. Kapitel 12. Han tittar förvånat på klockan och mäter tjockleken på sidorna han läst mellan fingrarna. Skulle han inte vara klar nu? Kvar i huvudet maler James Masons röst – det är ju alltid han som är Gud i alla filmer och Eddie Izzard-shower. Besviket lägger han boken ifrån sig, nu skulle den ju vara utläst enligt titeln, men så var det ju dubbelavsnitt av Two and a half men på teve samtidigt. James Masons djupa stämma verkade luckras upp av Charlie Sheens hawaiiskjortor. I alla fall kommer Frank Fernando skylla på Charlie Sheen om någon ifrågasätter hans långsamhet.
Under de trettiosex första sidorna har det varit ett virrvarr, ett persongalleri som sprungit fram, den ena kungen som brutalt ersätter den andra, ledare som i fyrtio år leder sitt folk genom öppnade hav och svavelosande öknar, Jona som försöker fly Guds vrede och ramlar i havet, blir uppäten av en fisk, utspottad och inser att han inte kan, inte har någon möjlighet att, fly Guds vrede, och ett gäng nedblixtrade stentavlor om hur man inte ska älska någon annan Gud än just Gud. Otroligt, men så tar ju antagligen Bibeln på hundra minuter bara med det gottaste.
Smart nog tog Gud namnet Gud. Det i sig gör det överflödigt med andra gudar. ’Vem tillber du?’
’Gud. Själv då?’
’Baal.’
’Och vad är han?’
’Gud.’
’Just det.’
Smart.
Frank Fernando har ett svagt minne av att han läste nya testamentet under en skidsemester i Åre för några år sedan. Farten, kvinnorna och ett skavsår som låg som en ring kring hans ankel verkar dock så här i efterhand ha gett ett mer bestående intryck än texten. Frusna fingrar som försiktigt håller mörkt blå, men härligt mjuka, pärmar är det enda han kan dra sig till minnes. Anstränger han sig ser han tunna sidor som reflekterar sänglampan. Liten text, enormt liten text, uppdelad i spalter, så när man tyckte sig ha läst en sida var det lika mycket kvar.
Av själva texten minns han inget. Så skönt nu då med en lite mer modest variant. Dessutom får han ju båda testamenten i samma upplaga.
Min lem är grövre än min fars lår.
Skulle det funka på after ski? Två hallonshots och en replik från åttahundratalet före Kristus. Jisses vilka förväntningar det skulle innebära. Två hallonshots skulle inte vara nog.
Imorgon ska Frank Fernando ge Bibeln hundra minuter till. I den här takten kommer han kanske att ha läst Bibeln på hundra minuter på trehundra minuter. Vem vet, kanske fyrahundra. Hur lång tid skulle det då inte att ta att läsa hela tjottabarongen? Alldeles för länge, tänker Frank Fernando och lutar sig tillbaka. Tur att det finns sammanfattningar.
Min fader piskade er, men jag ska flå er.
En sammanfattning som verkar suga ur den sötaste essensen. Det om något är ju en replik som bör fungera after ski. När han försökte läsa nya testamentet fastnade inga coola repliker, nu har han ju minst två.
torsdag 14 augusti 2008
Semesterminnen
Frank Fernando böjer sig febrigt framåt med darrande händer mot tangentbordet. Pannan är glansig och ögonen glatta, just nu är han inte så rastafari. Febern sticker under hårfästet, han drar med översidan av handen över pannan men är blötare på handryggen, pannan lämnas ytterligare lite fuktig.
Semestern börjar nalkas sitt slut, bara fyra dagar återstår tills han åter ska slå sig ner framför dataskärmen på kontoret och trycka på knappar, trycka på knappar. Sent på kvällen kom han tillbaka från Danmark och Göteborg. Väskorna ligger i den gula soffan, ännu packade. På bordet ligger en påse halstabletter som Lizzie köpt till honom på morgonen. De smakar honung och mint.
Det var det. Hur fort gick det inte? Kvar är bara fladdrande minnen, några kort och tre högupplösta konsertfilmer som Frank Fernando med uppsträckta händer spelade in på Way out West. Den höga upplösningen gör dem omöjliga att titta på bortsett från i kameraskärmen. I datorn går det rakt inte. En dag ska Frank Fernando bli mer digital, så att han kan redigera och hålla på, minska storleken på filmerna, regissera, smygfilma människor genom fönstret och lägga på Youtube, som en Wallraff på Viagra.
Bakom en ångande feberdimma minns han det danska fyrtornet helt begravt i sand; en vandrande öken har gått förbi grävt ner det så att bara översta toppen sticker upp. För bara några år sedan sålde man glass i fyrtornshuset, glassförsäljarna är nu begravda under ton av sand, glassen skulle knastra mellan tänderna om man skulle lyckas pillra upp en kula. ’Bägare tack, jag gillar inte rån.’
Som om en destruktiv naturgärning inte skulle vara nog spricker den brant stupande kustlinjen sakta upp från andra hållet, meter för meter faller kusten ner i havet. Den näraliggande kyrkan trillar snart ner, kyrkogården har redan gjort det. Från den kala väggen har kistor och benpipor stuckit rakt ut i luften, klamrat sig fast in i det sista innan de hastigt rasat ner. Snopet för de begravda. Antagligen trodde de att de skulle få evig vila. Men vilan plötsligt avbruten av fritt fall. Som att begravas på Liseberg.
Och de söta barnen. Sjuksköterskans söta små barn. Som på danska säger ’Mor, det kan jeg ikke’, mellan vassa mjölktänder. När Frank Fernando och Lizzie får barn kanske han ska få dem att prata danska. Svårt att förstå, men så gulligt. Gammeldags liksom, med munnen full av gröt och klister.
Frank Fernando minns Nick Cave. Gubben som visar hur det går till att vara rockstjärna. Genom alla dessa år har Frank Fernando varit Nick Cave trogen, aldrig har någon annan fått klättra upp till toppen. Nick Cave and the Bad Seeds. Grottniklas med busfröna. Och där stod han på scenen och dirigerade Frank Fernandos nervtrådar taktfast till malande gitarrer när Frank Fernando filmade högupplöst.
Frank Fernando lutar sig tillbaka, febern har lagt sig som ett plåster under hela ytan av hans hud. Han träffade en tjej som, liksom han, drömmer om att bli författare. I bakfickan har han kvar hennes mejladress. Någon dag ska han ta kontakt med henne. För en sekund tänkte han rekommendera Norrlands Akvavit av Torgny Lindgren till henne. Men han hejdade sig, det går som inte för sig, Torgny Lindgren är för bra. Vill man bli författare ska man inte läsa honom, kvar lämnas bara beundran och prestationsångest. Ingen som ska bli författare ska läsa honom. Kvar blir bara en tung känsla av otillräcklighet. Men sitter där med ett fånigt leende på läpparna och tänker: så här kommer jag aldrig att kunna skriva.
Om Frank Fernando i natt dör av febern kommer han att lämna efter sig denna blogg. Om Torgny Lindgren dör lämnar han storverk.
Frank Fernando hoppas att ingetdera händer. Febern ska han förskjuta. Tre gånger ska han säga ’Nej, jag känner honom inte’ om febern, precis som Petrus en gång försköt Jesus. När han är friskare ska han sända vitaminpiller till Torgny Lindgren och bifoga ett brev. Du är för värdefull för att vara utan, ska det stå. Ät dubbel dos och lev för alltid.
’Nej, jag känner honom inte’ börjar Frank Fernando. Någonstans i rummet sitter Wayne Coyne, han känner att han finns där. Lizzie är och handlar. ’Nej, jag känner honom inte.’
’Nej, jag känner honom inte.’
Febern är förskjuten. Nu ska han bara svettas. Om fyra dagar ska han slå sig ner framför datorn på kontoret. Och trycka på knappar. Trycka på knappar.
Semestern börjar nalkas sitt slut, bara fyra dagar återstår tills han åter ska slå sig ner framför dataskärmen på kontoret och trycka på knappar, trycka på knappar. Sent på kvällen kom han tillbaka från Danmark och Göteborg. Väskorna ligger i den gula soffan, ännu packade. På bordet ligger en påse halstabletter som Lizzie köpt till honom på morgonen. De smakar honung och mint.
Det var det. Hur fort gick det inte? Kvar är bara fladdrande minnen, några kort och tre högupplösta konsertfilmer som Frank Fernando med uppsträckta händer spelade in på Way out West. Den höga upplösningen gör dem omöjliga att titta på bortsett från i kameraskärmen. I datorn går det rakt inte. En dag ska Frank Fernando bli mer digital, så att han kan redigera och hålla på, minska storleken på filmerna, regissera, smygfilma människor genom fönstret och lägga på Youtube, som en Wallraff på Viagra.
Bakom en ångande feberdimma minns han det danska fyrtornet helt begravt i sand; en vandrande öken har gått förbi grävt ner det så att bara översta toppen sticker upp. För bara några år sedan sålde man glass i fyrtornshuset, glassförsäljarna är nu begravda under ton av sand, glassen skulle knastra mellan tänderna om man skulle lyckas pillra upp en kula. ’Bägare tack, jag gillar inte rån.’
Som om en destruktiv naturgärning inte skulle vara nog spricker den brant stupande kustlinjen sakta upp från andra hållet, meter för meter faller kusten ner i havet. Den näraliggande kyrkan trillar snart ner, kyrkogården har redan gjort det. Från den kala väggen har kistor och benpipor stuckit rakt ut i luften, klamrat sig fast in i det sista innan de hastigt rasat ner. Snopet för de begravda. Antagligen trodde de att de skulle få evig vila. Men vilan plötsligt avbruten av fritt fall. Som att begravas på Liseberg.
Och de söta barnen. Sjuksköterskans söta små barn. Som på danska säger ’Mor, det kan jeg ikke’, mellan vassa mjölktänder. När Frank Fernando och Lizzie får barn kanske han ska få dem att prata danska. Svårt att förstå, men så gulligt. Gammeldags liksom, med munnen full av gröt och klister.
Frank Fernando minns Nick Cave. Gubben som visar hur det går till att vara rockstjärna. Genom alla dessa år har Frank Fernando varit Nick Cave trogen, aldrig har någon annan fått klättra upp till toppen. Nick Cave and the Bad Seeds. Grottniklas med busfröna. Och där stod han på scenen och dirigerade Frank Fernandos nervtrådar taktfast till malande gitarrer när Frank Fernando filmade högupplöst.
Frank Fernando lutar sig tillbaka, febern har lagt sig som ett plåster under hela ytan av hans hud. Han träffade en tjej som, liksom han, drömmer om att bli författare. I bakfickan har han kvar hennes mejladress. Någon dag ska han ta kontakt med henne. För en sekund tänkte han rekommendera Norrlands Akvavit av Torgny Lindgren till henne. Men han hejdade sig, det går som inte för sig, Torgny Lindgren är för bra. Vill man bli författare ska man inte läsa honom, kvar lämnas bara beundran och prestationsångest. Ingen som ska bli författare ska läsa honom. Kvar blir bara en tung känsla av otillräcklighet. Men sitter där med ett fånigt leende på läpparna och tänker: så här kommer jag aldrig att kunna skriva.
Om Frank Fernando i natt dör av febern kommer han att lämna efter sig denna blogg. Om Torgny Lindgren dör lämnar han storverk.
Frank Fernando hoppas att ingetdera händer. Febern ska han förskjuta. Tre gånger ska han säga ’Nej, jag känner honom inte’ om febern, precis som Petrus en gång försköt Jesus. När han är friskare ska han sända vitaminpiller till Torgny Lindgren och bifoga ett brev. Du är för värdefull för att vara utan, ska det stå. Ät dubbel dos och lev för alltid.
’Nej, jag känner honom inte’ börjar Frank Fernando. Någonstans i rummet sitter Wayne Coyne, han känner att han finns där. Lizzie är och handlar. ’Nej, jag känner honom inte.’
’Nej, jag känner honom inte.’
Febern är förskjuten. Nu ska han bara svettas. Om fyra dagar ska han slå sig ner framför datorn på kontoret. Och trycka på knappar. Trycka på knappar.
söndag 10 augusti 2008
Den vita veckan
Du har hört det förr. Grannen säger det, bästa kompisen säger det. Kanske säger din mamma det också. Att det är dags för en vit vecka.
Sedan kontinenten flyttades till Sveg dricker svenskarna som aldrig förr. Den anammade vardagsölen kombineras med helgsupa, ingen dag är sans alcohol, det är sällan man är helt nykter. I veckorna är det ett glas vin till maten och en apelsinkonjak till cigarren efteråt. Till sporten på teve är det Heiniken, för vad är häcklöpning om man inte får rapa humle? Så kommer helgen. Jävlar, vi har ju inte varit på systemet, det kommer att bli asdyrt om vi bara dricker på krogen. Känner du inte någon som vi kan bjuda in oss till för några glas vin? För att grunda.
Och vad gör man då, man tar en vit vecka. 'Det är det som är problemet' säger Sjuksköterskan och tar en näve jordnötter. 'När man säger att man ska ha en vit vecka, det är då man erkänner att man har ett problem. Varför skulle man annars ha det?'
'Jag hade en vit vecka för något halvår sedan' säger hennes pojkvän. Han flyttar ena benet över det andra och andas tungt. 'Men jag var ju tvungen att bevisa att jag inte hade något problem med alkohol, så jag drack öl redan på fjärde dagen. Hade jag hållt strikt på vita veckan hade jag ju haft problem, eller hur?'
'Jag känner ett par som skulle ha en vit månad' säger Lizzie. 'De tackade nej till frukost hemma hos mig redan efter två veckor för att de var så bakfulla. Det är sorgligt. Att de inte ens kunde hålla det de stipulerat.'
'Men de visade ju att de hade problem redan när de sade att de skulle ha en vit månad' säger Sjuksköterskan barskt.
Frank Fernando sitter tyst i hörnet av soffan. I håret har han en röd konfetti. Han tar en klunk vin och lyssnar på musiken. Från stereon kommer Poison dart av the Bug.
I'm the real warrior.
Frank Fernando funderar på om han inte borde ta en vit vecka, eller till och med en månad. Det är ju så man umgås, med några glas vin och fnitter. Kanske har det blivit lite mycket under våren. Kanske har det blivit något glas för mycket när han spelat Beth Orton och tittat ut genom fönstret. Men samtidigt, är det genom att ha en vit vecka man bekänner sina problem kanske det inte är värt det? Man är ju ingen alkis bara för att man gillar ett glas rött till Seinfeld.
Han fyller på sitt glas. Flaskan är nästan tom, så han undrar om det inte finns en till någonstans. Han sveper med blicken över rummet. Bakom Sjuksköterskan ser han en orörd chablis. Frank Fernando sluter ögonen och återgår till att gunga till musiken. The Bug.
I'm the real warrior.
Sedan kontinenten flyttades till Sveg dricker svenskarna som aldrig förr. Den anammade vardagsölen kombineras med helgsupa, ingen dag är sans alcohol, det är sällan man är helt nykter. I veckorna är det ett glas vin till maten och en apelsinkonjak till cigarren efteråt. Till sporten på teve är det Heiniken, för vad är häcklöpning om man inte får rapa humle? Så kommer helgen. Jävlar, vi har ju inte varit på systemet, det kommer att bli asdyrt om vi bara dricker på krogen. Känner du inte någon som vi kan bjuda in oss till för några glas vin? För att grunda.
Och vad gör man då, man tar en vit vecka. 'Det är det som är problemet' säger Sjuksköterskan och tar en näve jordnötter. 'När man säger att man ska ha en vit vecka, det är då man erkänner att man har ett problem. Varför skulle man annars ha det?'
'Jag hade en vit vecka för något halvår sedan' säger hennes pojkvän. Han flyttar ena benet över det andra och andas tungt. 'Men jag var ju tvungen att bevisa att jag inte hade något problem med alkohol, så jag drack öl redan på fjärde dagen. Hade jag hållt strikt på vita veckan hade jag ju haft problem, eller hur?'
'Jag känner ett par som skulle ha en vit månad' säger Lizzie. 'De tackade nej till frukost hemma hos mig redan efter två veckor för att de var så bakfulla. Det är sorgligt. Att de inte ens kunde hålla det de stipulerat.'
'Men de visade ju att de hade problem redan när de sade att de skulle ha en vit månad' säger Sjuksköterskan barskt.
Frank Fernando sitter tyst i hörnet av soffan. I håret har han en röd konfetti. Han tar en klunk vin och lyssnar på musiken. Från stereon kommer Poison dart av the Bug.
I'm the real warrior.
Frank Fernando funderar på om han inte borde ta en vit vecka, eller till och med en månad. Det är ju så man umgås, med några glas vin och fnitter. Kanske har det blivit lite mycket under våren. Kanske har det blivit något glas för mycket när han spelat Beth Orton och tittat ut genom fönstret. Men samtidigt, är det genom att ha en vit vecka man bekänner sina problem kanske det inte är värt det? Man är ju ingen alkis bara för att man gillar ett glas rött till Seinfeld.
Han fyller på sitt glas. Flaskan är nästan tom, så han undrar om det inte finns en till någonstans. Han sveper med blicken över rummet. Bakom Sjuksköterskan ser han en orörd chablis. Frank Fernando sluter ögonen och återgår till att gunga till musiken. The Bug.
I'm the real warrior.
Way out west - andra dagen
'Shit, vad bra du var.'
Frank Fernando böjer sig fram och kramar om Wayne Coyne. Det är några timmar efter konserten på Way out West där ett folkhav i skymningen sprang från Håkan Hellström för att se Flaming Lips.
Konfetti. Stortrumman. Tjugo teletubbies. En man i skelettuniform. Wayne Coyne gör entré i en jättebubbla som han surfar över publiken.
'Visst var jag?' Wayne Coyne besvarar kramen och lutar sig sedan behagligt tillbaka. 'Gillar du konfetti?' frågar han.
'Konfetti är mitt andra hem. Varje flinga är som en färgglad påminnelse om att vi lever.' Frank Fernando försökte fånga en konfetti som smet genom hans fingrar och yrade tillbaka i luften. Runt honom skrek poppojkar i falsett. Han drar med handen genom håret. En flinga konfetti fastnar under nageln. Frank Fernando ger den till Wayne Coyne. 'Den här är din, tror jag.'
Wayne Coyne sträcker fram handen och tar emot den. Den är röd och alldeles spröd. Kanske är det vinet, men Frank Fernando känner hur den börjar slå som ett hjärta precis som han lämnar över den. Du-dunk, du-dunk. Wayne Coyne tar varsamt emot den och lägger den i handflatan. Så blåser han till. Flingan fladdrar iväg.
Du-dunk.
'Jag är glad att du är tillbaka' säger Frank Fernando och känner att han måste kämpa för att inte gråta. 'Jag är glad att ni var så bra.'
'Nu är jag här, min vän.' Wayne Coyne höjer händerna i luften och skakar dem. Med gäll röst börjar han nynna. Det börjar som ett lullande ljud, sedan eskalerar det till något som mest liknar en hymn.
'Du vet att du missade the Bug idag?'
'Annonserar de inte är det klart att man missar.' Frank Fernando säger det med stoisk röst, ändå kan han inte dölja sin besvikelse. The Bug, det hade varit något att se. Istället såg han Lil Kim. Vilket spektakel.
'Jag kan göra dig glad igen' säger Wayne Coyne och tänder en cigarett. Så fylls hela rummet av yrande konfetti. Frank Fernando skrattar, kanske finns det ingenting som är så fantastiskt att uppleva som ett rum yrande konfetti. Han ställer sig upp med händerna över huvudet. När han vevar armarna virvlar färgglad konfetti. Skapar mönster. Mönster som sakta dalar mot marken.
Frank Fernando böjer sig fram och kramar om Wayne Coyne. Det är några timmar efter konserten på Way out West där ett folkhav i skymningen sprang från Håkan Hellström för att se Flaming Lips.
Konfetti. Stortrumman. Tjugo teletubbies. En man i skelettuniform. Wayne Coyne gör entré i en jättebubbla som han surfar över publiken.
'Visst var jag?' Wayne Coyne besvarar kramen och lutar sig sedan behagligt tillbaka. 'Gillar du konfetti?' frågar han.
'Konfetti är mitt andra hem. Varje flinga är som en färgglad påminnelse om att vi lever.' Frank Fernando försökte fånga en konfetti som smet genom hans fingrar och yrade tillbaka i luften. Runt honom skrek poppojkar i falsett. Han drar med handen genom håret. En flinga konfetti fastnar under nageln. Frank Fernando ger den till Wayne Coyne. 'Den här är din, tror jag.'
Wayne Coyne sträcker fram handen och tar emot den. Den är röd och alldeles spröd. Kanske är det vinet, men Frank Fernando känner hur den börjar slå som ett hjärta precis som han lämnar över den. Du-dunk, du-dunk. Wayne Coyne tar varsamt emot den och lägger den i handflatan. Så blåser han till. Flingan fladdrar iväg.
Du-dunk.
'Jag är glad att du är tillbaka' säger Frank Fernando och känner att han måste kämpa för att inte gråta. 'Jag är glad att ni var så bra.'
'Nu är jag här, min vän.' Wayne Coyne höjer händerna i luften och skakar dem. Med gäll röst börjar han nynna. Det börjar som ett lullande ljud, sedan eskalerar det till något som mest liknar en hymn.
'Du vet att du missade the Bug idag?'
'Annonserar de inte är det klart att man missar.' Frank Fernando säger det med stoisk röst, ändå kan han inte dölja sin besvikelse. The Bug, det hade varit något att se. Istället såg han Lil Kim. Vilket spektakel.
'Jag kan göra dig glad igen' säger Wayne Coyne och tänder en cigarett. Så fylls hela rummet av yrande konfetti. Frank Fernando skrattar, kanske finns det ingenting som är så fantastiskt att uppleva som ett rum yrande konfetti. Han ställer sig upp med händerna över huvudet. När han vevar armarna virvlar färgglad konfetti. Skapar mönster. Mönster som sakta dalar mot marken.
lördag 9 augusti 2008
When we were winning
Mitt i spelningen börjar det regna. Inte mycket, men i alla fall så att paraplyer fälls upp och folk tar fram sina ponchos de köpt för tjugo kronor styck i t-shirtståndet. Henrik Berggren skriker when we were winning så att hatten han har på sig nästan faller av.
Det är Broder Daniels sista spelning någonsin. Framför dem står ett oformligt hav av människor och gungar i takt till det strida gitarrspelet. Det är som om fotbollsramsor flytt från läktaren och hamnat i en källarlokal, alla sjunger med, ingen kan sjunga. Minst av allt Henrik Berggren. Men det är punk och pop och hjärta. Kameror zoomar in flickorna längst fram, vars pandasmink letar sig till mungiporna tillsammans med hulkna tårar.
Tidigare spelade Nick Cave med sitt Grinderman. Det måste vara en timme sedan han gick av scenen. Man kan inte nog undra vad han tycker om det här. Sitter han där bak och lyssnar? Det är minst tre gånger så många människor som på hans spelning, han är ju ändå Nick Cave, och så får han höra det här. Fotbollsramsor om ensamhet i baktakt med falsksång. Det gungar så friskt.
Efter att de på skilda håll efterfestat sina spelningar kommer Nick Cave & co stadigt gå till hotellet och lägga sig. Broder Daniel kommer ligga utspridda över Göteborg, utsupna.
Henrik Berggren avslutar konserten med solosång. Regnet avtar och publiken stampar i leran till hans ackordbyten. Frank Fernando drar luvan av sin poncho och ser sig omkring. Åt alla håll guppar ansikten, några med tårar. Det här är Broder Daniels sista spelning. Luva efter luva dras av. Innan Henrik Berggren går av scenen kallar han publiken för sina barn.
Som om han vore Morrissey.
Det är han inte. Han är inte ens i närheten av Nick Cave. Men avslutar storstilat, det gör han. Och han drar tre gånger så många människor Nick Cave, i alla fall i ett regnigt Göteborg. Imorgon är det över för honom. Kanske kommer han då att nynna when we were winning för sig själv på spårvagnen hem. I CV:t kan han ändå skriva pophistoria.
Med handen i ett taksnöre. When we were winning.
Det är Broder Daniels sista spelning någonsin. Framför dem står ett oformligt hav av människor och gungar i takt till det strida gitarrspelet. Det är som om fotbollsramsor flytt från läktaren och hamnat i en källarlokal, alla sjunger med, ingen kan sjunga. Minst av allt Henrik Berggren. Men det är punk och pop och hjärta. Kameror zoomar in flickorna längst fram, vars pandasmink letar sig till mungiporna tillsammans med hulkna tårar.
Tidigare spelade Nick Cave med sitt Grinderman. Det måste vara en timme sedan han gick av scenen. Man kan inte nog undra vad han tycker om det här. Sitter han där bak och lyssnar? Det är minst tre gånger så många människor som på hans spelning, han är ju ändå Nick Cave, och så får han höra det här. Fotbollsramsor om ensamhet i baktakt med falsksång. Det gungar så friskt.
Efter att de på skilda håll efterfestat sina spelningar kommer Nick Cave & co stadigt gå till hotellet och lägga sig. Broder Daniel kommer ligga utspridda över Göteborg, utsupna.
Henrik Berggren avslutar konserten med solosång. Regnet avtar och publiken stampar i leran till hans ackordbyten. Frank Fernando drar luvan av sin poncho och ser sig omkring. Åt alla håll guppar ansikten, några med tårar. Det här är Broder Daniels sista spelning. Luva efter luva dras av. Innan Henrik Berggren går av scenen kallar han publiken för sina barn.
Som om han vore Morrissey.
Det är han inte. Han är inte ens i närheten av Nick Cave. Men avslutar storstilat, det gör han. Och han drar tre gånger så många människor Nick Cave, i alla fall i ett regnigt Göteborg. Imorgon är det över för honom. Kanske kommer han då att nynna when we were winning för sig själv på spårvagnen hem. I CV:t kan han ändå skriva pophistoria.
Med handen i ett taksnöre. When we were winning.
torsdag 7 augusti 2008
Hurtig och odräglig, kanske med i AA
Mellan regnen passar Frank Fernando på att gå ut med hunden. Solstrålar silas genom grå moln som springer i flock, Frank Fernando studsar fritt mellan solfläckarna på asfalten med kopplet sträckt bakåt och en köpkaffe i handen. Parken ligger grön framför dem, Frank Fernando väljer stigarna.
Kanske är det vädret eller så är det hundens ålder, men för varje förbipasserande hund kastar sig Frank Fernandos i kopplet och rasar som Cujo. ’Vad vill du, kära vän?’ frågar Frank Fernando men får bara ett morrande till svar. Från munnen hänger en lång tråd fradga.
Efter att en tant med två pekineser skrämt skyndat iväg ryter Frank Fernando till. ’Nej’ skriker han mellan stängda tänder, det ger ett bistert och vindpinat intryck och brukar fungera. Han slänger kaffekoppen på marken och tar ett fast tag kring hundens käkar. ’Nu går vi sakta fram, lilla du. Försöker du med något kommer jag hålla dig ut genom fönstret när du måste pinka i framtiden.’ Det svarta kaffet rinner över asfalten och parar sig med en vattenpöl. Hunden stryker sig mot Frank Fernandos ben. Det är hennes sätt att be om ursäkt.
Från ingenstans kommer en kvinna i fyrtiofemårsåldern studsande, Frank Fernando har inte sett henne, vem tryckte på hologramknappen? Hon har rosa tajts, push-up och använder mer energi för att komma uppåt än framåt. Med en galet vild blick och ett leende som sträcker sig över båda käkarna är hon antingen med i AA eller så har hon hittat Gud. En sån där som har magneter med citat på kylen, citat som härstammar från någon färgglad indianhövding och skulle ligga perfekt i munnen på Morgan Freeman i ett må-bra-drama för ensamstående.
’Duktig hund’ säger hon. Frank Fernando förundras över att hon faktiskt låter hurtigare än hon ser ut. ’Duktig hund, så måste du säga’ säger hon och riktar leendet rakt mot Frank Fernando. Han försöker ducka.
’Vad menar du?’ frågar han och torkar sig om kinderna som om hon hade spottat.
’Du måste berömma honom när han är så duktig, annars kommer han aldrig förstå.’
’Det är en hon och hon har ett namn.’
’Duktig hund’ upprepar hon och putar med läpparna mot hunden. ’Annars förstår han aldrig.’
Frank Fernando trampar i en vattenpöl och strumpan suger åt sig hela. Foten blir alldeles kall, han försöker skaka den. ’Du, jag lägger mig inte i hur du klär dig, varför lägger du dig i hur jag uppfostrar min hund?’
Kvinnan tystnar. När hon stänger munnen blir läpparna fläckvis mörkare av läppstiftet. ’Det var det…’ börjar hon.
Frank Fernando rycker tag i kopplet och genar över gräsmattan med långa steg. ’Kom nu sötaste hunden, så vi kommer bort från den där hemska kvinnan.’ Han är så arg att han vill kräkas. Hans hund har en dålig dag, det måste hon få ha. Precis som när han själv måste lyssna på Cure och dricka rödvin. Det ska inte komma läskiga kvinnor och lägga sig i det. Framför allt ska de inte berätta hur han ska uppfostra henne. När han vänder sig ser han hur hon står kvar med armarna bestämt i sidorna.
Var kommer hennes behov att lägga sig i hans bekymmer från? Antagligen pratar hennes barn inte med henne längre. Hon är säkert skild. Och där sitter hon med sina två vänner och klagar högljutt över några flaskor rött tills de inte pallar längre utan måste sträcka på sig och säga att oj vilken lång dag det varit. Ingen har fått en syl i vädret. Nästa gång hon ringer svarar de inte.
Eller just det, hon kanske är med i AA. Nyfrälst. Ännu värre. Då klagar hon med näsan över örtte och biskvier. Och går aldrig och lägger sig.
Frank Fernando tittar på sin hund som nosar kring en nedblåst gren. För varje steg han tar plaskar det i strumpan. Det är färre solfläckar nu, snart kommer det nog börja regna igen. Ovanför strumpan sitter ilskan kvar. Jävla odrägliga människa.
Kanske är det vädret eller så är det hundens ålder, men för varje förbipasserande hund kastar sig Frank Fernandos i kopplet och rasar som Cujo. ’Vad vill du, kära vän?’ frågar Frank Fernando men får bara ett morrande till svar. Från munnen hänger en lång tråd fradga.
Efter att en tant med två pekineser skrämt skyndat iväg ryter Frank Fernando till. ’Nej’ skriker han mellan stängda tänder, det ger ett bistert och vindpinat intryck och brukar fungera. Han slänger kaffekoppen på marken och tar ett fast tag kring hundens käkar. ’Nu går vi sakta fram, lilla du. Försöker du med något kommer jag hålla dig ut genom fönstret när du måste pinka i framtiden.’ Det svarta kaffet rinner över asfalten och parar sig med en vattenpöl. Hunden stryker sig mot Frank Fernandos ben. Det är hennes sätt att be om ursäkt.
Från ingenstans kommer en kvinna i fyrtiofemårsåldern studsande, Frank Fernando har inte sett henne, vem tryckte på hologramknappen? Hon har rosa tajts, push-up och använder mer energi för att komma uppåt än framåt. Med en galet vild blick och ett leende som sträcker sig över båda käkarna är hon antingen med i AA eller så har hon hittat Gud. En sån där som har magneter med citat på kylen, citat som härstammar från någon färgglad indianhövding och skulle ligga perfekt i munnen på Morgan Freeman i ett må-bra-drama för ensamstående.
’Duktig hund’ säger hon. Frank Fernando förundras över att hon faktiskt låter hurtigare än hon ser ut. ’Duktig hund, så måste du säga’ säger hon och riktar leendet rakt mot Frank Fernando. Han försöker ducka.
’Vad menar du?’ frågar han och torkar sig om kinderna som om hon hade spottat.
’Du måste berömma honom när han är så duktig, annars kommer han aldrig förstå.’
’Det är en hon och hon har ett namn.’
’Duktig hund’ upprepar hon och putar med läpparna mot hunden. ’Annars förstår han aldrig.’
Frank Fernando trampar i en vattenpöl och strumpan suger åt sig hela. Foten blir alldeles kall, han försöker skaka den. ’Du, jag lägger mig inte i hur du klär dig, varför lägger du dig i hur jag uppfostrar min hund?’
Kvinnan tystnar. När hon stänger munnen blir läpparna fläckvis mörkare av läppstiftet. ’Det var det…’ börjar hon.
Frank Fernando rycker tag i kopplet och genar över gräsmattan med långa steg. ’Kom nu sötaste hunden, så vi kommer bort från den där hemska kvinnan.’ Han är så arg att han vill kräkas. Hans hund har en dålig dag, det måste hon få ha. Precis som när han själv måste lyssna på Cure och dricka rödvin. Det ska inte komma läskiga kvinnor och lägga sig i det. Framför allt ska de inte berätta hur han ska uppfostra henne. När han vänder sig ser han hur hon står kvar med armarna bestämt i sidorna.
Var kommer hennes behov att lägga sig i hans bekymmer från? Antagligen pratar hennes barn inte med henne längre. Hon är säkert skild. Och där sitter hon med sina två vänner och klagar högljutt över några flaskor rött tills de inte pallar längre utan måste sträcka på sig och säga att oj vilken lång dag det varit. Ingen har fått en syl i vädret. Nästa gång hon ringer svarar de inte.
Eller just det, hon kanske är med i AA. Nyfrälst. Ännu värre. Då klagar hon med näsan över örtte och biskvier. Och går aldrig och lägger sig.
Frank Fernando tittar på sin hund som nosar kring en nedblåst gren. För varje steg han tar plaskar det i strumpan. Det är färre solfläckar nu, snart kommer det nog börja regna igen. Ovanför strumpan sitter ilskan kvar. Jävla odrägliga människa.
måndag 4 augusti 2008
Här vill vi tala till punkt
Tänk vilket fridfullt kafé så här mitt i stan. Pajen smakar gudomligt och det är bara halvfullt, trots att det är lunchtid. Ändå är det sparsmakat inrett och hippt, de andra gästerna har lagomtatueringar, Adidas och stuprörsjeans. Kaffet är mörkrost - för länge sedan drack Frank Fernando latte, men känslan av att vara en jättebäbis som suger mammas bröst precis efter att hon ätit en sked pulverkaffe blev övermäkta - och har gyllenbruna bubblor på ytan.
Det är trevligt också. Frank Fernando sitter bekvämt mot en gigantisk kudde med utsikt över gatan utanför. Servitriserna är sådär pop-snygga att det är svårt att inte titta trots att Lizzie sitter mittemot honom, han viftar efter påfyllning. Han vill säga ’damn good coffee’ precis som Agent Cooper i Twin Peaks. Han vill tro att det är gott med körsbärspaj. Snart kommer den där låten med Elliot Smith.
Här finns inga tribal. Här finns inga citat från Tisdagarna med Morrie.
När Frank Fernando bodde i Göteborg fikade han varje dag. Det var på den tiden man fick röka på kaféer. I ett moln av rök skakade han sig genom eftermiddagarna av allt koffein han drack, påtår är ju gratis. I alla fall om man hela tiden tar den första påtåren. Tio cigaretter på två timmar och vad de diskuterade, Frank Fernando och hans vänner.
Nu är det så mycket enklare med kaffe i bryggaren hemma och lite hembakta bullar från frysen. Ringer någon bjuder han hem dem. Eller går dit. Eller blir full.
Men när det finns så här trevliga ställen kanske det är dags igen.
Lizzies bror kommer förbi och med sig har han den alltid så bedårande sonen, tio månader gammal och utan att någonsin skrikit längre än två sekunder. Lizzies bror hämtar en barnstol och slår sig ner, beställer en pasta med parmaskinka. Frank Fernando och Lizzie smälter inför den lille, hans skratt är balsam för flottigt hår.
Det är först efter någon timme som Frank Fernando inser att de inte sagt någonting sammanhängande sedan Lizzies bror och den lille kom och satte sig. Varje mening har avbrutits av ett titta han skrattar eller är han inte hungrig igen? När ett barn är så betagande är det inte lätt att inse, men sanningen är att de förstör normalt vuxenliv. De är som katter och hundar, ingenting är viktigt nog för att inte kunna avbrytas för att påpeka hur söt Karo är när han juckar mot kylskåpsdörren, eller hur gosig Misse är när hon slickar sig på tassen.
’Ta honom härifrån’ säger Frank Fernando. ’Ni förstör någonting ihållande vackert för vuxna.’
’Vad menar du?’ frågar Lizzies bror.
’Din son är alldeles för söt för att vara här. Vi har precis återupptäckt hur fint det kan vara att sitta på kafé. Sedan ni kom har vi bara jollrat. Det är inte meningen att det ska vara så. Om ungen ändå kunde bete sig illa, så att man kunde strunta i honom.’
’Jag förstår vad du menar’ säger Lizzies bror. ’Men vänta bara tills ni får små. Man vill liksom ha med dem överallt.’
’Vad hade hänt om man hade fått röka här?’ frågar Frank Fernando. ’Hade du tagit med honom då?’
’Nej, självklart inte. Rökning skulle skada hans fina små lungor.’
’Du tänker rätt’ säger Frank Fernando. ’Helt rätt.’ Vad synd att de införde förbudet, tänker han. Sedan dess har de söta och bedårande tagit plats på så många av de ställen där vuxna går för att trivas. Och ingen kan koncentrera sig på annat än blöjbyten och helt fantastiska ögon. Det borde finnas ställen där man kan äta sin paj ifred, där man kan prata om våld, sex och film utan att hålla för öronen för de små, utan att förfaras över att de är födda till den här världen. Utan att stanna upp bara för att den lille vänder på huvudet.
Hade där funnits barn i sällskapet hade ryska revolutionen aldrig skett. Eller Franska. Lenin hade suttit med en barnskallra istället för att smida ränker mot tsaren, Robespierre hade byggt mobiler att hänga över spjälsängen istället för att uppvigla folket.
’Ta honom härifrån nu. Vi får träffas hemma över bryggkaffe och bullar från frysen. Han är för fin för vuxenvärlden.’
Lizzies bror packar ner den lille i barnvagnen. När han går vänder han sig om och vinkar. ’Vi ses hemma hos oss sen då, där vi kan få förundras ifred över att barnet rör sig. Där vi kan få diskutera när det är dags för honom att gå och vilket som kommer att vara hans fösta ord.’
’Ja det gör vi. Det är rätt plats för sådant’ säger Frank Fernando. ’Där ska vi borra oss ner i fina saker. Här ska vi dricka kaffe och prata vuxet. Här vill vi tala till punkt.’
Det är trevligt också. Frank Fernando sitter bekvämt mot en gigantisk kudde med utsikt över gatan utanför. Servitriserna är sådär pop-snygga att det är svårt att inte titta trots att Lizzie sitter mittemot honom, han viftar efter påfyllning. Han vill säga ’damn good coffee’ precis som Agent Cooper i Twin Peaks. Han vill tro att det är gott med körsbärspaj. Snart kommer den där låten med Elliot Smith.
Här finns inga tribal. Här finns inga citat från Tisdagarna med Morrie.
När Frank Fernando bodde i Göteborg fikade han varje dag. Det var på den tiden man fick röka på kaféer. I ett moln av rök skakade han sig genom eftermiddagarna av allt koffein han drack, påtår är ju gratis. I alla fall om man hela tiden tar den första påtåren. Tio cigaretter på två timmar och vad de diskuterade, Frank Fernando och hans vänner.
Nu är det så mycket enklare med kaffe i bryggaren hemma och lite hembakta bullar från frysen. Ringer någon bjuder han hem dem. Eller går dit. Eller blir full.
Men när det finns så här trevliga ställen kanske det är dags igen.
Lizzies bror kommer förbi och med sig har han den alltid så bedårande sonen, tio månader gammal och utan att någonsin skrikit längre än två sekunder. Lizzies bror hämtar en barnstol och slår sig ner, beställer en pasta med parmaskinka. Frank Fernando och Lizzie smälter inför den lille, hans skratt är balsam för flottigt hår.
Det är först efter någon timme som Frank Fernando inser att de inte sagt någonting sammanhängande sedan Lizzies bror och den lille kom och satte sig. Varje mening har avbrutits av ett titta han skrattar eller är han inte hungrig igen? När ett barn är så betagande är det inte lätt att inse, men sanningen är att de förstör normalt vuxenliv. De är som katter och hundar, ingenting är viktigt nog för att inte kunna avbrytas för att påpeka hur söt Karo är när han juckar mot kylskåpsdörren, eller hur gosig Misse är när hon slickar sig på tassen.
’Ta honom härifrån’ säger Frank Fernando. ’Ni förstör någonting ihållande vackert för vuxna.’
’Vad menar du?’ frågar Lizzies bror.
’Din son är alldeles för söt för att vara här. Vi har precis återupptäckt hur fint det kan vara att sitta på kafé. Sedan ni kom har vi bara jollrat. Det är inte meningen att det ska vara så. Om ungen ändå kunde bete sig illa, så att man kunde strunta i honom.’
’Jag förstår vad du menar’ säger Lizzies bror. ’Men vänta bara tills ni får små. Man vill liksom ha med dem överallt.’
’Vad hade hänt om man hade fått röka här?’ frågar Frank Fernando. ’Hade du tagit med honom då?’
’Nej, självklart inte. Rökning skulle skada hans fina små lungor.’
’Du tänker rätt’ säger Frank Fernando. ’Helt rätt.’ Vad synd att de införde förbudet, tänker han. Sedan dess har de söta och bedårande tagit plats på så många av de ställen där vuxna går för att trivas. Och ingen kan koncentrera sig på annat än blöjbyten och helt fantastiska ögon. Det borde finnas ställen där man kan äta sin paj ifred, där man kan prata om våld, sex och film utan att hålla för öronen för de små, utan att förfaras över att de är födda till den här världen. Utan att stanna upp bara för att den lille vänder på huvudet.
Hade där funnits barn i sällskapet hade ryska revolutionen aldrig skett. Eller Franska. Lenin hade suttit med en barnskallra istället för att smida ränker mot tsaren, Robespierre hade byggt mobiler att hänga över spjälsängen istället för att uppvigla folket.
’Ta honom härifrån nu. Vi får träffas hemma över bryggkaffe och bullar från frysen. Han är för fin för vuxenvärlden.’
Lizzies bror packar ner den lille i barnvagnen. När han går vänder han sig om och vinkar. ’Vi ses hemma hos oss sen då, där vi kan få förundras ifred över att barnet rör sig. Där vi kan få diskutera när det är dags för honom att gå och vilket som kommer att vara hans fösta ord.’
’Ja det gör vi. Det är rätt plats för sådant’ säger Frank Fernando. ’Där ska vi borra oss ner i fina saker. Här ska vi dricka kaffe och prata vuxet. Här vill vi tala till punkt.’
Sizzla kan dö
Han har väntat så länge.
Förfest och Frank Fernando tar en klunk av sitt vita vin. De kollar på Youtube. Aimee Mann och Luke Skywalker. De söker på allt, musik blandas med vin och dans.
Frank Fernando sveper sitt glas och tar mod till sig, skriver in Sizzla i sökfältet och där är den: Sizzla take on homosexuals. Han har väntat så länge, Sizzla är ju en av de stora. Hur ska nu det här gå? Han har inte vågat trycka fram den tidigare, hur han ska parera om Sizzla ger uttryck för hat vet han inte.
Sizzla är ju så jävla bra.
Åh, han vill ju att han ska säga något bra.
Klippet laddar upp och där står han på en mörk scen och mellansnackar. ’We hate them faggots’ säger han tydligare än han sjunger.
Besviket fyller Frank Fernando sitt vinglas och tar en klunk. Publiken protesterar. 'We hate them lesbians too' och Sizzla börjar skratta. Lite så där urskuldande som människor gör när de inte har fler argument. Hade han inte väntat sig mothugg?
Och varför säger han så? Är det för att det egentligen ska vara sexigt när kvinnor hånglar naket? Sizzla måste poängtera att han hatar det också, även om han säkert gärna skulle se några av dem hångla över en spermswap. Det hörs i skrattet.
Anledningen till att just Sizzla var så bra är ju att Frank Fernando aldrig hört honom sjunga om homosexuella, inte en gång har han hört ord som butty-boy eller faggot-rage. Sizzla stod ju ut från den förhatliga raggan som är så svår att inte tycka om.
Men så står han där.
We hate them faggots.
Tydligare än så blir det inte.
We hate them lesbians.
När han står där, på den mörka scenen, och böjer sig bak i ett fegt skratt.
När han gör det slår han mot Frank Fernandos familj.
I den stunden gör Frank Fernando slut med honom. Man kan inte älska någon som inte kan känna kärlek. Precis som när man ser en tjusig tjej och bara vill ruska om henne för att hon är så fin. Så lär man känna henne och hon är alldeles tråkig och inte har några drömmar. Eller ställer sig upp och gör ett sieg heil. Då vill man inte ruska längre.
Sizzla kan dö. Frank Fernando hade trott att han var bättre än så. Musiken falnar. Alla de gånger han kört med fönstren nedvevade i gassande sol och skrikit as Jah was in the beginning suddas bort.
Familj är viktigare än musik.
Sizzla kan dö.
Förfest och Frank Fernando tar en klunk av sitt vita vin. De kollar på Youtube. Aimee Mann och Luke Skywalker. De söker på allt, musik blandas med vin och dans.
Frank Fernando sveper sitt glas och tar mod till sig, skriver in Sizzla i sökfältet och där är den: Sizzla take on homosexuals. Han har väntat så länge, Sizzla är ju en av de stora. Hur ska nu det här gå? Han har inte vågat trycka fram den tidigare, hur han ska parera om Sizzla ger uttryck för hat vet han inte.
Sizzla är ju så jävla bra.
Åh, han vill ju att han ska säga något bra.
Klippet laddar upp och där står han på en mörk scen och mellansnackar. ’We hate them faggots’ säger han tydligare än han sjunger.
Besviket fyller Frank Fernando sitt vinglas och tar en klunk. Publiken protesterar. 'We hate them lesbians too' och Sizzla börjar skratta. Lite så där urskuldande som människor gör när de inte har fler argument. Hade han inte väntat sig mothugg?
Och varför säger han så? Är det för att det egentligen ska vara sexigt när kvinnor hånglar naket? Sizzla måste poängtera att han hatar det också, även om han säkert gärna skulle se några av dem hångla över en spermswap. Det hörs i skrattet.
Anledningen till att just Sizzla var så bra är ju att Frank Fernando aldrig hört honom sjunga om homosexuella, inte en gång har han hört ord som butty-boy eller faggot-rage. Sizzla stod ju ut från den förhatliga raggan som är så svår att inte tycka om.
Men så står han där.
We hate them faggots.
Tydligare än så blir det inte.
We hate them lesbians.
När han står där, på den mörka scenen, och böjer sig bak i ett fegt skratt.
När han gör det slår han mot Frank Fernandos familj.
I den stunden gör Frank Fernando slut med honom. Man kan inte älska någon som inte kan känna kärlek. Precis som när man ser en tjusig tjej och bara vill ruska om henne för att hon är så fin. Så lär man känna henne och hon är alldeles tråkig och inte har några drömmar. Eller ställer sig upp och gör ett sieg heil. Då vill man inte ruska längre.
Sizzla kan dö. Frank Fernando hade trott att han var bättre än så. Musiken falnar. Alla de gånger han kört med fönstren nedvevade i gassande sol och skrikit as Jah was in the beginning suddas bort.
Familj är viktigare än musik.
Sizzla kan dö.
Höga fotvalv ger ingen löpare
’Oj, vilka höga fotvalv du har.’ Den blonde gästen som spenderat natten hemma hos Frank Fernando och Lizzie stirrar förundrat på Frank Fernandos bara fötter som vilar i Lizzies knä. Frank Fernando börjar fnissa, det var oväntat. ’Vet du att det inte finns någon framgångsrik löpare som har höga fotvalv?’ fortsätter den blonde gästen.
’Då får jag väl hitta en annan pensionsförsäkring’ skrattar Frank Fernando.
Storsjöyrans sista dag har passerat. På frukostbordet står vaniljyoghurt och äggröra, ingen dricker kaffe bortsett från Frank Fernando. Nattens ölburkar är ursköljda och står uppochnedvända i diskhon. Vaxduken har korvat sig lite i ena hörnet. Den blonde gästen tar en stor tugga ägg och sneglar mot Sparvens rödögda petande i juiceglaset.
’Klart Sparven måste knulla’ hade Lizzie sagt efter Håkan Hellström. ’Vi bjuder till efterfest, sen drar vi oss tillbaka.’ Vigt dansade hon genom folkmassan och det strilande regnet, Frank Fernando hade svårigheter att följa med, hela tiden stannades han upp av människor i vägen. Först hörde han inte, Håkan Hellström hade varit så bra, alla hade dansat i regnet.
Plaskande tog de sig genom utgången och gick med långa steg hem. ’Klart Sparven måste knulla’ upprepade Frank Fernando när de passerade Coop Forum och han insåg att den blonde killen som Sparven hållit i handen till Kärlek är ett brev skickat tusen gånger gick några steg bakom honom. ’Vad tyckte du var bäst på yran?’ frågade han honom.
’Kent.’
Lizzie sprang iväg en bit. Jämfota stänkte hon upp vatten över en reklampratare som vajade i vinden. Kassler tjugonio kronor kilot. Svart text på vit botten. Versaler.
’Själv då’ frågade den blonde.
Frank Fernando stannade upp vid skyltfönstret och drog med handen genom håret, skulle han tagit läppstift? ’Kent var bra, men jag har ingen historia med dem. Jag gillade Lykke Li, cool tjej. Hästpojken och Florence Valentin hade en jävla energi. Vi såg två låtar med ett tvåmannaband som hette Wildbirds and Peacedrums, de spelade trummor samtidigt och tjejen sjöng som om hon drömde. Håkan var bäst.’
’Jag gillade Winnerbäck.’
Lizzie och Sparven hade hunnit en bit framför dem, den blonde tittade oroligt efter dem. Frank Fernando tog sats och började springa, Conversen klapprade mot den fuktiga marken. Farten nyktrade. Vinden i ansiktet gav en känsla av snabbhet.
’Får jag ta det sista?’ Den blonde gästen viftar med paketet vaniljyoghurt mot de andra. Efter att ha försäkrat sig om att det är okej, trycker han ut tjock yoghurt i skålen med ett pruttande ljud. Malande börjar han äta. Han ser trött ut, de hade inte stigit upp förrän tolv.
’Du är läkare va?’ frågar Frank Fernando.
’AT’ svarar han snabbt med yoghurt i munnen.
’Är det därför du vet om det där om hålfötterna?’
’Antar det.’ Den blonde gästen drar med skeden i skålens botten. Samma regn som när de gick hem smattrar mot rutan. 'Du kan vara bra på att springa, men du kommer att skada dig om du tränar som en elitidrottsman.'
’Då får jag väl hitta en annan pensionsförsäkring’ skrattar Frank Fernando.
Storsjöyrans sista dag har passerat. På frukostbordet står vaniljyoghurt och äggröra, ingen dricker kaffe bortsett från Frank Fernando. Nattens ölburkar är ursköljda och står uppochnedvända i diskhon. Vaxduken har korvat sig lite i ena hörnet. Den blonde gästen tar en stor tugga ägg och sneglar mot Sparvens rödögda petande i juiceglaset.
’Klart Sparven måste knulla’ hade Lizzie sagt efter Håkan Hellström. ’Vi bjuder till efterfest, sen drar vi oss tillbaka.’ Vigt dansade hon genom folkmassan och det strilande regnet, Frank Fernando hade svårigheter att följa med, hela tiden stannades han upp av människor i vägen. Först hörde han inte, Håkan Hellström hade varit så bra, alla hade dansat i regnet.
Plaskande tog de sig genom utgången och gick med långa steg hem. ’Klart Sparven måste knulla’ upprepade Frank Fernando när de passerade Coop Forum och han insåg att den blonde killen som Sparven hållit i handen till Kärlek är ett brev skickat tusen gånger gick några steg bakom honom. ’Vad tyckte du var bäst på yran?’ frågade han honom.
’Kent.’
Lizzie sprang iväg en bit. Jämfota stänkte hon upp vatten över en reklampratare som vajade i vinden. Kassler tjugonio kronor kilot. Svart text på vit botten. Versaler.
’Själv då’ frågade den blonde.
Frank Fernando stannade upp vid skyltfönstret och drog med handen genom håret, skulle han tagit läppstift? ’Kent var bra, men jag har ingen historia med dem. Jag gillade Lykke Li, cool tjej. Hästpojken och Florence Valentin hade en jävla energi. Vi såg två låtar med ett tvåmannaband som hette Wildbirds and Peacedrums, de spelade trummor samtidigt och tjejen sjöng som om hon drömde. Håkan var bäst.’
’Jag gillade Winnerbäck.’
Lizzie och Sparven hade hunnit en bit framför dem, den blonde tittade oroligt efter dem. Frank Fernando tog sats och började springa, Conversen klapprade mot den fuktiga marken. Farten nyktrade. Vinden i ansiktet gav en känsla av snabbhet.
’Får jag ta det sista?’ Den blonde gästen viftar med paketet vaniljyoghurt mot de andra. Efter att ha försäkrat sig om att det är okej, trycker han ut tjock yoghurt i skålen med ett pruttande ljud. Malande börjar han äta. Han ser trött ut, de hade inte stigit upp förrän tolv.
’Du är läkare va?’ frågar Frank Fernando.
’AT’ svarar han snabbt med yoghurt i munnen.
’Är det därför du vet om det där om hålfötterna?’
’Antar det.’ Den blonde gästen drar med skeden i skålens botten. Samma regn som när de gick hem smattrar mot rutan. 'Du kan vara bra på att springa, men du kommer att skada dig om du tränar som en elitidrottsman.'
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
