Tyngdkraften

Frank Fernando står vid sitt fönster och tittar ner på gatan. En och annan bil kör förbi, det stänker smuts. Luften är alldeles grå och regnet håller sig liksom kvar ovanför, för att när som helst kunna överraska. Människor passerar med fladdrande hår, någon håller ett barn hårt i handen.

Idag var första dagen på jobbet efter semestern och inte ens solen kan komma fram för att gratulera. Det är så underligt hur glad man blir över att träffa folk man inte sett på länge, bara för att komma på att man inte har något att säga dem. Telefonen ringer, det är Lizzie:

’Tänk dig, jag satt hela vägen till Stockholm bredvid några jävla bratts som drack vin och skrävlade. De pekade på nåt sunkigt hotell och skrattade. Det kan inte ha mer än högst två stjärnor, sade de. Min farbrors herrgård har minst fyra.’

Lizzie är på väg tillbaka till Östersund. Frank Fernando saknar henne så mycket mer när han hör rösten.

’En av dem rökte, så killen som satt bredvid varnade henne för att röka. Han sa att han visste vilka hemska effekter det kan ha. Man dör vid tyyyp trettio, sade han. Om man överlever ser man ut som tyyyp åttio, fortsatte han.’ Lizzie blir allt mer upprörd ju mer hon berättar. 'Rynkig som fan.'

’Varför blir man rynkig?’ hade en av brattsen frågat.

’Tyngdkraften’ svarade hennes kamrat. ’Ju äldre man blir, desto längre har tyngdkraften dragit i huden.’

’Hur gamla var de?’ frågar Frank Fernando. Skulle han se sig själv skulle han se hur mungiporna pekar starkt uppåt och hur den där skrattrynkan hittat fram.

’De drack ju vin och verkade gå i gymnasiet, så över sexton måste de vara. Bratts känner säkert massa langare. Du skulle hört dialekten, det var Stockholm i mitt hjärta men söder, där kan man inte hänga.’ Skulle han se henne skulle han se hur munnen är som ett streck och hur hennes ögon visar att det inte är helt okej att skämta med henne just nu.

Frank Fernando tänker tillbaka på när han gick i gymnasiet. Hans page kittlade halsen och den enda skäggväxt som fanns att uppbringa var ett par fjuniga polisonger. Moppemuschen rakade han bort för att prefixet var moppe. Han tyckte att han var jävligt smart på den tiden. Sannolikt var han odräglig.

När de lagt på luren häller han upp ett glas vin och tänker på åldrandet. Frank Fernando är trettio nu, det gick fort. Fortare kommer resten att gå om man ska lita till de äldre. En gubbe på jobbet uppmanar honom nästan varje dag att byta jobb ’för annars har det plötsligt gått fyrtio år, och då finns det inga.’

Än så länge står han emot tyngdkraften på utsidan, men är det inte så att han är lite ledsnare nu för tiden? Är det också tyngdkraften? Som dragit i hans själ så länge att den inte längre ids hålla emot. Han öppnar fönstret och tar ett djupt andetag. Kommande regndroppar fyller hans lungor, går direkt upp till ögonen för att när som helst kunna överraska.

En bil kör förbi. När fönstret är öppet är ljudet av däck mot blöt asfalt öronbedövande. Bilen ser nytvättad ut, men redan har små smutsiga droppar stänkt upp längs lacken. Vindrutetorkarna sveper fram och tillbaka. En man passerar med snabba steg och sänkt huvud. Kanske är det tyngdkraften som så länge dragit i hans haka att han inte längre orkar hålla emot.