Här vill vi tala till punkt

Tänk vilket fridfullt kafé så här mitt i stan. Pajen smakar gudomligt och det är bara halvfullt, trots att det är lunchtid. Ändå är det sparsmakat inrett och hippt, de andra gästerna har lagomtatueringar, Adidas och stuprörsjeans. Kaffet är mörkrost - för länge sedan drack Frank Fernando latte, men känslan av att vara en jättebäbis som suger mammas bröst precis efter att hon ätit en sked pulverkaffe blev övermäkta - och har gyllenbruna bubblor på ytan.

Det är trevligt också. Frank Fernando sitter bekvämt mot en gigantisk kudde med utsikt över gatan utanför. Servitriserna är sådär pop-snygga att det är svårt att inte titta trots att Lizzie sitter mittemot honom, han viftar efter påfyllning. Han vill säga ’damn good coffee’ precis som Agent Cooper i Twin Peaks. Han vill tro att det är gott med körsbärspaj. Snart kommer den där låten med Elliot Smith.

Här finns inga tribal. Här finns inga citat från Tisdagarna med Morrie.

När Frank Fernando bodde i Göteborg fikade han varje dag. Det var på den tiden man fick röka på kaféer. I ett moln av rök skakade han sig genom eftermiddagarna av allt koffein han drack, påtår är ju gratis. I alla fall om man hela tiden tar den första påtåren. Tio cigaretter på två timmar och vad de diskuterade, Frank Fernando och hans vänner.

Nu är det så mycket enklare med kaffe i bryggaren hemma och lite hembakta bullar från frysen. Ringer någon bjuder han hem dem. Eller går dit. Eller blir full.

Men när det finns så här trevliga ställen kanske det är dags igen.

Lizzies bror kommer förbi och med sig har han den alltid så bedårande sonen, tio månader gammal och utan att någonsin skrikit längre än två sekunder. Lizzies bror hämtar en barnstol och slår sig ner, beställer en pasta med parmaskinka. Frank Fernando och Lizzie smälter inför den lille, hans skratt är balsam för flottigt hår.

Det är först efter någon timme som Frank Fernando inser att de inte sagt någonting sammanhängande sedan Lizzies bror och den lille kom och satte sig. Varje mening har avbrutits av ett titta han skrattar eller är han inte hungrig igen? När ett barn är så betagande är det inte lätt att inse, men sanningen är att de förstör normalt vuxenliv. De är som katter och hundar, ingenting är viktigt nog för att inte kunna avbrytas för att påpeka hur söt Karo är när han juckar mot kylskåpsdörren, eller hur gosig Misse är när hon slickar sig på tassen.

’Ta honom härifrån’ säger Frank Fernando. ’Ni förstör någonting ihållande vackert för vuxna.’

’Vad menar du?’ frågar Lizzies bror.

’Din son är alldeles för söt för att vara här. Vi har precis återupptäckt hur fint det kan vara att sitta på kafé. Sedan ni kom har vi bara jollrat. Det är inte meningen att det ska vara så. Om ungen ändå kunde bete sig illa, så att man kunde strunta i honom.’

’Jag förstår vad du menar’ säger Lizzies bror. ’Men vänta bara tills ni får små. Man vill liksom ha med dem överallt.’

’Vad hade hänt om man hade fått röka här?’ frågar Frank Fernando. ’Hade du tagit med honom då?’

’Nej, självklart inte. Rökning skulle skada hans fina små lungor.’

’Du tänker rätt’ säger Frank Fernando. ’Helt rätt.’ Vad synd att de införde förbudet, tänker han. Sedan dess har de söta och bedårande tagit plats på så många av de ställen där vuxna går för att trivas. Och ingen kan koncentrera sig på annat än blöjbyten och helt fantastiska ögon. Det borde finnas ställen där man kan äta sin paj ifred, där man kan prata om våld, sex och film utan att hålla för öronen för de små, utan att förfaras över att de är födda till den här världen. Utan att stanna upp bara för att den lille vänder på huvudet.

Hade där funnits barn i sällskapet hade ryska revolutionen aldrig skett. Eller Franska. Lenin hade suttit med en barnskallra istället för att smida ränker mot tsaren, Robespierre hade byggt mobiler att hänga över spjälsängen istället för att uppvigla folket.

’Ta honom härifrån nu. Vi får träffas hemma över bryggkaffe och bullar från frysen. Han är för fin för vuxenvärlden.’

Lizzies bror packar ner den lille i barnvagnen. När han går vänder han sig om och vinkar. ’Vi ses hemma hos oss sen då, där vi kan få förundras ifred över att barnet rör sig. Där vi kan få diskutera när det är dags för honom att gå och vilket som kommer att vara hans fösta ord.’

’Ja det gör vi. Det är rätt plats för sådant’ säger Frank Fernando. ’Där ska vi borra oss ner i fina saker. Här ska vi dricka kaffe och prata vuxet. Här vill vi tala till punkt.’