Bröllopsinbjuden

Vilken fasa, tänker Frank Fernando när han ser Andie McDowell i en rynkreklam på teve, tänk om alla kvinnor såg ut som henne. Han tyckte hon såg förskräcklig ut redan i Fyra bröllop och en begravning och med åren har det bara blivit värre. Visserligen är hon slät som ett äpple i ansiktet, men det hjälper liksom inte. Man kan bespruta ett äpple så att det skiner klart och rött hur rutten än insidan är, det vet väl alla.

I handen har han en bröllopsinbjudan från ett par bekanta, han river upp kuvertet och tar ut innehållet. Papperet är utsirat med rosor i beige och persika, ett stänk rosenolja underbygger en lantligt kryddad rosenidyll utan att fläcka papperet, texten är sirlig med krusiduller kring versalerna och varje ords begynnelsebokstav är något större än sina följeslagare. På det hela är det en elegant inbjudan om än osmaklig i sin präktighet, egentligen påminner den allra mest om ett avsnitt av Falcon Crest.

Texten är fin och välgjord, men avslöjar inte mycket mer än adressen till en hemsida. ’Har de nu lagt ner så mycket jobb på rosendoften kunde de ju skrivit hur man ska klä sig’ muttrar han och sätter på datorn. Ett torkat rosenblad faller ur kuvertet när han skakar det på jakt efter någonting mer, en vana sedan födelsedagsbreven från farmor och farfar där de alltid tejpat fast en sedel på kuvertets insida – hade de vetat om att femhundringen han fick på sin femtonårsdag skulle gå till hembränt hade de kanske tejpat lite hårdare.

Fanfarer ljuder när han knappat in på parets hemsida. Från sidorna flyger keruber i blöja och kastar blomblad tills de är tillräckligt många att forma parets båda förnamn sammankedjade av ett stort rött hjärta. När keruberna fullgjort sin plikt flyger de ut ur bild igen och lämnar länkar för vägbeskrivning, klädsel och presentlista. Färgerna matchar papperet han har i sin hand, även om de går aningen mer mot gammelrosa. Frank Fernando sitter häpen framför skärmen, det här kan vara den mest osmakliga hemsida han någonsin sett. Han flyttar på muspekaren och ser han att den är formad till en liten präst, som vid varje mustryck lämnar fram en oblat, ’och värre blir det’ frustar han.

På Internet finns allt man kan tänka sig, det mesta är osmakligt. Genom åren har Frank Fernando sett så mycket vidrigt. ’Den här direktkvalar in på topp tio utan semi.’

Sen är det ju det där med presentlistor, Frank Fernando vet inte hur han ska ställa sig till att blivande äkta makar pekar ut vad de vill ha – som bortskämda barn i en godisaffär – och till och med förbokar det i affärer, å ena sidan är det smart eftersom det blir lätt för gästen att köpa presenter, men å den andra raderas all personlighet. Och det är först till kvarn som gäller, erfarenheten säger honom att de billiga grejerna snabbt försvinner från hyllorna. Efter att snabbt bläddrat genom listan blir han irriterad. Vem fan har råd att köpa en espressomaskin eller en resa till Bahaia beach? Och den där bestickserien är bara så ful, dessutom kostar de tvåhundra styck. Det är inte så sexigt att komma med en gaffel.

Räcker det inte att han kommer?

Samtidigt är han tacksam att det inte är värre ändå. En kompis till Lizzie i England känner det vackra folket, de som umgås med kungahuset och Paul Weller. Billigaste prylen på deras presentlistor är hela den här listan multiplicerat med två. Helikopterfärd till Färöarna hade någon önskat sig, någon annan äkta konst till väggen i sängkammaren.

’Kanske jag kan skriva nåt, det kan ju bli värt mycket med tiden. Kostar inte så mycket heller.’ Rösten är lite skadeglad för de måste ju i alla fall låtsas bli glada, vad de än får. Han kan säga att det finaste man kan ge inte kan köpas för pengar, det här kommer från hjärtat och skrivbordet. Att ljuga har aldrig varit ett problem för honom. De kommer att le precis som mamma och pappa när han kom hem med en ljusstake i trä från slöjden.

Han skrattar till när han ser att klädseln ska vara sommarblå. Det är ett vackert ord som ligger fint i munnen, men helt omöjligt att klä sig i. Sommarblått tillsammans med Frank Fernandos mörka lugg och inomhusbleka ansikte kommer att förvandla honom till Gollum på antabus. Han får helt enkelt skylla på dyslexi när han kommer i sommarsvart, junigrått eller grönskande brunt.

Nej, han vill verkligen inte gå på den här tillställningen. Mest för att det är stöpt i exakt samma form som allt annat i samma genre. Alla som gifter sig ska ha det likadant, ceremonin ska vara i kyrkan med välsignelsen från en präst trots att de inte är troende, sen är det sittande bord med placering som omöjliggör all form av bekväm konversation – den där Frank Fernando är ju en hävert i sociala sammanhang, honom sätter vi bredvid Gittan som inte sagt ett ord sedan hon skilde sig och Bengt som fortfarande inte vågat sig iväg till psykologen av rädsla för att få en autismdiagnos – och så ska de skramla iväg till ett hotellrum i en bil med påhängda konservburkar för sitt livs bästa sex. Tänk om hon har mens?

Trots allt är han glad att de gifter sig. Frank Fernando har känt tjejen sedan hon började gå på disco på ungdomsgården. Hon var en sådan som bara minskade takten på steg-åt-sidan-dansen när de lugna låtarna kom för att ingen kille ville bjuda upp henne. Mitt bland alla hånglande par stod hon ensam i slow-motion under stroboskopljusen. Besvärat tittade hon på de andra, ibland kastade hon en blick mot de ensamma killarna som stod längs väggen.

Även om utförandet är alldeles för tacky tänds ändå en låga av tacksamhet å hennes vägnar. Så här på motorvägen in i medelåldern kommer hon i varje fall att få knulla. Hoppas bara att hon är kär.