Steve McQueen

Asfalten ligger hård framför honom. Den blonda kvinnan startar hans motor, mellan magen och ratten är det en armslängd. Hjälmen trycker åt kring tinningarna, får honom lite yr och kanske är det så att visiret är lite immigt. När den svartrutiga flaggan vinkar fram honom står han på gasen och susar iväg, framåt, så jävla framåt.

Idag är han Steve McQueen.

Boris och Tjockisen har bjudit på gokart. Susande bredvid sig ser Frank Fernando Boris svarta hjälm, under den ett leende. Tjockisen är bakom, vill köra om. Frank Fernando trycker till gasen ytterligare och får sladd i en hårnålskurva. I huvudet hör han Eje Elgh kommentera.

Det är viktigt att ta kurvsen. På rakan är det omöjligt att köra om, han måste bromsa sig förbi när han kommer till hårnålen.

På Linnégatan satt de och kollade formel 1 varje söndag. Det var det året då Michael Schumacher vann allt. Otagbar, oslagbar. Under den yrande champagnen stod vackra kvinnor och tjoade glatt med guppande bröst. Allt verkade så enkelt. Bara att köra och vinna, liksom. Det slutade i sprutande champagne och handklapp, däcken fortfarande varma när förarna bjuder till fest.

Boris undviker med en hårsmån att köra in i honom, han är en skicklig förare. Tjockisen tutar förbi. Till och med den feta tjejen från landet kör om honom, hon som inte kan köra så fort för magen stör ratten. Frank Fernando biter sig i tungan och trycker gasen i botten, det smakar blod. Imman i visiret är bortblåst. Det är bara centimeter mellan honom och den skrapande asfalten.

Den feta tjejen gasar han förbi på raksträckan, hon kan inte köra med full fart av rädsla att ratten vecklar in sig i valkarna. Tjockisen och Boris är långt borta, han får fokusera på att ligga dikt an med asfalten, som ett streck. De tomma däcken längs sidorna blir suddiga.

Det är första gången han kör gokart. Motorn tuggar in i hans ryggmärg. Det känns som formel 1. Han är Jacques Villeneuve. Han är Michael Schumacher. Han är Steve McQueen. I huvudet Eje Elgh. Med blicken full fart framåt.

Han är tillbaka på Linnégatan. Betraktar sig själv. I själva verket är det sju minuter för hundratjugo spänn i leksaksbilar. Men när han kör är det Steve McQueen i läderjacka. Han är torr i munnen, längtar efter att få lapa den flödande champagnen i målgest inbäddad i guppande bröst. När han kommer i mål ska han kasta hjälmen i luften.

Och den ska stanna där, alldeles stilla. Alldeles stilla för getingar att flyga in i.