Hurtig och odräglig, kanske med i AA

Mellan regnen passar Frank Fernando på att gå ut med hunden. Solstrålar silas genom grå moln som springer i flock, Frank Fernando studsar fritt mellan solfläckarna på asfalten med kopplet sträckt bakåt och en köpkaffe i handen. Parken ligger grön framför dem, Frank Fernando väljer stigarna.

Kanske är det vädret eller så är det hundens ålder, men för varje förbipasserande hund kastar sig Frank Fernandos i kopplet och rasar som Cujo. ’Vad vill du, kära vän?’ frågar Frank Fernando men får bara ett morrande till svar. Från munnen hänger en lång tråd fradga.

Efter att en tant med två pekineser skrämt skyndat iväg ryter Frank Fernando till. ’Nej’ skriker han mellan stängda tänder, det ger ett bistert och vindpinat intryck och brukar fungera. Han slänger kaffekoppen på marken och tar ett fast tag kring hundens käkar. ’Nu går vi sakta fram, lilla du. Försöker du med något kommer jag hålla dig ut genom fönstret när du måste pinka i framtiden.’ Det svarta kaffet rinner över asfalten och parar sig med en vattenpöl. Hunden stryker sig mot Frank Fernandos ben. Det är hennes sätt att be om ursäkt.

Från ingenstans kommer en kvinna i fyrtiofemårsåldern studsande, Frank Fernando har inte sett henne, vem tryckte på hologramknappen? Hon har rosa tajts, push-up och använder mer energi för att komma uppåt än framåt. Med en galet vild blick och ett leende som sträcker sig över båda käkarna är hon antingen med i AA eller så har hon hittat Gud. En sån där som har magneter med citat på kylen, citat som härstammar från någon färgglad indianhövding och skulle ligga perfekt i munnen på Morgan Freeman i ett må-bra-drama för ensamstående.

’Duktig hund’ säger hon. Frank Fernando förundras över att hon faktiskt låter hurtigare än hon ser ut. ’Duktig hund, så måste du säga’ säger hon och riktar leendet rakt mot Frank Fernando. Han försöker ducka.

’Vad menar du?’ frågar han och torkar sig om kinderna som om hon hade spottat.

’Du måste berömma honom när han är så duktig, annars kommer han aldrig förstå.’

’Det är en hon och hon har ett namn.’

’Duktig hund’ upprepar hon och putar med läpparna mot hunden. ’Annars förstår han aldrig.’

Frank Fernando trampar i en vattenpöl och strumpan suger åt sig hela. Foten blir alldeles kall, han försöker skaka den. ’Du, jag lägger mig inte i hur du klär dig, varför lägger du dig i hur jag uppfostrar min hund?’

Kvinnan tystnar. När hon stänger munnen blir läpparna fläckvis mörkare av läppstiftet. ’Det var det…’ börjar hon.

Frank Fernando rycker tag i kopplet och genar över gräsmattan med långa steg. ’Kom nu sötaste hunden, så vi kommer bort från den där hemska kvinnan.’ Han är så arg att han vill kräkas. Hans hund har en dålig dag, det måste hon få ha. Precis som när han själv måste lyssna på Cure och dricka rödvin. Det ska inte komma läskiga kvinnor och lägga sig i det. Framför allt ska de inte berätta hur han ska uppfostra henne. När han vänder sig ser han hur hon står kvar med armarna bestämt i sidorna.

Var kommer hennes behov att lägga sig i hans bekymmer från? Antagligen pratar hennes barn inte med henne längre. Hon är säkert skild. Och där sitter hon med sina två vänner och klagar högljutt över några flaskor rött tills de inte pallar längre utan måste sträcka på sig och säga att oj vilken lång dag det varit. Ingen har fått en syl i vädret. Nästa gång hon ringer svarar de inte.

Eller just det, hon kanske är med i AA. Nyfrälst. Ännu värre. Då klagar hon med näsan över örtte och biskvier. Och går aldrig och lägger sig.

Frank Fernando tittar på sin hund som nosar kring en nedblåst gren. För varje steg han tar plaskar det i strumpan. Det är färre solfläckar nu, snart kommer det nog börja regna igen. Ovanför strumpan sitter ilskan kvar. Jävla odrägliga människa.