Livet är bara möjligheter

Vissa saker hatar man bara. Frank Fernando hatar kylskåpsmagneter med aforismer. Inte magneten i sig lika mycket som aforismen, kylskåpsmagneter är generellt ganska fina och dessutom användbara, men självgoda kungöranden av lika självklara som förträffliga tankekorn i stil med Livet är härligt att leva om man lever livet och Man ska aldrig glädja sig förrän dagen efter får honom att rakt må illa. Det är samlade eoner av livserfarenhet som, när de kombineras med kylskåpsmagneten, onyanserat paketerad i skir färg, lätt kan fästas på kylskåpsmetall för smidigast möjliga beskådning.

Och de är uppsatta på kylskåpsdörrar överallt. Hos mormor sticker klimatångesten en tung väst av freon och hänger runt Frank Fernandos hals när han läser Vi ärver jorden av våra barn fastnaglat mellan ett recept från Allers och en inköpslista som börjar med vitkål. ’Väg min blogg’ uppmanar han när han läser Ord måste vägas, inte räknas på poetens knallröda kylskåp. ’Den väger ingenting, den bor i Cyberspace. Sug William Gibsons kuk.’

En optimist köper sig en plånbok för sin sista sedel. Vem bryr sig? Den som inte åker vilse får inte se mycket. Den som åker vilse kanske dör i skogen, alldeles ensam med svullen tunga som skriker efter sötvatten. Avsluta varje dag och var färdig med den, du har gjort vad du kunnat. Ha ha, de känner inte Frank Fernando, skulle han gå hundra skulle folk i hans närhet få brännskador. Han latar sig för att de inte ska behöva köpa skyddsmask, så bra betalt har de inte.

Den värsta av alla aforismer är Livet är bara möjligheter. När Frank Fernando ser den sitta på kylskåpet hemma hos en kompis föräldrar tvingas han springa till toaletten, där han sedan sitter flera minuter för att stoppa ångestsvettningar som tränger ut genom huden. När han till slut kommer tillbaka är han sur och tvär, snart därefter går han hem.

Livet är bara möjligheter.

Det är klart att det är så. Men vilken sjuk jävel vill påminnas om det? Möjligheterna lurar bakom varje gathörn man passerar, är inbakade i varje sekund som tickar och begränsas bara av hur mycket pengar man har på kontot och storleken på fantasirummet i hjärnan. Man kan resa sig från kontorsstolen och resa till New York vilken sekund som helst under dagen. Och man kan rallarsvinga den där barnslige jäveln som bara klagar över käften, man vill ju. Visst lockar det att stänga av väckarklockan, somna om och börja dagen med ölbrunch på danskt vis?

Men gör man det? Tyvärr ligger ett socialt rutmönster av farlig laser nedsänkt över tillvaron, som sätter upp hinder. Man vet inte om man klyvs i hälften om man försöker passera kanten. Och varför ska man då behöva påminnas om dessa möjligheter bara för att man vill ha mjölk i kaffet eller juice till brödet?

Syntarn anförde för länge sedan en tes om determinismen. ’Visst har vi alla möjligheter’ sade han, ’men eftersom vi inte genomför dem är de aldrig egentligen möjligheter.’ Så drog han den långa luggen bakåt och suckade. ’Du har alla möjligheter att genast ta tåget till Stockholm och ligga med första bästa brud, men innerst inne vet du att du inte kommer att göra det, trots att du egentligen väldigt gärna vill. Ergo,’ – det var med stolthet han använde det ordet som han lärt sig i en Håkan Nesser-deckare – ’du har inte några möjligheter egentligen. Det är bara som det ser ut.’ Han lät säker på sin sak. Kanske var han säker för att han inte orkade se livet som bara möjligheter.

Livet är bara möjligheter. Hela tiden sveper de över huvudet på Frank Fernando så att han tvingas ducka för att inte följa med, drivas genom laserstrålarna som lyser varningsrött. Och så sitter han kvar och funderar på hur det skulle varit om han faktiskt låtit sig svepas med.

Dessutom är Frank Fernando en särdeles obeslutsam och vankelmodig typ. När han ställs inför två eller flera möjligheter tvekar han, oftast så länge att de flesta utvägarna försvinner av sig själva. Han tvingas nöja sig med det som är kvar, och intala sig själv att det faktiskt var det bästa utfallet.

Att inte välja är också ett val, sade Sartre för länge sedan, sannolikt med darr på rösten. Skulle han sitta i samma rum som Frank Fernando nu skulle han sannolikt ta på sig bastkjol och dansa vad-var-det-jag-sa-dansen, för det går inte en sekund utan att Frank Fernando inte reser till New York eller inte slår till den barnslige jäveln på käften. Varje morgon sitter Sartre vid fotändan på sängen och ristar in hack i sänggaveln för att han även idag struntar i möjligheten att stanna kvar under täcket. Med krum rygg och skela ögon skrattar Sartre ljudligt. ’Att inte välja är också ett v-v-val’ stammar han – i Frank Fernandos fantasier stammar alla de stora tänkarna.

Frank Fernando tänker tillbaka på våren och de möjligheter han nu inser att han missade, små som stora. Hade han nappat på en endaste, eller valt bort någon som han genomförde, kanske hans liv nu varit helt annorlunda. Till det bättre? Det kan han inte svara på. Hursomhelst vill han inte bli påmind varje gång han närmar sig ett kylskåp. Inte om sina möjligheter, inte heller någonting annat vist som ihoptryckt till en klatschig mening späder på känslan av otillräcklighet och ovisshet eller bara framkallar bilder av tanter med katt som röker cigarett under fläkten och nickar instämmande när hon sneglar på Du kan ge utan älska, men inte älska utan att ge som sitter på kylskåpssidan för att hon alltid ska kunna läsa det när hon röker, trots att hon är skild sedan länge frambringar det en känsla av samhörighet.

På Frank Fernandos kylskåp sitter en skämtteckning fasttejpad med två kantigt ritade gubbar som pratar i bubblor. ’Klimatet är ett hot’ säger den ene. ’Och måste dö’ svarar den andre.

Det är ingen aforism, det är bara roligt. Dessutom är det inte magnetiskt.