Semesterminnen

Frank Fernando böjer sig febrigt framåt med darrande händer mot tangentbordet. Pannan är glansig och ögonen glatta, just nu är han inte så rastafari. Febern sticker under hårfästet, han drar med översidan av handen över pannan men är blötare på handryggen, pannan lämnas ytterligare lite fuktig.

Semestern börjar nalkas sitt slut, bara fyra dagar återstår tills han åter ska slå sig ner framför dataskärmen på kontoret och trycka på knappar, trycka på knappar. Sent på kvällen kom han tillbaka från Danmark och Göteborg. Väskorna ligger i den gula soffan, ännu packade. På bordet ligger en påse halstabletter som Lizzie köpt till honom på morgonen. De smakar honung och mint.

Det var det. Hur fort gick det inte? Kvar är bara fladdrande minnen, några kort och tre högupplösta konsertfilmer som Frank Fernando med uppsträckta händer spelade in på Way out West. Den höga upplösningen gör dem omöjliga att titta på bortsett från i kameraskärmen. I datorn går det rakt inte. En dag ska Frank Fernando bli mer digital, så att han kan redigera och hålla på, minska storleken på filmerna, regissera, smygfilma människor genom fönstret och lägga på Youtube, som en Wallraff på Viagra.

Bakom en ångande feberdimma minns han det danska fyrtornet helt begravt i sand; en vandrande öken har gått förbi grävt ner det så att bara översta toppen sticker upp. För bara några år sedan sålde man glass i fyrtornshuset, glassförsäljarna är nu begravda under ton av sand, glassen skulle knastra mellan tänderna om man skulle lyckas pillra upp en kula. ’Bägare tack, jag gillar inte rån.’

Som om en destruktiv naturgärning inte skulle vara nog spricker den brant stupande kustlinjen sakta upp från andra hållet, meter för meter faller kusten ner i havet. Den näraliggande kyrkan trillar snart ner, kyrkogården har redan gjort det. Från den kala väggen har kistor och benpipor stuckit rakt ut i luften, klamrat sig fast in i det sista innan de hastigt rasat ner. Snopet för de begravda. Antagligen trodde de att de skulle få evig vila. Men vilan plötsligt avbruten av fritt fall. Som att begravas på Liseberg.

Och de söta barnen. Sjuksköterskans söta små barn. Som på danska säger ’Mor, det kan jeg ikke’, mellan vassa mjölktänder. När Frank Fernando och Lizzie får barn kanske han ska få dem att prata danska. Svårt att förstå, men så gulligt. Gammeldags liksom, med munnen full av gröt och klister.

Frank Fernando minns Nick Cave. Gubben som visar hur det går till att vara rockstjärna. Genom alla dessa år har Frank Fernando varit Nick Cave trogen, aldrig har någon annan fått klättra upp till toppen. Nick Cave and the Bad Seeds. Grottniklas med busfröna. Och där stod han på scenen och dirigerade Frank Fernandos nervtrådar taktfast till malande gitarrer när Frank Fernando filmade högupplöst.

Frank Fernando lutar sig tillbaka, febern har lagt sig som ett plåster under hela ytan av hans hud. Han träffade en tjej som, liksom han, drömmer om att bli författare. I bakfickan har han kvar hennes mejladress. Någon dag ska han ta kontakt med henne. För en sekund tänkte han rekommendera Norrlands Akvavit av Torgny Lindgren till henne. Men han hejdade sig, det går som inte för sig, Torgny Lindgren är för bra. Vill man bli författare ska man inte läsa honom, kvar lämnas bara beundran och prestationsångest. Ingen som ska bli författare ska läsa honom. Kvar blir bara en tung känsla av otillräcklighet. Men sitter där med ett fånigt leende på läpparna och tänker: så här kommer jag aldrig att kunna skriva.

Om Frank Fernando i natt dör av febern kommer han att lämna efter sig denna blogg. Om Torgny Lindgren dör lämnar han storverk.

Frank Fernando hoppas att ingetdera händer. Febern ska han förskjuta. Tre gånger ska han säga ’Nej, jag känner honom inte’ om febern, precis som Petrus en gång försköt Jesus. När han är friskare ska han sända vitaminpiller till Torgny Lindgren och bifoga ett brev. Du är för värdefull för att vara utan, ska det stå. Ät dubbel dos och lev för alltid.

’Nej, jag känner honom inte’ börjar Frank Fernando. Någonstans i rummet sitter Wayne Coyne, han känner att han finns där. Lizzie är och handlar. ’Nej, jag känner honom inte.’

’Nej, jag känner honom inte.’

Febern är förskjuten. Nu ska han bara svettas. Om fyra dagar ska han slå sig ner framför datorn på kontoret. Och trycka på knappar. Trycka på knappar.