Bibeln på hundra minuter

’Min lem är grövre än min fars lår. Min fader piskade er, men jag ska flå er.’

Rehebeam talar till de illa åtgångna stammarna efter att hans far, Salomo, gått hädan. De ville få ett löfte om att få det lättare under hans regim, svaret är grovt som salt. Det blir inbördeskrig och Rehebeam tvingas till reträtt. Det land som kung David en gång tillskansade israelerna minskas radikalt, som om inte Salomo slarvat bort tillräckligt.

Frank Fernando läser Bibeln. Eller inte på riktigt, det har han inte tålamod till. Istället har han köpt Bibeln på hundra minuter på Bokus.com. Uppdelad i femtio kapitel om ett uppslag ska det vara en lättillgänglig guide till det viktigaste. Tillsammans med några historiska kartor över det heliga landet blir det etthundratolv sidor. Minst tvåtusen sidor tunnare än the real thing.

När det gått hundra minuter har han kommit till sida trettiosex. Kapitel 12. Han tittar förvånat på klockan och mäter tjockleken på sidorna han läst mellan fingrarna. Skulle han inte vara klar nu? Kvar i huvudet maler James Masons röst – det är ju alltid han som är Gud i alla filmer och Eddie Izzard-shower. Besviket lägger han boken ifrån sig, nu skulle den ju vara utläst enligt titeln, men så var det ju dubbelavsnitt av Two and a half men på teve samtidigt. James Masons djupa stämma verkade luckras upp av Charlie Sheens hawaiiskjortor. I alla fall kommer Frank Fernando skylla på Charlie Sheen om någon ifrågasätter hans långsamhet.

Under de trettiosex första sidorna har det varit ett virrvarr, ett persongalleri som sprungit fram, den ena kungen som brutalt ersätter den andra, ledare som i fyrtio år leder sitt folk genom öppnade hav och svavelosande öknar, Jona som försöker fly Guds vrede och ramlar i havet, blir uppäten av en fisk, utspottad och inser att han inte kan, inte har någon möjlighet att, fly Guds vrede, och ett gäng nedblixtrade stentavlor om hur man inte ska älska någon annan Gud än just Gud. Otroligt, men så tar ju antagligen Bibeln på hundra minuter bara med det gottaste.

Smart nog tog Gud namnet Gud. Det i sig gör det överflödigt med andra gudar. ’Vem tillber du?’

’Gud. Själv då?’

’Baal.’

’Och vad är han?’

’Gud.’

’Just det.’

Smart.

Frank Fernando har ett svagt minne av att han läste nya testamentet under en skidsemester i Åre för några år sedan. Farten, kvinnorna och ett skavsår som låg som en ring kring hans ankel verkar dock så här i efterhand ha gett ett mer bestående intryck än texten. Frusna fingrar som försiktigt håller mörkt blå, men härligt mjuka, pärmar är det enda han kan dra sig till minnes. Anstränger han sig ser han tunna sidor som reflekterar sänglampan. Liten text, enormt liten text, uppdelad i spalter, så när man tyckte sig ha läst en sida var det lika mycket kvar.

Av själva texten minns han inget. Så skönt nu då med en lite mer modest variant. Dessutom får han ju båda testamenten i samma upplaga.

Min lem är grövre än min fars lår.

Skulle det funka på after ski? Två hallonshots och en replik från åttahundratalet före Kristus. Jisses vilka förväntningar det skulle innebära. Två hallonshots skulle inte vara nog.

Imorgon ska Frank Fernando ge Bibeln hundra minuter till. I den här takten kommer han kanske att ha läst Bibeln på hundra minuter på trehundra minuter. Vem vet, kanske fyrahundra. Hur lång tid skulle det då inte att ta att läsa hela tjottabarongen? Alldeles för länge, tänker Frank Fernando och lutar sig tillbaka. Tur att det finns sammanfattningar.

Min fader piskade er, men jag ska flå er.

En sammanfattning som verkar suga ur den sötaste essensen. Det om något är ju en replik som bör fungera after ski. När han försökte läsa nya testamentet fastnade inga coola repliker, nu har han ju minst två.