Den teknologiska singulariteten.
Den tidpunkt i framtiden där tekniken når övermänsklig intelligens. Singulariteten är predicerad att inträffa om tjugotvå år. På en höft. Enligt teorin har då mänskligheten en knapp halvtimme på sig innan allt blir Terminator.
Då gäller det att vara snabb.
Frank Fernando går ut på balkongen och ställer sig under stjärnorna. Förbereder sig.
Tjugotvå är ju bara en estimering.
torsdag 29 maj 2008
onsdag 28 maj 2008
Hur gjorde Yazz?
Wayne Coyne står vid fönstret och tittar på trafiken som far förbi. Trots att han har helskägg ser han lite sunkigt orakad ut. Han röker en cigarett och blåser rökringar som ringlar sig genom rummet, stannar upp innan de löser upp.
’Vet du att Victoria Beckham, Posh Spice du vet, inte kan tänka om hon inte har på sig högklackat? Läste det i Q’ Rösten är morgonrosslig fastän det är sen eftermiddag, solen skuggar gropar i hans ansikte. Han fimpar cigaretten i en blomkruka och sätter sig ner på en pall. En pungkula hänger fram ur de amerikanskt vida boxershortsen. ’Antar att hon har hjärnsensorer i hälarna. Ha ha.’
Frank Fernando går fram till Wayne Coyne och böjer sig ner. Kramar om honom. ’Jag tycker så mycket om dig Wayne, vill bara att du ska veta det. Tack för att du kommit hit och vill vara min livscoach.’
Wayne Coyne lägger en hand på Frank Fernandos axel. Låter den ligga där, tungt. ’Frank för helvete. Du ska få ett tips. Du ska få en anekdot från verkligheten. Tycker du ibland att du är bättre än andra?’
En oanmäld tår ringlar sig nedför Frank Fernandos kind. Den överraskar honom. ’Ibland.’
’Behåll den känslan. Annars kommer du aldrig att överleva där ute. Du måste leva genom att tro på dig själv och vad du åstadkommer. Det är lite som Yazz, minns du henne? Hon hade en hit på nittiotalet med The only way is up.’
Wayne Coyne sjunger refrängen. Han gör det bra. Spröd falsett.
’Hon hade en kris efter att hon insåg att hon bara var ett one-hit-wonder-child. Hon sade att när det var som jävligast, hon hade liksom testat allt utom kristendomen och LSD, lade hon en bibel under huvudkudden och blev uppfylld av ett slags lugnande flöde. Innan hade hon försökt läsa bibeln, men inte riktigt hajat. Det räckte med att ha den under kudden, förstår du?’
’Nej inte riktigt.’
’Hon insåg sina begränsningar och lät Guds kärlek komma på det sätt hon klarade. Hon fattade inte boken, så hon lade den under kudden. Det funkade. Hon kommer snart ut med en ny skiva för övrigt.’
Frank Fernando ställer sig upp och går fram till fönstret. Bilarna på gatan nedanför spyr ut avgaser. En blå fågel har byggt ett bo på hustaket på andra sidan gatan. ’Väljer man vad man vill se är livet ganska vackert’ säger Frank Fernando tyst. Nästan för sig själv. Wayne Coyne tänder en cigarett. Blåser en rökring som omfamnar Frank Fernando.
Som en kram.
Frank Fernando försöker fånga den, men den löses upp. Det slutar med att han kramar sig själv. Så flyktig. Precis som livet självt.
’Vet du att Victoria Beckham, Posh Spice du vet, inte kan tänka om hon inte har på sig högklackat? Läste det i Q’ Rösten är morgonrosslig fastän det är sen eftermiddag, solen skuggar gropar i hans ansikte. Han fimpar cigaretten i en blomkruka och sätter sig ner på en pall. En pungkula hänger fram ur de amerikanskt vida boxershortsen. ’Antar att hon har hjärnsensorer i hälarna. Ha ha.’
Frank Fernando går fram till Wayne Coyne och böjer sig ner. Kramar om honom. ’Jag tycker så mycket om dig Wayne, vill bara att du ska veta det. Tack för att du kommit hit och vill vara min livscoach.’
Wayne Coyne lägger en hand på Frank Fernandos axel. Låter den ligga där, tungt. ’Frank för helvete. Du ska få ett tips. Du ska få en anekdot från verkligheten. Tycker du ibland att du är bättre än andra?’
En oanmäld tår ringlar sig nedför Frank Fernandos kind. Den överraskar honom. ’Ibland.’
’Behåll den känslan. Annars kommer du aldrig att överleva där ute. Du måste leva genom att tro på dig själv och vad du åstadkommer. Det är lite som Yazz, minns du henne? Hon hade en hit på nittiotalet med The only way is up.’
Wayne Coyne sjunger refrängen. Han gör det bra. Spröd falsett.
’Hon hade en kris efter att hon insåg att hon bara var ett one-hit-wonder-child. Hon sade att när det var som jävligast, hon hade liksom testat allt utom kristendomen och LSD, lade hon en bibel under huvudkudden och blev uppfylld av ett slags lugnande flöde. Innan hade hon försökt läsa bibeln, men inte riktigt hajat. Det räckte med att ha den under kudden, förstår du?’
’Nej inte riktigt.’
’Hon insåg sina begränsningar och lät Guds kärlek komma på det sätt hon klarade. Hon fattade inte boken, så hon lade den under kudden. Det funkade. Hon kommer snart ut med en ny skiva för övrigt.’
Frank Fernando ställer sig upp och går fram till fönstret. Bilarna på gatan nedanför spyr ut avgaser. En blå fågel har byggt ett bo på hustaket på andra sidan gatan. ’Väljer man vad man vill se är livet ganska vackert’ säger Frank Fernando tyst. Nästan för sig själv. Wayne Coyne tänder en cigarett. Blåser en rökring som omfamnar Frank Fernando.
Som en kram.
Frank Fernando försöker fånga den, men den löses upp. Det slutar med att han kramar sig själv. Så flyktig. Precis som livet självt.
måndag 26 maj 2008
När Gud hör din bön
Gud har stigit ned från himlen för att ge Frank Fernando att önska sig vad som helst. Urvalet ter sig oändligt och Frank Fernando vill absolut inte välja fel när han nu får en sådan chans. Ska han välja pengar? Makt? Fred på jorden? Sex? Efter en stund av obeslutsamhet inser han vad han mest behöver. ’Gud Fader, det jag mest behöver är en mentor. En livscoach. Som kan hjälpa mig komma tillrätta med mitt liv och vägleda mig fram till rätt levnadsval’ säger han med förväntan i rösten.
Med en virvlande gest drar Gud med handen genom luften och vips, där står en skäggig figur med grått lockigt hår. Det är sångaren i Flaming Lips, Wayne Coyne. Han ser förvirrad ut. ’Ett utmärkt val’ hinner Frank Fernando berömma Gud innan denne sugs tillbaka till himlen. Och där står de båda kvar, Frank Fernando och Wayne Coyne.
’Talar du svenska?’ frågar Frank Fernando.
Wayne Coyne ser sig omkring i Frank Fernandos lägenhet. Bedömer den. ’Ja, jag tror det.’ Han förvånas över orden som kommer från hans mun.
’Du talar utmärkt svenska verkar det som.’ Så står de tysta tillsammans en stund. Betraktar varandra. Är det en pinsam tystnad? Frank Fernando vet inte. Men om det är det är det deras första pinsamma tystnad tillsammans. En lyckosnurra vindlar i magen. Det här var bättre än han någonsin kunnat tänka sig. ’Vill du ha kaffe, mr Coyne?’
En bris från det öppna fönster där Gud försvann rufsar lätt Wayne Coynes hår. Han tvekar en stund. ’Ja, det vore gott.’
Frank Fernando går mot köket för att hälla upp vatten i kaffebryggaren. ’Svart antar jag, mr Coyne?’
’Svart.’
Med en virvlande gest drar Gud med handen genom luften och vips, där står en skäggig figur med grått lockigt hår. Det är sångaren i Flaming Lips, Wayne Coyne. Han ser förvirrad ut. ’Ett utmärkt val’ hinner Frank Fernando berömma Gud innan denne sugs tillbaka till himlen. Och där står de båda kvar, Frank Fernando och Wayne Coyne.
’Talar du svenska?’ frågar Frank Fernando.
Wayne Coyne ser sig omkring i Frank Fernandos lägenhet. Bedömer den. ’Ja, jag tror det.’ Han förvånas över orden som kommer från hans mun.
’Du talar utmärkt svenska verkar det som.’ Så står de tysta tillsammans en stund. Betraktar varandra. Är det en pinsam tystnad? Frank Fernando vet inte. Men om det är det är det deras första pinsamma tystnad tillsammans. En lyckosnurra vindlar i magen. Det här var bättre än han någonsin kunnat tänka sig. ’Vill du ha kaffe, mr Coyne?’
En bris från det öppna fönster där Gud försvann rufsar lätt Wayne Coynes hår. Han tvekar en stund. ’Ja, det vore gott.’
Frank Fernando går mot köket för att hälla upp vatten i kaffebryggaren. ’Svart antar jag, mr Coyne?’
’Svart.’
söndag 25 maj 2008
En plats i vårsolen
Gamla människor. Vid den här årstiden ställs de ut lite överallt. Varsamt får de saft och bullar i bersåer, på parkbänkar och alldeles utanför sina långtidsboenden. De ler trött åt förbipasserande hundar och den lilla blå fågeln som sjunger från sitt bo i trädet. Någon gubbe kanske har ork kvar att vissla åt vårsolade ben under en kort tenniskjol. Stoiskt sitter de där och väntar på att de ska ha överlevt den här dagen också.
Frank Fernando har tagit Lizzie på utekafé i en försommar så fin på många sätt. Under en filt med kaffe och solglasögon ter sig livet tämligen fantastiskt. Om det inte vore för dessa utställda gamla människor. De grusar idyllen genom sin uppenbara förgänglighet och sina bortkastade erfarenheter. För vem tar sig tid att lyssna till deras upplevelser och berättelser från förr? Det enda de berättar är att det redan är sommaren tvåtusenåtta och vad har du åstadkommit sedan sommaren tvåtusensju? Genom att bara sitta där. Verkligen.
Och inte kan de ta sig iväg för egen maskin heller.
Nej, tiden går så fort. Och fortare går den när man levt bara några år ytterligare i en slags exponentiell trappa, där översta trappsteget är supersnabbt. Frank Fernando minns sitt första sommarlov. Tio veckor skulle det vara, det blev en evighet. Han trodde aldrig att han skulle få komma tillbaka till skolan. Skulle han få tio veckor sommarlov nu skulle han knappt hinna ladda pistolerna innan de var avskjutna.
Hur är det då inte för dessa stackars förgängliga pensionärer som lapar saft i solen? Varje dag i ultrarapid där klockan tickar och minuterna är som sekunder. Och varje sekund kan faktiskt vara den sista. Brrr. Kalla kårar drar över Frank Fernandos solkyssta nacke. Han kan känna hur dödsångesten sprider sig från deras rutiga filtar som en dimma.
’Ta bort dem från vårsolen’ säger Frank Fernando till Lizzie som kisar i solen. ’Finns det ingen bakgård de kan få sitta istället? Så man slipper se dem.’
’Nu är du dum.’
’Är jag verkligen det? Du ser ju hur jag skakar så att jag knappt får i mig kaffet. Allting får ett slut och det vill jag verkligen inte behöva tänka på en dag som denna. Solen skiner. Det enda jag vill bekymra mig om just nu är min solbränna.’ Han tar av sina solglasögon och vänder huvudet mot solen. Fumlar efter mobilen och tar ett kort på sig själv. ’De där bevisar ju bara att det snart är vår tur. Snart.’
’Du är sån jävla egoist. Låt dem sitta där och njuta av solen de också. De har inte så mycket annat. Det kan vara det sista de ser.’ Men en fingerknäppning frågar hon efter notan.
Frank Fernando sitter tyst en stund. ’Ja, du kanske har rätt. Låt dem sitta. Vi går nu.’
Frank Fernando har tagit Lizzie på utekafé i en försommar så fin på många sätt. Under en filt med kaffe och solglasögon ter sig livet tämligen fantastiskt. Om det inte vore för dessa utställda gamla människor. De grusar idyllen genom sin uppenbara förgänglighet och sina bortkastade erfarenheter. För vem tar sig tid att lyssna till deras upplevelser och berättelser från förr? Det enda de berättar är att det redan är sommaren tvåtusenåtta och vad har du åstadkommit sedan sommaren tvåtusensju? Genom att bara sitta där. Verkligen.
Och inte kan de ta sig iväg för egen maskin heller.
Nej, tiden går så fort. Och fortare går den när man levt bara några år ytterligare i en slags exponentiell trappa, där översta trappsteget är supersnabbt. Frank Fernando minns sitt första sommarlov. Tio veckor skulle det vara, det blev en evighet. Han trodde aldrig att han skulle få komma tillbaka till skolan. Skulle han få tio veckor sommarlov nu skulle han knappt hinna ladda pistolerna innan de var avskjutna.
Hur är det då inte för dessa stackars förgängliga pensionärer som lapar saft i solen? Varje dag i ultrarapid där klockan tickar och minuterna är som sekunder. Och varje sekund kan faktiskt vara den sista. Brrr. Kalla kårar drar över Frank Fernandos solkyssta nacke. Han kan känna hur dödsångesten sprider sig från deras rutiga filtar som en dimma.
’Ta bort dem från vårsolen’ säger Frank Fernando till Lizzie som kisar i solen. ’Finns det ingen bakgård de kan få sitta istället? Så man slipper se dem.’
’Nu är du dum.’
’Är jag verkligen det? Du ser ju hur jag skakar så att jag knappt får i mig kaffet. Allting får ett slut och det vill jag verkligen inte behöva tänka på en dag som denna. Solen skiner. Det enda jag vill bekymra mig om just nu är min solbränna.’ Han tar av sina solglasögon och vänder huvudet mot solen. Fumlar efter mobilen och tar ett kort på sig själv. ’De där bevisar ju bara att det snart är vår tur. Snart.’
’Du är sån jävla egoist. Låt dem sitta där och njuta av solen de också. De har inte så mycket annat. Det kan vara det sista de ser.’ Men en fingerknäppning frågar hon efter notan.
Frank Fernando sitter tyst en stund. ’Ja, du kanske har rätt. Låt dem sitta. Vi går nu.’
lördag 24 maj 2008
En fest för de snygga
’På vårt bröllop ska bara snygga människor få komma.’
I bakgrunden någon grunge från deras ungdom. Det är mörkt och det enda sken som lyser upp hennes ansikte är en blågrön lanterna vilket får henne att se omlevande ut. En rosa topp har pressat upp brösten nästan till hakan – ska det ta fokus från hennes ansikte? Hon är kort och fyrkantig, benen är så korta att de knappt syns.
’Har han friat än då?’
Hon lyfter upp handen och pekar med ringfingret. Där sitter en diamantblaffa på tjock guldbotten. Hon ser sig om och böjer fram huvudet mot honom och viskar. ’Sjuttiofemtusen.’ Hon ler och det får henne att se ganska söt ut.
Frank Fernando tar mod till sig och frågar: ’Hur ska kriterierna se ut? På de snygga människorna alltså?’
Som om hon inte förstår frågan lutar hon tillbaka huvudet igen och gör en Ricki Lake-viftning med huvudet. Hennes blick fastnar på någonting bakom Frank Fernando. Hon tar en klunk vin och ler igen – tänderna är mörkt blå vilket framhäver intrycket av omlevande. ’Fan, Frank. Har du ingen känsla för stil. Muskler vet du. Vältränade. Fita.’
’Sa du fitta?’
Hon ignorerar honom. ’Sen måste de ha märkeskläder. Jag ska hyra en person som kollar i kragen på allas kavajer att det inte är håemm. Det ska minst vara Tiger. Men det är klart, sånt ser man ju. Behöver nog inte hyra någon.’
Frank Fernando höjer sitt glas mot hennes. ’Vi skålar för det, för ert bröllop. Jag vet inte om jag är snygg nog att bli bjuden men säkert är att du kommer att sticka ut om ni bara bjuder snygga.’
’Tack det var snällt sagt. Och självklart är du bjuden. Kunde pumpa dom dära biceps lite bara först, eller vad?’
I bakgrunden någon grunge från deras ungdom. Det är mörkt och det enda sken som lyser upp hennes ansikte är en blågrön lanterna vilket får henne att se omlevande ut. En rosa topp har pressat upp brösten nästan till hakan – ska det ta fokus från hennes ansikte? Hon är kort och fyrkantig, benen är så korta att de knappt syns.
’Har han friat än då?’
Hon lyfter upp handen och pekar med ringfingret. Där sitter en diamantblaffa på tjock guldbotten. Hon ser sig om och böjer fram huvudet mot honom och viskar. ’Sjuttiofemtusen.’ Hon ler och det får henne att se ganska söt ut.
Frank Fernando tar mod till sig och frågar: ’Hur ska kriterierna se ut? På de snygga människorna alltså?’
Som om hon inte förstår frågan lutar hon tillbaka huvudet igen och gör en Ricki Lake-viftning med huvudet. Hennes blick fastnar på någonting bakom Frank Fernando. Hon tar en klunk vin och ler igen – tänderna är mörkt blå vilket framhäver intrycket av omlevande. ’Fan, Frank. Har du ingen känsla för stil. Muskler vet du. Vältränade. Fita.’
’Sa du fitta?’
Hon ignorerar honom. ’Sen måste de ha märkeskläder. Jag ska hyra en person som kollar i kragen på allas kavajer att det inte är håemm. Det ska minst vara Tiger. Men det är klart, sånt ser man ju. Behöver nog inte hyra någon.’
Frank Fernando höjer sitt glas mot hennes. ’Vi skålar för det, för ert bröllop. Jag vet inte om jag är snygg nog att bli bjuden men säkert är att du kommer att sticka ut om ni bara bjuder snygga.’
’Tack det var snällt sagt. Och självklart är du bjuden. Kunde pumpa dom dära biceps lite bara först, eller vad?’
fredag 23 maj 2008
Människor som ska till Norrland
Återigen tågresa. Denna gång sittplats på nattåget till Norrland. Det är fullsatt sånär som på några spridda platser här och var. Hur SJ lyckas ha så hög beläggning på sina tåg är ett mysterium. Kanske beror det på att ingen längre har råd att köpa återbetalningsskydd sedan SJ ändrade sitt prissystem – på just den här resan kostar ett återbetalningsskydd sjuttio procent av biljettpriset. Man får alltså tillbaka trettio om man inte åker. Klart som fan Frank Fernando vänligt sätter sig på sin plats och åker med. Alla andra också uppenbarligen.
Dessutom är det något speciellt med nattåg till Norrland. Människorna som åker med till exempel.
Mittemot Frank Fernando sitter en kattkärring och talar i telefon. Eller snarare skäller. Rösten är vass och skär igenom vagnen. Timme ut och timme in belyser hon odugligheten hos personen på andra änden av tråden. Och det var hon som blev uppringd. Frank Fernando räknar snälla ord från kattkärringen men kommer inte ens till ett. Samtidigt förvånas han över hur bra täckning hon tycks ha, samtalet bryts inte en enda gång.
I Stockholm irrar en luffarkvinna på tåget och sätter sig bredvid Frank Fernando. Ser lite ut som Carlos Tevez. En stank av svett, brandrök och uteliggeri sänker sig som ett giftmoln. Från mungipan hänger en dregelsträng. Så säger hon någonting och tåget far iväg. Frank Fernando ignorerar henne, hörlurarna ger honom alibi. Kattkärringen försöker ge honom en menande blick men han ignorerar henne också.
Efter att ha åkt ett par hundra meter stannar tåget och backar tillbaka till plattformen. Den förvirrade kvinnan går av igen. Vart skulle hon egentligen? Nu är hon ju tillbaka på steg ett. Status Quo. Stockholm Central. Stanken lämnar hon kvar inpyrd i stolen. Var det det som var syftet? Att gnugga av sig lite?
De två flickorna nyss hemkomna från Ajjanuppa fnittrar åt allt de ser. Solbrända och med bländvita leenden har de lite mer självförtroende nu än vad de hade när de åkte. Sannolikt har de (Ajja)nuppat för första gången nu. Trevligt för dem, tänker Frank Fernando, men hoppas att de skyddade sig bättre mot kondylom än mot solen. Den ene av flickorna trycker i sig geisha-karameller från en godispåse.
Och så har vi Ostkvinnan. Frank Fernando har somnat till en stund när en varsam hand ruskar honom. Där står en Angela Lansbury från Mord och inga visor. ’Förlåt lilla du, men du sitter nog på min plats’ säger den lilla tanten med ett fast grepp om en Dolce-Gabbanaväska. Kopia såklart, men det ger ett amerikanskt intryck. När Frank Fernando flyttat sig dukar hon upp medhavd frukost: hårt bröd i påse, tevatten och en ost. Det kan inte vara första turen hon har tagit med den osten på. Trots att man ser att det är en vanlig frukostost är den parmesanhård och smulig. Ytan täcks av en mjölkig hinna svett. Långt ner en hyvlat grön kant.
En sötstark frän doft blandar sig med den kvarvarande stanken av Den Förvirrade.
Ostkvinnan ropar till en bekant. ’Nämen hej, hur är det? Vad länge sedan det var. Får man bjuda på en frukostmacka?’
Den bekanta till Ostkvinnan tackar artigt ja, men det är före hon ser osten. När Ostkvinnan hyvlar på tre tjocka skivor och gömmer den stackars brödskivan spärrar hon upp ögonen i vild panik. Ser sig om efter en flyktväg. Det finns ingen.
Kattkärringen har slutat prata i telefon. Hon sover med en nätt snarkning. Den förvirrade står antagligen kvar på centralen i Stockholm. Mellan brösten en pöl av dregel som växer sig större och större. Osttanten tittar ut genom fönstret. Brer ytterligare en smörgås. Hennes bekanta sprang tillbaka till sin plats efter att ha ätit halva smörgåsen. Utanför har solen gått upp. Frank Fernando har sovit tre timmar. På golvet ligger papper från hundratals geisha-karameller.
Även i Norrland är snön borta.
Dessutom är det något speciellt med nattåg till Norrland. Människorna som åker med till exempel.
Mittemot Frank Fernando sitter en kattkärring och talar i telefon. Eller snarare skäller. Rösten är vass och skär igenom vagnen. Timme ut och timme in belyser hon odugligheten hos personen på andra änden av tråden. Och det var hon som blev uppringd. Frank Fernando räknar snälla ord från kattkärringen men kommer inte ens till ett. Samtidigt förvånas han över hur bra täckning hon tycks ha, samtalet bryts inte en enda gång.
I Stockholm irrar en luffarkvinna på tåget och sätter sig bredvid Frank Fernando. Ser lite ut som Carlos Tevez. En stank av svett, brandrök och uteliggeri sänker sig som ett giftmoln. Från mungipan hänger en dregelsträng. Så säger hon någonting och tåget far iväg. Frank Fernando ignorerar henne, hörlurarna ger honom alibi. Kattkärringen försöker ge honom en menande blick men han ignorerar henne också.
Efter att ha åkt ett par hundra meter stannar tåget och backar tillbaka till plattformen. Den förvirrade kvinnan går av igen. Vart skulle hon egentligen? Nu är hon ju tillbaka på steg ett. Status Quo. Stockholm Central. Stanken lämnar hon kvar inpyrd i stolen. Var det det som var syftet? Att gnugga av sig lite?
De två flickorna nyss hemkomna från Ajjanuppa fnittrar åt allt de ser. Solbrända och med bländvita leenden har de lite mer självförtroende nu än vad de hade när de åkte. Sannolikt har de (Ajja)nuppat för första gången nu. Trevligt för dem, tänker Frank Fernando, men hoppas att de skyddade sig bättre mot kondylom än mot solen. Den ene av flickorna trycker i sig geisha-karameller från en godispåse.
Och så har vi Ostkvinnan. Frank Fernando har somnat till en stund när en varsam hand ruskar honom. Där står en Angela Lansbury från Mord och inga visor. ’Förlåt lilla du, men du sitter nog på min plats’ säger den lilla tanten med ett fast grepp om en Dolce-Gabbanaväska. Kopia såklart, men det ger ett amerikanskt intryck. När Frank Fernando flyttat sig dukar hon upp medhavd frukost: hårt bröd i påse, tevatten och en ost. Det kan inte vara första turen hon har tagit med den osten på. Trots att man ser att det är en vanlig frukostost är den parmesanhård och smulig. Ytan täcks av en mjölkig hinna svett. Långt ner en hyvlat grön kant.
En sötstark frän doft blandar sig med den kvarvarande stanken av Den Förvirrade.
Ostkvinnan ropar till en bekant. ’Nämen hej, hur är det? Vad länge sedan det var. Får man bjuda på en frukostmacka?’
Den bekanta till Ostkvinnan tackar artigt ja, men det är före hon ser osten. När Ostkvinnan hyvlar på tre tjocka skivor och gömmer den stackars brödskivan spärrar hon upp ögonen i vild panik. Ser sig om efter en flyktväg. Det finns ingen.
Kattkärringen har slutat prata i telefon. Hon sover med en nätt snarkning. Den förvirrade står antagligen kvar på centralen i Stockholm. Mellan brösten en pöl av dregel som växer sig större och större. Osttanten tittar ut genom fönstret. Brer ytterligare en smörgås. Hennes bekanta sprang tillbaka till sin plats efter att ha ätit halva smörgåsen. Utanför har solen gått upp. Frank Fernando har sovit tre timmar. På golvet ligger papper från hundratals geisha-karameller.
Även i Norrland är snön borta.
tisdag 20 maj 2008
Yakuza gogo
Mörkt blåklädd och andfådd jagar den mustaschprydde polismannen en mörkhyad skurk genom trädgårdar i villakvarteret. Pistolen är dragen, ögonen lyser i mörkret. Man riktigt ser hur han längtar efter att få använda den. Lyckligtvis försöker skurken gömma sig i en buske. Där polisen brister i kondition vinner han i erfarenhet. Han vet precis vart han ska leta. Han har varit med förr. Han har jagat irrande småbrottslingar förr.
Distans mellan fyrtio och tvåhundra meter – svårt att säga från tevesoffan på andra sidan jorden. Polisen är så andfådd att han knappt kan läsa upp de medborgerliga rättigheterna. ’You… have… the… right… to…’ och så tystnad. Han viker sig dubbel och tar sig för mjälten. Fortfarande med pistolen riktad mot busken. Med skrämt uppspärrade ögon tittar skurken på honom. Pupiller som tallrikar. Kunde han tänka klart skulle han ångra att han bara inte fortsatte springa. Tjugofem meter till och polisen hade fått hjärtinfarkt.
Jävla fetto. Är det den fjanten som ska upprätta lag och ordning? Man kan riktigt se hur svetten oljar sig över huden, rikligt uppblandad med transfetter och eftermiddagsöl framför teven. Fortfarande andfådd blir han intervjuad efter det att skurken handfängslats och blivit nedtryckt med huvudet i kanten på taket av bilen. Självgott menar polisen, nu med mörka tefat under armarna, att skurkar inte har en chans mot en man som han. Snart drar han väl upp skjortknapparna och visar ett upprakat stålmannenmärke i brösthåret. Skjuter ett skott i luften och skriker yeehaah.
I was born in the blazing saddle of the rodeo. Da dum da dum dum.
Visst, han kunde fånga en korkad kille uppfnattad på crack. Killen hade ju knappt styrfart. Trodde antagligen att busken var en solkrans av kärlek och glömde av att han var jagad. Men vad ska den feta polisen göra när Yakuzan kommer med ryggtatueringar och amputerade fingrar? Eller Aum shinrikyo, galningarna som kastade sarin i tunnelbanan i Tokyo? De stackars japanerna var ju redan munskyddade mot Sars, vem har sett en amerikan med munskydd? De skulle hinna döda hela västkusten innan den här polismannen ens hinner kasta sockermunken och öppna bildörren.
Tur för dem att de flesta sekter i Amerika varit inriktade på kollektivt självmord. Och att det fanns brandmän i New York. De hade i alla fall tränat landbandy.
’Döm inte hunden efter håren’ säger Boris. ’Alla poliser är ju inte som han.’
’I det här programmet är de det. Är inte det representativt menar du?’ Frank Fernando korsar armarna.
Boris tar en sked glass. ’Det är eftermiddagsteve. Har du inte sett the Wire? Det är så de funkar på riktigt, snuthäck of the states.’
’Konstigt då att det är det här som kallas dokumentär. Go Yakuza.’
’Gogo Yakuza.’
Frank Fernando ställer sig upp och börjar dansa Doing the Yakuza gogo. Boris slänger glasskeden i soffan och följer med. När Boris flickvän kommer hem ligger de utmattade i soffan. Det tog på krafterna mer än vad man kunde tro.
Distans mellan fyrtio och tvåhundra meter – svårt att säga från tevesoffan på andra sidan jorden. Polisen är så andfådd att han knappt kan läsa upp de medborgerliga rättigheterna. ’You… have… the… right… to…’ och så tystnad. Han viker sig dubbel och tar sig för mjälten. Fortfarande med pistolen riktad mot busken. Med skrämt uppspärrade ögon tittar skurken på honom. Pupiller som tallrikar. Kunde han tänka klart skulle han ångra att han bara inte fortsatte springa. Tjugofem meter till och polisen hade fått hjärtinfarkt.
Jävla fetto. Är det den fjanten som ska upprätta lag och ordning? Man kan riktigt se hur svetten oljar sig över huden, rikligt uppblandad med transfetter och eftermiddagsöl framför teven. Fortfarande andfådd blir han intervjuad efter det att skurken handfängslats och blivit nedtryckt med huvudet i kanten på taket av bilen. Självgott menar polisen, nu med mörka tefat under armarna, att skurkar inte har en chans mot en man som han. Snart drar han väl upp skjortknapparna och visar ett upprakat stålmannenmärke i brösthåret. Skjuter ett skott i luften och skriker yeehaah.
I was born in the blazing saddle of the rodeo. Da dum da dum dum.
Visst, han kunde fånga en korkad kille uppfnattad på crack. Killen hade ju knappt styrfart. Trodde antagligen att busken var en solkrans av kärlek och glömde av att han var jagad. Men vad ska den feta polisen göra när Yakuzan kommer med ryggtatueringar och amputerade fingrar? Eller Aum shinrikyo, galningarna som kastade sarin i tunnelbanan i Tokyo? De stackars japanerna var ju redan munskyddade mot Sars, vem har sett en amerikan med munskydd? De skulle hinna döda hela västkusten innan den här polismannen ens hinner kasta sockermunken och öppna bildörren.
Tur för dem att de flesta sekter i Amerika varit inriktade på kollektivt självmord. Och att det fanns brandmän i New York. De hade i alla fall tränat landbandy.
’Döm inte hunden efter håren’ säger Boris. ’Alla poliser är ju inte som han.’
’I det här programmet är de det. Är inte det representativt menar du?’ Frank Fernando korsar armarna.
Boris tar en sked glass. ’Det är eftermiddagsteve. Har du inte sett the Wire? Det är så de funkar på riktigt, snuthäck of the states.’
’Konstigt då att det är det här som kallas dokumentär. Go Yakuza.’
’Gogo Yakuza.’
Frank Fernando ställer sig upp och börjar dansa Doing the Yakuza gogo. Boris slänger glasskeden i soffan och följer med. När Boris flickvän kommer hem ligger de utmattade i soffan. Det tog på krafterna mer än vad man kunde tro.
FF rekommenderar
Frank Fernando vet hur det är att fastna framför Youtube, han tillhör den generationen. Vem har inte sett Britney full och vem har inte sett David Hasselhoff full och vem har inte sökt på Paris Hiltons porrfilm? Och när man sliter sig från skärmen efter timmar av sökande inser man att det enda som hände var att elektrosynapser någonstans på kuk-internet bytte reläfas. För den egna självinsikten räckte det bara till en kallsup.
Men, Frank Fernando gillar det här klippet. Rekommenderad av Boris. Titta och njut.
www.youtube.com/watch?v=04cps_brPEQ
(Frank Fernando försökte lägga in den som en sådan länk man kan trycka på, men han är ju född på sjuttiotalet för tusan. Klipp ut den och sök själva på eget vis.)
Men, Frank Fernando gillar det här klippet. Rekommenderad av Boris. Titta och njut.
www.youtube.com/watch?v=04cps_brPEQ
(Frank Fernando försökte lägga in den som en sådan länk man kan trycka på, men han är ju född på sjuttiotalet för tusan. Klipp ut den och sök själva på eget vis.)
En sträng energi
Energi. Små partiklar som gnager innanför huden. Nästan som amfetaminstinn väntar Frank Fernando på att tvätten ska torka så att han kan få vika ihop den. Det är åka-bil-kväll och Frank Fernando önskar att han inte tagit den där whiskyn med Boris. Att köra under gatlyktorna till Behind the Wheel skulle göra underverk för Håkan Hellström-sprattlandet som ligger som en hinna i låren. Ingen är vaken, ingen kan köra honom. Han luktar på handen, den doftar Lizzie och tungkyss. Men ingen där som möter hans tunga.
En vän en bil. Återigen Håkan Hellström.
Allt är energi. I Brian Greenes Ett utsökt universum analyseras hela världen ner till minsta beståndsdel. Och beståndsdelarna är små små strängar som virvlar fram, kommunicerar med varandra genom att gnida sig mot fetstora molekyler. Ljudet från friktionen får dem att dansa och dansen är det vi ser. Vår perception. En sträng som viker av från sin uppgift och det blir ett sår i perceptionen. Teoretiskt får de ibland för sig annat, strängarna. Tänk dig att du studsar en boll mot en vägg. Enligt teorin finns risk att den plötsligt passerar genom väggen istället för att studsa tillbaka. Sannolikheten är utsökt liten, eftersom det innebär att väldigt många strängar samtidigt ska komma på att de inte längre vill spela andrafiol, men den finns där precis som sannolikheten att den fula tjocka tjejen i högstadiet plötsligt ska släppa ut håret, kasta glasögonen och bli sexgudinna. Och ligga med dig.
Man litar liksom på universums stabilitet. Till syvende och sist strängarnas stabilitet. Det är vad man gör. Om strängarna, och för all del molekylerna, atomerna, skulle få för sig att ta rast en stund, eller kanske förverkliga sig själva, skulle vad som helst kunna hända. Och med det menas verkligen vad som helst. Det finns inte ord för det för orden skulle tappa betydelse så fort det hände. Kanske borde vi luta oss tillbaka en sekund och utbringa en skål för alla dessa små vibrerande pyttingar. Tack för att ni gör ert jobb. Tack för att vi får möjlighet att förutspå händelser. Ert ständiga vibrerande är förutsägbar energi.
Men just nu bor energin i Frank Fernando. Strängarna under Frank Fernandos hud spelar samba för idag är dagen ännu inte slut. Han är Rio del Janeiro. Strängar i string dansar rumba i hela kroppen. Hur gärna vill han inte att de bara ska stämpla ut för dagen och gå hem till frugan? Ta ett glas vin och lägga sig.
Frank Fernando sträcker återigen ut tungan i mörkret och sluter ögonen. Utanför har solen gått ner för länge sedan. Ingen ser honom. I mörkret Pretty Vacant och Frank tar av sig på överkroppen. Dansar.
En vän en bil. Återigen Håkan Hellström.
Allt är energi. I Brian Greenes Ett utsökt universum analyseras hela världen ner till minsta beståndsdel. Och beståndsdelarna är små små strängar som virvlar fram, kommunicerar med varandra genom att gnida sig mot fetstora molekyler. Ljudet från friktionen får dem att dansa och dansen är det vi ser. Vår perception. En sträng som viker av från sin uppgift och det blir ett sår i perceptionen. Teoretiskt får de ibland för sig annat, strängarna. Tänk dig att du studsar en boll mot en vägg. Enligt teorin finns risk att den plötsligt passerar genom väggen istället för att studsa tillbaka. Sannolikheten är utsökt liten, eftersom det innebär att väldigt många strängar samtidigt ska komma på att de inte längre vill spela andrafiol, men den finns där precis som sannolikheten att den fula tjocka tjejen i högstadiet plötsligt ska släppa ut håret, kasta glasögonen och bli sexgudinna. Och ligga med dig.
Man litar liksom på universums stabilitet. Till syvende och sist strängarnas stabilitet. Det är vad man gör. Om strängarna, och för all del molekylerna, atomerna, skulle få för sig att ta rast en stund, eller kanske förverkliga sig själva, skulle vad som helst kunna hända. Och med det menas verkligen vad som helst. Det finns inte ord för det för orden skulle tappa betydelse så fort det hände. Kanske borde vi luta oss tillbaka en sekund och utbringa en skål för alla dessa små vibrerande pyttingar. Tack för att ni gör ert jobb. Tack för att vi får möjlighet att förutspå händelser. Ert ständiga vibrerande är förutsägbar energi.
Men just nu bor energin i Frank Fernando. Strängarna under Frank Fernandos hud spelar samba för idag är dagen ännu inte slut. Han är Rio del Janeiro. Strängar i string dansar rumba i hela kroppen. Hur gärna vill han inte att de bara ska stämpla ut för dagen och gå hem till frugan? Ta ett glas vin och lägga sig.
Frank Fernando sträcker återigen ut tungan i mörkret och sluter ögonen. Utanför har solen gått ner för länge sedan. Ingen ser honom. I mörkret Pretty Vacant och Frank tar av sig på överkroppen. Dansar.
söndag 18 maj 2008
Se, en vampyr
Framför Frank Fernando går en vampyr. Det syns på den vaggande gången. Av och till vänder sig vampyren om efter förbipasserande människor. Väser till. Sniffar efter färskt blod. Frank Fernando saktar ner sina steg, vill inte passera vampyren. Kan bli indragen till det bottenlösa mörkret under den svarta slängkappan. Och då kommer han att falla för alltid – i alla fall är det vad han hört.
Med en hastig rörelse fångar vampyren en ung vacker kvinna, sommarklädd med Converse och scarf. Hon tappar solglasögonen, hinner inte skrika. Snabbt täcker han henne med manteln. Ingen mer än Frank Fernando verkar se att hon försvinner. Är det någon annan som ser vampyren?
I väntan på Armageddon blir de allt fler. Vampyrerna. Och klockan tickar ner.
Frank Fernando ökar på stegen. Vampyren är upptagen med annat nu. När han passerar vampyren hör han honom vissla en melodi han känner igen men inte kan placera. Så jävla irriterande, nu kommer han ha den i huvudet hela dagen. Han böjer sig ner och tar upp solglasögonen. Skyndar vidare med haltande gång.
Med en hastig rörelse fångar vampyren en ung vacker kvinna, sommarklädd med Converse och scarf. Hon tappar solglasögonen, hinner inte skrika. Snabbt täcker han henne med manteln. Ingen mer än Frank Fernando verkar se att hon försvinner. Är det någon annan som ser vampyren?
I väntan på Armageddon blir de allt fler. Vampyrerna. Och klockan tickar ner.
Frank Fernando ökar på stegen. Vampyren är upptagen med annat nu. När han passerar vampyren hör han honom vissla en melodi han känner igen men inte kan placera. Så jävla irriterande, nu kommer han ha den i huvudet hela dagen. Han böjer sig ner och tar upp solglasögonen. Skyndar vidare med haltande gång.
Främlingar på tåg
Tåget är sprängfullt av människor. Hade det varit varmt hade det varit Indien. Igen. Frank Fernando sitter på sin väska i det trånga påstigningsutrymmet med knän som inte längre svarar på impulser från hjärnan. Ett göteborgsvarv och de dog. Från dörren till loket drar kall luft in.
Tillsammans med Frank Fernando sitter ett par med en schäfer. Rälshjulens ticke-ti-tackande är öronbedövande. Från fönstret in till vagnen ser Frank Fernando hur människor står ostadigt längs hela gången. Bredvid dem de sittande som uppenbarligen köpte sina biljetter i tid. Snart stiger ytterligare människor på. Så är de sju personer i påstigningsutrymmet, plus schäfern. Två med kotlettfrilla och pappas American Express i fickan. Frank Fernando tvingas att ställa sig upp. Det bränner till i benhinnorna.
’Tänker ni något på miljön?’ frågar Frank Fernando sina sex medpassagerare. De tittar förvånat på honom. Sedan på varandra. Ingen svarar. ’Jag läste i en tidning att man kastar en femtedel av all mat som produceras i Sverige. Största delen är kött. Äter ni kött, någon av er?’
Kotlettfrillorna byter en blick. Husse och matte tittar ut genom fönstret. Schäfern gnyr.
’Jag antar att ni äter kött allihopa.’ Frank Fernando blir arg. ’Det gör jag också, men bara lite. Vi borde sluta med det genast. För att rädda moder jord. Vi är konsumenter, vi har makt’. Fortfarande tyst. I huvudet listar Frank Fernando argument att delge sina medpassagerare för att ge dem insikt.
Han hinner inte långt. En kotlettfrilla tränger sig fram till honom och ger honom en lätt örfil. ’Hoppas tåget tvärnitar och du slår huvudet i väggen’, säger han och tråcklar sig tillbaka. Frank Fernando sätter sig ner på väskan igen. Schäfern ger ett dovt skall.
’Ni skulle aldrig äta Karo.’
En tantpermanentad kvinna ger honom en förstående blick. Sedan tittar hon bort.
Slutstation och på perrongen regnar småspik. Med väskan full av sträva grå shäferstrån haltar Frank Fernando mellan klimatpåverkande människor. Han hatar dem. Han hatar sig själv för att resan gjort honom så sugen på kebab.
Tillsammans med Frank Fernando sitter ett par med en schäfer. Rälshjulens ticke-ti-tackande är öronbedövande. Från fönstret in till vagnen ser Frank Fernando hur människor står ostadigt längs hela gången. Bredvid dem de sittande som uppenbarligen köpte sina biljetter i tid. Snart stiger ytterligare människor på. Så är de sju personer i påstigningsutrymmet, plus schäfern. Två med kotlettfrilla och pappas American Express i fickan. Frank Fernando tvingas att ställa sig upp. Det bränner till i benhinnorna.
’Tänker ni något på miljön?’ frågar Frank Fernando sina sex medpassagerare. De tittar förvånat på honom. Sedan på varandra. Ingen svarar. ’Jag läste i en tidning att man kastar en femtedel av all mat som produceras i Sverige. Största delen är kött. Äter ni kött, någon av er?’
Kotlettfrillorna byter en blick. Husse och matte tittar ut genom fönstret. Schäfern gnyr.
’Jag antar att ni äter kött allihopa.’ Frank Fernando blir arg. ’Det gör jag också, men bara lite. Vi borde sluta med det genast. För att rädda moder jord. Vi är konsumenter, vi har makt’. Fortfarande tyst. I huvudet listar Frank Fernando argument att delge sina medpassagerare för att ge dem insikt.
Han hinner inte långt. En kotlettfrilla tränger sig fram till honom och ger honom en lätt örfil. ’Hoppas tåget tvärnitar och du slår huvudet i väggen’, säger han och tråcklar sig tillbaka. Frank Fernando sätter sig ner på väskan igen. Schäfern ger ett dovt skall.
’Ni skulle aldrig äta Karo.’
En tantpermanentad kvinna ger honom en förstående blick. Sedan tittar hon bort.
Slutstation och på perrongen regnar småspik. Med väskan full av sträva grå shäferstrån haltar Frank Fernando mellan klimatpåverkande människor. Han hatar dem. Han hatar sig själv för att resan gjort honom så sugen på kebab.
lördag 17 maj 2008
Ondskan är besegrad
Praise Ye Jah!
Frank Fernando har kommit i mål. Det var först när han passerade Vasagatan som mjölksyredemonen slog en fet smäll över lårens yttersidor och gnuggade rakbladsfingrar över vaderna. Sen kom Gud med backspace och raderade muskelfibrer. Hade han stannat då hade antagligen dött.
Trots detta genomförde han hela loppet utan annat än en kisspaus på Hisingen. Kan detta betyda att horisontalträning med Cure-plattor och bag-in-box är det rätta? Och hur mycket betydde det slumpartade mötet med Yanick Tregaro?
Frank Fernando sprang på en timme och femtio minuter.
Sheriffens fot höll hela varvet. En timme och trettiotvå minuter. Nu haltar han lätt.
Sheriffens flickvän sprang på en femtiosju. Olyckligtvis blev hon trampad på under loppet, vilket inte hjälper hennes tåsituation. Hennes vänstra pektå är nu mörkt blå. Hon kommer sannolikt att tappa minst tre naglar. Kanske fler. Av hänsyn till känsliga läsare kommer foto på detta inte att publiceras på FrankFernandoMustSway, men hör gärna av er om ni är nyfikna. Frank Fernando vet att intresse för sådant finns där ute. Vi lever i en sjuk värld.
Nu kan Frank Fernando luta sig tillbaka med sin bag-in-box. Han sprang Göteborgsvarvet otränad. Ondskan är besegrad. Tack Yanick Tregaro. Tack.
Frank Fernando har kommit i mål. Det var först när han passerade Vasagatan som mjölksyredemonen slog en fet smäll över lårens yttersidor och gnuggade rakbladsfingrar över vaderna. Sen kom Gud med backspace och raderade muskelfibrer. Hade han stannat då hade antagligen dött.
Trots detta genomförde han hela loppet utan annat än en kisspaus på Hisingen. Kan detta betyda att horisontalträning med Cure-plattor och bag-in-box är det rätta? Och hur mycket betydde det slumpartade mötet med Yanick Tregaro?
Frank Fernando sprang på en timme och femtio minuter.
Sheriffens fot höll hela varvet. En timme och trettiotvå minuter. Nu haltar han lätt.
Sheriffens flickvän sprang på en femtiosju. Olyckligtvis blev hon trampad på under loppet, vilket inte hjälper hennes tåsituation. Hennes vänstra pektå är nu mörkt blå. Hon kommer sannolikt att tappa minst tre naglar. Kanske fler. Av hänsyn till känsliga läsare kommer foto på detta inte att publiceras på FrankFernandoMustSway, men hör gärna av er om ni är nyfikna. Frank Fernando vet att intresse för sådant finns där ute. Vi lever i en sjuk värld.
Nu kan Frank Fernando luta sig tillbaka med sin bag-in-box. Han sprang Göteborgsvarvet otränad. Ondskan är besegrad. Tack Yanick Tregaro. Tack.
Och där står Yanick Tregaro
När Frank Fernando vaknar är känslan av storslagenhet förbytt i förslagenhet. Frank Fernando har vaknat flera gånger under natten, i ryggslutet känner han av ett dovt surr. Om han känner efter har han nog lite ont i halsen. Han känner sig svag.
Efter frukosten tar han sjuans spårvagn till slottskogen tillsammans med Sheriffen och Sheriffens flickvän. De verkar också lite molokna, försöker skratta bort ångesten. Talar om Dextrosol och skavsårsplåster, löpsteg och mellantider. Med trötta steg går de in till tältet där man hämtar nummerlappar. Frank Fernando känner sig lite yr, läser trögt på skyltarna som ska ta honom till rätt ställe. Där står Yanick Tregaro. Den Yanick Tregaro. Han letar fram Frank Fernandos nummerlapp, skiner upp i ett solbränt och friskt leende.
'Lycka till Frank Fernando' säger han och lämnar över lappen.
Ångesten är bortblåst. Yanick har blåst in nya krafter i Frank Fernando. Som en blåsbälg. Han blir sig stor, oövervinnerlig. Han har fått Yanick Tregaros förtroende. Det ska han inte svika. Känner sig lite som Kajsa Bergqvist.
I Köptältet köper Frank Fernando en blå springoverall. Det känns bra nu. Fuck You ondska.
Låtar att lyssna på under varvet:
* Run to the hills - Iron Maiden
* Long distance runner - Promoe
* Born to run - Bruce Springsteen
* Allt med Run DMC
Efter frukosten tar han sjuans spårvagn till slottskogen tillsammans med Sheriffen och Sheriffens flickvän. De verkar också lite molokna, försöker skratta bort ångesten. Talar om Dextrosol och skavsårsplåster, löpsteg och mellantider. Med trötta steg går de in till tältet där man hämtar nummerlappar. Frank Fernando känner sig lite yr, läser trögt på skyltarna som ska ta honom till rätt ställe. Där står Yanick Tregaro. Den Yanick Tregaro. Han letar fram Frank Fernandos nummerlapp, skiner upp i ett solbränt och friskt leende.
'Lycka till Frank Fernando' säger han och lämnar över lappen.
Ångesten är bortblåst. Yanick har blåst in nya krafter i Frank Fernando. Som en blåsbälg. Han blir sig stor, oövervinnerlig. Han har fått Yanick Tregaros förtroende. Det ska han inte svika. Känner sig lite som Kajsa Bergqvist.
I Köptältet köper Frank Fernando en blå springoverall. Det känns bra nu. Fuck You ondska.
Låtar att lyssna på under varvet:
* Run to the hills - Iron Maiden
* Long distance runner - Promoe
* Born to run - Bruce Springsteen
* Allt med Run DMC
Två komma en mot ondskan
Tåget är sprängfullt av människor. Hade det varit varmt hade det varit Indien. Frank Fernando sitter hopkurad på golvet bredvid en stol och bläddrar förstrött i en tidning, det gör ont i ryggen varje gång han vänder blad. Tryck in en människa till och tåget kommer att explodera. Han blänger på en tant som trycker i sig ett Maxmål. Det stinker transfett. Tjugo minuter försenad välter han ut på perrongen.
Mörka moln hänger över Vasagatan, det luktar regn. Göteborg är en annan stad. Arbetarfiken har gått barista, Oldsberg är nykter. Alkisarna i spårvagnskuben är ännu lite mer slitna när de viftar med armarna efter småtjejer. Någon säljer knark. Frank Fernando är i Göteborg för att springa Göteborgsvarvet tillsammans med Sheriffen och hans flickvän. Två komma en mil. Trots att Nick Cave spelar i Stockholm. Trots att Sheriffen har en skada i foten. Trots att Frank Fernando knappast rört sig sedan hösten. Han ångrar sig. Hade faktiskt bestämt sig för att inte springa alls.
Sheriffen möter honom i Guldheden. 'Jag har samma kläder som förra året' säger han.
'Spelar roll, det har jag med. Två fattiga själar.'
'Du tror ingen märker det?'
Sheriffen sitter i sin fåtölj och knåpar med ett armband som han ska ha på sig när han springer. Sorterat i två kolumner är mellantider per kilometer för 1:30 respektive 1:35. 'Det är viktigt att man stämmer av hur man ligger till, förstår du'. Han drar bred kartongtejp över papperet. Frank Fernando hjälper honom klippa rent hörnen. De dricker kvällsörtte. I fönstret står tre tända ljus för källarbarnen i Österrike. Lågorna fladdrar hemtrevligt.
Sheriffens flickvän berättar om hur hon tappade tre tånaglar senast hon sprang. Inte under loppet, men under den följande veckan. Först var de bara blå, sedan borta. Det vänder sig i magen på Frank Fernando.
Att tiden gick så fort. Planen hade varit lika enkel som genial. När Frank Fernando betalade avgiften i höstas lade han upp ett träningsprogram. Tre mil i veckan. Två om det är spåris. Hela tiden till den sjuttonde maj. Han skulle flexa musklerna hela Avenyn, handklappa till publiken och skrika 'jag är snyggast på varvet'. Nu är det den sextonde. En snabb tillbakablick och knappt några mil alls. Tvärtom. Cure-kvällar och bag-in-boxvin redigerade om kalendern. En långdragen förkylning blev grädde på moset.
'Du vet, jag tänkte verkligen inte springa.'
'Klart du ska. Du övade ju förra året, för tusan. Det kommer gå fint.'
'Ville ju göra succé.'
Frank Fernando viker ihop funktionströjan och de ljusblå shortsen och lägger dem på soffans fotsida. Sheriffen släcker ljusen.
'Okej då. Men jag gör det för källarbarnen. Och för att fördriva all ondska i världen.'
Kvällen avslutas med Pixies Broken Face. Blodet pumpar lite fortare. Känslan av storhet infinner sig. Imorgon är det dags. Göteborgsvarvet. Frank Fernando ska springa mot ondskan. Han kommer att vara Fantomen med tre dragna pistoler.
Mörka moln hänger över Vasagatan, det luktar regn. Göteborg är en annan stad. Arbetarfiken har gått barista, Oldsberg är nykter. Alkisarna i spårvagnskuben är ännu lite mer slitna när de viftar med armarna efter småtjejer. Någon säljer knark. Frank Fernando är i Göteborg för att springa Göteborgsvarvet tillsammans med Sheriffen och hans flickvän. Två komma en mil. Trots att Nick Cave spelar i Stockholm. Trots att Sheriffen har en skada i foten. Trots att Frank Fernando knappast rört sig sedan hösten. Han ångrar sig. Hade faktiskt bestämt sig för att inte springa alls.
Sheriffen möter honom i Guldheden. 'Jag har samma kläder som förra året' säger han.
'Spelar roll, det har jag med. Två fattiga själar.'
'Du tror ingen märker det?'
Sheriffen sitter i sin fåtölj och knåpar med ett armband som han ska ha på sig när han springer. Sorterat i två kolumner är mellantider per kilometer för 1:30 respektive 1:35. 'Det är viktigt att man stämmer av hur man ligger till, förstår du'. Han drar bred kartongtejp över papperet. Frank Fernando hjälper honom klippa rent hörnen. De dricker kvällsörtte. I fönstret står tre tända ljus för källarbarnen i Österrike. Lågorna fladdrar hemtrevligt.
Sheriffens flickvän berättar om hur hon tappade tre tånaglar senast hon sprang. Inte under loppet, men under den följande veckan. Först var de bara blå, sedan borta. Det vänder sig i magen på Frank Fernando.
Att tiden gick så fort. Planen hade varit lika enkel som genial. När Frank Fernando betalade avgiften i höstas lade han upp ett träningsprogram. Tre mil i veckan. Två om det är spåris. Hela tiden till den sjuttonde maj. Han skulle flexa musklerna hela Avenyn, handklappa till publiken och skrika 'jag är snyggast på varvet'. Nu är det den sextonde. En snabb tillbakablick och knappt några mil alls. Tvärtom. Cure-kvällar och bag-in-boxvin redigerade om kalendern. En långdragen förkylning blev grädde på moset.
'Du vet, jag tänkte verkligen inte springa.'
'Klart du ska. Du övade ju förra året, för tusan. Det kommer gå fint.'
'Ville ju göra succé.'
Frank Fernando viker ihop funktionströjan och de ljusblå shortsen och lägger dem på soffans fotsida. Sheriffen släcker ljusen.
'Okej då. Men jag gör det för källarbarnen. Och för att fördriva all ondska i världen.'
Kvällen avslutas med Pixies Broken Face. Blodet pumpar lite fortare. Känslan av storhet infinner sig. Imorgon är det dags. Göteborgsvarvet. Frank Fernando ska springa mot ondskan. Han kommer att vara Fantomen med tre dragna pistoler.
fredag 16 maj 2008
Kackerlackan
La Cucharacha. Kackerlackan. Ett hål i väggen. Saloondörrar. Frank Fernando har läst om sådana här ställen. Dit bara män får gå. Skumma barer som bara serverar tequila där svartmuskiga män jämför kolvarna på sina pistoler och vem som våldtagit flest kvinnor. Det ska tydligen kunna gå vilt till, mord förekommer, slagsmål är legio.
Från andra sidan gatan betraktar han stället. Det regnar. Han tar några steg ut i gatan, en grön taxibil kör nästan på honom. Han backar tillbaka, tveksam till om han alls vågar gå in på La Cucharacha. Vad kan han vänta sig? Sitter där hundra uppradade mexikanska män i sombrero och yviga mustascher med handen redo att snabbt dra pistolen från hölstret? Kommer sorlet att hastigt dö när han stiger in som den förste vita man att sätta sin fot där? Kommer de skjuta honom?
Frank Fernando bestämmer sig för att inte gå in till puben. Livet är honom alltför kärt. Han går ett kvarter men stannar upp. Ångrar sig. För i helvete. Det är väl klart att han ska gå till puben. Med snabbt beslutsamma steg går han tillbaka till hålet i väggen, slår upp saloondörrarna och kliver in.
En bartender kisar blygt åt ljuset från utsidan. I övrigt är puben obefolkad. 'Una cerveza por favor' säger Frank Fernando blygt. Bartendern drar snabbt fram en corona, drar av kapsylen och blåser sig i mustaschen.
Senare på kvällen lägger han sig på sängen i sitt hotellrum som ser ut som ett fängelse. Han är lite full. Rummet har inga fönster, dörren är gallerförsedd. Mot en vägg står ett handfat i smutsig metall. Bortsett från sängen är handfatet det enda möblemanget i rummet. Över golvet kravlar några kackerlackor. Spretar med spröten.
Frank Fernando tar upp listan över saker att göra. Nummer tre: gå till mexikansk herrpub. Avbockad.
Från andra sidan gatan betraktar han stället. Det regnar. Han tar några steg ut i gatan, en grön taxibil kör nästan på honom. Han backar tillbaka, tveksam till om han alls vågar gå in på La Cucharacha. Vad kan han vänta sig? Sitter där hundra uppradade mexikanska män i sombrero och yviga mustascher med handen redo att snabbt dra pistolen från hölstret? Kommer sorlet att hastigt dö när han stiger in som den förste vita man att sätta sin fot där? Kommer de skjuta honom?
Frank Fernando bestämmer sig för att inte gå in till puben. Livet är honom alltför kärt. Han går ett kvarter men stannar upp. Ångrar sig. För i helvete. Det är väl klart att han ska gå till puben. Med snabbt beslutsamma steg går han tillbaka till hålet i väggen, slår upp saloondörrarna och kliver in.
En bartender kisar blygt åt ljuset från utsidan. I övrigt är puben obefolkad. 'Una cerveza por favor' säger Frank Fernando blygt. Bartendern drar snabbt fram en corona, drar av kapsylen och blåser sig i mustaschen.
Senare på kvällen lägger han sig på sängen i sitt hotellrum som ser ut som ett fängelse. Han är lite full. Rummet har inga fönster, dörren är gallerförsedd. Mot en vägg står ett handfat i smutsig metall. Bortsett från sängen är handfatet det enda möblemanget i rummet. Över golvet kravlar några kackerlackor. Spretar med spröten.
Frank Fernando tar upp listan över saker att göra. Nummer tre: gå till mexikansk herrpub. Avbockad.
onsdag 14 maj 2008
Varumärken of FF
Snuset är här. Nu är snusets tid.
Rökförbudet har lagt sin dimma över västvärlden. Europas medborgare kan inte tända en cigarett offentligt utan tillrättavisning och skam. Det har gått så långt att grannen från huset bredvid lägger en stämningsansökan om en rökare tänder upp på sin egen bakgård. Cigaretter är så himla ute. De hade sin storhetstid i ett svartvitt filmiskt James Dean-femtiotal. Sedan följde decennier av beroende och gulnande tänder. Men nu är det över.
Cigaretten som varumärke har dött.
Den rökfria revolutionen har gått smidigare än väntat i alla länder, men det är bara Sverige och Holland som kunnat stoltsera med alternativ. När coffeshopsen i Holland putsar av sitt finhasch och frontar glasmontrarna har tobaksalternativet snus lanserats som en hälsoprodukt i Sverige. Bara för några år sedan var snusande hockeyfrilla och epatraktor, nu är det citychic och cool. Rökförbudet har hastigt fört det till Stureplan. Tobaksbolagen har följsamt dammat av snusdosan och gjort den, inte bara anrik och läcker, utan till en produkt som passar allas framficka. Idag finns det tranbär och mini, nikotinfri och maxi, killäpp och tjejläpp. Bilderna av uppdragna tandkött och ruttna tandhalsar från högstadiets Pogo-produktion har gått upp i rök. Pip.
Fyrkantig ask har blivit rund dosa.
Och vilka varumärken.
Tänk dig en framtid där Swedish Match får sälja sina hälsopåsar på export. Du går in i en dagligvarubutik i Soho och säger ’Hello love, I want a Gothenburg rape, please.’ Det varumärket att kommer slå allt. Groove portion är inte illa det heller.
För får det bara chansen kommer det att slå varenda europeiskt land med häpnad liksom ingen annan svensk produkt. Andra starka svenska varumärken har inte en chans. En anglosaxiskt lansering av Plopp innebär bara pinsamma skratt liksom när italienska Fiat skulle lansera sin Fita i Sverige. ’Nej nu är det dags att tvätta fitan igen, varför blir den så smutsig’ eller ’jag tar fitan till Willys och handlar’. I England betyder Plop att bajsa. Plopp blir bara en felstavning av samma kaliber som Fita. Och resten då?
Hjälporganisationen SIDA betyder AIDS på spanska.
Man ska aldrig ysta ost i Flen.
Och så vidare.
Förpackningen är allt. På sextiotalet var det en revolutionerande idé men Dieseljeans, Adidasskor, I-pod och Brämhultsjuice har släppt ur revolutionsluften. Idag är det varumärket som är produkten. Totti är Roma. Moder jord är produktplacering. Människor som skrattar ofta gör oss glada, även om de är arslen.
Gud är en bra produkt i en dålig förpackning. Djävulen är en dålig produkt läckert förpackad. Den helige ande är bara odetaljerad – för vem vet vem det är egentligen?
Eller som när Fantomen ska borda ett flygplan med Devil och blir stoppad av tullen.
’Hundar är inte tillåtna på flygplan.’
’Det är ingen hund, det är en varg.’
Klart han får flyga.
Det är produktplacering. Det är varumärke.
Rökförbudet har lagt sin dimma över västvärlden. Europas medborgare kan inte tända en cigarett offentligt utan tillrättavisning och skam. Det har gått så långt att grannen från huset bredvid lägger en stämningsansökan om en rökare tänder upp på sin egen bakgård. Cigaretter är så himla ute. De hade sin storhetstid i ett svartvitt filmiskt James Dean-femtiotal. Sedan följde decennier av beroende och gulnande tänder. Men nu är det över.
Cigaretten som varumärke har dött.
Den rökfria revolutionen har gått smidigare än väntat i alla länder, men det är bara Sverige och Holland som kunnat stoltsera med alternativ. När coffeshopsen i Holland putsar av sitt finhasch och frontar glasmontrarna har tobaksalternativet snus lanserats som en hälsoprodukt i Sverige. Bara för några år sedan var snusande hockeyfrilla och epatraktor, nu är det citychic och cool. Rökförbudet har hastigt fört det till Stureplan. Tobaksbolagen har följsamt dammat av snusdosan och gjort den, inte bara anrik och läcker, utan till en produkt som passar allas framficka. Idag finns det tranbär och mini, nikotinfri och maxi, killäpp och tjejläpp. Bilderna av uppdragna tandkött och ruttna tandhalsar från högstadiets Pogo-produktion har gått upp i rök. Pip.
Fyrkantig ask har blivit rund dosa.
Och vilka varumärken.
Tänk dig en framtid där Swedish Match får sälja sina hälsopåsar på export. Du går in i en dagligvarubutik i Soho och säger ’Hello love, I want a Gothenburg rape, please.’ Det varumärket att kommer slå allt. Groove portion är inte illa det heller.
För får det bara chansen kommer det att slå varenda europeiskt land med häpnad liksom ingen annan svensk produkt. Andra starka svenska varumärken har inte en chans. En anglosaxiskt lansering av Plopp innebär bara pinsamma skratt liksom när italienska Fiat skulle lansera sin Fita i Sverige. ’Nej nu är det dags att tvätta fitan igen, varför blir den så smutsig’ eller ’jag tar fitan till Willys och handlar’. I England betyder Plop att bajsa. Plopp blir bara en felstavning av samma kaliber som Fita. Och resten då?
Hjälporganisationen SIDA betyder AIDS på spanska.
Man ska aldrig ysta ost i Flen.
Och så vidare.
Förpackningen är allt. På sextiotalet var det en revolutionerande idé men Dieseljeans, Adidasskor, I-pod och Brämhultsjuice har släppt ur revolutionsluften. Idag är det varumärket som är produkten. Totti är Roma. Moder jord är produktplacering. Människor som skrattar ofta gör oss glada, även om de är arslen.
Gud är en bra produkt i en dålig förpackning. Djävulen är en dålig produkt läckert förpackad. Den helige ande är bara odetaljerad – för vem vet vem det är egentligen?
Eller som när Fantomen ska borda ett flygplan med Devil och blir stoppad av tullen.
’Hundar är inte tillåtna på flygplan.’
’Det är ingen hund, det är en varg.’
Klart han får flyga.
Det är produktplacering. Det är varumärke.
Vädjan till Janne Josefsson
Käre Jan Josefsson
Det har kommit till Frank Fernandos kännedom att reggaestjärnan tillika muskelberget Busta Rhymes vill träffa dig och diskutera lördagnattens razzia mot honom och hans sidekick Spliff Star. Det var efter en konsert i Stockholm som polisen fick misstankar att dessa två skulle inneha någon typ av droger – huruvida sidekicken Spliff Stars namn påverkade polisens beslut är fortfarande osagt. Polisen agerade på sätt som om dessa två skulle vara vanliga människor och stormade deras hotellrum vid femtiden på morgonen. De hittade 8 gram maruijana. Spliff Star uppträdde enligt uppgift ”fladdrigt”. Busta anser polisens beteende kränkande och vill nu diskutera detta med dig, Jan Josefsson, i ditt teveprogram Debatt.
Snälla rara du, ställ upp. Du kommer att skapa tevehistoria. Frank Fernando förutspår att programmet kommer att slå nytt tittarrekord. Utdrag från detta program kommer sannolikt att nämnas vid sidan av klassiker som det ser mörkt ut på Kameruns avbytarbänk och den där tjejen som kräktes i direktsändning. Hon skyllde på menssmärtor. Du behöver inte skylla på någonting. Har du tur kan du låta Busta göra jobbet.
Frank Fernando ber dig. Du har chansen nu att bli stor på riktigt. Ta den.
Tack på förhand.
Det har kommit till Frank Fernandos kännedom att reggaestjärnan tillika muskelberget Busta Rhymes vill träffa dig och diskutera lördagnattens razzia mot honom och hans sidekick Spliff Star. Det var efter en konsert i Stockholm som polisen fick misstankar att dessa två skulle inneha någon typ av droger – huruvida sidekicken Spliff Stars namn påverkade polisens beslut är fortfarande osagt. Polisen agerade på sätt som om dessa två skulle vara vanliga människor och stormade deras hotellrum vid femtiden på morgonen. De hittade 8 gram maruijana. Spliff Star uppträdde enligt uppgift ”fladdrigt”. Busta anser polisens beteende kränkande och vill nu diskutera detta med dig, Jan Josefsson, i ditt teveprogram Debatt.
Snälla rara du, ställ upp. Du kommer att skapa tevehistoria. Frank Fernando förutspår att programmet kommer att slå nytt tittarrekord. Utdrag från detta program kommer sannolikt att nämnas vid sidan av klassiker som det ser mörkt ut på Kameruns avbytarbänk och den där tjejen som kräktes i direktsändning. Hon skyllde på menssmärtor. Du behöver inte skylla på någonting. Har du tur kan du låta Busta göra jobbet.
Frank Fernando ber dig. Du har chansen nu att bli stor på riktigt. Ta den.
Tack på förhand.
tisdag 13 maj 2008
Selektiv åderlåtning
Det surrar av springet från sjuksköterskor. Några regnstänk på de platinagrå fönsterrutorna genererar samtal. Det och att en ung kille i hörnstolen verkar lite väl blek – kommer inte han att svimma snart, han är ju alldeles hålögd? Frank Fernando försöker koncentrera sig på boken han har med sig. Ena armen är uppkopplad mot en gigantisk maskin som separerar rött från vitt. Det röda pumpas tillbaka i armen med jämna mellanrum, det vita hamnar i en plastpåse och är egentligen inte alls vitt, snarare gult. Som piss. Han jämför färgen med sina grannar, hans är mörkast. Fan, det får honom att känna sig ofräsch.
Blicken far hela tiden till personen i hörnet. Frank Fernando väntar på att något ska hända. Det ligger lite i luften, en spänd förväntan. Och visst, snart kräks killen rakt över skjortan. Surret från sjuksköterskorna accelererar. Frank Fernando himlar med ögonen mot en tjej som sitter mittemot honom. Hon visar tandköttet när hon besvarar hans gest med ett leende.
Egentligen borde han inte lämna blodplasma. Frågorna den trötta sjuksköterska ställer till honom när han, indragen i ett klaustrofobiskt rum, intervjuas för att se huruvida han är lämplig är allt annat än moderna.
’Har du någon homosexuell erfarenhet?’
’Känner du någon som är homosexuell?’
’Har du genomfört ett oskyddat analt samlag?’
Jävligt privata frågor. Sjuksköterskan genomgår uppenbart någon typ av anal fas.
Frank Fernando förvånas över hur sorgligt efterbliven sjukvården är. Vad har homosexualitet med blodgivning att göra? Risken för hiv-smitta, svarar den trötta sköterskan. Det märks att hon fått frågan förr. Hon tydliggör inte mer än så.
På åttiotalet var det kanske övervägande homosexuella som var smittade men idag är det klar övervikt heteroslynglar. Det har Frank Fernando hört på radio. Orsak: 1) Heteroslynglar ligger med allt de ser. 2) Heteroslynglar ligger ofta. 3) Heteroslynglar skyddar sig inte för de tror att man kan bota aids. Fan, man kan tro att det är Sodom & Gomorra där ute.
Homosexuella däremot verkar har lärt sig sin läxa efter två dystra decennier i topp på Saturdays most infected-listan. Hur mycket de ligger med varandra vet inte Frank Fernando, det pratas det aldrig om på radio, men när de ligger tyder trenderna på att de gör det med papperet på, så att säga.
Och om det nu är en blodgivare som är smittad kunde kanske aidsbacillerna tränga fram till operationsbordet någon gång på åttiotalet, men sedan dess vill Frank Fernando tro att det har skett en utveckling. Sedan åttiotalet har den globala medeltemperaturen ökat med noll komma två grader, det ligger en i-pod och mobiltelefon i var mans ficka och Cher har sjungit genom en dosa som gjorde att hon lät som en robot. Utveckling, för tusan.
Kunskap om riskgrupper för sexuellt överförbara sjukdomar borde någon gång under dessa decennier ha nått innanför sjukhusens betongväggar. Så varför får då heterosexuella lämna blod men inte homosexuella? Borde det inte vara tvärtom? Eller ska bara asexuella få lämna? – Frank Fernando ler åt tanken på tusentals eunucker i tygkalsong och arabsabel som köar till sjukhusfoajen – och visst ska de väl ändå testa blodet? För hur ska de kunna veta att Frank Fernando inte haft oskyddad analsex sedan intervjun?
Bara för att man säger att man inte är bög behöver väl inte det betyda att man inte är öppen för lite nya erfarenheter?
Frank Fernando vill göra en skylt och demonstrera framför sjukhuset. Han vill hävda att han bara kan tänka sig Peter Jöbacks blod om han måste opereras.
Ändå ligger han här uppfläkt för åderlåtning. Nåja, hundra spänn i värdecheckar och möjligheten att äta sig mätt på smörgåsar är faktiskt inte så dåligt. Dessutom är det så att om nu sjukhuset exkluderar tio procent av sitt produktionsunderlag finns det ju anledning att faktiskt lämna lite till de behövande. Kamma luggen över flinten.
Men någonting måste han göra för att visa sitt missnöje.
När sjuksköterskorna vänder honom ryggen för att ta hand om den hålögde killen med spyor på magen fiskar han snabbt upp snus från fickan. Nöjd stoppar han en pris under läppen, samtidigt som han sneglar på skylten som proklamerar snusförbud under lämning. Att göra just det är kanske inte en helt tydlig protestaktion, men det får det att pirra lite i magen. I alla fall för en stund.
Lite yr i huvudet börjar han nynna på Freedom av George Michael.
Oh Oh Freeeedom.
Blicken far hela tiden till personen i hörnet. Frank Fernando väntar på att något ska hända. Det ligger lite i luften, en spänd förväntan. Och visst, snart kräks killen rakt över skjortan. Surret från sjuksköterskorna accelererar. Frank Fernando himlar med ögonen mot en tjej som sitter mittemot honom. Hon visar tandköttet när hon besvarar hans gest med ett leende.
Egentligen borde han inte lämna blodplasma. Frågorna den trötta sjuksköterska ställer till honom när han, indragen i ett klaustrofobiskt rum, intervjuas för att se huruvida han är lämplig är allt annat än moderna.
’Har du någon homosexuell erfarenhet?’
’Känner du någon som är homosexuell?’
’Har du genomfört ett oskyddat analt samlag?’
Jävligt privata frågor. Sjuksköterskan genomgår uppenbart någon typ av anal fas.
Frank Fernando förvånas över hur sorgligt efterbliven sjukvården är. Vad har homosexualitet med blodgivning att göra? Risken för hiv-smitta, svarar den trötta sköterskan. Det märks att hon fått frågan förr. Hon tydliggör inte mer än så.
På åttiotalet var det kanske övervägande homosexuella som var smittade men idag är det klar övervikt heteroslynglar. Det har Frank Fernando hört på radio. Orsak: 1) Heteroslynglar ligger med allt de ser. 2) Heteroslynglar ligger ofta. 3) Heteroslynglar skyddar sig inte för de tror att man kan bota aids. Fan, man kan tro att det är Sodom & Gomorra där ute.
Homosexuella däremot verkar har lärt sig sin läxa efter två dystra decennier i topp på Saturdays most infected-listan. Hur mycket de ligger med varandra vet inte Frank Fernando, det pratas det aldrig om på radio, men när de ligger tyder trenderna på att de gör det med papperet på, så att säga.
Och om det nu är en blodgivare som är smittad kunde kanske aidsbacillerna tränga fram till operationsbordet någon gång på åttiotalet, men sedan dess vill Frank Fernando tro att det har skett en utveckling. Sedan åttiotalet har den globala medeltemperaturen ökat med noll komma två grader, det ligger en i-pod och mobiltelefon i var mans ficka och Cher har sjungit genom en dosa som gjorde att hon lät som en robot. Utveckling, för tusan.
Kunskap om riskgrupper för sexuellt överförbara sjukdomar borde någon gång under dessa decennier ha nått innanför sjukhusens betongväggar. Så varför får då heterosexuella lämna blod men inte homosexuella? Borde det inte vara tvärtom? Eller ska bara asexuella få lämna? – Frank Fernando ler åt tanken på tusentals eunucker i tygkalsong och arabsabel som köar till sjukhusfoajen – och visst ska de väl ändå testa blodet? För hur ska de kunna veta att Frank Fernando inte haft oskyddad analsex sedan intervjun?
Bara för att man säger att man inte är bög behöver väl inte det betyda att man inte är öppen för lite nya erfarenheter?
Frank Fernando vill göra en skylt och demonstrera framför sjukhuset. Han vill hävda att han bara kan tänka sig Peter Jöbacks blod om han måste opereras.
Ändå ligger han här uppfläkt för åderlåtning. Nåja, hundra spänn i värdecheckar och möjligheten att äta sig mätt på smörgåsar är faktiskt inte så dåligt. Dessutom är det så att om nu sjukhuset exkluderar tio procent av sitt produktionsunderlag finns det ju anledning att faktiskt lämna lite till de behövande. Kamma luggen över flinten.
Men någonting måste han göra för att visa sitt missnöje.
När sjuksköterskorna vänder honom ryggen för att ta hand om den hålögde killen med spyor på magen fiskar han snabbt upp snus från fickan. Nöjd stoppar han en pris under läppen, samtidigt som han sneglar på skylten som proklamerar snusförbud under lämning. Att göra just det är kanske inte en helt tydlig protestaktion, men det får det att pirra lite i magen. I alla fall för en stund.
Lite yr i huvudet börjar han nynna på Freedom av George Michael.
Oh Oh Freeeedom.
måndag 12 maj 2008
Datorn spelar sin sista sång 2
Internationell hjälppersonal har kommit fram till staden Labutta i Burma, trots att militärjuntan ännu inte tillåtit hjälp utifrån. I staden Labutta har 80 procent av hemmen förstörts. Överlevande familjer får en kopp ris om dagen för att inte svälta ihjäl.
På elementet hemma hos Frank Fernando hänger en röd laptop på tork. Om den någonsin kommer att fungera vet han inte.
På elementet hemma hos Frank Fernando hänger en röd laptop på tork. Om den någonsin kommer att fungera vet han inte.
Datorn spelar sin sista sång 1
På kvällen spelar Frank Fernando Geni med Lizzie. Det går bra. De dricker mousserande vin. På köksbordet bredvid spelbrädet har de staplat upp den röda laptoppen och ett par äggformade högtalare, de lyssnar på No woman, no cry med Bob Marley och First day of my life med Bright Eyes. Frank Fernando svarar rätt på en fråga och får en lila ananas att trä på sin spinkiga spelpjäs. Det mousserande vinet bubblar till i halsen och han gör en segergest. Det var menat att se snyggt ut, lite ironiskt, lite Henrik Schyffert.
Glaset med mousserande vin välter rakt ner i den röda datorn. Bright Eyes hickar till.
’Jävla fitta’, säger Frank Fernando men skrattar. På sista tiden har Frank Fernando börjat välta allt mer saker.
Datorn verkar fortsätta fungera, de låter den stå spelet ut. Rocket Man med Elton John – de tycker att det liksom passar in. När spelet är slut och de viker ihop spelplanen piper datorn till och slocknar. Frank Fernando böjer sig ner och doftar med näsan. Datorn luktar parkbänksalkis och lite bränt.
Att välta saker är ett klassiskt uttryck för egocentrism. Det är viktigare att föra fram sin egen kropp än att se efter om någonting är i vägen. Givetvis sker inte sådant på ett medvetet plan, det kan inte finnas många människor som välter saker med berått mod om de inte har ett skäl. Men klumpighet är obryddhet. Det är jag ska dit och du kan bara stoppa mig om du är större.
Frank Fernandos bästa vän brukade välta saker hela tiden. Hur ofta stod han inte med bara temuggens öra kvar i handen utan möjlighet att flytta sig för att hela golvet var fyllt av hett te och keramikskärvor? Och med den där alltid lika förvånade blicken, minen av utsatthet. När de för länge sedan bodde tillsammans synkroniserade de ett rörelsemönster där Frank Fernando böjde sig ner och flyttade på saker innan hans vän stövlade fram. Hur mycket Frank Fernando än tyckte om sin vän fanns det ingen som kunde framhärda att denne inte var ganska uppe i sig själv. Frank Fernando fick möjlighet att öva på sina förlåtande sidor.
Följande kväll grillar Frank Fernando på sin bakgård tillsammans med ett par polare. En av dem hjälper honom att skruva isär datorn. Kletiga, söta droppar mousserande vin sitter fast överallt innanför höljet. De sköljer delarna under vattenkranen och låter dem dropptorka över elementet.
Frank tänker på sin bäste vän och önskar att han kunde vara där och välta saker. Att det varit han som vält glaset mousserande vin i datorn. Att återigen få se hans förvånade blick och lite tafatta försök att rätta till.
Men det kommer inte att hända.
Glaset med mousserande vin välter rakt ner i den röda datorn. Bright Eyes hickar till.
’Jävla fitta’, säger Frank Fernando men skrattar. På sista tiden har Frank Fernando börjat välta allt mer saker.
Datorn verkar fortsätta fungera, de låter den stå spelet ut. Rocket Man med Elton John – de tycker att det liksom passar in. När spelet är slut och de viker ihop spelplanen piper datorn till och slocknar. Frank Fernando böjer sig ner och doftar med näsan. Datorn luktar parkbänksalkis och lite bränt.
Att välta saker är ett klassiskt uttryck för egocentrism. Det är viktigare att föra fram sin egen kropp än att se efter om någonting är i vägen. Givetvis sker inte sådant på ett medvetet plan, det kan inte finnas många människor som välter saker med berått mod om de inte har ett skäl. Men klumpighet är obryddhet. Det är jag ska dit och du kan bara stoppa mig om du är större.
Frank Fernandos bästa vän brukade välta saker hela tiden. Hur ofta stod han inte med bara temuggens öra kvar i handen utan möjlighet att flytta sig för att hela golvet var fyllt av hett te och keramikskärvor? Och med den där alltid lika förvånade blicken, minen av utsatthet. När de för länge sedan bodde tillsammans synkroniserade de ett rörelsemönster där Frank Fernando böjde sig ner och flyttade på saker innan hans vän stövlade fram. Hur mycket Frank Fernando än tyckte om sin vän fanns det ingen som kunde framhärda att denne inte var ganska uppe i sig själv. Frank Fernando fick möjlighet att öva på sina förlåtande sidor.
Följande kväll grillar Frank Fernando på sin bakgård tillsammans med ett par polare. En av dem hjälper honom att skruva isär datorn. Kletiga, söta droppar mousserande vin sitter fast överallt innanför höljet. De sköljer delarna under vattenkranen och låter dem dropptorka över elementet.
Frank tänker på sin bäste vän och önskar att han kunde vara där och välta saker. Att det varit han som vält glaset mousserande vin i datorn. Att återigen få se hans förvånade blick och lite tafatta försök att rätta till.
Men det kommer inte att hända.
söndag 11 maj 2008
Klockan är förnedringsteve
Det är sommar och det doftar utomhuskonsert med Covenant. Frank Fernando är på hemväg från att ha grillat med polare. Han känner sig nöjd med livet. Med tummen trycker han på ena underarmen och ser att avtrycket blir vitt, håller sig så ett tag. Han har bränt sig i solen. Skönt. Rött kommer bli brunt. Han skyndar på stegen lite, klockan är nästan nio. Klockan nio är det förnedringsteve.
’Har du i brist på toalettpapper någon gång torkat dig med en gästhandduk?’ Programledaren låter som Mattias.
Tjejen ser obrydd ut. ’Mitt svar är ja.’ Ett sus går genom publiken.
Frank Fernando jublar. Det är skönt när teve inte försöker göra sig till något annat än det är. Det här är teves naturliga slutstation. Han tänker på Japan, världens coolaste land. Det japanska samhället har skapat medborgare vars mest naturliga känsla är skam, där det värsta som kan hända är att göra bort sig i en social situation. Ett land där det är förbjudet att visa naken hud. Detta har naturligtvis lett till att det går att köpa använda trosor i varuautomater i tunnelbanan.
Japansk teve är världens sjukaste.
Tänk dig en bergodalbana där vagnarna sitter på bredden istället för bakom varandra. I varje vagn sitter en glad japan. De skrattar osäkert. Vagnarna sätter av i full fart mot lika många vattenfyllda ballonger som hänger från snören i taket. Publiken vet att en ballong är utbytt mot en vattenmelon, de glada japanerna i vagnarna är lyckligt ovetande. En kommer att få reda på det. Hela Japan skrattar.
Frank Fernando öppnar en öl och kurar ner sig djupare i soffan. Han njuter av att se människorna på teve vända ut och in på sina innersta hemligheter till en niondedel av svenska befolkningen för några futtiga tusenlappar. Resten kommer att få reda på det imorgon på morgonfikat. Det är många som gör vad som helst för pengar. Horor.
’Har du haft sex med fler än två män på samma dag?’
Tjejen åmar sig i stolen. Ser olustig ut. Hon får sjuttiofemtusen om hon svarar.
Klart som fan hon gjort det.
Annars skulle det inte vara förnedringsteve.
Men varför ställer de inte den naturliga följdfrågan: ’duschade du mellan gångerna?’
’Har du i brist på toalettpapper någon gång torkat dig med en gästhandduk?’ Programledaren låter som Mattias.
Tjejen ser obrydd ut. ’Mitt svar är ja.’ Ett sus går genom publiken.
Frank Fernando jublar. Det är skönt när teve inte försöker göra sig till något annat än det är. Det här är teves naturliga slutstation. Han tänker på Japan, världens coolaste land. Det japanska samhället har skapat medborgare vars mest naturliga känsla är skam, där det värsta som kan hända är att göra bort sig i en social situation. Ett land där det är förbjudet att visa naken hud. Detta har naturligtvis lett till att det går att köpa använda trosor i varuautomater i tunnelbanan.
Japansk teve är världens sjukaste.
Tänk dig en bergodalbana där vagnarna sitter på bredden istället för bakom varandra. I varje vagn sitter en glad japan. De skrattar osäkert. Vagnarna sätter av i full fart mot lika många vattenfyllda ballonger som hänger från snören i taket. Publiken vet att en ballong är utbytt mot en vattenmelon, de glada japanerna i vagnarna är lyckligt ovetande. En kommer att få reda på det. Hela Japan skrattar.
Frank Fernando öppnar en öl och kurar ner sig djupare i soffan. Han njuter av att se människorna på teve vända ut och in på sina innersta hemligheter till en niondedel av svenska befolkningen för några futtiga tusenlappar. Resten kommer att få reda på det imorgon på morgonfikat. Det är många som gör vad som helst för pengar. Horor.
’Har du haft sex med fler än två män på samma dag?’
Tjejen åmar sig i stolen. Ser olustig ut. Hon får sjuttiofemtusen om hon svarar.
Klart som fan hon gjort det.
Annars skulle det inte vara förnedringsteve.
Men varför ställer de inte den naturliga följdfrågan: ’duschade du mellan gångerna?’
Om att nysa
Precis före rödljuset nyser Frank Fernando. Hela den röda Peugoten skakar till. Han fångar automatiskt nysningen i handen. Fuktig torkar han av sig på jeansen. Han minns hur hans mamma en gång lärde honom att just fånga nysningar i handen istället för i exempelvis armvecket. ’Då kan du tvätta av dig bacillerna, det är svårare än om du nyst rakt in i tröjan.’
Den där reflexen att fånga nysningen i handen sitter i ryggmärgen. Frank Fernando hatar den. Hittills i sitt liv har han aldrig sett någon tvätta händerna direkt efter en nysning. Själv har han heller aldrig gjort det. Ofta har nysningen följts upp av en direktkontakt med andra människor.
Skulle det inte vara bättre då att ha nyst in i tröjan?
Fan, tänk dig en Ria Wägner-vinkning.
Klafs Klafs
Den där reflexen att fånga nysningen i handen sitter i ryggmärgen. Frank Fernando hatar den. Hittills i sitt liv har han aldrig sett någon tvätta händerna direkt efter en nysning. Själv har han heller aldrig gjort det. Ofta har nysningen följts upp av en direktkontakt med andra människor.
Skulle det inte vara bättre då att ha nyst in i tröjan?
Fan, tänk dig en Ria Wägner-vinkning.
Klafs Klafs
lördag 10 maj 2008
Sen kväll framför teven
Frank Fernando lägger sig i soffan framför No country for old men. Nedladdad förstås – det är så man gör det nu för tiden. Filmen visas ju fortfarande på bio för tusan, så han får lite dåligt samvete. Filmen påverkar honom. Lite som att knulla. Fantastiskt till en början, sedan prestationsberoende. Han måste hålla humöret uppe och koncentrera sig för att kunna hänga med. Och det är först när han inser att han tränger in inuti en annan människa som det blir otäckt. Han känner sig som en kniv som sticker och sticker. Att vara inuti en annan människa kan gå honom på nerverna. Var det verkligen så Gud tänkte när Han skapade oss? Ville Han verkligen klyva vissa av oss i två? Ville Han att vi skulle känna sådan empati med sheriffen, dennes brister till trots, att vi skulle bita av oss naglarna i väntan på upprättelse? När den onde killen med frisyr från 1950 skjuter ner knarkhandlare på motellet där sheriffen gömmer sig i rummet bredvid kommer den kymiga känslan av närvaro.
Självklart har Frank Fernando inte laddat ner filmen själv. Dels har han inte tillräcklig bandbredd, dels skulle han aldrig våga. Folk åker ju fast, får betala gastronomiska summor i böter. Det är det inte värt. Någon har gjort den här filmen för att tjäna pengar på sin konstnärliga yttring. Nej, filmen har han fått av sin polare Boris. Boris är ingen dealer så, men laddar ner det mesta. Frank får en och annan dvd-skiva av Boris. Till en början försökte han tacka nej, men när de där dvd-skivorna började innehålla filmer som skulle kosta hundra spänn och en ledig kväll att gå och se ändrade han sig.
Ingen kan koppla Frank Fernando till detta.
Nedladdning är förstås också lite som att knulla. När den rätte kommer är det svårt att säga nej, oavsett vilka moraliska principer man stipulerat. Några ögonblick innan Frank Fernando somnar stänger han av filmen. Han låtsas att han aldrig haft den i sin ägo. Han försöker tänka vackra tankar, sådana om kvinnor i tyllkjol och klapprande barfotafötter som springer över blommande ängar på jakt efter den vackraste buketten.
Man ska inte äga mer än vad man kan ta med sig upp i ett träd, sade Rousseau. Gäller det även erfarenheter? Gäller det även upplevelser?
När Frank Fernando somnar har han redan knullat kvinnorna i tyllkjol. De halvfärdiga buketterna ligger utspridda på marken. Nöjd sluter han ögonlocken och inväntar att en ny sol väcker honom med sitt ljus. Han tackar Gud för att han lever. Han tackar Gud för att Han ännu inte straffat honom.
Självklart har Frank Fernando inte laddat ner filmen själv. Dels har han inte tillräcklig bandbredd, dels skulle han aldrig våga. Folk åker ju fast, får betala gastronomiska summor i böter. Det är det inte värt. Någon har gjort den här filmen för att tjäna pengar på sin konstnärliga yttring. Nej, filmen har han fått av sin polare Boris. Boris är ingen dealer så, men laddar ner det mesta. Frank får en och annan dvd-skiva av Boris. Till en början försökte han tacka nej, men när de där dvd-skivorna började innehålla filmer som skulle kosta hundra spänn och en ledig kväll att gå och se ändrade han sig.
Ingen kan koppla Frank Fernando till detta.
Nedladdning är förstås också lite som att knulla. När den rätte kommer är det svårt att säga nej, oavsett vilka moraliska principer man stipulerat. Några ögonblick innan Frank Fernando somnar stänger han av filmen. Han låtsas att han aldrig haft den i sin ägo. Han försöker tänka vackra tankar, sådana om kvinnor i tyllkjol och klapprande barfotafötter som springer över blommande ängar på jakt efter den vackraste buketten.
Man ska inte äga mer än vad man kan ta med sig upp i ett träd, sade Rousseau. Gäller det även erfarenheter? Gäller det även upplevelser?
När Frank Fernando somnar har han redan knullat kvinnorna i tyllkjol. De halvfärdiga buketterna ligger utspridda på marken. Nöjd sluter han ögonlocken och inväntar att en ny sol väcker honom med sitt ljus. Han tackar Gud för att han lever. Han tackar Gud för att Han ännu inte straffat honom.
fredag 9 maj 2008
Det amerikanska klimakteriet
Det är sommar i luften. Fågelkvitter överröstar motorljudet från Frank Fernandos röda Peugot trots att han kör lite för fort. Han tittar sig i backspegeln, ser att vinden från det nervevade fönstret har rufsat håret. Det gör honom sexig, så han putar med läpparna. Nyheterna på radion bekräftar ytterligare en framgång för den demokratiske kandidaten Barack Obama till nackdel för Hillary Clinton. Innerst inne hejar Frank Fernando lite på just honom trots att det antagligen inte spelar någon roll vem som vinner. Han är ju så Cool. Inte som den andra klimakteriekärringen.
Den gänglige världsmedborgaren Barack Obama slutade röka när han ställde upp i nomineringsvalet till att bli demokraternas presidentkanditat. Enligt egen utsago rökte han upp till tio cigaretter om dagen och, även om alla inte var lika goda, kan man anta att han saknar alla tio i den uppjagade tillvaro han nu befinner sig i. Att han kom att sluta använda sig av smeknamnet Barry var sannolikt en mindre uppoffring. Som den normalinsatte svensk Frank Fernando är vet han hur väl representerade Y-barn är i brottsstatistiken. Presidentkandidater har inte råd med sådana chansningar.
Kraftfull, balanserad och citychic borde kanske räcka, men skulle inte ett smeknamn vara grädde på tårtan? Fonetiskt är Barack alltför snarlikt en amerikansk diktion av Irak. Obama ligger dessutom olyckligt nära det för den gängse amerikanen snudd på stötande Usama. Så nog skulle han behöva ta sig något klatschigt. Tyvärr är det übercoola namnet Tiger upptaget av en man som direkt för tankarna till honom själv och det ännu coolare Dolly skulle direkt minska hans chanser att ta sig till vita huset med tre fjärdedelar. Minst.
Istället paraderar han med väckelseparollen Change You can believe in. Något konstigare har Frank Fernando aldrig hört.
The Change.
Klimakteriet.
Är det vad amerikanerna vill ha?
Frank Fernando vevar upp rutan. En lika plötslig som iskall vind har sugits in i bilen och knottrat hans hud. Han försöker stryka underarmen slät igen. The wind of Changes.
Den gänglige världsmedborgaren Barack Obama slutade röka när han ställde upp i nomineringsvalet till att bli demokraternas presidentkanditat. Enligt egen utsago rökte han upp till tio cigaretter om dagen och, även om alla inte var lika goda, kan man anta att han saknar alla tio i den uppjagade tillvaro han nu befinner sig i. Att han kom att sluta använda sig av smeknamnet Barry var sannolikt en mindre uppoffring. Som den normalinsatte svensk Frank Fernando är vet han hur väl representerade Y-barn är i brottsstatistiken. Presidentkandidater har inte råd med sådana chansningar.
Kraftfull, balanserad och citychic borde kanske räcka, men skulle inte ett smeknamn vara grädde på tårtan? Fonetiskt är Barack alltför snarlikt en amerikansk diktion av Irak. Obama ligger dessutom olyckligt nära det för den gängse amerikanen snudd på stötande Usama. Så nog skulle han behöva ta sig något klatschigt. Tyvärr är det übercoola namnet Tiger upptaget av en man som direkt för tankarna till honom själv och det ännu coolare Dolly skulle direkt minska hans chanser att ta sig till vita huset med tre fjärdedelar. Minst.
Istället paraderar han med väckelseparollen Change You can believe in. Något konstigare har Frank Fernando aldrig hört.
The Change.
Klimakteriet.
Är det vad amerikanerna vill ha?
Frank Fernando vevar upp rutan. En lika plötslig som iskall vind har sugits in i bilen och knottrat hans hud. Han försöker stryka underarmen slät igen. The wind of Changes.
Gurka innehåller mer vatten än vatten
Kursen är ett sådant där gladporrigt forum med handklapp och wow-vad-vi-är-bra. Den tjocke kursledaren har precis bekänt att hans största problem är just att han är tjock. Profilen är lika bred som katedern – en gubbigt hård kula som står rakt fram likt en pumpad fallos, ovanpå vilar brösten som om de precis kommit till ro. Trots ett rödmosigt ansiktet och runda fylleglansiga ögon gör han sig betydligt bättre sedd framifrån, så man slipper förundras över att han inte bara välter. Energiskt gestikulerar han med sina labbar över publiken. ’Jag vet vad jag ska göra åt det, men kan inte göra det. Det gör mig inte direkt till någon bra ledare. Eller hur?’ Någon suckar instämmande.
Han frågar publiken vad de tycker om kursen so-far. ’Wow liksom’ blir till bindeord. Röster blir högre och alltmer påträngade. Frank Fernando, med det ena benet limmat över det andra och armarna i kors, lyssnar inte. Han kan inte koncentrera sig på någonting annat än det han hörde tidigare under gruppövningen, instängd i det trånga grupprummet.
’Gurka innehåller mer vatten än vatten. Det är sant.’
Det var Sonny som, sin blyghet och norrländska tillbakadragenhet till trots, kommit till tals.
’Du ljuger. Ingenting kan vara mer än 100 procent.’ Fredrik hade alltid varit den skeptiske.
’Det har någonting med molekylfördelningen att göra. Svär.’
’Hur då?’
’Vet inte.’
Orden vandrar över Frank Fernandos ryggrad, upp till nacken. Når reptilhjärnan. Han blir kåt. Om gurka innehåller mer vatten än vatten ruckar det hela hans världsbild. Hans hjärna knaprar amfetamin, tuggar som en hårddisk. Han kan inte hindra ett leende. Vem tolkar det som någonting annat än exaltering över kursen? Wow liksom.
Besvikelsen kommer dock att sänka sig över Frank Fernando när han sedan kommer googla gurka innehåller mer vatten än vatten. Den tredje träffen kommer avslöja att en gurka innehåller mellan 98 och 99 procent vatten, havsvatten 97 procent. Vanligt vatten som tappas ur kran innehåller 100 procent vatten minus någon promille mineraler och avlagringar. Vanligt vatten vinner tävlingen på knockout. Molekylfördelning har ingenting med saken att göra. Gurka innehåller mer vatten än havsvatten.
’Jävla skit.’
Några positioner längre ner i resultatlistan kommer en injektion till hans förhoppningar att visa sig. Frank Fernando kommer att läsa att mohairtröjor innehåller mer vatten är gurkor. En kort sekund kommer han att erhålla samma euforiska känsla som tidigare. Sunt förnuft kommer emellertid snabbt och effektivt krossa även denna förhoppning. Besvikelsen kommer att befästa sin plats i Frank Fernandos mage. Ruva sitt näste. Kläcka ägg.
Men som det är nu gnuggar han sakta sina händer och förlikar sig med tanken att gurka innehåller mer vatten än vatten. Hans världsbild är ruckad. En liten stund till. Den tjocke kursledaren möter hans ögon. Ler ett brett leende och lägger sina händer på den enorma magen.
Han frågar publiken vad de tycker om kursen so-far. ’Wow liksom’ blir till bindeord. Röster blir högre och alltmer påträngade. Frank Fernando, med det ena benet limmat över det andra och armarna i kors, lyssnar inte. Han kan inte koncentrera sig på någonting annat än det han hörde tidigare under gruppövningen, instängd i det trånga grupprummet.
’Gurka innehåller mer vatten än vatten. Det är sant.’
Det var Sonny som, sin blyghet och norrländska tillbakadragenhet till trots, kommit till tals.
’Du ljuger. Ingenting kan vara mer än 100 procent.’ Fredrik hade alltid varit den skeptiske.
’Det har någonting med molekylfördelningen att göra. Svär.’
’Hur då?’
’Vet inte.’
Orden vandrar över Frank Fernandos ryggrad, upp till nacken. Når reptilhjärnan. Han blir kåt. Om gurka innehåller mer vatten än vatten ruckar det hela hans världsbild. Hans hjärna knaprar amfetamin, tuggar som en hårddisk. Han kan inte hindra ett leende. Vem tolkar det som någonting annat än exaltering över kursen? Wow liksom.
Besvikelsen kommer dock att sänka sig över Frank Fernando när han sedan kommer googla gurka innehåller mer vatten än vatten. Den tredje träffen kommer avslöja att en gurka innehåller mellan 98 och 99 procent vatten, havsvatten 97 procent. Vanligt vatten som tappas ur kran innehåller 100 procent vatten minus någon promille mineraler och avlagringar. Vanligt vatten vinner tävlingen på knockout. Molekylfördelning har ingenting med saken att göra. Gurka innehåller mer vatten än havsvatten.
’Jävla skit.’
Några positioner längre ner i resultatlistan kommer en injektion till hans förhoppningar att visa sig. Frank Fernando kommer att läsa att mohairtröjor innehåller mer vatten är gurkor. En kort sekund kommer han att erhålla samma euforiska känsla som tidigare. Sunt förnuft kommer emellertid snabbt och effektivt krossa även denna förhoppning. Besvikelsen kommer att befästa sin plats i Frank Fernandos mage. Ruva sitt näste. Kläcka ägg.
Men som det är nu gnuggar han sakta sina händer och förlikar sig med tanken att gurka innehåller mer vatten än vatten. Hans världsbild är ruckad. En liten stund till. Den tjocke kursledaren möter hans ögon. Ler ett brett leende och lägger sina händer på den enorma magen.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
