Framför Frank Fernando går en vampyr. Det syns på den vaggande gången. Av och till vänder sig vampyren om efter förbipasserande människor. Väser till. Sniffar efter färskt blod. Frank Fernando saktar ner sina steg, vill inte passera vampyren. Kan bli indragen till det bottenlösa mörkret under den svarta slängkappan. Och då kommer han att falla för alltid – i alla fall är det vad han hört.
Med en hastig rörelse fångar vampyren en ung vacker kvinna, sommarklädd med Converse och scarf. Hon tappar solglasögonen, hinner inte skrika. Snabbt täcker han henne med manteln. Ingen mer än Frank Fernando verkar se att hon försvinner. Är det någon annan som ser vampyren?
I väntan på Armageddon blir de allt fler. Vampyrerna. Och klockan tickar ner.
Frank Fernando ökar på stegen. Vampyren är upptagen med annat nu. När han passerar vampyren hör han honom vissla en melodi han känner igen men inte kan placera. Så jävla irriterande, nu kommer han ha den i huvudet hela dagen. Han böjer sig ner och tar upp solglasögonen. Skyndar vidare med haltande gång.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar