Datorn spelar sin sista sång 1

På kvällen spelar Frank Fernando Geni med Lizzie. Det går bra. De dricker mousserande vin. På köksbordet bredvid spelbrädet har de staplat upp den röda laptoppen och ett par äggformade högtalare, de lyssnar på No woman, no cry med Bob Marley och First day of my life med Bright Eyes. Frank Fernando svarar rätt på en fråga och får en lila ananas att trä på sin spinkiga spelpjäs. Det mousserande vinet bubblar till i halsen och han gör en segergest. Det var menat att se snyggt ut, lite ironiskt, lite Henrik Schyffert.

Glaset med mousserande vin välter rakt ner i den röda datorn. Bright Eyes hickar till.

’Jävla fitta’, säger Frank Fernando men skrattar. På sista tiden har Frank Fernando börjat välta allt mer saker.

Datorn verkar fortsätta fungera, de låter den stå spelet ut. Rocket Man med Elton John – de tycker att det liksom passar in. När spelet är slut och de viker ihop spelplanen piper datorn till och slocknar. Frank Fernando böjer sig ner och doftar med näsan. Datorn luktar parkbänksalkis och lite bränt.

Att välta saker är ett klassiskt uttryck för egocentrism. Det är viktigare att föra fram sin egen kropp än att se efter om någonting är i vägen. Givetvis sker inte sådant på ett medvetet plan, det kan inte finnas många människor som välter saker med berått mod om de inte har ett skäl. Men klumpighet är obryddhet. Det är jag ska dit och du kan bara stoppa mig om du är större.

Frank Fernandos bästa vän brukade välta saker hela tiden. Hur ofta stod han inte med bara temuggens öra kvar i handen utan möjlighet att flytta sig för att hela golvet var fyllt av hett te och keramikskärvor? Och med den där alltid lika förvånade blicken, minen av utsatthet. När de för länge sedan bodde tillsammans synkroniserade de ett rörelsemönster där Frank Fernando böjde sig ner och flyttade på saker innan hans vän stövlade fram. Hur mycket Frank Fernando än tyckte om sin vän fanns det ingen som kunde framhärda att denne inte var ganska uppe i sig själv. Frank Fernando fick möjlighet att öva på sina förlåtande sidor.

Följande kväll grillar Frank Fernando på sin bakgård tillsammans med ett par polare. En av dem hjälper honom att skruva isär datorn. Kletiga, söta droppar mousserande vin sitter fast överallt innanför höljet. De sköljer delarna under vattenkranen och låter dem dropptorka över elementet.

Frank tänker på sin bäste vän och önskar att han kunde vara där och välta saker. Att det varit han som vält glaset mousserande vin i datorn. Att återigen få se hans förvånade blick och lite tafatta försök att rätta till.

Men det kommer inte att hända.