Människor som ska till Norrland

Återigen tågresa. Denna gång sittplats på nattåget till Norrland. Det är fullsatt sånär som på några spridda platser här och var. Hur SJ lyckas ha så hög beläggning på sina tåg är ett mysterium. Kanske beror det på att ingen längre har råd att köpa återbetalningsskydd sedan SJ ändrade sitt prissystem – på just den här resan kostar ett återbetalningsskydd sjuttio procent av biljettpriset. Man får alltså tillbaka trettio om man inte åker. Klart som fan Frank Fernando vänligt sätter sig på sin plats och åker med. Alla andra också uppenbarligen.

Dessutom är det något speciellt med nattåg till Norrland. Människorna som åker med till exempel.

Mittemot Frank Fernando sitter en kattkärring och talar i telefon. Eller snarare skäller. Rösten är vass och skär igenom vagnen. Timme ut och timme in belyser hon odugligheten hos personen på andra änden av tråden. Och det var hon som blev uppringd. Frank Fernando räknar snälla ord från kattkärringen men kommer inte ens till ett. Samtidigt förvånas han över hur bra täckning hon tycks ha, samtalet bryts inte en enda gång.

I Stockholm irrar en luffarkvinna på tåget och sätter sig bredvid Frank Fernando. Ser lite ut som Carlos Tevez. En stank av svett, brandrök och uteliggeri sänker sig som ett giftmoln. Från mungipan hänger en dregelsträng. Så säger hon någonting och tåget far iväg. Frank Fernando ignorerar henne, hörlurarna ger honom alibi. Kattkärringen försöker ge honom en menande blick men han ignorerar henne också.

Efter att ha åkt ett par hundra meter stannar tåget och backar tillbaka till plattformen. Den förvirrade kvinnan går av igen. Vart skulle hon egentligen? Nu är hon ju tillbaka på steg ett. Status Quo. Stockholm Central. Stanken lämnar hon kvar inpyrd i stolen. Var det det som var syftet? Att gnugga av sig lite?

De två flickorna nyss hemkomna från Ajjanuppa fnittrar åt allt de ser. Solbrända och med bländvita leenden har de lite mer självförtroende nu än vad de hade när de åkte. Sannolikt har de (Ajja)nuppat för första gången nu. Trevligt för dem, tänker Frank Fernando, men hoppas att de skyddade sig bättre mot kondylom än mot solen. Den ene av flickorna trycker i sig geisha-karameller från en godispåse.

Och så har vi Ostkvinnan. Frank Fernando har somnat till en stund när en varsam hand ruskar honom. Där står en Angela Lansbury från Mord och inga visor. ’Förlåt lilla du, men du sitter nog på min plats’ säger den lilla tanten med ett fast grepp om en Dolce-Gabbanaväska. Kopia såklart, men det ger ett amerikanskt intryck. När Frank Fernando flyttat sig dukar hon upp medhavd frukost: hårt bröd i påse, tevatten och en ost. Det kan inte vara första turen hon har tagit med den osten på. Trots att man ser att det är en vanlig frukostost är den parmesanhård och smulig. Ytan täcks av en mjölkig hinna svett. Långt ner en hyvlat grön kant.

En sötstark frän doft blandar sig med den kvarvarande stanken av Den Förvirrade.

Ostkvinnan ropar till en bekant. ’Nämen hej, hur är det? Vad länge sedan det var. Får man bjuda på en frukostmacka?’

Den bekanta till Ostkvinnan tackar artigt ja, men det är före hon ser osten. När Ostkvinnan hyvlar på tre tjocka skivor och gömmer den stackars brödskivan spärrar hon upp ögonen i vild panik. Ser sig om efter en flyktväg. Det finns ingen.

Kattkärringen har slutat prata i telefon. Hon sover med en nätt snarkning. Den förvirrade står antagligen kvar på centralen i Stockholm. Mellan brösten en pöl av dregel som växer sig större och större. Osttanten tittar ut genom fönstret. Brer ytterligare en smörgås. Hennes bekanta sprang tillbaka till sin plats efter att ha ätit halva smörgåsen. Utanför har solen gått upp. Frank Fernando har sovit tre timmar. På golvet ligger papper från hundratals geisha-karameller.

Även i Norrland är snön borta.