Två komma en mot ondskan

Tåget är sprängfullt av människor. Hade det varit varmt hade det varit Indien. Frank Fernando sitter hopkurad på golvet bredvid en stol och bläddrar förstrött i en tidning, det gör ont i ryggen varje gång han vänder blad. Tryck in en människa till och tåget kommer att explodera. Han blänger på en tant som trycker i sig ett Maxmål. Det stinker transfett. Tjugo minuter försenad välter han ut på perrongen.

Mörka moln hänger över Vasagatan, det luktar regn. Göteborg är en annan stad. Arbetarfiken har gått barista, Oldsberg är nykter. Alkisarna i spårvagnskuben är ännu lite mer slitna när de viftar med armarna efter småtjejer. Någon säljer knark. Frank Fernando är i Göteborg för att springa Göteborgsvarvet tillsammans med Sheriffen och hans flickvän. Två komma en mil. Trots att Nick Cave spelar i Stockholm. Trots att Sheriffen har en skada i foten. Trots att Frank Fernando knappast rört sig sedan hösten. Han ångrar sig. Hade faktiskt bestämt sig för att inte springa alls.

Sheriffen möter honom i Guldheden. 'Jag har samma kläder som förra året' säger han.

'Spelar roll, det har jag med. Två fattiga själar.'

'Du tror ingen märker det?'

Sheriffen sitter i sin fåtölj och knåpar med ett armband som han ska ha på sig när han springer. Sorterat i två kolumner är mellantider per kilometer för 1:30 respektive 1:35. 'Det är viktigt att man stämmer av hur man ligger till, förstår du'. Han drar bred kartongtejp över papperet. Frank Fernando hjälper honom klippa rent hörnen. De dricker kvällsörtte. I fönstret står tre tända ljus för källarbarnen i Österrike. Lågorna fladdrar hemtrevligt.

Sheriffens flickvän berättar om hur hon tappade tre tånaglar senast hon sprang. Inte under loppet, men under den följande veckan. Först var de bara blå, sedan borta. Det vänder sig i magen på Frank Fernando.

Att tiden gick så fort. Planen hade varit lika enkel som genial. När Frank Fernando betalade avgiften i höstas lade han upp ett träningsprogram. Tre mil i veckan. Två om det är spåris. Hela tiden till den sjuttonde maj. Han skulle flexa musklerna hela Avenyn, handklappa till publiken och skrika 'jag är snyggast på varvet'. Nu är det den sextonde. En snabb tillbakablick och knappt några mil alls. Tvärtom. Cure-kvällar och bag-in-boxvin redigerade om kalendern. En långdragen förkylning blev grädde på moset.

'Du vet, jag tänkte verkligen inte springa.'

'Klart du ska. Du övade ju förra året, för tusan. Det kommer gå fint.'

'Ville ju göra succé.'

Frank Fernando viker ihop funktionströjan och de ljusblå shortsen och lägger dem på soffans fotsida. Sheriffen släcker ljusen.

'Okej då. Men jag gör det för källarbarnen. Och för att fördriva all ondska i världen.'

Kvällen avslutas med Pixies Broken Face. Blodet pumpar lite fortare. Känslan av storhet infinner sig. Imorgon är det dags. Göteborgsvarvet. Frank Fernando ska springa mot ondskan. Han kommer att vara Fantomen med tre dragna pistoler.