En plats i vårsolen

Gamla människor. Vid den här årstiden ställs de ut lite överallt. Varsamt får de saft och bullar i bersåer, på parkbänkar och alldeles utanför sina långtidsboenden. De ler trött åt förbipasserande hundar och den lilla blå fågeln som sjunger från sitt bo i trädet. Någon gubbe kanske har ork kvar att vissla åt vårsolade ben under en kort tenniskjol. Stoiskt sitter de där och väntar på att de ska ha överlevt den här dagen också.

Frank Fernando har tagit Lizzie på utekafé i en försommar så fin på många sätt. Under en filt med kaffe och solglasögon ter sig livet tämligen fantastiskt. Om det inte vore för dessa utställda gamla människor. De grusar idyllen genom sin uppenbara förgänglighet och sina bortkastade erfarenheter. För vem tar sig tid att lyssna till deras upplevelser och berättelser från förr? Det enda de berättar är att det redan är sommaren tvåtusenåtta och vad har du åstadkommit sedan sommaren tvåtusensju? Genom att bara sitta där. Verkligen.

Och inte kan de ta sig iväg för egen maskin heller.

Nej, tiden går så fort. Och fortare går den när man levt bara några år ytterligare i en slags exponentiell trappa, där översta trappsteget är supersnabbt. Frank Fernando minns sitt första sommarlov. Tio veckor skulle det vara, det blev en evighet. Han trodde aldrig att han skulle få komma tillbaka till skolan. Skulle han få tio veckor sommarlov nu skulle han knappt hinna ladda pistolerna innan de var avskjutna.

Hur är det då inte för dessa stackars förgängliga pensionärer som lapar saft i solen? Varje dag i ultrarapid där klockan tickar och minuterna är som sekunder. Och varje sekund kan faktiskt vara den sista. Brrr. Kalla kårar drar över Frank Fernandos solkyssta nacke. Han kan känna hur dödsångesten sprider sig från deras rutiga filtar som en dimma.

’Ta bort dem från vårsolen’ säger Frank Fernando till Lizzie som kisar i solen. ’Finns det ingen bakgård de kan få sitta istället? Så man slipper se dem.’

’Nu är du dum.’

’Är jag verkligen det? Du ser ju hur jag skakar så att jag knappt får i mig kaffet. Allting får ett slut och det vill jag verkligen inte behöva tänka på en dag som denna. Solen skiner. Det enda jag vill bekymra mig om just nu är min solbränna.’ Han tar av sina solglasögon och vänder huvudet mot solen. Fumlar efter mobilen och tar ett kort på sig själv. ’De där bevisar ju bara att det snart är vår tur. Snart.’

’Du är sån jävla egoist. Låt dem sitta där och njuta av solen de också. De har inte så mycket annat. Det kan vara det sista de ser.’ Men en fingerknäppning frågar hon efter notan.

Frank Fernando sitter tyst en stund. ’Ja, du kanske har rätt. Låt dem sitta. Vi går nu.’