Fästingsläpp

På golvet krälar en grå liten boll. Benen spretar åt alla håll, de når knappt ner till golvet. Frank Fernandos hund har fått fästingsläpp och Frank Fernando blir som en liten skolflicka; han viftar händerna i luften och gurglar gällt, springer på stället. Efter grodor är fästingar det äckligaste Frank Fernando vet. Och nu ligger en ärta på golvet, redo att spränga ut små fästingbarn. Han kan riktigt se hur fästingens trakéer vidgas av förlossningssmärtor. Han kan se hur käkarna skriker efter mer blod.

En låsning i huvudet och han kan bara upprepa vad ska jag göra vad ska jag göra, om och om igen. Det är först när den lurviga hunden går fram till ärtan på golvet och börjar nosa som Frank Fernando reagerar. ’Neeej’ skriker han rätt ut, livrädd att hon ska äta upp den lilla krabaten. För vad händer då, suger alla de tusen fästingbarnen hunden torr från insidan? Blir det en evig cykel av fästingar som föder fästingar? Hunden ryggar undan av den plötsliga åthutningen och desperationen i Frank Fernandos röst, hon stapplar ledset därifrån med nedböjt huvud.

Frank Fernando river av två remsor från en morgontidning, viker dem stabila. Med den ena föser han försiktigt den sprängfulla fästingen över på den andra, reser sig och försöker balansera iväg. Fästingen rullar fram och tillbaka över papperet och Frank Fernando känner kväljningar vid tanken av beröring. Han tvingar sig att inte skynda sig, för att bättre kunna balansera den rullande bollen.

Vedertaget är att man ska bränna upp fästingar. Då dör den tillsammans med alla sina barn. Om den vrider sig i plågor, eller känner separationsångest - eller om den har moderskänslor - vet inte Frank Fernando, för något sådant skulle han aldrig göra. Tänk om den smäller till av hettan och exploderar rakt i ansiktet på honom. Tanken på fästingbarn i ögonbrynen får honom nästan att kräkas. Han går till toaletten och släpper ner den. Plopp låter det när fästingen träffar vattnet. Den sjunker genast till botten. Frank Fernando drar ner enorma längder toalettpapper och spolar igen, annars kommer hon säkert tillbaka, med kravlande rörelser upp över toalettstolen.

Med en suck ropar Frank Fernando till sig sin hund igen. Han klappar henne varsamt, mest för sin egen skull. Beröringen lugnar honom lite, han hämtar andan. Efter bara några drag över ryggen på henne studsar en boll ner på golvet. Det är ytterligare ett fästingsläpp. Frank Fernando skuttar bakåt, äcklad och med en grimas. All kraft han kunnat mobilisera gick åt till att ta hand om den första fästingen, nu har han ingen kvar. Han börjar hyperventilera.

Hunden blir rädd av hans reaktion. För henne var det bara en smekning som plötsligt, och utan rimlig förklaring, övergår i äckel. I efterhand hoppas Frank Fernando att hon inte tar det fel. Tänk om hon kommer koppla en kärleksfull beröring med panik och rädsla i framtiden. Det vore dumt.

Men han måste tvinga sig själv till lugn. Ingen annan finns här som kan hjälpa honom. Och om han inte gör något nu kommer lägenheten snart krylla av små svarta kryp som bara är ute efter blod och fortplantning. Han tänker på hur mycket mer osmakligt alternativet att inte agera är, går iväg för att riva ytterligare remsor från tidningen och upprepar samma procedur som tidigare. Den här gången rullar ärtan ner i handen på honom. Bestört kastar han den ifrån sig. Med Guds hjälp, eller bara nollsummespelets regler, flyger den i en bana rakt ner i toaletten. Det stänker upp vatten på ringen. ’Jävlar i helvete’ skriker han och skyndar sig att spola. Så sliter han ner resten av toalettpappersrullen och spolar igen. Yippi-ki-yay motherfucker.

Han tvättar händerna länge, tar tvål både två och tre gånger. Trots att handen är ren känns det som att den aldrig mer kommer att vara obefläckad.

’Nu får det vara slut med fästingar för din del, gamla dam’ hojtar han från badrummet till sin hund. ’Hädanefter kommer det bara att bli koppelpromenader på asfalt, i alla fall fram till hösten. Du kommer att få pinka på maskrostuvor som skjutit genom asfalten.’

Frank Fernando går fram till henne, lägger varsamt en hand på hennes rygg. Först är han lite rädd att ytterligare fästingar ska dyka upp, men snart klappar han henne över hela ryggen med långa drag. Hon kurrar. Frank Fernando uppfylls av den kärlek som bara kan finnas till det djur man står närmast. Känslan får honom att ändra tonläge. ’Det här är säkert det äckligaste jag varit med om’ viskar han till henne och pussar henne på hjässan, ’men du ska veta att jag gärna gör det igen. Bara du fortsätter finnas kvar hos mig.’

Han tänker tillbaka på hur han då satt i en bergsby på Fiji och drack Kava med människor därifrån. Mängden dryck gjorde det nödvändigt att avlägsna sig för en privat stund ganska regelbundet. Han gick barfota över gräset till djungeln. Överallt satt grodor och paddor i varierande storlek och kväkte, sträckte ut sina långa tungor efter Frank Fernandos ben. Den gången kände han samma panik som idag, men den gången hade han inte någon som han kunde klappa och älska efteråt. Som kunde trösta honom i hans trauma. Det enda som fanns då var mer Kava.

Påhälsning av Svackan

Frank Fernando sitter vid det ständigt öppna fönstret med en kopp te. Den för nu ständiga Smiths-skivan går på omsnurr och Morrissey sjunger I was happy in the haze of a drunken hour but heaven knows I’m miserable now. Han sjunger med.

Svackan kommer in genom dörren och säger att här finns redan så många böcker, skrivelser. Vad kan han tänkas att komma med? Frank Fernando har läst sin Dostojevskij, Bukowski, Rowling, Auster och Coupland. Fjodor, gubbe med skägg som var antisemit. Ändå kändast, det är ju kanske bra. Charles skrev när han söp, sedan knullade han. J. K. blev miljardär. Paul fick en depression av elfte september-attacken och vandrade tomt genom New Yorks gator i två år. Douglas är en kul kille.

Mycket är redan sagt.

Vad kommer det att stå i Frank Fernandos bok? Ingen vet. Inte ens Frank Fernando. Ord kan sammanställas i oändligt många olika variationer, men det är tanken bakom som räknas – precis så som den gifte mannen som ger en ogenomtänkt tråkig present till hustrun skulle säga, bara för att ha en ursäkt. Det är svårt att göra något lika innovativt som flexifuel.

Nej, kanske är Frank Fernandos roll endast att bli känd. Att svassa sin stuss över de röda mattorna och bli åtrådd, vinka till drinkälvorna och slängkyssa sina tunna läppar. Kanske kommer han en dag att stå på Skansen iklädd midsommarkrans och piratskjorta och sjunga Stockholm i mitt hjärta. Men det är väldigt Natasha Peyre att tänka så, lika tomt som att äga saker.

Han skrattar för det har han lärt sig. När Svackan kommer ska man skratta honom i ansiktet. Sedan ska man anmäla sig till en skrattkurs i parken, för att tillsammans med alla de där andra som fått påhälsning av Svackan tänja mungiporna i grupp. Och visst är det dessutom så att det är näst intill omöjligt att ogilla en person som skrattar?

Svackan går igen för här sitter Frank Fernando och gapflabbar. Nej, nu när det börjat kan han heller inte sluta. Skulle någon annan varit här nu skulle denne omöjligen kunna ogilla honom.

Slusken

Det blåser från det öppna fönstret. Dammtussar drar upp i en virvel från hörnen, landar på en hög med kläder som ligger kastade på golvet. Från köket kommer en unken doft från gammal disk. Frank Fernando ligger på soffan, lite bakrusig från gårdagskvällens cowboykalas, med en spegel i handen och funderar om han ska ha mustaschen kvar till jobbet imorgon. Damm flyger förbi honom och hans koncentration brister. Han ser sig om i lägenheten, det är skitigt. Frank Fernando har gått och blivit en slusk.

När blev det så här? Frank Fernando har alltid varit den som haft det städat och fint hemma. Använda kläder viks ihop för återanvändning, eller kastas i en korg för tvätt. Disk står sällan längre än till dagen därpå. Dammsugning en gång i veckan. Och nu det här.

Han rullar ur soffan och tittar på klockan. En timme kvar. Gårdagskvällen var händelserik och han måste sortera intrycken. Han minns solen som sken upp fläckar under borden och kanske var det Jeltsin-vodkan, men han tyckte att det påminde om Gud. En tysk domare för hundtävlingar söp sig till grottmänniska, föll i cementgolvet och slog upp ett stort blödande hål i skalpen. Dagen efter ska han döma en tävling, det sista Frank Fernando såg av honom var att han okontaktbar skjutsades till akuten. En gift kvinna blev uppenbart intresserad av Frank Fernando – kanske var det Johnny Cash-utstyrseln, kanske hans aura – och sade sluddrigt ’varför måste du komma in i mitt liv nu? Det blir så jävla jobbigt.’ Frank Fernando grubblade över på vilket sätt han kommit in i hennes liv, de står ju faktiskt bara och pratar. I framtiden bör han nog akta sig, hans effekt på kvinnor kan bli svår att hantera.

Med ryggen dikt an mot golvet blåser han en dammtuss i luften som en hårig såpbubbla. Fyrtio minuter kvar. Han bestämmer sig för att dammsuga.

Ett fast tag kring slangen och han funderar på vad som gjort honom till en slusk. Kanske är det att hans barndomsväns brorsbarn redan är fjorton och sexton. Var det inte igår de föddes? Om nu tiden springer iväg så fort, varför ska han använda den till att städa? ’Jävla hora, jag ska suga dig’ väser han till dammet när han jagar det med dammsugaren. Han fnittrar lite, det var ganska roligt sagt. Ska han dra dammsugaren i luften också? För att få med det virvlande dammet som snart kommer att lägga sig? Tjugo minuter kvar.

I köket står disken och bara vill springa därifrån, kommer antagligen att göra det om Frank Fernando väntar ytterligare med att göra någonting åt den. Han tar på sig diskhandskarna och sätter igång att arbeta bort ingrodda matrester. Egentligen borde han köpa sig en sådan där Sars-mask för stanken. Han blir klar med den disk som går att diska, resten ställer han i den vattenfyllda diskhon. När han kommer tillbaka ska det lukta rent, så han sprejar lite dofta-gott i köket. Kanske är smutsen stressrelaterad? Jobbar han för mycket?

Tre minuter kvar. Han får ett sms.

Jag vill ha dig, men kan inte få dig. Kram.

Frank Fernando skrattar högt, det är kvinnan från festen. Frank Fernando är inte bara en slusk. Han är en hjärtekrossare. Han är kung över hela världen.

Tiden är ute. Nu är det dags. Han öppnar ytterdörren och går ut. Kanske är det ändå bäst att ta med en regnjacka?

Mustaschfesten

’…och ett fyrfaldigt leve för de fem födelsedagsbarnen. De leve…’

Taket på ladan lyfter när de hurrar. Folk står upp och tar i från tåspetsarna, det avslutas med en hutt Jeltsin-vodka från en bag-in-box. Bredvid Frank Fernando sitter en man med målad mustasch så verklighetstrogen att det är först efter någon timme som någon upptäcker att den inte är riktig. ’Den är ju ditmålad’ reser sig en kvinna i fyrtioårsåldern med pekande finger på Frank Fernandos bordsgranne. Hon avbryter men det är ingen som tänker på det, det ditmålade mustaschfenomenet är alltför intressant.

Temat för festen är vilda västern och anmodad klädsel är just mustasch. Och visst har folk mustasch: nedrakade tangorabatter, tvinnade skruvar, färgade hockeyklubbor, färggranna behåringar av alla slag; de utan skäggväxt är försedda med bruna lösmustascher fastsatta med lim. Frank Fernando har rakat skåror i skägget för att en Sam Elliott-mustasch ska träda fram, den är grov och kommer med matchande polisonger. Helt iklädd svart är han prärieprästen som rör upp ökendamm när han rider sin mula för att kristna glesbygdens barbarer. Ett löst hängande patronbälte med sexskjutare skulle gjort utstyrseln perfekt. Han tänker att han borde lagt en bibel i kavajens innerficka, utifall någon kommer att skjuta honom. Ett mer klassiskt sätt att överleva på är svårt att tänka sig.

En fryntlig och lite fetlagd toastmaster tar ton från ett sånghäfte. Det är supvisor och blir lite putslustigt. Jeltsin-vodkan smakar ingenting och känns mer som gas än vätska i munnen, vilket oroar Frank Fernando. Han ställer från sig glaset halvfullt, och efter ett tag är det tomt. Simmar vodkan runt i luften som gas nu? Frank Fernando håller andan.

Plötsligt blir det tyst. En av födelsedagsbarnens pappa har rest sig och äskar tystnad stapplande. Han är så full att han skulle ramlat om han bara hade en storlek mindre fötter. Med händerna i luften försöker han säga någonting, vad är stört omöjligt att höra. Det låter som diggeridoo, men vad skulle han säga det för? Så kommer ett hörbart ’jag älskar er allihopa’, han vänder sig om och går ut. Tystnaden ligger kvar i ladan. Frank Fernando möter blicken från sonen, det är ingen rolig syn. Hans hjärta blöder.

Innan dansen startar presenteras en drinkälva: en huliganliknande stockholmare i balettkjol, rosa linne och änglavingar som flaxar runt deras huvuden och fyller deras glas. Rosa bubbel sprutar från drinkälvans trollspö, starkt rosa bubbel. Ögonen hos allt fler blir simmiga, stapeln för den kollektiva kärleken skjuter i höjden.

En inhyrd discjockey börjar spela. Dansgolvet fylls av guppande sombreros. Frank Fernando dansar kängpunk – den enda dans han kan – och tjatar på discjockeyn att spela bättre musik. När han irriterat önskat Morrissey för femte gången tittar discjockeyn uppgivet på honom. Hans ögon är lite ledsna.

Senare kommer Frank Fernando att må dåligt över sitt beteende på dansgolvet. En discjockey har ju också känslor, även om han spelar Basshunter och Charlotte Perelli istället för the Smiths. Frank Fernando tog ingen hänsyn alls till detta. Han lovar sig själv att i framtiden ta mer hänsyn till andra människors känslor.

Men på dansgolvet tänker han inte på det. ’Neil Young då’ försöker han. Som om någon skulle vilja dansa till Neil Young.

När livet passerar revy

För ett ögonblick minns Frank Fernando allt. Livet passerar revy, trots att han inte alls är på väg att dö. Skärrad sitter han vid köksbordet med händerna på låren, i chock av det lika plötsliga som ofantliga informationsflödet. Det är oöverskådligt men linjärt, och visst finns där en röd tråd?

’Det här måste jag fan i mig skriva upp’ mumlar han tyst och börjar famla efter en penna. Men när han väl får fatt i en – bakom brödrosten bland brända smulor – och vänt upp baksidan på en tidning att skriva på är minnena från hans liv redan borta. Inte ett ord kan klämmas ur pennan bortsett de minnen han redan hade förut. En känsla av förgänglighet slår honom, informationens mängd indikerade att han har gjort en hel del i sitt liv, men ingen finns att minnas det.

’Det här var jättesorgligt’ säger han högt. Han spänner hjärnan för att hitta tillbaka. Minnena fanns ju där alldeles nyss och borde gå att återkalla. Det är dock lönlöst och resulterar bara i en olycksbådande smärta i hjärnbarken. Det doftar bränt och han funderar på om någonting kortslutits, med handen viftar han vid örat för att se om det ryker.

Vad var det som hände? Nyktert går Frank Fernando igenom plausibla alternativ. 1) Gud tar fel på gubbe. Kan det vara så att Gud tror att Frank Fernando ligger för döden när Gud-TV sänder livets revy och missar att det faktiskt är någon annan? Frank Fernandos hjärta ömmar för den stackare som faktiskt lämnade jordelivet, men som inte fick se reprisen. 2) Alzheimers. Kanske hade han faktiskt alla dessa minnen till för en stund sen. Sjukdomen raderar hans minnen till nittio procent och lämnar bara kvar en känsla av uppenbarelse. Frank Fernando gör en minnesanteckning på tidningen om att kolla upp medicineringsalternativ. 3) Sömnbrist. Frank Fernando har sovit illa några nätter i rad. Han minns hur en polare berättade vilka ofattbara hallucinationer han hade haft efter tre dagar utan sömn, där trädgårdstomtar rörde sig och gräset runt dem förvandlades till eld. Men den killen hade knaprat frimärken också, och det måste ju ha påverkat. 4) Strålning. Det finns så många varningsrapporter om strålning: mobiltelefoner, mikrovågsugnar, kärnkraft, utomjordingar. Man vet ju inte hur det påverkar oss människor, för de har inte funnits så länge. På åttiotalet fanns inte mobiltelefonen, idag pratar Frank Fernando minst en timme om dagen i sin. Han kanske är det första offret för mobildöden. Utomjordingsteorin skrämmer Frank Fernando mest av allt. Tänk om de har strålpistoler som läser av människors minnen. Vad ska de göra med den informationen? 5) Han är på väg att dö. Livet passerade revy lite tidigt bara.

Frank Fernando stolpar upp alternativen på tidningen och drar pilar mellan ord som verkar höra ihop. Han vet inte vilken teori som verkar mest sannolik, det enda han vet är att de alla skrämmer honom. ’Det finns så mycket att ångra och nu minns jag inte ens vad’ säger han bistert när hans ögon faller på Alzheimersteorin. Det låter snyggt, nästan som en Morrissey-låt.

Han sträcker sig efter flaskan med öl som står på bordet, men handen skakar så att han välter den. Skummande öl rinner ut över tidningen och får teorierna att flyta ut till grav dyslexi. ’Nu är de borta.’ Han oroar sig för att glömma även det som hänt under kvällen och alla sina tankar. Han sörjer lite att ölen aldrig fick bli urin, det är en förvandlingsprocess så god som någon.

Utan medhavd matsäck

Det är promenad i skogen och Frank Fernando är ännu bara en liten parvel. Löven prasslar behagligt i sommarbrisen, barnen går på led om två. Alla utom Frank Fernando har på sig gummistövlar och ryggsäck med mellanmål. Jimmy kastar kottar och sten på tjejerna framför sig. De fnittrar och tycker att han är häftig tills Ullis får en sten i huvudet och börjar blöda.

I en glänta är träbänkar och bord uppställda av kommunen. De stannar till för att äta sina mellanmål. Smörgåsar jämförs och Kalle börjar gråta för att hans varma choklad inte längre är varm. Fröken tröstar honom mellan sina bröst, smeker honom varsamt över den blonda kalufsen. Frank Fernando smiter iväg och sätter sig på en sten. Magen kurrar. Han kastar en pinne hårt in i ett buskage, tänker att det är sina föräldrar han träffar. Pinnen träffar över munnen och det börjar blöda. Hur kunde de glömma att det är utflykt idag?

Sju år senare kommer han att gå på sitt livs enda regelrätta dejt. Det är Hells bageri och han bjuder på kanelsnäcka och kaffe trots att det är för sina sista pengar. Hon heter Elina och har kajalstarka ögon, gothkavaj och lugg. Han tycker inte om henne.

Från buskaget hörs ett dovt rytande, inte som ett djur eller ens något levande. Snarare som en kittel som kokat så länge att dess fastbrända innehåll är svart och sotigt. Frank Fernando blir rädd. Drar upp benen.

Nio år senare tar Frank Fernando tåget till London från Brighton. Nu är det han som har kajalstarka ögon och gothkavaj. Han ska se Sisters of Mercy och är lycklig nästan hela vägen dit. Efter konserten träffar han två strippor som arbetar i Soho, de bjuder hem honom och röker hasch. Den snyggare berättar att hon känner Brett Anderson, Frank Fernando tror henne inte. Subtilt försöker han få dem att strippa för honom, men vågar inte vara tydlig nog. Sociala barriärer är tydligen svåra att ta sig över även på andra sidan Kattegatt, trots att ingen här känner honom. Det verkar dessutom som att de blivit polare, inget mer. När Frank Fernando går på toaletten ser han ett foto som sitter uppklistrat på spegeln, där den snyggare står med armarna runt en barbröstad Brett Anderson. De ser kära ut.

'Brett skrev en låt till oss' berättar den snygga tjejen. 'Graffiti girls, den är med som en b-sida på någon singel. Den skrev han efter att vi klottrat hans nakna kropp med spritpenna en natt full av piller och maruijana. Han blev inte arg, istället sniffade vi spritpennan tills den inte luktade någonting längre.'

Frank Fernando reser sig så sakta han bara kan. Om han bara helt ljudlöst kan gå därifrån så kommer antagligen det där som ryter i busken inte att höra honom, låta honom försvinna. Han tar några steg baklänges, trampar på en kvist som bryts och ramlar handlöst. Ljudet av kvisten är öronbedövande och ljudet av hans kropp som tungt faller i marken dånar genom skogen. För en stund tystnar buskaget. Frank Fernando håller andan, ligger helt blick stilla som ett dött djur.

Det märks inte när rytandet drar igång igen, helt plötsligt är det bara där och har så varit en stund. Ljudet är molande och tränger in i hans kropp, slinker in i köttet mellan revbenen. Där naglar det sig fast med fiskkroksnaglar. Frank Fernando vill skrika men vågar inte.

Tretton år senare berättar Lizzie att Layne Staley är död. Han hittades heroin chic och tandlös i en pundarkvart, det var flera timmar efter att han dragit sitt sista andetag. Frank Fernando drar efter andan, det kommer som en total överraskning. Han döljer hur gärna han vill gråta.

Frank Fernando vaknar av att fröken står lutad över honom och baddar honom i pannan med en tops. Hon talar med små bokstäver och de röda läpparna rör sig knappt. Hennes glasögon har halkat ner en bit över nästippen. Frank Fernando lyfter sin hand och tar henne på brösten. Innan hon mjukt flyttar hans händer tycker han sig se ett leende fladdra förbi hennes läppar. Han skulle vilja poängtera hur vacker hon är när hon ler.

Fjorton år senare är Frank Fernando på fest. En kompis syster börjar stöta på honom alldeles uppenbart. Hon ser efterbliven ut och inte ens fyllan gör henne rättvisa. När hon nyper honom i rumpan skriker han nej, precis som man gör till en hund. Han blir arg på henne, för vem tror hon att hon är? Tror hon verkligen att hon kan få njuta av honom?

Fröken har dragit upp Frank Fernando från marken och borstar hans jacka. Hon ler mot honom och berättar en rolig historia som får Frank Fernando att skratta till. Snart är han tillbaka bland de andra. Fröken ger honom en smörgås som hon inte orkar äta upp. Han tar en tugga av den, en salladsflaga dalar ner mot marken. Samtidigt som han tuggar börjar han berätta för fröken vad det är som har hänt, men hon är redan någon annanstans.

Arton år senare dör Frank Fernandos bästa vän. Han bor i Tyskland och jobbar high-class. När han kommer hem till sin lägenhet går han och lägger sig. Snart kommer det att börja brinna i köket. Det är något fel med elen. Hade han tagit en öl till tillsammans med polarna skulle han lurat döden. Istället somnar han in sovande.

Det är först då som rytandet från skogen kommer tillbaka. Den här gången kommer det från köttet mellan Frank Fernandos revben. Hur gärna vill han ändå inte att någon ska kasta någonting hårt i hans mellangärde?

Nollsummespel

Tatuerade på flickans ena underarm är en svärm fjärilar i flykt. De har alla olika färger och ger illusionen att de när som helst ska lämna armen och flyga iväg. Hon viker ihop de båda jeansen och tittar upp mot Frank Fernando med ett leende. Han är tacksam för att hans blick inte fastnade i hennes urringning längre än den gjorde. ’Och så säger de att man inte blir lycklig av att shoppa’ säger han till flickan.

Hon skrattar. ’Eller hur. Vilka fynd du har gjort nu. Du borde vara nöjd med dig själv.’ Flickan darrar på handen när hon tar emot Frank Fernandos betalkort, han funderar på om det är så att hon var drucken dagen före. Eller om han var det.

’Det är som Rousseau säger: man ska inte äga fler saker än man kan ta med sig upp i ett träd. Men jeans behöver man ju, och de här båda får jag lätt med mig upp i trädet om jag bara får en påse. Och så billigt det blev sen.’ Frank Fernando är så nöjd. Två par jeans för elvahundra spänn. Flickan lägger varsamt ner dem i en fyrkantig papperspåse och toppar med kvittot.

På gatan myllrar det av människor. Det är åskkvavt och Frank Fernando känner genast hur en droppe svett letar sig nerför nacken. De andra människorna går sakta och är i vägen, han anstränger sig för att le. Den turen han har haft på sin shoppingrunda överstiger med råge den obekvämt trånga logistiken det innebär att ta sig hem igen, så han kan gott kosta på sig att dra på smilbanden en smula. För att göra det bästa av situationen sätter han sig på ett kafé med en rykande espresso. Det är inte värt att jäkta, det är inte bra att trängas, tänk på alla baciller man kan få smetade över kroppen vid ofrivillig beröring. Jäkt och stress försvagar dessutom immunförsvaret.

Ett par bord bort sitter ett par ytligt bekanta. Först låtsas Frank Fernando inte se dem, för vad ska han säga dem. Värre socialt prekär situation än att träffa ytligt bekanta på kaféer finns knappt, han har aldrig någonting att säga efter de första vad gör du nu då? och jaså har de skaffat barn, det var som attan. Sedan ska man på ett smidigt sätt avlägsna sig, vilket aldrig riktigt går så bra: så fort första steget är taget och handen är höjd till en adjövink är det någon som trycker ur sig ytterligare en fråga om något avlägset gemensamt. Man tvingas stanna upp mitt i ett steg, backa tillbaka och samla nya krafter för att ta sig därifrån. Och vad händer om de skulle bjuda honom att sitta med dem? Ve och fasa, då skulle det ju aldrig ta slut.

Men det här är en bra dag, och Frank Fernando känner sig styrkt av fynden han gjort och den trevliga flickan i butiken. För en gångs skull känner han sig socialt mobiliserad. Så han tittar upp mot dem, vinkar till och ropar ’Oi, är det inte ni?’

Först låtsas de inte se honom, men det går ju bara så länge. De vinkar tillbaka och visar tänderna – om det är ett skratt kan Frank Fernando inte avgöra. ’Vad gör ni nu för tiden?’ frågar Frank Fernando högt över huvudena på de andra gästerna. De tittar på varandra en stund innan de svarar.

’Vi har flyttat till Hong Kong.’ Och sen kommer det. Orden sprutar om deras spännande jobb, spikraka karriärer, långa resor, fantastiska vänner. Frank Fernando känner hur modet sjunker. Efter ett tag är varje nytt superlativ en ishacka som hackar hans eget självförtroende och självkänsla i småbitar. Vad är han i jämförelse? När de berättat klart ligger självförtroendet och självkänslan i en splittrad hög på kafégolvet. När de frågar honom vad han gör kommer en vind som sprider splittret långt bort. ’Inte mycket.’ Han tittar på armen som om han haft en klocka där.

’Nej oj vad sent det är, måste rusa. Ha det fint nu. Där borta i Singapore.’

’Hong Kong’ hör han hur de rättar honom när han med snabba steg lämnar kaféet.

We hate it when our friends become successful.

På natten sover Frank Fernando dåligt. Flera gånger vaknar han svettig och har svårt att somna om. Han har vaga minnen av mardrömmar och med dem klarsyn. Det är klart, allt är ju ett nollsummespel. Fynden han gjorde på stan ruckade balansen åt det positiva. Någonting måste återställa jämvikten. Mår han bra måste han sedan må dåligt. Han tänder lampan och torkar sig i pannan med påslakanet. I skenet från lampan hinner han se en skugga som snabbt försvinner in i ett dammigt hörn.

Kanske borde han bli rädd, men det här har hänt förr.

All over Battersea, some hope and some despair.

Död åt M. Night Shyamalan

Grannen spelar Sonic Youth på hög volym. Sommarvinden tar tag i Frank Fernandos konjakskupa och det skvalpar. En känsla infinner sig av att vilja låta håret växa och ta på sig en rutig skjorta, för det var så man gjorde då, skaka lite på skalpen och bara hänga med. Sonic Youth var då. Precis som så mycket annat.

Då såg Frank Fernando en film som hette Sjätte sinnet. Med popcorn över bröstet och en flicka fastnaglad i handen satt han i mörkret och bet på den lediga handens naglar. Den lille pojkens framfart och, kanske, Bruce Willis karaktär byggde en historia både innovativ och galet ny. När Frank Fernando kom ut från biosalongen släppte han flickans hand, tände en cigarett och sa ’det här var coolt.’ Bruce Willis visade sig vara ett spöke och den lilla pojken blev känd. Flickan höll med Frank Fernando och plockade ett popcorn från hans tröja.

Sjätte sinnet var nytänkande. Hela världen viskade I see dead people som en man och blev skrämda bara av att se nästa människa, t-shirtar trycktes och regissören M. Night Shyamalan började dyka upp på de röda mattorna med händerna kupade runt brösten på den ena fotomodellen efter den andra. Därför har Frank Fernando förväntningar när han går på bio för att se the Happening, Shyamalans nya rulle.

Lamporna släcks och den rödklädde boigrafvärden lämnar salongen. Frank Fernando tar en kludd popcorn i munnen och lutar sig tillbaka, Lizzie lutar sig mot honom. Deras händer kupas. Det här kan bara bli bra, tänker han. Och visst börjar det bra.

Central park. Två snygga tjejer sitter och diskuterar en bok på en parkbänk. Plötsligt stannar alla människor kring dem upp, står bara och stirrar tomt framför sig. Så drar den ena tjejen upp en penna från sin prada-väska, trycker in den i strupen och hostar till. Människorna i Central park börjar begå självmord en efter en.

Så mysigt. Efter den inledningen kan man inte annat än vänta sig världens bästa film.

Det man lätt glömmer bort är att M. Night Shyamalan även regisserade en film som hette Lady in the water, där en sjöjungfru dyker upp i en swimmingpool för att undvika en rödögd och bitig varulv. En fastighetsskötare får agera hjälte i klorstinkande rör, simmande bland sjögräs som tydligen följde med den lilla sjöjungfrun och konstiga världar. Lady in the water är sannolikt världens sämsta film. Trots en fin tanke, och en början som faktiskt berör, visar sig the Happening vara ännu sämre.

Hotet, som får människor i Central park att först stanna upp och sedan begå självmord, är en genetiskt självmodifierad natur. Växterna slår sporiskt tillbaka mot mänskligheten genom att mutera till giftig gas, ta sig in i människors lungor och ta bort den del av hjärnan som säger åt dem att vara lyckliga. Gasen förs vidare genom en vind som ryter som ett lejon. Mitt i detta står Mark Wahlberg, fastlåst i ett stereotypt könsmönster, och försöker rädda sin lätt otrogna flickvän och kompisens barn. Ibland klipps zombiesplatter in. Men det blir aldrig spännande. Frank Fernando upptäcker sig heja på vinden istället för Mark. ’Ät den jäveln’ skriker han och får ett argt hyschande till svar.

Shyamalan har ett budskap med filmen, men det blir så övertydligt att det inte märks.

Frank Fernando svär för sig själv. M. Night Shyamalan borde förbjudas från att någonsin göra film. Jävla indiska gubbe. Han påminner så starkt om George Lucas, mannen som lyckades med sin Star Wars för att han inte hade budget nog att få som han ville. Hade pengarna funnits hade även Jar Jar Binks gjort det, Jabba the Hutt hade snubblat på snubbeltråd och stormtroopers hade släppt sig av rädsla för Lukes lasersvärd. Ingen hade berörts.

I år kommer Sonic Youth att spela i Göteborg. Frank Fernando ska dit. När han lämnar biosalongen hoppas han innerligt att de inte också bara var då. Som M. Night Shyamalan. Som George Lucas. Han kommer att klä sig i en t-shirt med trycket död åt nu. För så mycket var faktiskt bättre då. Med lägre budget och känsla. När det var nytt.

Kanske tar han på sig en bandana med texten död åt M. Night Shyamalan.

Midsommarnatt

Midsommar. Sill och potatis, lingonsnus och vitvinsfylla, dans kring en blomstrad jättefallos tillsammans med barn. Nej, Frank Fernando spenderar sin midsommar utan barn, och bra är väl det. Istället är han tillsammans med Lizzie, Båtsman och Kaptenskan i en röd stuga alldeles vid vattnet. Ute på sjön flyger en flock skarv. De driver fiskstim framför sig. Skarvarna längst fram dyker ner i det kalla vattnet och spränger ytan när de kommer upp igen, nu med näbben full av fisk.

’Vet ni att skarvens avföring är som gift?’ säger Kaptenskan till Frank Fernando och Lizzie och bottnar en Smirnoff Raspberry. ’Det finns öar som är helt ödelagda, där allt levande har dött, bara för att skarven häckat i närheten. Kvar står bara döda trädstammar som sakta ruttnar.’

De dukar upp brädspel och mer vin. Båtsman går ut från stugan med jämna mellanrum för att röka. Ingen har med sig dator, teven fungerar inte, prenumerationen på DN når inte hit. Här finns inget WLAN eller Excel, bara en surrande kyl som kämpar för att hålla sillen och räksalladen kall. Man kan inte ha mer än två lampor tända samtidigt, då går proppen. Det är så jäkla Rousseau att vara på landet.

Från sjön hörs en skarv kraxa. Flocken vänder blixtsnabbt och flyger iväg. Kanske för att bajsa ytterligare en ö tillbaka till förhistorisk tid. Eller så är bara fisken slut för nu.

Båtsman dricker för mycket men det gör ingenting. När de lägger sig står han kvar för att berätta om varför läkarna tvingat honom att fortsätta röka. Så slutar han och går utomhus för att tälja en pinne. Rummet snurrar lätt när Frank Fernando sluter ögonen, ingenting hörs bortsett från Båtsmans kniv som smeker trä. Det är midsommarnatt och nästan helt mörkt.

Bakom ändlösa korridorer

Människor i väntrummet på en vårdcentral är som svampar. De sitter tyst och stilla, fast rotade med underjorden. Ofta är de gula i hyn som kantareller. Det sterila landskapet runt dem bara framhäver deras utsatthet. De väntar på döden och karameller som kanske minskar smärtan på vägen dit. ’Vet du att min mamma levde tills hon var åttionio’ säger en kvinna med skrapig röst. Hon sitter och löser korsord med bläckpenna i en rullstol. Ovanför henne hänger en broderad tavla med texten I Guds hotell får alla varsitt rum.

’Hur gammal är du då’ frågar Frank Fernando.

’Åttionio.’ Hon vänder ner blicken till korsordet. Frank Fernando vill hålla för öronen. Han känner sig ensam. ’I punch fem bokstäver?’ fortsätter hon. Han låtsas att han inte hör och börjar bläddra i en National Geographic från tvåtusenett. Kvinnan ser sig omkring. Runt henne sitter gubbar och tanter klädda i beige och blått med små blommor. Alla stirrar rakt fram. Ingen svarar.

En doktor kommer från ingenstans. ’Frank Fernando?’ säger han myndigt och tittar på en av de äldre. Frank Fernando viftar till med handen, bäst att skynda sig innan någon annan stjäl hans bokade tid. De här lär ju ha varit med förr och kan säkert en del knep för att tränga sig före i kön. Tidningen faller i golvet när han reser sig för att ta läkaren i hand. Han låter den ligga. En av de blåblommiga öppnar munnen för att säga någonting, men Frank Fernando lyfter hotfullt ett finger. Munnen stängs igen.

Doktorn stänger dörren och drar sig i stetoskopet. ’Du hade problem med snoppen, du?’

’Är du alltid lika rakt på sak? Frank Fernando behöver mjukas upp’ säger Frank Fernando.

’Det här är en vårdcentral vet du. Om jag inte skyndar mig kommer hälften av de som sitter där ute vara döda när jag kommer ut nästa gång. Dra nu ner byxorna.’

Frank Fernando gör som doktorn säger och känner sig med ens väldigt naken. Doktorn tar på sig ett par plasthandskar och närmar sig med en glimt av galenskap i ögonen. Frank Fernando blir rädd. Det värsta som kan hända nu är att han drar av den och sticker, tänker han och vill därifrån; helst så fort som möjligt, helst intakt. Men så skiner doktorn upp i ett leende. ’Det här ser ju alldeles normalt ut’ säger han och trycker vänskapligt till Frank Fernandos penis.

’Menar du det?’ Frank Fernandos axlar känns som om de ska flyga upp i luften av lättnad. ’Ingen könis, inga konstigheter, ingen bronkit?’

’Min vän, jag säger bara det jag ser. Men det ser bra ut. På vägen ut måste du kissa i ett rör dock. Först när du gjort det kan vi analysera och ha oss. Svaret kommer sedan. Men det ser bra ut.’

Frank Fernando drar upp sina byxor igen och tittar frågande på doktorn. Doktorn nickar till som bifall. ’Så nu är det lugnt med punani?’ frågar Frank Fernando med smilgropar.

Doktorn ler och drar sig i stetoskopet. ’Ja du, nu är det dags för punani’ säger han. Någonting säger Frank Fernando att doktorn verkligen menar det.

Frank Fernando skakar doktorns hand och går med snabba steg genom vårdcentralens korridorer för att komma ut till den friska luften. Han är normal. Vilken glädje och lättnad vill han ropa så att det ekar till alla dem som sitter och väntar på sin dom. En pirrande känsla i magen gör att stegen går fortare och fortare. Men när han känner efter upptäcker han att pirret inte bara är gjort av lättnad och glädje. Någonstans i det vibrerande pirret finns även en besvikelse över doktorns uttalande. Kanske skulle Frank Fernando velat ha mer. Kanske skulle han velat ha även lite uppskattning.

Långt borta från en dold korridor hör han kvinnan med korsordet. ’Arrak. Det måste vara arrak’ skriker hon. ’Ge hit en penna innan jag glömmer det.’ Frank Fernando kommer på att han glömt att pinka i ett rör. Han vänder och går tillbaka genom vårdcentralens långa korridorer. De är fan ändlösa.

Dagen efter

Det ligger en dämpad stämning över kontoret. Vid de uppradade skrivborden är skratten glesare än andra dagar, konteringarna sker med mindre entusiasm, ingen orkar resa sig för att jaga iväg den där flugan som surrar så irriterande. I ett hörn ligger ett blått bortaställ inslängt.

Sverige har åkt ur EM och det påverkar gemene man, framför allt efter en så dåligt genomförd match som den mot Ryssland i tredje gruppspelsmatchen. Ingen på planen var bra och ingen sprang förutom Fredrik Ljungberg. På kontoret finns det inte mycket mer att se fram emot den här sommaren.

’Kommer ni att chippa era barn?’ frågar någon för att ha någonting att säga. Han tar en tugga av sin medhavda smörgås.

’Jag har inga barn’ svarar Frank Fernando.

’Jag har tre’ säger en kvinna tyst.

’Om du hade, skulle du chippa dem?’ frågar mannen Frank Fernando utan att ta notis om kvinnan. Man kan se söndertuggad saltgurka och leverpastej när han öppnar munnen, han hinner inte hindra en droppe saliv att rinna nerför kinden och träffa bröstet på skjortan.

Frank Fernando väntar ett tag med att svara på frågan. Han vill se om mannen vänder sig till kvinnan istället, men ingenting händer. När tystnaden blir alltför pinsam säger han: ’Aldrig i livet. Jävla Gestapofasoner. Får jag barn ska de springa fritt.’ Kvinnan nickar tyst.

’Tänk om de blir kidnappade då? Då vet man ju var de är och kan fånga boven, eller hur? Eller om de springer bort i skogen’ Mannen hörs bättre utan mat i munnen.

Så reser sig kvinnan upp och ställer sig på sin stol. ’För frihet kan jag betala vad som helst’ säger hon med barsk röst. Hon sätter sig igen. Det blir tyst. För en stund var den dämpade stämningen uppvirvlad, men nu lägger den sig sakta till ro igen. Långt borta kan man höra en fluga surra. Någon slår hårt med en stämpel på papper.

En pryd mans börda

Vilken dag. Frank Fernandos penis har varit öm i några dagar och det gör honom livrädd. Egentligen är han en relativt smärttålig person – tänk bara på den gången han föll från ett staket med huvudet först i ett fyrkantigt järnrör. Det blev ett stort jack i pannan och blod rann ner över kinderna i en vindlande fart. Sheriffen, som var med den gången, vitnade i ansiktet och var nära att svimma, men Frank Fernando bara satte sig stillsamt ner och vilade. Istället för panik eller smärta upplevde han hela händelsen i lugn. Han kunde till och med skratta åt bloddropparna som bildade en växande pöl på marken, han tyckte att det kändes kittlande att gå över stan och se människor förskräckt vika undan. – men när saker sker i underlivsregionerna blir han som ett skrämt barn. Tänk om han har kallemydia. Eller aids. Svampar. Kukbronkit. Vestibulit.

Det värsta är att han inte kan tala om sådant här med någon. Det är han för pryd för. Man kommer inte från ord som ollonkant eller urinrör och dessutom kan han se hur folk dömer honom. Du har väl inte legat med andra? eller Du tvättar dig väl ordentligt? eller Du vet väl att man inte ska använda tvål? Vad ska han svara på det? Nej, Ja, Va fan.

Men, när det nu har gått dagar av rädsla och ångest tar han ändå mod till sig, tar upp luren och ringer till sjukvårdsupplysningen. Han måste veta vad det är som har hänt, han måste få bot. En gammal röst svarar. Om det är en man eller kvinna går på inget sätt att avgöra. Frank Fernando berättar på prydast sätt om sina problem. ’Har du utsatt dig för oskyddat samlag?’ frågar rösten korrekt. Frank Fernando vill bara lägga på luren, men tvingar sig att svara.

’Nej.’ Om det nu inte är så att han är sömngångare som ligger med folk på nätterna när han sover. Han känner en kille som äter i sömnen. På natten ställer han sig upp och går till kylskåpet, där han stoppar i sig lite av varje. Sedan går han tillbaka till sängen. Anledningen till att han är medveten om sitt beteende, bortsett från att det hela tiden saknas mat, är att han en natt råkade ta några klunkar ur vodkaflaskan istället för mjölkpaketet. Han vaknade kräkandes och lite full. Det skulle kunna vara likadant för Frank Fernando. Med den skillnaden att Frank Fernando vaknar med syfilis.

Han berättar inte om sina funderingar för den könlöse i telefonen. De borde faktiskt kunna uteslutas som riskfaktor dömt efter sannolikheten. Dessutom har han inte känt sig oprovocerat liggen på morgonen sedan han var tonåring. ’Får man gonnoré av att sitta och kissa på offentliga toaletter?’ frågar han. Den könlöse svarar inte.

’Du vet, de där testen är inte hundraprocentiga’ säger den könlöse när Frank Fernando berättar att han testat sig för könssjukdomar för ett antal år sedan. ’Och det kan ligga latent i flera år.’ Frank Fernando får panik. Han slänger på luren och börjar springa i cirklar. Fan fan fan. Hittills hade han faktiskt uteslutit könisar men nu säger en tantgubbe att han kan ha sådant ändå. Han funderar på att skära sig i handlederna.

Det var tre eller fyra år sedan han senast testade sig för könisar hos en tjock tant med glasögon. Sterilt ryckte hon hans penis åt alla håll och bad honom dra tillbaka förhuden. Hon drog upp glasögonen i pannan och tittade intresserat på det han hade att visa upp, tryckte lätt med tummen på olika ställen. Sedan fick han kissa i ett glas. Det var en alltigenom obehaglig upplevelse som han ogärna gör om, men nu verkar det inte finnas någon återvändo. Han måste boka tid med någon. Han måste testa sig för allt.

Så slår det honom att detta möte kommer att innebära en tops rakt in i killslidan. En kall kår rinner ner för ryggen.

Wayne Coyne kommer hem. Frank Fernando är nu bortom prydhet. Han berättar allt. ’Hur ska du berätta det här för Lizzie?’ frågar Wayne Coyne. ’Hon kommer säkert tro att du är otrogen.’

’Ingen fara, hon kommer aldrig att få reda på det. Jag ska inte ens berätta att jag ska dit. Det här ska bli vår hemlighet.’

’Lugna dig bara nu, det kan faktiskt vara så att det varit lite varmt för lillkillen där nere. Fan, det är ju sommar. Lillkillen kanske är en eskimå.’ Tanken på sin penis iklädd en tjock isbjörnsfäll, tittandes ut från en igloo lugnar faktiskt Frank Fernando lite.

Wayne Coyne går till stereon och sätter på No pussy blues med Grinderman. Sedan ringer han och bokar en tid på vårdcentralen till Frank Fernando.

FRA när det finns bilder

Frank Fernando öppnar en kvällstidning som han hittat liggande på en parkbänk. Med ens blir han besviken. Bilder tagna med tvåmegapixels mobilkameror fyller hela sidor, under dem står krigsbokstäver i skrikande svart. Figurerna på bilderna är knappt synbara, lika suddiga som efter en brakfylla på stan. Men antagligen är bilderna köpta för flera tusen bara för att de tydligen föreställer någonting viktigt. Frågan är ju bara varför det ska vara så uppförstorat?

Snart har varenda jävel en kamera. De finns i mobiltelefoner, som pocketkameror med oändligt minne, de följer med datorn. Lite mer hemlighetsfulla kameror finns att köpa som pennor, i väskor och i form av slipsnålar. Alla har en kamera och alla väntar på den perfekta bilden som ska föra dem från huset i förorten, partnern och hunden. Alla är spioner.

Och så är folk rädda för FRA.

Frank Fernando tar upp sin mobiltelefon och tar en bild på måfå, har man tur fastnar någonting som kan säljas till Expressen.

Efter det borgerliga lagförslaget om signalspaning är svenskarna oroligare än någonsin att bli påkomna med händerna i syltburken. Enligt förslaget ska FRA kunna avlyssna all telefontrafik i riket. Rädslan för marscherande stövlar med hakkors till sporrar och skällande doberman med fradga i munnen fyller debatten. Men är det verkligen någonting att oroa sig för att några finniga malajer med för stora hörlurar lyssnar på telefontrafiken, de riktar antagligen mest in antennerna mot kåtsamtal och flåstanter. 'Är det de som ska stämpla svenskarnas åsikter och placera dem i fack? Skulle inte tro det' säger Frank Fernando. 'Man har väl sett Lumparkompisar.'

'Dessutom är det ju bara Telia som har täckning utanför stadsgränserna' svarar Wayne Coyne lakoniskt.

Och visst är det så att de som inte vill bli avlyssnade inte heller blir det? Det finns alltid kryphål. Tydligen ska det räcka att ringa med Skype.

Nej, åsiktsregistreringen och avprivatiseringen av personlivet finns redan på våra gator. Medlen ligger i var mans ficka. Människor tar kort på allt och alla, kyss din tant lite för ekivokt i en park och tjosan så ligger en inspelad film på porrsajter över hela världen, redigerad med tvättäkta stönljud och inklippta bröst. Demonstranter från vänster till höger står i parad på röda mattan fram till kvällstidningskändisskap, alla vill ju veta om just du är granne med den där nynassen eller om den tegelstenskastande palestinasjalen är just ditt barn. Det är större risk att du hamnar på någons Facebook än att någon råkar pejla in din mobiltelefon.

Frank Fernando tittar på bilden han tog. Nog är den lika opixlad och suddig som det mesta i tidningarna. Konturer av någon förbipasserande i orange finns där, en del av en husvägg finns där också. Inte mycket annat. Om någonting av värde fastnat är oerhört svårt att säga. ’Skulle jag kunna sälja den här till Expressen?’ frågar han Wayne Coyne och visar honom displayen.

’Absolut. Säg bara att det är den sista tagna bilden av Esbjörn Svensson på land.’

Ingrid och djuren

På teve invaderar djurrättsaktivisterna PETA en av Jean-Paul Gaultiers favoritbutiker i Paris. De ställer sig i skyltfönstren och häller fejkat blod över svindyra pälsar, kladdar över skyltfönstren. Utanför står kostymklädda fotografer och blixtrar skjuter genom luften. Mitt bland aktivisterna står Ingrid Newkirk, PETAs grundare och sannolikt psykopat. Inklippt i aktionen blir hon intervjuad. Hon är hängiven som Hannibal the cannibal.

När hon var åtta dödade hon nästan en man för att han skulle slakta en oxe. Det slutade med att han stod på knä och bad för sitt liv. Åtta år, det är hängivet.

Frank Fernando sitter fastklistrad framför henne dock. Visst skulle han mycket hellre äta middag med Barack Obama, Jonas Karlsson eller en postum trerätters med Esbjörn Svensson. Skulle kunna vara världens trevligaste kväll. Men, och det inser han när han hör Ingrid Newkirk prata, det finns värden högre än en trevlig middag. ’De flesta djuren kommer att kastas bort för att ingen vill ha dem längre. Trots att folk svälter. Det är en grym värld’ säger hon utan tårar i ögonen.

Och han håller med. Det måste bli slut på tjafset nu. Hans ögon tåras vid åsynen av kalkoner som fingerpullas på väg till slakt – för att det är roligt – och utmärglade kor som stapplar över torra stäpper, kycklingar som kastas in i tråg med näbben först och apor som lärt sig bita hårt för att slippa slangen som stoppas in i munnen varje dag fylld med testosteron. Nu är det dags att göra slag i saken. Korvarna han stekt till matlåda kommer bli de sista korvarna han äter, för även om de mest innehåller potatismjöl finns där paniska skrik från döende djur med huvuden krossade mot blodiga väggar.

Det kommer alltid finnas tid att klistra upp affischer. Att slåss för någonting stort är aldrig pinsamt. Även om det alltid är för sent är det aldrig för sent att börja.

Frank Fernando går in på PETAs hemsida och läser Ingrid Newkirks testamente. Så jävla coolt.

While the final decision as to the use of my body remains with PETA, I make the following suggested directions:

a. That the “meat” of my body, or a portion thereof, be used for a human barbecue, to remind the world that the meat of a corpse is all flesh, regardless of whether it comes from a human being or another animal, and that flesh foods are not needed;

b. That my skin, or a portion thereof, be removed and made into leather products, such as purses, to remind the world that human skin and the skin of other animals is the same and that neither is “fabric” nor needed, and that some skin be tacked up outside the Indian Leather Fair each year to serve as a reminder of the government’s need to abate the suffering of Indian bullocks who, after a life of extreme and involuntary servitude, as I have seen firsthand, are exported all over the world in this form;

c. That in remembrance of the elephant-foot umbrella stands and tiger rugs I saw, as a child, offered for sale by merchants at Connaught Place in Delhi, my feet be removed and umbrella stands or other ornamentation be made from them, as a reminder of the depravity of killing innocent animals, such as elephants, in order that we might use their body parts for household items and decorations;

d. That one of my eyes be removed, mounted, and delivered to the administrator of the U.S. Environmental Protection Agency as a reminder that PETA will continue to be watching the agency until it stops poisoning and torturing animals in useless and cruel experiments; that the other is to be used as PETA sees fit;

e. That my pointing finger be delivered to Kenneth Feld, owner of Ringling Bros. and Barnum & Bailey Circus, or to a circus museum to stand as the “Greatest Accusation on Earth” on behalf of the countless elephants, lions, tigers, bears, and other animals who have been kidnapped from their families and removed from their homelands in India, Thailand, Africa, and South America and deprived of all that is natural and pleasant to them, abused, and forced into involuntary servitude for the sake of cheap entertainment;

f. That my liver be vacuum-packed and shipped, in whole or in part, to France, to there be used in a public appeal to persuade shoppers not to support the vile practice of force-feeding geese and ducks for foie gras;

g. That one of my ears be removed, mounted, and sent to the Canadian Parliament to assist them in hearing, for the first time perhaps, the screams of the seals, bears, raccoons, foxes, and minks bludgeoned, trapped, and sometimes skinned alive for their pelts; that the other ear be removed, preserved, and displayed outside the Deonar abattoir in Mumbai to remind all who do business there that the screams of the cattle who are slaughtered within its walls are heard around the world;

h. That one of my thumbs be removed, mounted upwards on a plaque, and sent to the person or institution that, in the year of my death or thereabouts, PETA decides has done the most to promote alternatives to the use and abuse of animals in any area of their exploitation;

i. That one of my thumbs be mounted in a downward position and sent to the person or institution that, in the year of my death or thereabouts, has gone against the changing tide of societal opinion and frightened and hurt animals in some egregious manner;

j. That a little part of my heart be buried near the racetrack at Hockenheim, preferably near the Ferrari pits, where Michael Shumacher raced in and won the German Grand Prix;

k. That anything else be done with my body that PETA believes will serve to draw attention to and so abate the plight of exploited animals.

Trastjävel

Frank Fernando sitter på en pall framför spisen och steker red hot chorizo, kvar från lördagens kalas. Kvällsolen skuggar pastavattnets ångor mot kylskåpet. Snart färdas även hans siluett över kylskåpet med solens bana; skäggstrån sticker fram och näsan är lite förstorad, men på det stora hela är det en helt trevlig siluett. Nästan bättre än den verkliga Frank Fernando.

När korven är klar har solen fört hans siluett in i mörkret. Frank Fernando reser sig för att hälla upp ett glas vin. I ett träd sitter en trast och sjunger. Det låter så ensamt. Han tar en brödstump från ett paket på köksbänken och kastar till trasten, men trasten verkar inte bry sig. Sången fortsätter och vem vet, men visst låter den sorgsen? Kanske upplever trasten någonting större än hunger? Trasten kanske är på trappsteget för självförverkligande på Maslows behovstrappa och vill sjunga för berömmelse, ten minutes of fame i ett träd på en bakgård. Eller så är trasten bara på trappsteget för social gemenskap. Kanske vill trasten bara knulla. Hursomhelst är det trappsteg över mat.

Vad var det Wayne Coyne sa? Arvsynden är vår största källa till olycka. Nu när han inte längre skrattar låter det så rimligt. Människan är den största anledningen till sin egen olycka, trots att Gud kastat ner stentavlor med lösenord till paradiset. Och där sitter trasten i ett jävla träd och förstår antagligen inte bättre. I paradiset fanns bara mat och kärlek. Men om trasten också vill knulla, precis som människan, är även han ett offer för arvsynden.

Frank Fernando sträcker ut handen för att locka trasten. Det är lönlöst.

Kanske har trasten redan upplevt självförverkligande och social gemenskap. Kanske är trasten nyknullad. Antagligen har trasten klamydia.

’Jävla trastjävel’ svär Frank Fernando och går och lägger sig utan att hälla upp något vin. 'Kunde du inte sjungit något med Nick Cave?'

Med bakfyllan kommer klarsyn

Wayne Coyne sitter i en fåtölj vid fönstret och surar. Den sista tiden har han haft en del svackor, när han med sorgsna ögon bara sitter tyst och betraktar, utan att röra en muskel. Plötslig och hänsynslös kommer nedstämdheten till honom, ofta i skumtimmen, ibland tidigare. En klarsynt skulle se en koppling till bakfylla. Ett annalkande åskväder blåser upp fönstret, med det kommer tryckande hetta. Frank Fernando är bekymrad över sin vän. ’Vad tänker du på?’

’Arvsynden.’

Frank Fernando höjer ögonbrynen.’Arvsynden?’ Han måste kväva ett skratt.

’Arvsynden.’ Wayne Coyne lyfter blicken mot honom, ögonen är gravallvarliga. ’Fan, Adam skulle aldrig ätit det där äpplet. Tänk vilken vacker värld vi skulle levat i om han bara hållit sina tassar borta.’

’Skulle vi funnits då överhuvudtaget?’

’Det är inte väsentligt. Du vet, Gud hänger upp det där äpplet i ett träd och säger att vad ni än gör så ät det inte. Då kommer det bli Turbonegro av allting. I äpplet sitter den fria viljan. Men det pirrar lite för mycket i Adam och Eva, så de skivar upp äpplet och stoppar det i munnen.’ Wayne Coyne gör en stor cirkelformad rörelse med armarna. ’Inferno.’

’Vips, de kan tänka själva, får könsdrift, ansvar över sina liv och kastas ut ur paradiset. De börjar ligga och flera tusen år senare, i rakt nedstigande led, sitter vi två här i Sverige som deras avkomma. Den fria viljan gör att ungdomarna på gården börjar röka för att det ser häftigt ut, sedan kastar de fimparna i naturen. Man börjar dricka för att det snurrar så fint, men alkoholen släpper fram de värsta demonerna. Folk slår sina fruar. Våldtar och kräks. Människor med makt blir rädda att bli av med just den, kapprustar och skickar ut sina söner i krig. Fan, tänk på källarbarnen i Österrike. Och där uppe sitter Gud och kan inte göra någonting. Gud kan aldrig intervenera mot den fria viljan, då skulle den ju inte vara vidare fri.’ Han tänder en cigarett. Mentol.

’Tänk vad Bob Marley det hade varit om vi alla hade fått sitta kvar i lustgården i skräddarställning och sluppit ta egna beslut. Det blir ju inte bra när vi gör det. Då hade vi bara kunnat fråga Gud vad som var rätt eller fel. Sitta och titta på de skuttande djuren omkring oss.’

Frank Fernando skrattar till. ’Jag är ingen psykolog, men det här låter som att du har problem med papparollen från barndomen.’

’Jag bara säger det, det var ett jävligt dåligt beslut att hänga upp det där äpplet.’

Frank Fernando går fram till fönstret och stänger det. Ösregn verkar hänga bara några meter ovanför dem. ’Jag hävdar att vi antagligen inte skulle finnas om de inte ätit äpplet. Då skulle de inte börjat ligga. Det krävs ju lite rajtan för barn ska födas, har jag hört.’

’Det hade kanske varit lika bra.’ Så tystnar Wayne Coyne igen, vänder åter blicken ut genom fönstret och blåser ett stort moln mentoltobak över rummet. Det luktar gott.

Att trivas med eller älska

Solen skiner och Frank Fernando har redan druckit tre öl. Det är trettioårsfest utan småbarn och de skulle komma dit tidig eftermiddag för att festen mindre plötsligt ska ta slut. Oset från grillen omfamnar sporadiska hurrarop, det doftar av red hot chorizo och haloumi, någon har med sig bladpersilja. Efter en genomförd tipspromenad i racerfart är han lite svettig. Han står i skuggan och berättar om sig själv för en designer och en socionom, två lika omaka som kompletterande småbarnsföräldrar som fullkomligen lyser av glädje över att få vara på fest utan sin lille krabat. De kraxar och skålar och sjunger i varje konstpaus.

’Jag vaknar varje morgon fylld av energi och glädje för att gå till jobbet’ svarar designern på halvstuds när Frank Fernando frågar om hans yrkesliv. ’Jag känner mig så lyckligt lottad som kan känna att jag har hamnat rätt, att jag faktiskt får hålla på med det jag älskar.’

Avundsjukenålen sticker till Frank Fernando så att han nästan tappar ölen i marken. Inte den ogina nålen som inte unnar andra människor lycka och professionell välgång, utan den som skoningslöst ristar in så där vill jag också ha det i huden så att det rinner blod. Hur ska han göra för att få uppleva designerns eufori över sin vardag? Ska han säga upp sig och bli bagare? Och vad händer då med tryggheten? Är det inte så att han egentligen också trivs ganska bra på sin arbetsplats, det är bara det att han inte vaknar före klockan ringer och springer till jobbet med händerna i luften för att prisa Gud?

Men det är en skillnad mellan att trivas med och att älska. Den saken är klar.

’Men Frank Fernando, du blöder ju på armen’ säger socionomen i affekt.

’Jag vet, men det är ingenting att bry sig om’ svarar Frank Fernando och döljer de inristade bokstäverna med tröjärmen. ’Det kommer gå över snart.’

De byter samtalsämne och dricker mer öl. Frank Fernando bryr sig inte om att det kliar över hela armen, ännu har inget blod trängt igenom tröjärmen. Festen når sitt crescendo med en ja må han leva i olika tonarter och ett tårfyllt tack så mycket snälla ni. Sedan går de tillsammans in i dimman. Designern och socionomen suddas ut i kanterna och visst är tårta och rödvin en gastronomisk sensation, borde man äta oftare.

Trots att festen började så tidigt blir de chockade när klockan redan har blivit så mycket att det är dags att avsluta den. Någon kör hem Frank Fernando. Från baksätet räknar han de förbipasserande träden. Sjuttioåtta stycken. Han stapplar in genom porten och upp i lägenheten, glömmer bort att dricka vatten. Tänk om någon kunde vara här och bädda ner honom varsamt. Kyssa honom på pannan och säga god natt lilla du.

På natten drömmer Frank Fernando att han springer över stan i för små högklackade pumps med en tonfiskpizza i handen. Någon videofilmar honom med sin kamera och skrattar rått – kommer det att läggas upp på Youtube? Underligt hur levande drömmar kan vara när man lägger sig onykter. Han vaknar i ett töcken alldeles för tidigt. Utan att kunna somna om förstås, det ligger i bakfyllans karaktär.

Det enda som hjälper är ett glas vatten, fosterställning och Alice in Chains Jar of Flies. Världens bästa bakfylleplatta. Han tänker tillbaka på samtalet med designern. Undrar om Frank Fernando också kommer att få älska istället för trivas med en dag. Bakfyllan säger motsatsen.

Otursdagen

Det är fredag den trettonde. Frank Fernando knappar in registreringsnumret till sin röda Peugeot för tredje gången, men får fortfarande samma resultat: bokningsorder misslyckades. Han ser sig om i väntrummet efter någon att fråga. Som på beställning öppnas en dörr från vilken en besiktningsman kliver in. ’Den här apparaten fungerar inte’ säger Frank Fernando. Rösten är lite för barsk. Besiktningsmannen lyfter ett brett ögonbryn. Från den öppna skjortkragen sticker svettiga hårstrån fram. Som maskar, tänker Frank Fernando.

’Har du betalat?’ frågar besiktningsmannen.

’Ja, eller det är inte jag som betalat men nog ska det vara det.’ Frank Fernando är otålig.

’I tid?’

’Ja, annat kan jag inte förvänta mig.’

Besiktningsmannen tar lappen från Frank Fernando och börjar trycka på ett tangentbord under receptionsdisken. Minuterna går. Han hummar för sig själv. En droppe svett rinner nerför hans kind, ner genom den öppna skjortkragen. Då och då tittar han upp och öppnar munnen för att säga någonting, men så ångrar han sig och fortsätter. ’Det är ett ägarbyte’ säger han efter sju långa minuter.

’Ja det är klart, jag köpte bilen för en månad sedan. Än sen?’

Besiktningsmannen vänder ner blicken mot en dold skärm. Trycker på några knappar. ’Vid ägarbyte försvinner bokningen för besiktning. Det står här på lappen du har med dig.’ Han pekar på det finstilta med ett flin.

’Du skämtar. Fan, här har man tagit ledigt från jobbet för att komma hit och få en massa tvåor, och så får jag inte ens komma in. Kan du inte trycka in mig ändå?’

’Vi har fullt hela juni.’

Frank Fernando biter ihop käkarna. Besiktningsmän ska man inte bli osams med, det är en gyllene regel som till alla bud måste följas, så han säger inget av alla de ord som trycker bubblor i hans hjärnbark. Istället rycker han åt sig lappen och går tillbaka ut till bilen. Med en rivstart kör han iväg. Han struntar i stoppskylten vid utfarten.

Frank Fernando är övertygad om att detta inte är hans fel. Det beror på otur som i sin tur härrör från just dagens datum. Det är fredagen den trettonde, otursdagen som regelbundet gäckar oss människor. För dryga tvåtusen år sedan korsfästes Jesus på en fredag. De var tretton personer runt det bord där han avnjöt sin allra sista jordiska måltid. Varje fredag den trettonde därefter har otur sköljt över mänskligheten. Andra möjliga orsaker finns till att just fredagen den trettonde anses vara en otursdag, men ingen lika rimlig. Besiktningsutfallet är bara ett bevis på hur väl det stämmer.

Det finns människor som lider av paraskevidekatriafobi – en sjuklig och ihållande rädsla för fredagen den trettonde. Frank Fernando sällar sig i ledet. Nästa gång detta datum inträffar ska han hålla sig hemma, ringa in sig sjuk och bara läsa tidningen hela dagen. Hålla sig borta från allt som kan inträffa. Han ska ta på sig vantar så att han inte skär sig på papperskanterna.

Resten av dagen blir en sån där intetsägande tillställning där ett knyst av ångest reder sitt bo i Frank Fernandos maggrop. På natten till lördagen drömmer han mardrömmar. Svettig sätter han sig upp i sängen. I drömmen är han på femdagarsläger, men han har bara med sig ett par underkläder. I drömmen måste han äta frukost före halv tio men klockan är redan tjugo i. I drömmen lyckas han inte slutföra någonting av det han föresatt sig. Precis som under fredagen den trettonde.

Tvångstankar för Sverige

Trots att den gamle del Piero spelade en fantastisk första halvlek, och att Grosso sköt det ena perfekta inlägget efter det andra, måste Frank Fernando nu känna sig besegrad. Efter oavgjort mot Rumänien har hans älskade Italien inte längre avgörandet i egna händer. Sannolikt åker de ut efter matchen mot Frankrike. En fotbollsformad tår rinner ner för hans kind.

Då är det bara Sverige kvar. Ikväll kommer Frank Fernando klä sig i gult och blått och skrika ’in med Marcus Rosenberg’ för full hals. Det gjorde han under matchen mot Grekland och då gick det ju bra. Man ska aldrig ändra ett vinnande koncept.

Undrar hur många människor som är fast i tvångstankar under idrottsmästerskap? Antagligen de allra flesta som bryr sig. Turtröjan ska på fast den luktar svett och kepsen måste sitta sådär på sned som den gjorde i matchen mot Argentina tvåtusentvå. För då sköt ju Anders Svensson in den där frisparken. Stolpe in och mobilfoto på skalpen så att det finns bildbevis på hur kepsen sitter. Det måste vara exakt.

Skuggfly

Frank Fernando är en crybaby. Cirkusen är i stan och har slagit upp sina tält och vagnar på en plätt i skuggan. På dagarna kan man se dvärgar och enarmade banditer tillsammans slå dank på parksoffor med en brun papperspåse som de skickar mellan sig. Den beslöjade damen springer in och ut ur butiker, stannar aldrig upp. En mustaschprydd konferencier klädd i frack slår med sin piska i luften. Han är även lejontämjare.

Lejon och tapirer kastar sig mot varandra i spända kedjor på grusplanen. Solen står högt. Det måste vara fyrtio grader varmt.

På kvällen viker de upp entréskynket till det vit-röda tältet och bjuder in barn som vuxna. Showen kan börja när alla satt sig tillrätta på hårda bänkar. Ut i manegen kommer elefanter, trapetskonstnärer och en snubblande clown. Kanske är det LSD i sockervadden för alla skrattar hysteriskt. Clownen gråter på riktigt, som sig bör, och skyndar ut till kulisserna för att tända en cigarett. Den starke mannen i sitt leopardskynke tröstar honom.

Frank Fernando sitter på en bänk längs bak och skakar av rädsla. Han vet att i cirkusens fotspår kommer skuggfly. De kommer att svärma genom staden så fort mörkret har lagt sig tillrätta och cirkusen har stängt. Frank Fernando reser sig och lämnar tältet. Kanske han hinner hem innan det börjar. Kanske kommer han att vara säker om han låser dörren och stänger fönstret.

Dolly har landat

I kinda patterned my looks after Cinderella and Mother Goose – and the local hooker.

Dolly har landat i Svedala bruksort. Med sig har hon bluegrass och plastikfeminism, tretusen låtar och två gigantiska bröst - bröst som har gett namn till det klonade fåret Dolly, eftersom fårets celler är tagna från just bröst. ’There ain’t that much plastic in the world’ svarar hon en reporter som frågar om de är äkta. Själv kallar hon dem sina showhundar. De sägs vara försäkrade för sjutton miljoner kronor, så varning utfärdas till den som närmar sig henne med nåldynan osäkrad.

Det är svårt att inte imponeras av Dolly. Hon är så white-trash att det sticker i huden, men god för miljarder. Hon nöjer sig med tre till fyra timmar sömn per natt bara för att hon inte vill missa någonting av livet. Likt Wacko Jacko har hon startat ett nöjesfält, men har affärssinne och social kompetens nog att låta andra komma dit. Wacko kan sitta där med sina giraffer och bara bjuda in barn han vill ligga sked med, han blir bankrutt på kuppen för han inte ens har vett nog att ta inträde. Dollywood i sin tur ökar BNP och genererar feta pistoler till välgörenhetsinrättningar.

Frank Fernando känner folk som ska resa för att se henne uppträda, och visst, han är avundsjuk. Att se Dolly är som att se Iggy eller Patti eller Robert Smith och hon har sålt tjugosextusenfemhundra biljetter på mindre än en dag. Lika sminkad som Ace Frehley, dock smakfullt, passar hon på att förvränga Who let the dogs out till Who let the hogs out. Klassiskt.

Imorgon kommer hon att elegant och högklackat spatsera ut på scenen i Stockholm. Hon är sextiotvå år gammal och publiken kommer att skrika som om hon är Tokio Hotel.

Så go Dolly, go. Du har hela världen under dina stilettklackar. Om Frank Fernando hade kunnat se dig imorgon skulle han haft med sig en skylt där det står I am Frank Fernando. You are Dolly. Let it be, let it be. Istället kommer han att befinna sig på hemmaplan och sända kärlekstankar till dig. Det måste vara så att också du håller på Italien i EM.

Kunskapsbrist

’Vet du vad Indiens eller Kinas ledare heter?’

Frank Fernando öppnar munnen för att svara, men inser snart att han inte har en aning. Pinsamt. Varenda kandidat till partivalen i USA kan han namedroppa i sömnen, men ledarna i nästa generations stormakter kan han inte ens gissa sig till. ’Vad heter hon? Indira Gandhi?’ Frank Fernando inser att han är i kunskapsnivå med en åttaåring. Indira Gandhi verkade som politiker under sextio-, sjuttio- och åttiotalen. Sen sköts hon till döds av sin livvakt. Han måste ha tänkt på någon annan Gandhi.

Båtsman skrattar till. ’Det är så jävla typiskt västerlandet. Man tror att man är så bra, men så kan man ingenting om de mest framstående länderna idag. Och så klagar vi på att amerikanerna inte vet vart London ligger. Vi är fan rasister. Vet du vart Ganges ligger?’

’Vet du?’

’Ingen aning.’

Frank Fernando häller upp flingor och müsli i skålar. Det är lunch. Han har gjort egen müsli som både är god och nyttig. På toppen häller han en näve Start och några bär och rör runt med A-fil. Efter några tuggor känner han något som antagligen inte borde vara där, det är en lite köttig smak som biter sig fast. Blixtsnabba tankar om produktlarm: en gång läste han om ett parti äpplemos som drogs in för att det hade hittats bitar av taggtråd i några burkar. Haribo-påsen med godis naggat i kanterna av en fortfarande levande skalbagge flimrar för hans ögon. Snigeln i salladen är en självupplevd historia. Fimpen i ögondropparna läste han om i Aftonbladet. Att fiskpinnar innehåller sperma måste vara en vedertagen sanning.

Ryktet säger att man i en butik fångat en man i USA på bar gärning, i full fart att pilla ner sin avskurna penis i en ketchupflaska. Vad hade hänt om han hade lyckats? När skulle konsumenten ha märkt det? När flaskan hade blivit halvfull och en bit torkad förhud sticker upp i kladdet?

Frank Fernando tuggar snabbt och sväljer. Vad det än var han fick in i munnen är det bättre att inte veta. Han sköljer ner med stora klunkar vatten. Med emfas försöker han glömma den lite köttiga smaken, den för müsli lite för sega konsistensen. Han säger ingenting till Båtsman.

Vissa saker vill man verkligen veta. Som vem som är ledare i Indien och Kina, alla världens huvudstäder eller bara hur man lagar en god paella. Men vissa saker är bäst begravda i ovisshet. Någonting är nu begravt i Frank Fernandos mage. Ovissheten sprejar magsyra. Vad det är vill han aldrig någonsin tänka på.

Fotnot: Kinas president heter Hu Jintao. Premiärministern heter Wen Jiabao. Indien har en kvinnlig president. Hon heter Pratibha Patil. Indiens premiärminister heter Manmohan Singh (Fantomen skulle rasa). Det har Frank Fernando skamset kollat upp på google. Paella lagas bäst naken.

Läktarvåld

Frank Fernando bidrar med en anekdot från verkligheten. En fotbollssupporter får en fråga i en sydsvensk tidning och svarar därefter. Frank Fernando läste detta och skrattade högt, tills han förstod att det antagligen är på allvar. Skrattet höll i sig, men lite mer skuldbelagt. Verkligheten är verkligen en sjuk plats att befinna sig i.

Läktarvåldet riskerar skrämma bort publiken från de allsvenska arenorna. Är du rädd för att gå på fotboll?

Mats Larsson
28, arbetslös, Oskarshamn
- Jag har aldrig slagits på en fotbollsmatch, eller jo det har jag visst det, förresten. En gång. Jag slog till min fru när hon höll på att jiddra med sin telefon istället för att kolla på matchen. Antingen är man på match och då kollar man på den eller så sitter man någon annan stans och jiddrar med sina sms och skit. Men man gör inte både och. Det blev hon varse, fyfan, vad jag klippte henne...

En ängel nedsänd från Gud

Att få ligga i soffan och känna sig som en ängel. När regnet öser mot rutan och bara Gud skulle höra om du gråter. Kaffe och Scarlett Johansson på stereon. Eller Bo Kaspers för att minnas kvällarna med drottningöl på krogen som stängde. En sommarbris genom rummet som får papper att fladdra.

Ensamma helgmorgnar och Frank Fernando inser att han är nedsänd av Gud. Ett skrin som bara väntar på att öppnas – måhända en Pandoras ask. Han kan inte koncentrera sig på boken trots att det är Douglas Coupland. Blod pulserar genom tinningarna så att det syns i spegeln hur det bankar. Nej, en sådan morgon är Frank Fernando bara uppe i sig själv. Han försöker fånga brisen med handen, vill följa med tills den möter ett högtryck och dör.

Det är en galen tanke men är den falsk?

Frank Fernando sträcker ut sig i full längd över soffan, lägger boken över golvet uppslagen där han slutade läsa. Ibland är det så jävla roligt att vara vaken. Det kan gå dygn när Frank Fernando bara sover tre fyra timmar per natt bara för att få vara vaken.

Den här morgonen är han utmärglad och trött. Skulle han blunda skulle klockan vridas så många varv innan han ser den igen. Ska han ställa sig upp? Bara för att inte slösa bort någonting. Han är en ängel och skulle han somna skulle han drömma bort hela grejen. Han är en ängel så han ställer sig upp och går fram till det öppna fönstret.

För sent inser han att tårar rinner ner över hans kinder. Han tar stöd mot fönsterblecket och låter dem rinna. Gråter färdigt tills det bara kommer luft.

… i rum 318
det ser precis ut likadant som
tänk om det alltid kunde va såhär

Kaffet har kallnat så Frank Fernando häller ut det genom fönstret. När han häller på nytt kaffe fylls rummet med arom. Han tar en klunk och känner sig stark. Frank Fernando är en ängel. Nedsänd från Gud.

Frank Fernando - inspiratören

Frank Fernando har genom sin blogg och sitt livsföre lyckats inspirera en ung man att själv starta en blogg. Känslan av fromhet till livet och människors möjligheter till positiv påverkan uppfyller honom. Den fria konsten kommer fortsätta att flöda.

I Frank Fernandos fotspår går nu Ruben Indigo. Frank Fernando har all tillförsikt till att dennes äventyr kommer att vara mer än läsvärda, och lägger upp en länk under sina favoritbloggar. Kära läsare till FrankFernandoMustSway, tryck på länken vid sidan och läs även Ruben Indigo. Det kommer att vara värt det.

Lycka till nu Ruben Indigo. Lycka till.

Sjukdomsfeber

Frank Fernando drar med fingret över sin livslinje i handflatan. Den är lång och ganska djup, en fåra som böjs ner mot handleden och slutar precis före pulsådern. Det kittlar till i handen. För länge sedan lärde han sig att spå framtiden i handen. Den enda kunskapen han har kvar idag är att tolka livslinjen. ’Åttiofem-nittio år på min ära’ säger Frank Fernando för sig själv och kniper åt det ställe där det kittlar som mest. ’Om jag har tur blir det kanske hundra. Hoppas bara hälsan sitter i.’

Men mycket kan hända på vägen. Livsfåran förtäljer ingenting om skenande bussar eller hundar med rabies, Sars eller lungcancer. Livsfåran är vad man i nationalekonomin kallar ceteris paribus – allting annat konstant. Med andra ord är det tämligen värdelöst att försöka spå sin livslängd i handen när det finns så många andra faror som lurar. Man behöver andra medel för att kunna se in i framtiden, kanske skulle Frank Fernando lära sig att spå i kaffesump som komplement. Eller så kan han försöka undvika yttre omständigheter så gott som möjligt. Hjälpa livsfåran på vägen. Han skulle kunna sätta sig i ett rum och beställa hämtmat resten av livet. Leva livet genom teven. Fast då sätter han väl i halsen och kvävs till döds. Eller får en stöt när han byter glödlampa.

’Vilken sjukdom är den värsta du kan tänka dig att få?’ frågar han Wayne Coyne.

’Münchhaussen by proxy’ mumlar Wayne Coyne tveklöst.

‘Varför det?’

‘Äh, jag är inte så mycket för att skada annat levande. Minst av allt vill jag skada mina barn. Münchhaussen by proxy är ju ett sjukligt tillstånd där man skadar sina barn bara för att sedan få ta hand om dem. Gör dem beroende av en. Utöver allt annat verkar det lite onödigt. Som att riva sandslottet för att bygga ett exakt likadant. Den enda skillnaden är att nästa sandslott måste gå på svindyr psykoanalys och börjar skära sig i handlederna.’ Wayne Coyne pustar ut. Han böjer sig fram och tar en vindruva. ’Själv då?’

En elektrisk våg av olika sjukdomsscenarier sveper genom Frank Fernandos hjärna. Han ser sig själv som halt, lomhörd, rödflammig eller impotent inom loppet av en bråkdels sekund. En bild av en sjuksköterska som hjälpsamt men lönlöst försöker tillfredställa honom med handen där han ligger lam i en sjukhussäng stannar kvar extra länge. Gulaktig vätska pumpas in i hans vener genom dropp. Lakanen är skitiga av läckande liggsår.

Narkolepsi kanske? Det skulle vara oerhört plågsamt, och gärna farligt, att utan förvarning falla i sömn. Tänk att sitta på bussen och vakna upp vid ändhållplatsen. Varje gång. Eller att springa Göteborgsvarvet och somna hundra meter från målsnöret.

Frank Fernando drar sig till minnes en dokumentär han såg för länge sedan om en sjukdom som hette Alien Hand Syndrome. Förenklat består den av att hjärnan frikopplar en hand, så att den verkar leva ett eget liv. Ofta gör denna hand tvärtom vad personen som har sjukdomen avser. När den ena handen plockar fram en rosa skjorta lägger den sjuka tillbaka den i garderoben. Dessa rörelser antas utmynna från undermedvetna drifter. Egentligen är det inte så snyggt med en rosa skjorta.

Handen kan ju få för sig att göra ännu värre saker. Slå, tafsa eller hålla fast. Nej, Alien Hand Syndrome vill han inte heller ha.

Ett flimmer av sjukdomar spelar i stackato framför Frank Fernandos ögon: TBE, CP-skada, ADHD, skrubbsår, hjärntumör, ALS, åldrande, AIDS, seborré, gonorré, ebola, sjukhussjuka. Det finns så oerhört många sjukdomar att han blir alldeles förskräckt. Innan han svarar ägnar han alla dem som ligger sjuka, i vad det än må vara, en tanke.

’Cancer’ säger han till slut.

’Varför cancer.’ Wayne Coyne spottar några kärnor i handen och lägger på armstödet.

’Cancer bringar så mycket sorg till omgivningen. Jag känner folk som dött i cancer. Det är en skoningslös jävla skitsjukdom.’

Blåsa ärtrör

I Sydamerika har man hittat en helt ny indianstam. När de ser helikoptern som dånar i skyn skjuter de pilar mot den. Där står de alldeles nakna och utsatta med bara ärtpistoler mot våra kalashnikov. På bilden ser man hur desperation lyser i deras ögon. Inte så konstigt, en metallfågel från himlen filmar dem och sprider deras existens till tabloidpressen över hela världen. Klart de är oroade. Men deras ärtpistoler gör ingen skada. Istället får de sina fem minuter i rampljuset. Kanske en film på Cannes.

På radio uttalar sig en indianexpert om deras sexvanor. Det är inte alls ovanligt att en kvinna har flera män eller att en man har flera kvinnor. De hyllar sexualiteten och befruktningen. Hur nu han kan veta det om stammen inte är upptäckt förrän nu?

På Grönland våldtas flest människor per capita. Vilket jävla ställe. Att vara fjorton där är ingen lek. Nyutsprungen som en ros och redan vissen. Frank Fernando tror det knappt, men nästan hälften av invånarna har vid minst ett tillfälle blivit våldtagna. De har samma ratio alkoholister som ursprungsbefolkningen på Nya Zeeland. Att växa upp där måste vara en katt och råtta-lek mellan illasinnade kukar och hembränt vin, ingen kan vinna oavsett vad som händer. Kanske blir det också en film på Cannes.

Frank Fernandos händer har kvar en lukt av Lizzie. Hon är i en annan stad och kvar i samma stad. Italien har förlorat sin första match med tre mot noll. Imorgon är det tisdag och bara ännu en ny dag. Frank Fernando ser fram emot helgen och fest. Men är det inte så att om man bara lever för helgen så lever man bara en femtedel av sitt liv? Eller två sjundedelar?

Hursomhelst är det galet. En obestridlig längtan att ta på sig tangashorts och giftpilshölster griper tag i Frank Fernando. Tänk att leva i djungeln och aldrig behöva ta helg. Att få känna att varje dag är en dag för överlevnad och att allt man gör är för att överleva. Då kan de komma med helikoptrar och röda mattor. Frank Fernando skulle bara ta sitt ärtrör och skjuta pilar doppade i gift.

Men Frank Fernando känner ändå en djuplodande lycka över att inte vara uppväxt på Grönland. Det finns alltid någonting som är värre.

Från soffan hörs snarkningar från Wayne Coyne. Frank Fernando rullar ihop ett papper och skjuter iväg små pappersbitar mot honom. När de träffar grymtar han till. Han tar av sig till underkläderna och dansar en krigsdans över matsalsgolvet. Med munnen gör han trumljud som håller takten. Han tappar papperet som han använt som ärtrör, det rullar upp sig själv och dalar sakta mot golvet. Skulle han haft perfekt hörsel skulle han hört det träffa linoleumet.

Där finns ingen svalka men en kyss

Eurotechno dunkar genom den varma sommarluften och får asfaltsångorna att dallra. Värmen har släppt ut stadens strosande familjer från kvava hyresrätter. Nysniffade punkare från ännu kvavare källarlokaler följer dimmigt efter. På radion talar man om tropisk hetta och klimatpåverkan. Änderna försöker hitta svalka i skuggan under träden, det bruna vattnet som rinner genom staden kan inte längre erbjuda det. På en gräsplätt alldeles bakom en nattklubb sitter Frank Fernando och spelar schack med Syntarn. ’Schack’ säger Syntarn eftertänksamt.

’Din jävel.’

’Matt förresten. Schack matt.’ Syntarn drar med fingrarna genom luggen, tar en klunk öl och tänder en cigarill. Körsbärstobak. Doften tar Frank Fernando tillbaka till den sena barndomen. Körsbärstobak och folköl, Lars Demian och knullfantasier. ’Din jävel’ upprepar Frank Fernando. ’Jag trodde att jag hade dig. Du flyttar ju damen helt galet. Hur ska jag kunna förutspå de där sjuka dragen?’

’Miss L’ ropar Syntarn lika plötsligt som högt. En ung kvinna med asiatiskt ursprung rycker till från folkmassan, tjoar och springer fram till honom. Hon ger Syntarn en blöt puss på kinden innan hon sträcker fram handen till Frank Fernando. Några steg bakom henne kommer en mörkhyad kille med studentmössa och rastafaritunika. Han sätter sig blygt några meter bort.

’Kom grabben, sätt dig med oss’ ropar Syntarn till honom. Han reser sig och slår sig ner alldeles nära Miss L. Den unge mannen heter Ali. Under nästa schackparti sitter han helt tyst, medan Miss L pratar på som om det inte finns annat att göra.

Snart märks det att Ali är en typ som öppnar sig mer ju fler öl han dricker. Tre öl och ett och ett halvt schackparti senare börjar han skratta åt Miss L:s pratande, snart därefter börjar han prata själv. Språket ändras successivt från svenska till engelska. Först är det bara ett par ord engelska i en flödande svenska, en öl senare är allt han säger på engelska. Ali har en gangstarytm i språket som matchar den heta kvällen, förflyttar dem till Harlem och jazz och våld. Frank Fernando lutar sig tillbaka och njuter, drömmer sig iväg en stund.

Ytterligare någon öl senare har Ali tagit över samtalet helt. Han sluddrar lätt samtidigt som han knappt märkbart flyttar sig närmare Miss L. Plötsligt – man hade kunnat se det komma om man varit lite mer vaksam, tänker Frank Fernando efteråt, men i stunden var man liksom förtrollad av Alis rytmiska gangstaslang – lutar sig Ali över Miss L och trycker en tung kyss över hennes läppar. ’Nej’ lyckas hon få ur sig trots att hans tunga är långt inne i hennes mun. Hon kastar sig bakåt.

’Ali, för helvete’ säger Frank Fernando och flyttar sin löpare. ’Så där gör inte en gentleman. Bio och blommor, sedan tungkyss. Svårare än så är det inte. Schack förresten, Syntarn.’

Ali sätter sig upp igen med trulig blick rakt ner i gräset. Men det finns någonting i blicken som inte fanns där förut. Något desperat som måste få komma ut. Han lyfter huvudet och spänner ögonen i Frank Fernando.

’Fuck You man. You say I can’t cause I’m a negroe, man. No Way You say that to a white person. You think this girl belongs to You. Cause the colour of your skin, the whiteness in your face.’

Humörsvängningen chockar Frank Fernando. Var kom det ifrån? Så skrattar han till. Han dröjer ett tag med sitt svar, formulerar sina ord för sig själv. Låter den hotfulla stämningen sakta dala ner i gräset. Som pollen.

’Ali, du känner inte mig. Men om du gjorde det skulle du veta att sådana åsikter är det sista som förekommer i min annars ganska trångsynta hjärna. Lyssna på dig, det är du som sitter med fördomarna. Omvända fördomar. Du tycker synd om dig själv för att du har en annan hudfärg än Frank Fernando och Syntarn. Sluta med det. Skärp dig. Det hela handlar helt enkelt om att du försöker slicka på en tjej som inte vill. Svårare än så är det inte.’

Miss L sätter sig upp och borstar av gräs från ena axeln. Hon nickar instämmande. Frank Fernando stålsätter sig för en reaktion från Ali. Måhända våldsam?

Ali öppnar munnen för att säga någonting, men ångrar sig. Han vänder bort blicken en stund. Så vänder han sig mot Syntarn. ’Wanna play that chessgame or what?’ Syntarn blåser ett moln körsbär över dem allihop. ’Okej’ säger han och lägger till med påklistrat skotsk accent: ’Lets Play.’

Någon timme senare har solen gått ner, schackbrädet är nerpackat och de reser sig för att fortsätta dricka på en krog någonstans. Ali lägger en hand på Frank Fernandos axel. De slår sina knytnävar lätt mot varandras. Ett uttryck för respekt och vänskap. Det får Frank Fernando att känna sig lite som Stålmannen. Den här kvällen vann han respekt och vänskap genom att säga vad han tyckte. Precis som Stålmannen skulle ha gjort.

På vägen till krogen viker människor som möter honom undan. Han slår upp dörrarna och kliver in. ’Fyra öl tack’ säger Frank Fernando till bartendern. Ikväll är det han som bjuder.

Marco Materazzi som vinnare

Hemma hos Boris har fotbolls-EM börjat. We are the champions blandas med nationalsånger. Frank Fernando har laddat magen med ostbågar till bristningsgränsen. Mätt och lite äcklad tippar Frank Fernando guldlag på spelsajten.

Italien givetvis.

Och EM:s bästa spelare: Marco Materazzi. Något annat vore en lögn mot allt han står för. Totti spelar ju inte längre.

Ett drömscenario är ju Svedala bruksort i finalmöte med Materazzis Italien. Men troligare är nog Portugal.

Efter gamblingen beställer han kläder på Internet tillsammans med Lizzie och Ems, Boris flickvän. Det skulle kunna gå överstyr. Men det kan ju väldigt mycket göra.

En mässingsorkester spelar i gult och blått

Nationaldagsfirande. Den sjätte juni. Varför? Den sjätte juni år 1523 utsågs Gustav Vasa till kung för Sverige och enade landet. 1809 års regeringsform utfärdades den sjätte juni. Likadant 1974. Egentligen ganska pampigt. Enande. Vi mot dem. Ta edra svärd och följ mig, vi ska jaga fienden tills han inte kan springa längre. När vi finner honom ska vi förinta honom. Tillsammans. Alla svenskar, ta svärden och stick i fienden. När detta är gjort ska vi bjuda upp till fest och dricka tills vi spyr. Men det var då.

År 2008 sitter pensionärer på vita bänkar i parken och applåderar att den svenska fanan hissas. Mässingsorkestern spelar du gamla du fria och alla sjunger med. De som orkar reser sig upp. En del mumsar på medhavda smörgåsar med prickig korv och sörplar termoskaffe. Någon har medskickat lunchpaket från hemtjänsten och bestick inlindade i en servett.

På den för stora scenen skanderar den tjocke programvärden fryntligt vilka låtar som ska spelas. Sporadiskt hörs artiga applåder som knappt överröstar de tuggande munnarna, fyllda av prickig korv och messmör. Mässingsorkestern har förmodligen blivit tillsagda att ta på sig gult och blått, men uppenbart har inga pengar tillsatts för ett samordnat inköp. Gula byxor och blå skjortor blandas med gula blusar och blå kjolar. Att det finns så många nyanser av gult och blått är svårt att ta in. Ett svajande färgcrescendo bakom skeva notställ.

Frank Fernando står bakom en gran och betraktar spektaklet. Det är trettio grader varmt och han är svettig på ryggen. Är det här ett firande? Var är paraderna? Stridsvagnarna? De enande människorna som pluggat hundratjugo poäng retorik och som med båda händerna fastnaglade vid ett pampigt podium skriker fotbollsramsor?

Innerst inne tycker i och för sig Frank Fernando att det är ganska skönt att slippa sådant. Han har aldrig varit så mycket för gränser och vi mot dem. Alla människor är ju ändå människor. Att svenskarna ska fira sina gränser är per se ganska motbjudande. Men om det nu ändå ska firas borde det ju vara på riktigt. Fan, hyr en DJ och bjud in till ett gaturejv. Eller drilla småbarnen i cheerleading, klä dem i gult och blått och låt dem skaka sina hejartofsar i luften samtidigt allihop. Filma från skyn. Lägg upp det på Youtube.

Att låta en illa klädd mässingsorkester och en fetlagd konferencier stå för underhållningen ger inga jubel eller nationell eufori. Det är klart att det bara är pensionärer som sitter och tittar. Antagligen är de hitlockade bara för att få komma ut i solen några timmar - det kan ju inte vara så ofta de får det. Eller så är de bara hitställda utan förmåga att ta sig iväg för egen maskin. Den generation de tillhör är dessutom uppfostrade att applådera allt de ser, bara för att någon anstränger sig. Inte nödvändigtvis för att det är bra.

Nej Sverige. Det här är ett jävla mellanting. Antingen skiter vi i det eller så drar vi på stortrumman och festar loss. Allihop. Inte bara pensionärer och dåligt betalda kulturarbetare. Bakom granen pekar Frank Fernando finger åt alltihop. Först lite försiktigt, sedan med emfas.

Den sena kvällen bjuder på körsång

Varje veckoslut börjar med drömmen om storvinst. Fyrtiosex kronor som väntar på att bytas ut mot fyrtiosex miljoner. Frank Fernando dricker sitt glas vita vin och väntar vid telefonluren på det där telefonsamtalet som ska göra honom snuskigt rik. Hittills har det inte kommit. Någon vecka har han vunnit tillbaka insatsen, en annan vecka halva insatsen. Oftast har han inte vunnit någonting bortsett från vitt vin och förväntan. Det borde vara hans tur nu.

När han vinner ska han tatuera sig. Ett ankare på underarmen. Precis som Karl-Alfred. Sen ska han flytta till Vancouver och åka taxi mellan barerna. Leva på spenat och strawberry daiquiris.

Studenternas körsång ljuder genom det öppna fönstret. Femton-tjugo personer som tillsammans skapar en öronbedövande ljudmassa. Frank Fernando lutar sig ut för att se dem. De ser lyriska ut. Vad är det med körsång som gör att man måste sjunga i slow-motion och se ut som att man sett Gud? Frank Fernando önskar att han bara kunde lägga på luren. Kay Pollack skapade ett monster med sin Så som i himmelen. Jävla gubbe. Hela svenska folket gick man ur huse och prisade körsång som ett sätt att leva. Är han medveten om vad han gjorde? Tänk alla dessa människor som rödgråtna lämnade biograferna alldeles uppfyllda av kärlek till den misshandlade hustrun som bröt sig loss. Genom körsång.

Ingen polisanmälan. Ingen Kung Fu.

Körsång.

Och den galna Micke Nyqvist som dundrar huvudet blodigt i ett element efter att ha upplevt den vackraste körsången sedan Sovjettiden. Det är ju för fan mord.

Den misshandlade hustrun då? Hon står där vajande med from upplyst blick och skiter fullkomligt i att han inte dyker upp. Oroar sig inte ens. Hon har ju fullt upp med att uppnå fullkomlighet och att med pekfingret i luften nudda Gud.

Frank Fernando stänger fönstret och väljer omsorgsfullt en skiva med the Smiths. Bättre soundtrack till storvinsten får man leta efter. Han höjer volymen så att musiken överröstar studenterna i parken, häller upp kvällens andra glas vita vin och gör sig redo vid telefonen. 'Ikväll kommer det hända' säger han med viskande röst. 'Det känner jag i sommarkvällsluften.'

Studentkväll

I parken sitter fulla studenter i för små klänningar och för stora kostymer. Det luktar kloroform och nyklippt gräs. En champagnekork far i luften med en smäll. Frank Fernando hör hur någon skrattar till bakom honom. Busvisslar. Han bryr sig inte om det. En groda hoppar över grusvägen.

Så känner han en hand på sin axel. Han vänder sig om. Två unga flickor med djup urringning står alldeles nära, de fnittrar. ’Vad vill ni’ frågar Frank Fernando.

’Om du vill får du göra vad som helst med oss’ säger den sötare av de två flickorna. Hon är onykter och har förväntan i blicken. Med armarna föser hon knappt märkbart ihop sina bröst. Den fulare står lite för bredbent och tittar ner i marken.

Frank Fernando ser sig om. Det här måste vara en fälla. Han minns hur han nekade en flicka som precis skulle fylla arton att köpa folköl när han jobbade på 7eleven för länge sedan, bara för att han plötsligt blev övertygad om att Aftonbladet eller Janne Josefsson skulle hoppa fram ur tidningsstället så fort tjejen betalat. Det här är samma sak. Men istället för Janne Josefsson kommer det en pedofilpolis och femton års fängelse.

’Lustmord eller tortyr är väl inte att tänka på, antar jag’ säger han allvarsamt. Flickornas fnitter stannar tvärt. Den fulare av de två tittar skrämt på Frank Fernando. Innan de hinner säga någonting vänder han sig om och springer därifrån. Ut från parken, in i staden.

I en för stor taxi far Frank Fernando genom stadsnatten. Skyltfönster sveper förbi. Vita studentklänningar, suddiga i farten, avslöjar unga ben. En gammal låttext stöter i huvudet.

If they follow You
Don’t look back
Like Dylan in the movies

Frank Fernando skrattar till. Vänder sig om och tittar ut genom taxins bakruta. De är borta. För länge sedan borta.

Sömnlös

Galenskapen kryper sig allt närmare utan sömn. Kanske var den aldrig vidare långt borta? Odefinierbar ångest har klätt på Frank Fernando sin pyjamas – riktigt vad ångesten handlar om går inte att säga, kanske är det förgängligheten, kanske var det bara länge sedan han drack ett riktigt gott glas vin. Det ligger ju i själva ordet odefinierbar. Hursomhelst har Frank Fernando sovit mindre än en och en halv timme. Orolig vänder han sig fram och tillbaka i soffan framför teven, så fort han stänger ögonen öppnas de automatiskt igen. Som garageporten vid ICA. Så han försöker fördriva tiden med teve. På natten visas ibland filmer som man verkligen vill se. Det här är inte en sådan natt. Han byter kanal till MTV som självklart visar Insomnia med Faithless. MTV borde spottas i ansiktet.

Utanför ljusnar det med ljusets hastighet. Himlen blinkar till som ett lysrör, så är det ljust.

I en bok han läste för länge sedan utmanade karaktärerna varandra i vem som kunde vara vaken längst. På tredje dygnet började de hallucinera. Kroppen stängde av sig med jämna intervall och de började spontanpowernappa med ögonen öppna, ibland mitt i en mening. En slags självförvållad narkolepsi. Visst skulle det vara intressant att uppleva – kanske är det likvärdigt svamp – men inte dagen före arbetsdag och bokslut. Kanske han är vaken för att han har ångest, men vakenheten ger ytterligare ångest. Moment 22. Skit.

När klockan ringer ställer sig Frank Fernando upp, ruskar på kroppen och går in i duschen. ’En och en halv jävla timme’ upprepar han för sig själv. Han rakar sig inte.

Efter lunch kan Frank Fernando knappt längre hålla ögonen öppna, än mindre koncentrera sig på det gröna excelarket framför sig. Han mår lite illa och det kliar på huden som om han har löss. Typiska knarksyndrom. Bäst att inte klia sig för vad ska folk tro? Allt blod har tagit hissen till magen för att ta hand om lunchen, vilket inte lämnar något blod alls till huvudet. Ett trött huvud utan syresättning är fan meningslöst. Frank Fernando lyfter luren och ringer hem till Wayne Coyne, sin livscoach tidigare nedsänd från Gud i egen hög person. ’Jag är så jävla trött, min vän. Det här går inte, jag måste jobba. Hur ska jag göra?’

Det är tydligt att Wayne Coyne sovit fram till nu. Han sitter tyst en lång stund. Verkar hämta andan. Prasslet från glödande tobak hörs. ’Det finns ett par enkla knep. Så mycket man kan göra. Har du mycket arbete?’

’Ja.’

’Desto bättre. Gå in på toaletten och sätt dig på den med locket nedfällt. Luta huvudet mot handfatet, gärna med en bunt pappersnäsdukar under så att du inte får blåmärken, och blunda sju minuter. Ställ en klocka. Föreställ dig vakenhet. Även om du inte somnar fylls dina chakra med prana. Energi kommer att cirkulera trattliknande runt dig och sugas in i ditt centrala chakra.’

’Ok, det kan jag göra.’

’Sen går du tillbaka till datorn. Du kommer att bli varse en helt ny form av energi. Därefter får du inte ta några raster. Du kommer att behålla energin genom ditt arbete. Kanske till och med ackumulera den. Drick kaffe men drick inte för mycket kaffe.’ Wayne Coyne suckar tungt och lägger på luren utan att säga hej då.

Frank Fernando gör som han blivit tillsagd. Sittande på toalettstolen lutar han huvudet mot en bunt pappersnäsdukar och sluter ögonen. Till en början är det ganska obekvämt, men sakta känner han hur den obekväma ställningen luckras upp och försvinner. Han sitter skräddare svävande över mil efter mil av grönskande fält, där nakna kvinnor skördar gröna strån med skära. En helt igenom vacker syn. Antagligen hans version av vakenhet.

När mobilalarmet ringer rycks drömmen från honom. Ett styng av sorg kniper i magen för att han tvingats tillbaka, men samtidigt känner han att han är uppfylld av kärlek och energi. Han spolar, tvättar händerna och går tillbaka till sin arbetsplats. Excelarket lyser nu grönt som de grönskande fälten. När han skär sig på ett papper förvandlas det till en skära som hålls av en naken kvinnas fasta hand – hur konterar man en sådan? Bordsfläkten smeker hans hår.

Frank Fernando jobbar sent den kvällen. Och han gör det med bravur. Om det fanns trumpeter skulle de ljuda. När han kommer hem igen kramar han om Wayne Coyne och lägger sig i soffan med ett gott glas vin. Hans chakra är så till bredden fullt med energi att han sveper det och går för att hämta ett nytt.

Naturpojken

Träbåten glider sakta över det svarta vattnet. På ytan hoppas skräddare undvika de lika grymma som plötsliga attackerna från abborrar. En slända surrar lågt. Skogen är obebodd och börjar bli mörk, där inne lockar skogsrå med det bästa knull du kan få i utbyte mot din själ. Båtens elmotor är knappt hörbar och det enda som fortfarande påminner om civilisation och mänsklig påverkan. Båtsman styr träbåten försiktigt längs strandkanten.

Över sjön ekar det burkiga ljudet från en rördrom, dovt och som någon som blåser i en flaska. Ljudet studsar mellan träden. Ibland skriker en trana spöklikt. Ett spöke som stryps. Bakom dessa ljud göken. Det är södergök. Dödergök. Djupt inne i den mörka skogen sitter han och sjunger efter kärlek. Och död.

Utanför civilisationen finns ingen civilisation och Frank Fernando kan inte uppmana ens ett uns saknad. 'Hör du rördromen?' frågar Båtsman.

'Den hör man inte hemma.'

Båtsman tänder en cigarett. 'Om inte det här är hemma.' Han tar av sig glasögonen och lutar sig tillbaka, sluter ögonen och bara lyssnar. Träbåten får styra sig själv.

Det är första färden för träbåten i år så den läcker. Frank Fernando tar några tag med hinken och öser ut vatten ur båten. Det når dem till anklarna. Trots att solen gått ner är vattnet behagligt varmt. På ytan simmar löv från hösten, kittlar lite när de träffar huden. Ljudet från ösandet är högljutt, men stör inte. Det är bara en del av naturen. Överlevnad.

När de dragit upp båten sätter sig Frank Fernando på jeepens flak. Båtsman startar bilen och kör på skumpiga grusvägar genom skogen. Vägen är ett ärr i naturen. Han tittar in mellan de svarta träden som susar förbi. Tycker sig se ett troll. Frank Fernando funderar på om han inte ska nappa på skogsråets erbjudande ändå. En själ kan vara ett lågt pris att betala för ett bra knull. I alla fall Frank Fernandos.

Om inte Båtsman kört så fort skulle han kanske hoppat av.