En mässingsorkester spelar i gult och blått

Nationaldagsfirande. Den sjätte juni. Varför? Den sjätte juni år 1523 utsågs Gustav Vasa till kung för Sverige och enade landet. 1809 års regeringsform utfärdades den sjätte juni. Likadant 1974. Egentligen ganska pampigt. Enande. Vi mot dem. Ta edra svärd och följ mig, vi ska jaga fienden tills han inte kan springa längre. När vi finner honom ska vi förinta honom. Tillsammans. Alla svenskar, ta svärden och stick i fienden. När detta är gjort ska vi bjuda upp till fest och dricka tills vi spyr. Men det var då.

År 2008 sitter pensionärer på vita bänkar i parken och applåderar att den svenska fanan hissas. Mässingsorkestern spelar du gamla du fria och alla sjunger med. De som orkar reser sig upp. En del mumsar på medhavda smörgåsar med prickig korv och sörplar termoskaffe. Någon har medskickat lunchpaket från hemtjänsten och bestick inlindade i en servett.

På den för stora scenen skanderar den tjocke programvärden fryntligt vilka låtar som ska spelas. Sporadiskt hörs artiga applåder som knappt överröstar de tuggande munnarna, fyllda av prickig korv och messmör. Mässingsorkestern har förmodligen blivit tillsagda att ta på sig gult och blått, men uppenbart har inga pengar tillsatts för ett samordnat inköp. Gula byxor och blå skjortor blandas med gula blusar och blå kjolar. Att det finns så många nyanser av gult och blått är svårt att ta in. Ett svajande färgcrescendo bakom skeva notställ.

Frank Fernando står bakom en gran och betraktar spektaklet. Det är trettio grader varmt och han är svettig på ryggen. Är det här ett firande? Var är paraderna? Stridsvagnarna? De enande människorna som pluggat hundratjugo poäng retorik och som med båda händerna fastnaglade vid ett pampigt podium skriker fotbollsramsor?

Innerst inne tycker i och för sig Frank Fernando att det är ganska skönt att slippa sådant. Han har aldrig varit så mycket för gränser och vi mot dem. Alla människor är ju ändå människor. Att svenskarna ska fira sina gränser är per se ganska motbjudande. Men om det nu ändå ska firas borde det ju vara på riktigt. Fan, hyr en DJ och bjud in till ett gaturejv. Eller drilla småbarnen i cheerleading, klä dem i gult och blått och låt dem skaka sina hejartofsar i luften samtidigt allihop. Filma från skyn. Lägg upp det på Youtube.

Att låta en illa klädd mässingsorkester och en fetlagd konferencier stå för underhållningen ger inga jubel eller nationell eufori. Det är klart att det bara är pensionärer som sitter och tittar. Antagligen är de hitlockade bara för att få komma ut i solen några timmar - det kan ju inte vara så ofta de får det. Eller så är de bara hitställda utan förmåga att ta sig iväg för egen maskin. Den generation de tillhör är dessutom uppfostrade att applådera allt de ser, bara för att någon anstränger sig. Inte nödvändigtvis för att det är bra.

Nej Sverige. Det här är ett jävla mellanting. Antingen skiter vi i det eller så drar vi på stortrumman och festar loss. Allihop. Inte bara pensionärer och dåligt betalda kulturarbetare. Bakom granen pekar Frank Fernando finger åt alltihop. Först lite försiktigt, sedan med emfas.