Trastjävel

Frank Fernando sitter på en pall framför spisen och steker red hot chorizo, kvar från lördagens kalas. Kvällsolen skuggar pastavattnets ångor mot kylskåpet. Snart färdas även hans siluett över kylskåpet med solens bana; skäggstrån sticker fram och näsan är lite förstorad, men på det stora hela är det en helt trevlig siluett. Nästan bättre än den verkliga Frank Fernando.

När korven är klar har solen fört hans siluett in i mörkret. Frank Fernando reser sig för att hälla upp ett glas vin. I ett träd sitter en trast och sjunger. Det låter så ensamt. Han tar en brödstump från ett paket på köksbänken och kastar till trasten, men trasten verkar inte bry sig. Sången fortsätter och vem vet, men visst låter den sorgsen? Kanske upplever trasten någonting större än hunger? Trasten kanske är på trappsteget för självförverkligande på Maslows behovstrappa och vill sjunga för berömmelse, ten minutes of fame i ett träd på en bakgård. Eller så är trasten bara på trappsteget för social gemenskap. Kanske vill trasten bara knulla. Hursomhelst är det trappsteg över mat.

Vad var det Wayne Coyne sa? Arvsynden är vår största källa till olycka. Nu när han inte längre skrattar låter det så rimligt. Människan är den största anledningen till sin egen olycka, trots att Gud kastat ner stentavlor med lösenord till paradiset. Och där sitter trasten i ett jävla träd och förstår antagligen inte bättre. I paradiset fanns bara mat och kärlek. Men om trasten också vill knulla, precis som människan, är även han ett offer för arvsynden.

Frank Fernando sträcker ut handen för att locka trasten. Det är lönlöst.

Kanske har trasten redan upplevt självförverkligande och social gemenskap. Kanske är trasten nyknullad. Antagligen har trasten klamydia.

’Jävla trastjävel’ svär Frank Fernando och går och lägger sig utan att hälla upp något vin. 'Kunde du inte sjungit något med Nick Cave?'