Sjukdomsfeber

Frank Fernando drar med fingret över sin livslinje i handflatan. Den är lång och ganska djup, en fåra som böjs ner mot handleden och slutar precis före pulsådern. Det kittlar till i handen. För länge sedan lärde han sig att spå framtiden i handen. Den enda kunskapen han har kvar idag är att tolka livslinjen. ’Åttiofem-nittio år på min ära’ säger Frank Fernando för sig själv och kniper åt det ställe där det kittlar som mest. ’Om jag har tur blir det kanske hundra. Hoppas bara hälsan sitter i.’

Men mycket kan hända på vägen. Livsfåran förtäljer ingenting om skenande bussar eller hundar med rabies, Sars eller lungcancer. Livsfåran är vad man i nationalekonomin kallar ceteris paribus – allting annat konstant. Med andra ord är det tämligen värdelöst att försöka spå sin livslängd i handen när det finns så många andra faror som lurar. Man behöver andra medel för att kunna se in i framtiden, kanske skulle Frank Fernando lära sig att spå i kaffesump som komplement. Eller så kan han försöka undvika yttre omständigheter så gott som möjligt. Hjälpa livsfåran på vägen. Han skulle kunna sätta sig i ett rum och beställa hämtmat resten av livet. Leva livet genom teven. Fast då sätter han väl i halsen och kvävs till döds. Eller får en stöt när han byter glödlampa.

’Vilken sjukdom är den värsta du kan tänka dig att få?’ frågar han Wayne Coyne.

’Münchhaussen by proxy’ mumlar Wayne Coyne tveklöst.

‘Varför det?’

‘Äh, jag är inte så mycket för att skada annat levande. Minst av allt vill jag skada mina barn. Münchhaussen by proxy är ju ett sjukligt tillstånd där man skadar sina barn bara för att sedan få ta hand om dem. Gör dem beroende av en. Utöver allt annat verkar det lite onödigt. Som att riva sandslottet för att bygga ett exakt likadant. Den enda skillnaden är att nästa sandslott måste gå på svindyr psykoanalys och börjar skära sig i handlederna.’ Wayne Coyne pustar ut. Han böjer sig fram och tar en vindruva. ’Själv då?’

En elektrisk våg av olika sjukdomsscenarier sveper genom Frank Fernandos hjärna. Han ser sig själv som halt, lomhörd, rödflammig eller impotent inom loppet av en bråkdels sekund. En bild av en sjuksköterska som hjälpsamt men lönlöst försöker tillfredställa honom med handen där han ligger lam i en sjukhussäng stannar kvar extra länge. Gulaktig vätska pumpas in i hans vener genom dropp. Lakanen är skitiga av läckande liggsår.

Narkolepsi kanske? Det skulle vara oerhört plågsamt, och gärna farligt, att utan förvarning falla i sömn. Tänk att sitta på bussen och vakna upp vid ändhållplatsen. Varje gång. Eller att springa Göteborgsvarvet och somna hundra meter från målsnöret.

Frank Fernando drar sig till minnes en dokumentär han såg för länge sedan om en sjukdom som hette Alien Hand Syndrome. Förenklat består den av att hjärnan frikopplar en hand, så att den verkar leva ett eget liv. Ofta gör denna hand tvärtom vad personen som har sjukdomen avser. När den ena handen plockar fram en rosa skjorta lägger den sjuka tillbaka den i garderoben. Dessa rörelser antas utmynna från undermedvetna drifter. Egentligen är det inte så snyggt med en rosa skjorta.

Handen kan ju få för sig att göra ännu värre saker. Slå, tafsa eller hålla fast. Nej, Alien Hand Syndrome vill han inte heller ha.

Ett flimmer av sjukdomar spelar i stackato framför Frank Fernandos ögon: TBE, CP-skada, ADHD, skrubbsår, hjärntumör, ALS, åldrande, AIDS, seborré, gonorré, ebola, sjukhussjuka. Det finns så oerhört många sjukdomar att han blir alldeles förskräckt. Innan han svarar ägnar han alla dem som ligger sjuka, i vad det än må vara, en tanke.

’Cancer’ säger han till slut.

’Varför cancer.’ Wayne Coyne spottar några kärnor i handen och lägger på armstödet.

’Cancer bringar så mycket sorg till omgivningen. Jag känner folk som dött i cancer. Det är en skoningslös jävla skitsjukdom.’