Dagen efter

Det ligger en dämpad stämning över kontoret. Vid de uppradade skrivborden är skratten glesare än andra dagar, konteringarna sker med mindre entusiasm, ingen orkar resa sig för att jaga iväg den där flugan som surrar så irriterande. I ett hörn ligger ett blått bortaställ inslängt.

Sverige har åkt ur EM och det påverkar gemene man, framför allt efter en så dåligt genomförd match som den mot Ryssland i tredje gruppspelsmatchen. Ingen på planen var bra och ingen sprang förutom Fredrik Ljungberg. På kontoret finns det inte mycket mer att se fram emot den här sommaren.

’Kommer ni att chippa era barn?’ frågar någon för att ha någonting att säga. Han tar en tugga av sin medhavda smörgås.

’Jag har inga barn’ svarar Frank Fernando.

’Jag har tre’ säger en kvinna tyst.

’Om du hade, skulle du chippa dem?’ frågar mannen Frank Fernando utan att ta notis om kvinnan. Man kan se söndertuggad saltgurka och leverpastej när han öppnar munnen, han hinner inte hindra en droppe saliv att rinna nerför kinden och träffa bröstet på skjortan.

Frank Fernando väntar ett tag med att svara på frågan. Han vill se om mannen vänder sig till kvinnan istället, men ingenting händer. När tystnaden blir alltför pinsam säger han: ’Aldrig i livet. Jävla Gestapofasoner. Får jag barn ska de springa fritt.’ Kvinnan nickar tyst.

’Tänk om de blir kidnappade då? Då vet man ju var de är och kan fånga boven, eller hur? Eller om de springer bort i skogen’ Mannen hörs bättre utan mat i munnen.

Så reser sig kvinnan upp och ställer sig på sin stol. ’För frihet kan jag betala vad som helst’ säger hon med barsk röst. Hon sätter sig igen. Det blir tyst. För en stund var den dämpade stämningen uppvirvlad, men nu lägger den sig sakta till ro igen. Långt borta kan man höra en fluga surra. Någon slår hårt med en stämpel på papper.