Ingrid och djuren

På teve invaderar djurrättsaktivisterna PETA en av Jean-Paul Gaultiers favoritbutiker i Paris. De ställer sig i skyltfönstren och häller fejkat blod över svindyra pälsar, kladdar över skyltfönstren. Utanför står kostymklädda fotografer och blixtrar skjuter genom luften. Mitt bland aktivisterna står Ingrid Newkirk, PETAs grundare och sannolikt psykopat. Inklippt i aktionen blir hon intervjuad. Hon är hängiven som Hannibal the cannibal.

När hon var åtta dödade hon nästan en man för att han skulle slakta en oxe. Det slutade med att han stod på knä och bad för sitt liv. Åtta år, det är hängivet.

Frank Fernando sitter fastklistrad framför henne dock. Visst skulle han mycket hellre äta middag med Barack Obama, Jonas Karlsson eller en postum trerätters med Esbjörn Svensson. Skulle kunna vara världens trevligaste kväll. Men, och det inser han när han hör Ingrid Newkirk prata, det finns värden högre än en trevlig middag. ’De flesta djuren kommer att kastas bort för att ingen vill ha dem längre. Trots att folk svälter. Det är en grym värld’ säger hon utan tårar i ögonen.

Och han håller med. Det måste bli slut på tjafset nu. Hans ögon tåras vid åsynen av kalkoner som fingerpullas på väg till slakt – för att det är roligt – och utmärglade kor som stapplar över torra stäpper, kycklingar som kastas in i tråg med näbben först och apor som lärt sig bita hårt för att slippa slangen som stoppas in i munnen varje dag fylld med testosteron. Nu är det dags att göra slag i saken. Korvarna han stekt till matlåda kommer bli de sista korvarna han äter, för även om de mest innehåller potatismjöl finns där paniska skrik från döende djur med huvuden krossade mot blodiga väggar.

Det kommer alltid finnas tid att klistra upp affischer. Att slåss för någonting stort är aldrig pinsamt. Även om det alltid är för sent är det aldrig för sent att börja.

Frank Fernando går in på PETAs hemsida och läser Ingrid Newkirks testamente. Så jävla coolt.

While the final decision as to the use of my body remains with PETA, I make the following suggested directions:

a. That the “meat” of my body, or a portion thereof, be used for a human barbecue, to remind the world that the meat of a corpse is all flesh, regardless of whether it comes from a human being or another animal, and that flesh foods are not needed;

b. That my skin, or a portion thereof, be removed and made into leather products, such as purses, to remind the world that human skin and the skin of other animals is the same and that neither is “fabric” nor needed, and that some skin be tacked up outside the Indian Leather Fair each year to serve as a reminder of the government’s need to abate the suffering of Indian bullocks who, after a life of extreme and involuntary servitude, as I have seen firsthand, are exported all over the world in this form;

c. That in remembrance of the elephant-foot umbrella stands and tiger rugs I saw, as a child, offered for sale by merchants at Connaught Place in Delhi, my feet be removed and umbrella stands or other ornamentation be made from them, as a reminder of the depravity of killing innocent animals, such as elephants, in order that we might use their body parts for household items and decorations;

d. That one of my eyes be removed, mounted, and delivered to the administrator of the U.S. Environmental Protection Agency as a reminder that PETA will continue to be watching the agency until it stops poisoning and torturing animals in useless and cruel experiments; that the other is to be used as PETA sees fit;

e. That my pointing finger be delivered to Kenneth Feld, owner of Ringling Bros. and Barnum & Bailey Circus, or to a circus museum to stand as the “Greatest Accusation on Earth” on behalf of the countless elephants, lions, tigers, bears, and other animals who have been kidnapped from their families and removed from their homelands in India, Thailand, Africa, and South America and deprived of all that is natural and pleasant to them, abused, and forced into involuntary servitude for the sake of cheap entertainment;

f. That my liver be vacuum-packed and shipped, in whole or in part, to France, to there be used in a public appeal to persuade shoppers not to support the vile practice of force-feeding geese and ducks for foie gras;

g. That one of my ears be removed, mounted, and sent to the Canadian Parliament to assist them in hearing, for the first time perhaps, the screams of the seals, bears, raccoons, foxes, and minks bludgeoned, trapped, and sometimes skinned alive for their pelts; that the other ear be removed, preserved, and displayed outside the Deonar abattoir in Mumbai to remind all who do business there that the screams of the cattle who are slaughtered within its walls are heard around the world;

h. That one of my thumbs be removed, mounted upwards on a plaque, and sent to the person or institution that, in the year of my death or thereabouts, PETA decides has done the most to promote alternatives to the use and abuse of animals in any area of their exploitation;

i. That one of my thumbs be mounted in a downward position and sent to the person or institution that, in the year of my death or thereabouts, has gone against the changing tide of societal opinion and frightened and hurt animals in some egregious manner;

j. That a little part of my heart be buried near the racetrack at Hockenheim, preferably near the Ferrari pits, where Michael Shumacher raced in and won the German Grand Prix;

k. That anything else be done with my body that PETA believes will serve to draw attention to and so abate the plight of exploited animals.