Påhälsning av Svackan

Frank Fernando sitter vid det ständigt öppna fönstret med en kopp te. Den för nu ständiga Smiths-skivan går på omsnurr och Morrissey sjunger I was happy in the haze of a drunken hour but heaven knows I’m miserable now. Han sjunger med.

Svackan kommer in genom dörren och säger att här finns redan så många böcker, skrivelser. Vad kan han tänkas att komma med? Frank Fernando har läst sin Dostojevskij, Bukowski, Rowling, Auster och Coupland. Fjodor, gubbe med skägg som var antisemit. Ändå kändast, det är ju kanske bra. Charles skrev när han söp, sedan knullade han. J. K. blev miljardär. Paul fick en depression av elfte september-attacken och vandrade tomt genom New Yorks gator i två år. Douglas är en kul kille.

Mycket är redan sagt.

Vad kommer det att stå i Frank Fernandos bok? Ingen vet. Inte ens Frank Fernando. Ord kan sammanställas i oändligt många olika variationer, men det är tanken bakom som räknas – precis så som den gifte mannen som ger en ogenomtänkt tråkig present till hustrun skulle säga, bara för att ha en ursäkt. Det är svårt att göra något lika innovativt som flexifuel.

Nej, kanske är Frank Fernandos roll endast att bli känd. Att svassa sin stuss över de röda mattorna och bli åtrådd, vinka till drinkälvorna och slängkyssa sina tunna läppar. Kanske kommer han en dag att stå på Skansen iklädd midsommarkrans och piratskjorta och sjunga Stockholm i mitt hjärta. Men det är väldigt Natasha Peyre att tänka så, lika tomt som att äga saker.

Han skrattar för det har han lärt sig. När Svackan kommer ska man skratta honom i ansiktet. Sedan ska man anmäla sig till en skrattkurs i parken, för att tillsammans med alla de där andra som fått påhälsning av Svackan tänja mungiporna i grupp. Och visst är det dessutom så att det är näst intill omöjligt att ogilla en person som skrattar?

Svackan går igen för här sitter Frank Fernando och gapflabbar. Nej, nu när det börjat kan han heller inte sluta. Skulle någon annan varit här nu skulle denne omöjligen kunna ogilla honom.