Nollsummespel

Tatuerade på flickans ena underarm är en svärm fjärilar i flykt. De har alla olika färger och ger illusionen att de när som helst ska lämna armen och flyga iväg. Hon viker ihop de båda jeansen och tittar upp mot Frank Fernando med ett leende. Han är tacksam för att hans blick inte fastnade i hennes urringning längre än den gjorde. ’Och så säger de att man inte blir lycklig av att shoppa’ säger han till flickan.

Hon skrattar. ’Eller hur. Vilka fynd du har gjort nu. Du borde vara nöjd med dig själv.’ Flickan darrar på handen när hon tar emot Frank Fernandos betalkort, han funderar på om det är så att hon var drucken dagen före. Eller om han var det.

’Det är som Rousseau säger: man ska inte äga fler saker än man kan ta med sig upp i ett träd. Men jeans behöver man ju, och de här båda får jag lätt med mig upp i trädet om jag bara får en påse. Och så billigt det blev sen.’ Frank Fernando är så nöjd. Två par jeans för elvahundra spänn. Flickan lägger varsamt ner dem i en fyrkantig papperspåse och toppar med kvittot.

På gatan myllrar det av människor. Det är åskkvavt och Frank Fernando känner genast hur en droppe svett letar sig nerför nacken. De andra människorna går sakta och är i vägen, han anstränger sig för att le. Den turen han har haft på sin shoppingrunda överstiger med råge den obekvämt trånga logistiken det innebär att ta sig hem igen, så han kan gott kosta på sig att dra på smilbanden en smula. För att göra det bästa av situationen sätter han sig på ett kafé med en rykande espresso. Det är inte värt att jäkta, det är inte bra att trängas, tänk på alla baciller man kan få smetade över kroppen vid ofrivillig beröring. Jäkt och stress försvagar dessutom immunförsvaret.

Ett par bord bort sitter ett par ytligt bekanta. Först låtsas Frank Fernando inte se dem, för vad ska han säga dem. Värre socialt prekär situation än att träffa ytligt bekanta på kaféer finns knappt, han har aldrig någonting att säga efter de första vad gör du nu då? och jaså har de skaffat barn, det var som attan. Sedan ska man på ett smidigt sätt avlägsna sig, vilket aldrig riktigt går så bra: så fort första steget är taget och handen är höjd till en adjövink är det någon som trycker ur sig ytterligare en fråga om något avlägset gemensamt. Man tvingas stanna upp mitt i ett steg, backa tillbaka och samla nya krafter för att ta sig därifrån. Och vad händer om de skulle bjuda honom att sitta med dem? Ve och fasa, då skulle det ju aldrig ta slut.

Men det här är en bra dag, och Frank Fernando känner sig styrkt av fynden han gjort och den trevliga flickan i butiken. För en gångs skull känner han sig socialt mobiliserad. Så han tittar upp mot dem, vinkar till och ropar ’Oi, är det inte ni?’

Först låtsas de inte se honom, men det går ju bara så länge. De vinkar tillbaka och visar tänderna – om det är ett skratt kan Frank Fernando inte avgöra. ’Vad gör ni nu för tiden?’ frågar Frank Fernando högt över huvudena på de andra gästerna. De tittar på varandra en stund innan de svarar.

’Vi har flyttat till Hong Kong.’ Och sen kommer det. Orden sprutar om deras spännande jobb, spikraka karriärer, långa resor, fantastiska vänner. Frank Fernando känner hur modet sjunker. Efter ett tag är varje nytt superlativ en ishacka som hackar hans eget självförtroende och självkänsla i småbitar. Vad är han i jämförelse? När de berättat klart ligger självförtroendet och självkänslan i en splittrad hög på kafégolvet. När de frågar honom vad han gör kommer en vind som sprider splittret långt bort. ’Inte mycket.’ Han tittar på armen som om han haft en klocka där.

’Nej oj vad sent det är, måste rusa. Ha det fint nu. Där borta i Singapore.’

’Hong Kong’ hör han hur de rättar honom när han med snabba steg lämnar kaféet.

We hate it when our friends become successful.

På natten sover Frank Fernando dåligt. Flera gånger vaknar han svettig och har svårt att somna om. Han har vaga minnen av mardrömmar och med dem klarsyn. Det är klart, allt är ju ett nollsummespel. Fynden han gjorde på stan ruckade balansen åt det positiva. Någonting måste återställa jämvikten. Mår han bra måste han sedan må dåligt. Han tänder lampan och torkar sig i pannan med påslakanet. I skenet från lampan hinner han se en skugga som snabbt försvinner in i ett dammigt hörn.

Kanske borde han bli rädd, men det här har hänt förr.

All over Battersea, some hope and some despair.