När livet passerar revy

För ett ögonblick minns Frank Fernando allt. Livet passerar revy, trots att han inte alls är på väg att dö. Skärrad sitter han vid köksbordet med händerna på låren, i chock av det lika plötsliga som ofantliga informationsflödet. Det är oöverskådligt men linjärt, och visst finns där en röd tråd?

’Det här måste jag fan i mig skriva upp’ mumlar han tyst och börjar famla efter en penna. Men när han väl får fatt i en – bakom brödrosten bland brända smulor – och vänt upp baksidan på en tidning att skriva på är minnena från hans liv redan borta. Inte ett ord kan klämmas ur pennan bortsett de minnen han redan hade förut. En känsla av förgänglighet slår honom, informationens mängd indikerade att han har gjort en hel del i sitt liv, men ingen finns att minnas det.

’Det här var jättesorgligt’ säger han högt. Han spänner hjärnan för att hitta tillbaka. Minnena fanns ju där alldeles nyss och borde gå att återkalla. Det är dock lönlöst och resulterar bara i en olycksbådande smärta i hjärnbarken. Det doftar bränt och han funderar på om någonting kortslutits, med handen viftar han vid örat för att se om det ryker.

Vad var det som hände? Nyktert går Frank Fernando igenom plausibla alternativ. 1) Gud tar fel på gubbe. Kan det vara så att Gud tror att Frank Fernando ligger för döden när Gud-TV sänder livets revy och missar att det faktiskt är någon annan? Frank Fernandos hjärta ömmar för den stackare som faktiskt lämnade jordelivet, men som inte fick se reprisen. 2) Alzheimers. Kanske hade han faktiskt alla dessa minnen till för en stund sen. Sjukdomen raderar hans minnen till nittio procent och lämnar bara kvar en känsla av uppenbarelse. Frank Fernando gör en minnesanteckning på tidningen om att kolla upp medicineringsalternativ. 3) Sömnbrist. Frank Fernando har sovit illa några nätter i rad. Han minns hur en polare berättade vilka ofattbara hallucinationer han hade haft efter tre dagar utan sömn, där trädgårdstomtar rörde sig och gräset runt dem förvandlades till eld. Men den killen hade knaprat frimärken också, och det måste ju ha påverkat. 4) Strålning. Det finns så många varningsrapporter om strålning: mobiltelefoner, mikrovågsugnar, kärnkraft, utomjordingar. Man vet ju inte hur det påverkar oss människor, för de har inte funnits så länge. På åttiotalet fanns inte mobiltelefonen, idag pratar Frank Fernando minst en timme om dagen i sin. Han kanske är det första offret för mobildöden. Utomjordingsteorin skrämmer Frank Fernando mest av allt. Tänk om de har strålpistoler som läser av människors minnen. Vad ska de göra med den informationen? 5) Han är på väg att dö. Livet passerade revy lite tidigt bara.

Frank Fernando stolpar upp alternativen på tidningen och drar pilar mellan ord som verkar höra ihop. Han vet inte vilken teori som verkar mest sannolik, det enda han vet är att de alla skrämmer honom. ’Det finns så mycket att ångra och nu minns jag inte ens vad’ säger han bistert när hans ögon faller på Alzheimersteorin. Det låter snyggt, nästan som en Morrissey-låt.

Han sträcker sig efter flaskan med öl som står på bordet, men handen skakar så att han välter den. Skummande öl rinner ut över tidningen och får teorierna att flyta ut till grav dyslexi. ’Nu är de borta.’ Han oroar sig för att glömma även det som hänt under kvällen och alla sina tankar. Han sörjer lite att ölen aldrig fick bli urin, det är en förvandlingsprocess så god som någon.