Bakom ändlösa korridorer

Människor i väntrummet på en vårdcentral är som svampar. De sitter tyst och stilla, fast rotade med underjorden. Ofta är de gula i hyn som kantareller. Det sterila landskapet runt dem bara framhäver deras utsatthet. De väntar på döden och karameller som kanske minskar smärtan på vägen dit. ’Vet du att min mamma levde tills hon var åttionio’ säger en kvinna med skrapig röst. Hon sitter och löser korsord med bläckpenna i en rullstol. Ovanför henne hänger en broderad tavla med texten I Guds hotell får alla varsitt rum.

’Hur gammal är du då’ frågar Frank Fernando.

’Åttionio.’ Hon vänder ner blicken till korsordet. Frank Fernando vill hålla för öronen. Han känner sig ensam. ’I punch fem bokstäver?’ fortsätter hon. Han låtsas att han inte hör och börjar bläddra i en National Geographic från tvåtusenett. Kvinnan ser sig omkring. Runt henne sitter gubbar och tanter klädda i beige och blått med små blommor. Alla stirrar rakt fram. Ingen svarar.

En doktor kommer från ingenstans. ’Frank Fernando?’ säger han myndigt och tittar på en av de äldre. Frank Fernando viftar till med handen, bäst att skynda sig innan någon annan stjäl hans bokade tid. De här lär ju ha varit med förr och kan säkert en del knep för att tränga sig före i kön. Tidningen faller i golvet när han reser sig för att ta läkaren i hand. Han låter den ligga. En av de blåblommiga öppnar munnen för att säga någonting, men Frank Fernando lyfter hotfullt ett finger. Munnen stängs igen.

Doktorn stänger dörren och drar sig i stetoskopet. ’Du hade problem med snoppen, du?’

’Är du alltid lika rakt på sak? Frank Fernando behöver mjukas upp’ säger Frank Fernando.

’Det här är en vårdcentral vet du. Om jag inte skyndar mig kommer hälften av de som sitter där ute vara döda när jag kommer ut nästa gång. Dra nu ner byxorna.’

Frank Fernando gör som doktorn säger och känner sig med ens väldigt naken. Doktorn tar på sig ett par plasthandskar och närmar sig med en glimt av galenskap i ögonen. Frank Fernando blir rädd. Det värsta som kan hända nu är att han drar av den och sticker, tänker han och vill därifrån; helst så fort som möjligt, helst intakt. Men så skiner doktorn upp i ett leende. ’Det här ser ju alldeles normalt ut’ säger han och trycker vänskapligt till Frank Fernandos penis.

’Menar du det?’ Frank Fernandos axlar känns som om de ska flyga upp i luften av lättnad. ’Ingen könis, inga konstigheter, ingen bronkit?’

’Min vän, jag säger bara det jag ser. Men det ser bra ut. På vägen ut måste du kissa i ett rör dock. Först när du gjort det kan vi analysera och ha oss. Svaret kommer sedan. Men det ser bra ut.’

Frank Fernando drar upp sina byxor igen och tittar frågande på doktorn. Doktorn nickar till som bifall. ’Så nu är det lugnt med punani?’ frågar Frank Fernando med smilgropar.

Doktorn ler och drar sig i stetoskopet. ’Ja du, nu är det dags för punani’ säger han. Någonting säger Frank Fernando att doktorn verkligen menar det.

Frank Fernando skakar doktorns hand och går med snabba steg genom vårdcentralens korridorer för att komma ut till den friska luften. Han är normal. Vilken glädje och lättnad vill han ropa så att det ekar till alla dem som sitter och väntar på sin dom. En pirrande känsla i magen gör att stegen går fortare och fortare. Men när han känner efter upptäcker han att pirret inte bara är gjort av lättnad och glädje. Någonstans i det vibrerande pirret finns även en besvikelse över doktorns uttalande. Kanske skulle Frank Fernando velat ha mer. Kanske skulle han velat ha även lite uppskattning.

Långt borta från en dold korridor hör han kvinnan med korsordet. ’Arrak. Det måste vara arrak’ skriker hon. ’Ge hit en penna innan jag glömmer det.’ Frank Fernando kommer på att han glömt att pinka i ett rör. Han vänder och går tillbaka genom vårdcentralens långa korridorer. De är fan ändlösa.