Mustaschfesten

’…och ett fyrfaldigt leve för de fem födelsedagsbarnen. De leve…’

Taket på ladan lyfter när de hurrar. Folk står upp och tar i från tåspetsarna, det avslutas med en hutt Jeltsin-vodka från en bag-in-box. Bredvid Frank Fernando sitter en man med målad mustasch så verklighetstrogen att det är först efter någon timme som någon upptäcker att den inte är riktig. ’Den är ju ditmålad’ reser sig en kvinna i fyrtioårsåldern med pekande finger på Frank Fernandos bordsgranne. Hon avbryter men det är ingen som tänker på det, det ditmålade mustaschfenomenet är alltför intressant.

Temat för festen är vilda västern och anmodad klädsel är just mustasch. Och visst har folk mustasch: nedrakade tangorabatter, tvinnade skruvar, färgade hockeyklubbor, färggranna behåringar av alla slag; de utan skäggväxt är försedda med bruna lösmustascher fastsatta med lim. Frank Fernando har rakat skåror i skägget för att en Sam Elliott-mustasch ska träda fram, den är grov och kommer med matchande polisonger. Helt iklädd svart är han prärieprästen som rör upp ökendamm när han rider sin mula för att kristna glesbygdens barbarer. Ett löst hängande patronbälte med sexskjutare skulle gjort utstyrseln perfekt. Han tänker att han borde lagt en bibel i kavajens innerficka, utifall någon kommer att skjuta honom. Ett mer klassiskt sätt att överleva på är svårt att tänka sig.

En fryntlig och lite fetlagd toastmaster tar ton från ett sånghäfte. Det är supvisor och blir lite putslustigt. Jeltsin-vodkan smakar ingenting och känns mer som gas än vätska i munnen, vilket oroar Frank Fernando. Han ställer från sig glaset halvfullt, och efter ett tag är det tomt. Simmar vodkan runt i luften som gas nu? Frank Fernando håller andan.

Plötsligt blir det tyst. En av födelsedagsbarnens pappa har rest sig och äskar tystnad stapplande. Han är så full att han skulle ramlat om han bara hade en storlek mindre fötter. Med händerna i luften försöker han säga någonting, vad är stört omöjligt att höra. Det låter som diggeridoo, men vad skulle han säga det för? Så kommer ett hörbart ’jag älskar er allihopa’, han vänder sig om och går ut. Tystnaden ligger kvar i ladan. Frank Fernando möter blicken från sonen, det är ingen rolig syn. Hans hjärta blöder.

Innan dansen startar presenteras en drinkälva: en huliganliknande stockholmare i balettkjol, rosa linne och änglavingar som flaxar runt deras huvuden och fyller deras glas. Rosa bubbel sprutar från drinkälvans trollspö, starkt rosa bubbel. Ögonen hos allt fler blir simmiga, stapeln för den kollektiva kärleken skjuter i höjden.

En inhyrd discjockey börjar spela. Dansgolvet fylls av guppande sombreros. Frank Fernando dansar kängpunk – den enda dans han kan – och tjatar på discjockeyn att spela bättre musik. När han irriterat önskat Morrissey för femte gången tittar discjockeyn uppgivet på honom. Hans ögon är lite ledsna.

Senare kommer Frank Fernando att må dåligt över sitt beteende på dansgolvet. En discjockey har ju också känslor, även om han spelar Basshunter och Charlotte Perelli istället för the Smiths. Frank Fernando tog ingen hänsyn alls till detta. Han lovar sig själv att i framtiden ta mer hänsyn till andra människors känslor.

Men på dansgolvet tänker han inte på det. ’Neil Young då’ försöker han. Som om någon skulle vilja dansa till Neil Young.