Fästingsläpp

På golvet krälar en grå liten boll. Benen spretar åt alla håll, de når knappt ner till golvet. Frank Fernandos hund har fått fästingsläpp och Frank Fernando blir som en liten skolflicka; han viftar händerna i luften och gurglar gällt, springer på stället. Efter grodor är fästingar det äckligaste Frank Fernando vet. Och nu ligger en ärta på golvet, redo att spränga ut små fästingbarn. Han kan riktigt se hur fästingens trakéer vidgas av förlossningssmärtor. Han kan se hur käkarna skriker efter mer blod.

En låsning i huvudet och han kan bara upprepa vad ska jag göra vad ska jag göra, om och om igen. Det är först när den lurviga hunden går fram till ärtan på golvet och börjar nosa som Frank Fernando reagerar. ’Neeej’ skriker han rätt ut, livrädd att hon ska äta upp den lilla krabaten. För vad händer då, suger alla de tusen fästingbarnen hunden torr från insidan? Blir det en evig cykel av fästingar som föder fästingar? Hunden ryggar undan av den plötsliga åthutningen och desperationen i Frank Fernandos röst, hon stapplar ledset därifrån med nedböjt huvud.

Frank Fernando river av två remsor från en morgontidning, viker dem stabila. Med den ena föser han försiktigt den sprängfulla fästingen över på den andra, reser sig och försöker balansera iväg. Fästingen rullar fram och tillbaka över papperet och Frank Fernando känner kväljningar vid tanken av beröring. Han tvingar sig att inte skynda sig, för att bättre kunna balansera den rullande bollen.

Vedertaget är att man ska bränna upp fästingar. Då dör den tillsammans med alla sina barn. Om den vrider sig i plågor, eller känner separationsångest - eller om den har moderskänslor - vet inte Frank Fernando, för något sådant skulle han aldrig göra. Tänk om den smäller till av hettan och exploderar rakt i ansiktet på honom. Tanken på fästingbarn i ögonbrynen får honom nästan att kräkas. Han går till toaletten och släpper ner den. Plopp låter det när fästingen träffar vattnet. Den sjunker genast till botten. Frank Fernando drar ner enorma längder toalettpapper och spolar igen, annars kommer hon säkert tillbaka, med kravlande rörelser upp över toalettstolen.

Med en suck ropar Frank Fernando till sig sin hund igen. Han klappar henne varsamt, mest för sin egen skull. Beröringen lugnar honom lite, han hämtar andan. Efter bara några drag över ryggen på henne studsar en boll ner på golvet. Det är ytterligare ett fästingsläpp. Frank Fernando skuttar bakåt, äcklad och med en grimas. All kraft han kunnat mobilisera gick åt till att ta hand om den första fästingen, nu har han ingen kvar. Han börjar hyperventilera.

Hunden blir rädd av hans reaktion. För henne var det bara en smekning som plötsligt, och utan rimlig förklaring, övergår i äckel. I efterhand hoppas Frank Fernando att hon inte tar det fel. Tänk om hon kommer koppla en kärleksfull beröring med panik och rädsla i framtiden. Det vore dumt.

Men han måste tvinga sig själv till lugn. Ingen annan finns här som kan hjälpa honom. Och om han inte gör något nu kommer lägenheten snart krylla av små svarta kryp som bara är ute efter blod och fortplantning. Han tänker på hur mycket mer osmakligt alternativet att inte agera är, går iväg för att riva ytterligare remsor från tidningen och upprepar samma procedur som tidigare. Den här gången rullar ärtan ner i handen på honom. Bestört kastar han den ifrån sig. Med Guds hjälp, eller bara nollsummespelets regler, flyger den i en bana rakt ner i toaletten. Det stänker upp vatten på ringen. ’Jävlar i helvete’ skriker han och skyndar sig att spola. Så sliter han ner resten av toalettpappersrullen och spolar igen. Yippi-ki-yay motherfucker.

Han tvättar händerna länge, tar tvål både två och tre gånger. Trots att handen är ren känns det som att den aldrig mer kommer att vara obefläckad.

’Nu får det vara slut med fästingar för din del, gamla dam’ hojtar han från badrummet till sin hund. ’Hädanefter kommer det bara att bli koppelpromenader på asfalt, i alla fall fram till hösten. Du kommer att få pinka på maskrostuvor som skjutit genom asfalten.’

Frank Fernando går fram till henne, lägger varsamt en hand på hennes rygg. Först är han lite rädd att ytterligare fästingar ska dyka upp, men snart klappar han henne över hela ryggen med långa drag. Hon kurrar. Frank Fernando uppfylls av den kärlek som bara kan finnas till det djur man står närmast. Känslan får honom att ändra tonläge. ’Det här är säkert det äckligaste jag varit med om’ viskar han till henne och pussar henne på hjässan, ’men du ska veta att jag gärna gör det igen. Bara du fortsätter finnas kvar hos mig.’

Han tänker tillbaka på hur han då satt i en bergsby på Fiji och drack Kava med människor därifrån. Mängden dryck gjorde det nödvändigt att avlägsna sig för en privat stund ganska regelbundet. Han gick barfota över gräset till djungeln. Överallt satt grodor och paddor i varierande storlek och kväkte, sträckte ut sina långa tungor efter Frank Fernandos ben. Den gången kände han samma panik som idag, men den gången hade han inte någon som han kunde klappa och älska efteråt. Som kunde trösta honom i hans trauma. Det enda som fanns då var mer Kava.