Jägaren

Det är sommarens sista dag om man ska tro tidningarna. I panik springer Frank Fernando ut för att sola sin likbleka kropp, något som tidigare inte känts viktigt alls är helt plötsligt angeläget. Han lägger ut en filt på gräsmattan, ställer upp en stol och lägger fram korsord och en bok. Med ryggen mot solen börjar han bränna bort finnar och snusk från nacken och nedåt. Snart faller svettdroppar ner från hakan och sugs in mellan pärmarna på boken. Det är olidligt varmt.

Att bry sig om något så förgängligt som solbränna är underligt, i alla fall i ett årstidsfluktuerande land som Sverige. Färgen kommer ju att försvinna lika snabbt som den infinner sig, kommer bara att öppna dörren och gå ut igen som en gäst på en bar som tagit några brännande supar. Hade Frank Fernando bott i LA skulle det vara mer relevant, där går solen aldrig ner. Där tar sommaren aldrig slut.

Men det är viktigt att se ut som att man gillar att vara utomhus, intalar Frank Fernando sig själv. Vad ska de tro på jobbet om han kommer tillbaka blekare än när han åkte? Långt där inne i hans kropp bor en jägare, en utomhussjäl som vandrar genom skogen och ensamseglar till Tokyo, som rider på svallande vågor och äter rå fisk med händerna. Även om jägaren sällan visar sig, är det viktigt att ge sken av att han faktiskt har dragit ut på jakt.

Från centrum hörs de första ljuden av kvällens yra, redan fulla ungdomar strövar över gatorna med klapprande fötter. Det är Storsjöyra i Östersund och ikväll ska Frank Fernando gå på konsert. I kylen har han två flaskor vitt vin, solen står fortfarande högt, ingenting kommer kunna gå fel. Han ska se Joel Alme och Florence Valentin. Kanske ska han se Kent, men de spelar samtidigt som Hästpojken. Självklart ska han se Blondie och låta sig sprayas av det åttiotal som behagligt kommer att falla över staden.

Frank Fernando sätter sig i stolen och lutar sig bakåt. Hans ben har somnat efter att ha suttit i skräddarställning, myror springer längs blodådrorna. En timme till bara. Ikväll ska jägaren ut på yran. Hand i hand med Lizzie är han redo att bli beundrad och hyllad. Solbrännan må vara förgänglig, men ikväll kommer den att accentuera hans skönhet. Ikväll, i alla fall för en kväll.

Höga kusten finns inte

Motorn kämpar i trånga uppförsbackar, vägrenen kantas av tätvuxna träd och röda sommarstugor med vita knutar och flagga på tomten. Då och då passerar de en av solskenet glittrande sjö. Det är vackert, oerhört vackert, en kvarlämning av någonting ursvenskt. Tydligen ska landskapet ha varit bebott i över sjutusen år.

’Men havet då?’ frågar Lizzie. Trots att hotellreceptionisten i Örnsköldsvik berättat för dem hur enkelt det är att komma till ställen med fantastisk utsikt över stupbranta klippor, har de fortfarande inte sett en skymt av havsvatten. Man tror ju att vägen ska ligga dikt an med havslinjen, i alla fall om det ska kallas för utsiktsväg, men om den nu inte gör det ska det i varje fall gå att komma dit via avstickare.

Utsiktslöst.

’Jag tror inte att Höga kusten finns.’ Frank Fernando spänner käkarna och trycker till på gasen. ’Vi har åkt över fyrtio minuter från stora vägen nu, längre bort än så kan inte havet ligga.’

’Tror du att det är fel på kartorna?’

’Jag tror att Höga kusten är en myt. Precis som troll och skogsrå, eller att man blir glad av att dansa Macarena. Undrar bara hur de fick med det här på världsarvslistan. Vi vänder, här ska inte spenderas mer bensin på att försöka finna någonting som inte finns. Fan, det är ju som att söka efter Graalen, jag känner mig precis som Arthur i Excalibur. Har du sett den?’

Lizzie tänker efter en stund. ’Nä’ säger hon tveksamt. ’Tror inte det.’

’Har du det skulle du minnas den’ säger Frank Fernando säkert. ’Den är typ fyra timmar lång orgie i rustningar och dimma över leriga kärr. Och så innehåller den en sexscen med en kille i full rustning som betäcker en naken kvinna on top of her. Måste vara trickfilmat, stackars tjej skulle krossas om det var verklighet. Vet du vad de där rustningarna väger? Det är lite kittlande när man tänker på det.’

’Undrar hur han får fram den.’ Lizzie tittar tankfullt ut genom fönstret. ’Hade de lucka?’

Frank Fernando vänder bilen vid en infart. En hund skäller efter dem när de kör iväg, tre dova skall som ekar över den närliggande sjön. De ser inte havet förrän de kommer fram till Höga-kustenbron några mil fram. Men det skulle lika gärna kunna vara en riktigt stor sjö. Folk har blivit lurade förr.

Sista stugan för kvällen

’Du sa att du skulle komma efter ett halvår, du kommer efter en minut.’ Föreståndaren för campingen är från Holland, han är smal och ser ganska cool ut. Han ger en penna till Frank Fernando att skriva in sig med samtidigt som han kliar sig i det lockiga håret. Det visar sig att han bara varit i Sverige sedan februari. Imponerande vilken bra svenska han pratar.

Det är precis utanför Dorotea som Lizzie fått Frank Fernando att ringa campingen för att boka stuga, hon har en föraning. Trött och med ett fan-vi-är-ju-nästan-där-leende tar han upp telefonen och ringer, han tycker att det känns lite övermaga att ringa när de är så nära. Två minuter efter samtalet svänger de in på campingen. I telefonen hade han sagt att han kommer om en halvtimme timme.

Frank Fernando skriver sin signatur på papperet och får en nyckel med en orange älg i handen. Precis som han ska gå ut från receptionen hojtar föreståndaren till, han drar upp shortsen. ’Vet du att om du ringt en halv minut senare hade du inte fått stugan? Det var en gubbe här, jag skulle precis betjäna honom när du ringde. Med fingret hejdade jag honom och svarade. Det var du som ringde, roligt va? Han ville också ha en stuga.’ Föreståndaren skrattar till. ’Det var sista stugan.’

’Tackar för det’ säger Frank Fernando och slänger med nyckeln i luften töntkäckt. ’Då hade vi fått tälta. Jag hatar att sätta upp tält, ännu mer att vika ihop dem.’

Med varsin folköl utanför stugan berättar Frank Fernando för Lizzie om hur nära det var att de behövt tälta. ’Och nu sitter vi här med väggar och allt. Bra va?’

’Jag kände det på mig, det var därför jag bad dig ringa.’ Lizzie himlar med ögonen och påminner för en sekund om Linda Blair. ’På sista tiden har jag fått någon typ av föraningar, att jag liksom ser vad som kommer att hända.’

’Fan Lizzie, du skrämmer mig. Är du synsk?’ Han försöker skölja ner en orolig känsla med en klunk öl. Vad kommer härnäst? En kaskadspya? Ett rullande huvud?

Lizzie svarar inte. Med ett gåtfullt leende på läpparna sitter hon tyst flera minuter. Hade det funnits tankebubblor i verkligheten, skulle Frank Fernando se bilder av vodoo-dockor och män täckta i blod i en bubblig ring över hennes huvud. Nu finns inte tankebubblor, så Frank Fernando sitter bara tyst och betraktar sin Lizzie utan att förstå vad som försiggår i hennes huvud.

Efter en stund börjar de prata om annat. Skymningen kommer och med den inar mygg rakt in i deras öron. Frank Fernando dricker av sin folköl, men hur mycket han än dricker försvinner inte oron från bröstet. Ikväll är det bäst att hålla sig vaken, tänker han. Lizzie rycker till som om hon hört honom.

Hur kan någon sjunka så lågt?

Medicinen delas ut tre gånger per dag, paketerad i små färgade kondomer där varje färg avser en speciell dag i veckan. Igår var det onsdag: röd kondom. På varje kondom står namn och personnummer på personen som medicinen är avsedd för, de delas ut i tur och ordning och sköterskan bockar av namnen i en lista för att minimera att det uppstår mankemang. Det är ett renodlat maskineri som måste följas till punkt och pricka; historiskt har felmedicinering skett alltför många gånger med ibland ödesdigra följder och, i samtliga fall, upprörda nära och kära som skrikit sig hesa av ilska och oro, det finns ju ingen som stilla ser på hur farmor blivit botad mot tarmbesvär när hon i själva verket har kraftiga svallningar, liggsår och cancer.

Lizzies mormor sitter i sin rullstol framför teven i allrummet och väntar på sin medicin och läggdags. Klockan är något över åtta. Hon har turen att ha fått komma till ett hem inte så underbemannat att de gamla tvingas i säng redan på eftermiddagen, om det har hon läst i tidningen. Vilken fasa. Upp ur sängen klockan åtta, tillbaka klockan fyra. Vad gör man då? Hur gammal man än är kan man bara sova så många timmar, resten av tiden måste gå åt till att ligga där och ha lite ont och minnas höskullen från när man var ung. Teven visar reseprogram, det är lite svårt att följa de där personerna i rutan, de klipper ju hela tiden så det blir liksom inget sammanhang. Har hon varit ute idag? Svagt minns hon hur hon rullades ut på en gräsplätt och fick kaffe och citronkex, men det kan ju ha varit igår.

Vanligtvis kommer medicinen klockan åtta. Fem över om de har mycket att göra. Sedan brukar det bli sängen mellan halv nio och nio. Nu är klockan snart tio över åtta, värst vad de måste vara upptagna, Gordana och Lisa och hon den nya med tuttarna vad hon nu heter. Faktiskt har hon inte sett dem alls på ett tag.

Inte för att medicinen verkar hjälpa heller. De senaste veckorna har hon haft ont i ryggslutet och bröstet, ibland i mellangärdet, det är en smärta så ihållande och frän att hon måste luta sig framåt i rullstolen bara för att hämta andan. Men det skulle väl vara värre om hon inte fick någon alls, måste man anta.

’Jävla helveteshundar’ säger Lizzie med darrande röst och lägger på luren. ’Vet du vad de gjort?’

’Nej. Vem var det som ringde?’ Frank Fernando stänger av det rinnande vattnet och torkar av händerna mot byxorna.

’Mamma. Någon jävla idiot har öppnat mormors kondom med piller som hon får varje dag, och bytt ut morfinet mot något annat. Ingen vet mot vad. Hur kan de, stackars mormor måste ha jätteont.’ Lizzies kinder är mörkt röda och hon drar stressat i ett hårstrå med kluven topp.

’Vadå, så hon får inte sin medicin?’

’Nej, hon får inte sin medicin. Istället får hon någonting annat. Vem vet vad. Fan, det kan ju döda henne, om hon får fel grejor. Vem kan vara så nedrig?’ Det knäpper till när hon drar ut hårstrået och slänger det på golvet.

Frank Fernando minns hur hans farfar blind låg i smärtor på ett vårdhem i Karlskrona för många år sedan. Rummet luktade unket och mot slutet svarade han inte ens på tilltal. Utredningen efter hans död visade att han kunnat ha haft fler hyfsat friska år om inte läkaren skrivit ut medicin för en sjukdom det visade sig att han inte hade. Det gjorde honom blind och förvirrad. Och död. Frank Fernando minns att han tilläts leka på sjukhusgården när mamma och pappa var uppe hos farfar. Runt honom satt gamla under filtar och stirrade på honom.

’Vilka jävlar, att de kan sjunka så lågt. Hur mår hon?’ frågar han.

’Vet inte, antagligen har hon ont som fan.’

Teven stängs av mitt i reseprogrammet. Gordana kommer fram till Lizzies mormor och drar iväg henne till hennes rum utan att säga ett ord. Konstigt, är det inte? Gordana brukar ju prata så glatt, även om det inte finns en människa född att höra vad hon säger. Det tog månader att förstå att läääda betyder läggdags.

’Har jag fått min medicin idag?’ frågar Lizzies mormor.

Inget svar.

’Jag har så ont, tror du att det kan vara så att den inte hjälper?’

Gordana lyfter över henne till sängen och daskar till kudden under hennes huvud. När hon lämnar rummet är taklampan fortfarande tänd. Innan Lizzies mormor hunnit fundera över det kommer den nya flickan med tuttarna in med allvarlig blick. ’Såja, Lizzies mormor’ säger hon. ’Imorgon kommer allt att bli bättre ska du se. Imorgon ska du få medicin.’

’Den fungerar ju ändå inte’ säger Lizzies mormor till ryggen på hon med tuttarna, som i farten släcker lampan innan dörren slår igen bakom henne. Inte ens ryggen kan dölja hur stora de där brösten är, tänker mormor och kurar ihop av en stöt rakt i mellangärdet.

’Om det ska göra så här ont kan jag lika gärna vara död’ flämtar hon under ett kort avbrott mellan smärtorna. Hon försöker minnas om hon fick någon medicin idag. Var det idag hon fick komma ut och sitta i solen en stund? Var det idag hon åt citronkex?

Var är Dennis Lyxzén?

Egentligen minns han inte längre vad han trodde eller tänkte, men att det skulle vara så här trodde han i varje fall inte. Det är som vilket jävla McDonalds som helst. Bakom disken står en aknebetäckt tonåring och darrar på läppen inför åsynen av Frank Fernando, finnarna riskerar att explodera vilken sekund som helst. Under en blå mössa sticker en pompong flottigt svart hår fram, ur framfickan tittar en stekspade upp, fan, killen har ju till och med finnar på händerna. Frank Fernando försöker undvika att nudda honom när han räcker fram kortet för att betala. Helst vill han inte få tillbaka det, han känner hur killens flott trängt in i plasten, det är ju inte så besvärligt att fixa ett nytt.

Egentligen började det med själva inresan till Umeå.

Det var här som straight edge blev ett ord på svenska, med nyktra ungar på skateboard och för stora t-shirtar med bandtryck som faktiskt var arga på riktigt, dessutom tillsammans med någon typ av ideologi och musikalitet. Det var här som McDonalds fick lägga ner för att ingen kom och köpte. När Frank Fernando parkerar bilen bredvid centrum väntar han sig se sextioåttamöten, hälsobutiker, skränig musik och medvetet folkliv. Och titta där, där ligger Dennis Lyxzén med en fana över hammaren och skäran, ja ligger han inte mitt i parken och viftar? Med samma energi som när han skrek Pump the brakes på badhuset i Örebro.

Men, på det torg som skulle göra sig så bra för uppvigling och slagord ligger de sida vid sida, på armlängds avstånd ligger McDonalds, Max, Kebab House, Subway. Insprängt mellan dem ligger glasskiosker och korvbarer. Torget fullkomligen badar i transfett. Frank Fernando sveper med blicken för att på syn på Dennis Lyxzén, men han finns inte att se. Kanske har han flyttat till Stockholm. Kanske står han på McDonalds och säljer pommes frites till tyskar.

Mitt på torget ligger Frasses, hamburgerbaren som var den största enskilda faktor till att McDonalds lade ner. Frank Fernando skakar på huvudet, är det bara en myt? McDonalds ligger ju där, alldeles om ett stenkast. Lade det någonsin ner? Blandar han ihop Umeå med någon annanstans? Sovjet?

Myterna om Frasses har följt honom ända sedan han umgicks med grabbgänget från Boden de där sena sommarkvällarna i Göteborg. ’Det är den enda snabbmat norrland äter’ sade Johannes. ’De är så fina där, man får liksom ett riktigt bemötande’ fortsatte David. Och nu står självaste Frank Fernando här framför disken och funderar på hur han bäst ska undvika att nudda sitt eget betalkort. Han hade trott att Frasses skulle erbjuda det där extra, inte bara plusmeny.

Men riktigt vad han förväntat sig vet han inte längre. Det enda han förstår är att det inte var det här. Frasses är som vilken annan hamburgerrestaurang som helst, varken bättre eller sämre. Eller kanske är de bättre för att de har någon typ av laxburgare, men det uppvägs i så fall av att man måste gå två meter åt sidan när man beställt, upprepa sin beställning för en annan person, och sedan flytta sig ytterligare två meter åt sidan för att andra ska få rum att upprepa sina beställningar. Sedan är det bara att trycka sig mot väggen, för strömmen av upprepade beställningar tar inte slut bara för att Frank Fernando inte fått sin mat.

Det är inte bättre bemötande. Det är inte straight edge. Det är definitivt inte den enda snabbmat norrland äter. Och var är Dennis Lyxzén?

Inte heller Umeå är vad han väntat sig. När han kom till Umeå hade han trott att det skulle vara något speciellt, att en aura av revolution skulle ligga över staden. Här finns inga torgmöten, det finns inte fler punkare än i någon annan stad. Istället sitter de där vanliga turisterna på parkbänkar och matar fåglar med delar från glasstruten, invånarna är lika feta som överallt annars, burkletare sträcker sig ner i soptunnorna efter tomburkar.

Där har han det. Frank Fernando har aldrig sett så prydliga burkletare. I andra städer företräds gebitet burkletare av framför allt alkisar eller någon äldre nysvensk. Ofta kan man på avstånd se vem som ska stoppa ner armen och rota runt i soptunnorna, det liksom syns i blicken eller på hur de drar med handen genom det allt flottigare håret. I Umeå kan man inte det. I Umeå ser de ut som vem som helst. När en av dem rotar genom en papperskorg alldeles nära Frank Fernando känner han att de till råga på allt luktar riktigt gott. Är det det som är resterna av straight edge?

Och visst, det måste han erkänna. I de prydliga burkletarna fnns alltså någonting som särskiljer Umeå. Dem har han aldrig tidigare stött på, inte någonstans. Det var inte alls vad han trodde när han parkerade bilen, men det innebär inte att det behöver vara sämre för det. Ibland är det ju bra när förutfattade meningar grusas.

’Klipp det där’ säger Frank Fernando till den aknebetäckte killen på Frasses när han sträcker tillbaka kortet. Killen tittar förvånat upp på honom. ’Gör det bara lilla du’ fortsätter han. ’Det kommer aldrig mer att gå att använda.’

'Och du, rör inte brickan är du snäll. Jag tar den.'

Utanför Frasses står Lizzie med någonting i handen. Solen skiner över torget, hennes hår reflekterar fladdrande solkatter. 'Har du köpt mjukglass?' frågar Frank Fernando och tittar på bägaren i hennes hand.

Lizzie skiner upp i ett leende. 'Ja, och vet du vad? Här kan man få den chokladdoppad. Det har jag inte sett på åratal. Vilken fanstastisk stad, eller vad säger du?'

Raggarparad i Rättvik

I Rättvik är det raggarträff i helgen, en happening som, visar det sig, drar till sig folk från de mest långväga platser. Karavaner av veteranbilar med mustaschprydda män, nedvevade tygtak och Eddie Meduza eller Elvis i högtalarna, cruisar tålmodigt fram längs väg femtio. I baksätet sitter kvinnor med sexuell peak på sextiotalet - och då har kvinnor en betydligt senare sexuell mognad än män – iklädda mörkt blå mascara och sjalett. Någon röker cigaretter på plastpinne. De flesta har djup urringning.

Frank Fernando sitter allt mer stressad i en evighetslång kö bilar dubbelt så gamla som han själv. Det är inte ens någon mening med att köra om, så långt han kan se tomkör lågt ställda pimp-my-ride-forntid sig fram i ultrarapid.

Visst är det roligt att folk har intressen, men att cruisa Rättvik känns som ett relativt tafatt sådant. Hur långt har folk åkt för att komma dit? Att åka parad genom en inte ens liten stad på fritiden verkar lite slösaktigt med den lilla tid vi har, är det inte så att man i slutänden gör det i syfte att få ligga dessutom? Vem ska de ragga upp om tanten sitter i baksätet och studsar till King Creole. ’Hej, vill du ha trekant med tanta och undertecknad?’

En svepande blick över till baksätet, sedan tillbaka. ’Skulle inte tro det.’

Bortkastat.

Synd att det inte regnar, så skulle han slippa se all denna gammelmodiga kåthet. Då skulle de vara tvungna att veva tillbaka taken på plats och blåsa röken ut genom fönstret.

Bilkön transformeras till en regelrätt parad när de når Rättvik. Lika plötsligt som oväntat visar det sig att Frank Fernando blir en del av paraden, trots att han bara är på genomresa till Östersund. Med bar överkropp i sin röda Peugeot från nittiosju och Rastaman Vibration på högsta volym sticker han klart ut från de informella normer som vid denna tidpunkt rår i Rättvik. Trots att han sticker ut verkar ingen se honom, människor på gatorna har bara ögon för veteranbilarna. ’Jag har i alla fall nya bromsskivor’ skriker Frank Fernando genom den nedvevade rutan.

’Jag med, fast i original’ hör han hur någon i bilen framför svarar.

Kanske jag också har, det vet ju inte du, tänker Frank Fernando. Men han säger ingenting, han har i färskt minne berättelser om hur Sheriffen blev jagad genom Trollhättan som ung av just raggare. De hade dragit kniv från någon ficka i skinnvästen, och ormskinnsbootsen klapprade allt snabbare mot gatstenarna bakom honom. Lyckligtvis visade sig fördomarna om raggares konditionsnivå stämma de gångerna. Redan efter några kvarter stannade de med ena handen tryckt i mellangärdet och rosslig andning. Men man vet ju aldrig, det är bäst att vara försiktig.

Framför Frank Fernando glider en gräddvit Cadillac fram, bländande nyputsad reflekterar den solen effektivt under hans solskydd. Han tvingas till ett russingrin. ’Mamma är den där raggaren naken’ hör han ett barn skrika. Han tittar efter var rösten kommer från. En pojke i sjuårsåldern pekar rakt mot honom, samtidigt som han rycker i sin mammas jeansskjorta.

’Vad konstig han ser ut, är han kines?’ frågar pojken igen. Dumma unge, fattar han inte att Frank Fernando russingrinar för att han knappt kan se någonting. Jävla Cadillac. Han pekar finger mot ungen, som förvånad börjar grina. Hans mamma böjer sig ner mot honom för att trösta, snart därefter vänder hon sig och tittar argt rakt på Frank Fernando. Han rycker på axlarna mot henne, vill förmedla en slags vad-kan-man-göra-åt-grinande-barn-känsla.

Mamman rätar på sig och tänder en cigarett som hon genast fimpar rakt i handflatan. Hela tiden med blicken fastnaglad på Frank Fernando. Han drar efter andan.

Förskräckt vevar han snabbt upp sin fönsterruta. Han tittar bort.

Lyckligtvis är Rättvik en väldigt liten stad. När han kommer ut på andra sidan ser han bara mötande bilar. Körfältet framför honom ligger helt tomt. Han gasar till och lämnar ansamlingen raggare och sporadiska galningar bakom sig, vid sidan ser han hur den mötande bilkön blir suddigare ju fortare han kör. Frank Fernando är glad över att komma därifrån, slippa se all denna likriktning och föråldrad ungdomlighet. Han känner att han är bättre än alla dessa människor. Frank Fernandos intressen är i alla fall verkliga, intressanta och innehållsrika.

Han börjar rabbla för sig själv vad han är intresserad av. En kort stund senare tystnar han och faktiskt skäms lite. Det verkar som att han i stort sett är intresserad av samma sak som raggarna: att knulla, transportera sig till nya platser och lyssna på musik. Fan också, då kanske han inte är så mycket bättre än dem. Nåja, han har ju i alla fall tak på bilen.

Så söt när hon sover

Ibland sover hon så djupt att hon inte hör sopbilen tömma sopor på gården, trots att fönstret är öppet. Ibland snarkar hon, lite lätt som en älva, inte så att det stör. Oftast sover hon naken.

'Hörde du sopbilen?' frågar Frank Fernando när hon vaknar. Hon skakar på huvudet och ler.

Ibland på natten vaknar Frank Fernando och ställer sig upp, går till fönstret. När han tittar tillbaka på henne ser han hur täcket sakta guppar av hennes andning. Ögonen är så stängda. Skulle inte gå att öppna med kofot.

Ibland ser Frank Fernando färdigt filmen själv. Mot sitt bröst känner han ett tungt huvud vila. 'Kom så går vi och lägger oss' säger han till eftertexterna.

'Gillade du också slutet' säger hon.

Ibland vaknar hon inte ens av väckarklockan.

Festivalsommar från the office

Nya stolpar ska ställas upp vid skrivborden på Frank Fernandos arbetsplats, stolpar som sammanfogar alla de sladdar som hänger ner från datorer, lampor och elektriska pennvässare. Frank Fernando visar var han vill att stolparna ska stå för en krum hantverkare med tunna läppar. Med ena handen gestikulerar han i luften.

’Omöjligt’ säger hantverkaren.

’Vad menar du omöjligt?’ frågar Frank Fernando.

’Du kan inte ha stolparna där, de måste stå här’ svarar hantverkaren och pekar på ett ställe mitt på golvet. Frank Fernando skakar på huvudet, ställs stolparna där blir det ingen förbättring från tidigare, sladdarna måste då ändå dras en bit över golvet för att nå stolpen. ’Varför inte?’ väser han.

’Stolparna ska stå här.’ Den krumme hantverkaren vänder sig om och börjar dra med baksidan av hammaren i en bit eltejp som sitter fast i golvet, diskussionen avslutad. Ingenting Frank Fernando säger verkar kunna inverka på något sätt stolparnas position, hantverkarens kroppsspråk är tydligt. Han lägger en hand på hantverkarens axel, hantverkaren stannar upp. Hela kroppen fryser till. Så vänder han sig mot Frank Fernando och kliar sig med hammaren över den orakade kinden. ’Vad vill du?’ Orden kommer från långt bak i hantverkarens gom.

’Jag vill ha stolparna bredvid borden, inte mitt på golvet.’

’Stolparna ska stå här’ nästan skriker hantverkaren. Med en smäll faller hammaren i golvet, han drar upp byxorna i linningen och spottar brun saliv över axeln. Så tar han sats för sitt bästa, och enda, argument: ’annars börjar det brinna.’

Vad svarar man på det?

Imorgon börjar Frank Fernando sin semester. Redan efter lunch tänker han ta sin röda Peugeot och köra till Östersund och Lizzie, bort från hantverkare med tunna läppar, beslut om stolpars placering, papercuts och att lägga papper i en hög för åtgärd senare. På många sätt har de senaste två åren har varit som ett exceptionellt långt avsnitt ur the Office. På Frank Fernandos kontor finns några Gareth Keenan, nog är likheten ganska slående om man tittar på dem under lupp. Dawn Tinsleys finns det hur många som helst. Kanske påminner Frank Fernando själv om Tim Canterbury. Eller den där store autistiske lufsen.

Hantverkaren skulle säkert säga att han är som David Brent. Men han har sannolikt aldrig sett the Office, så risken är ändå minimal.

Frank Fernando vänder hantverkaren ryggen och går några steg, trygg i att morgondagen kommer att ge vila och ro. Om nu stolparna måste stå mitt på golvet ligger det utanför Frank Fernandos kontroll. Annars börjar det brinna. Hantverkaren låter som en domedagspräst.

Det kommer att bli festivalsommar. Så fort Frank Fernando kommer ut från kontorets portar ska han ta på sig slimmade jeans, t-shirt med tryck och bara vänta. Vänta på Storsjöyran och Way Out West. Vänta på Neil Young, Flaming Lips, Håkan Hellström, Grindermen och Sonic Youth. Vänta på Broder Daniels sista spelning någonsin.

Det kommer att bli en bra sommar.

Hantverkaren tar upp hammaren och börjar slå på en av stolparna. Så här på avstånd är det svårt att avgöra exakt varför. Frank Fernando lämnar honom. ’Jävla gubbe’ mumlar han. ’Imorgon slipper jag se dig. Imorgon slipper jag allt det här. I tre jävla veckor.’

I väntan på konserterna ska han dricka vitt vin och lösa korsord. Frank Fernando är som en gammal tant, men ibland är det gott att vara just det.

Ingen bra natt att vara vaken

Han somnar lugn utan förväntan. Ögonlocken är som ålar som halt ringlar förbi muskelfästena, det sista han minns är en kvävd gäspning och ljudet av en bok som träffar golvet. En sista muskelryckning i benen och han faller.

Sömnen är tom. En nyspilld säck säd.

När han vaknar är det mörkt. Han ser sig omkring, vet att det är mitt i natten, vet att det var någonting som väckte honom. Det är mörkt, mörkare än vad det borde vara. Han går till fönstret, sätter händerna mot rutan och andas. Mörker. Totalt mörker.

I hörnet vid soffan står en lampa som han inte hann släcka innan han somnade. Den lyser, men den lyser inte upp. Fingrarna glider över sladden till strömbrytaren, trycker till. Det hörs ett knäpp, men det blir ingen skillnad.

Det här är inget strömavbrott. Han vet att lampan lyste, bara det att den saknade ljus. Från gatan glittrar lampor i vattenpussar, utan att reflektera något sken, på andra sidan gatan sitter grannen och läser under en lampas sken. Skenet finns där, inte här.

’Det här är ingen bra natt att vara vaken.’

Han vänder sig, ingen där. Famlande tar han sig till sängen, drar täcket över huvudet alldeles rädd. Till och med magen darrar. Ögonlocken sitter fast i gummiband, går inte att sluta. Ögonvitan omsluter hela iris.

Människor som gnager tänder i skräck riskerar att de är nednötta till morgonen.

En egenskap fattigare

Frank Fernando kan inte längre vissla. Ja, det är sant. Denna defekt i hans annars fullt fungerande köttsliga motorik uppdagades när han körde genom natten till Östersund för drygt två veckor sedan. Han började vissla till Papa Dee på P3 Rytm, med kroppen i sakta gung. Stereon var på så högt att han först inte hörde hur det inte kom något ljud, men en känsla av ofullkomlighet slog honom. Han sänkte volymen och insåg att det bara kom saliv och ett sprakande missljud ur den putande munnen.

Flera mil, säkert tio, försökte han få fram ljud på alla möjliga sätt, till slut var han så yr i brist på luft att han var tvungen att sluta. Vid bilkörning är det så viktigt att vara vid sina sinnens fulla bruk. Då och då har han försökt igen, utan resultat. Sedan bilfärden har han inte lyckats att vissla ens en gång.

Om man ska tappa en färdighet är kanske visslingen ett av förstahandsvalen – hur ofta använder man visslingsförmågan till någonting överhuvudtaget? – men det är just någonting med att tappa färdigheter som bekymrar. Vad kommer att komma härnäst? Han testar att busvissla, det går lika bra som någonsin förr. Han klappar händerna, det går bra det också. Han dansar, det är snyggt, lite sådär Travolta-svängigt med en grym höftvickning mot slutet som avslutas med ett finger rakt upp i himlen och ett sällan skådat djup i blicken.

Ludwig Wittgenstein, en filosof från förr, kunde vissla långa klassiska stycken utan paus. Det visar på en inte bara fantastisk förmåga att memorera melodier, utan också på en stor fallenhet i att vissla. Som kafésnöre i de sena tonåren brukade Frank Fernando låtsas läsa hans tunna, men ack så komplicerade, Tractatus Logico-philosophicus, självklart för att imponera på översminkade flickor med svart hår och kofta, eller bara för att kunna brista ut i ett ’jaså, men jag läser Wittgenstein.’ Då var han avundsjuk på någon med ett så knivskarpt intellekt – antog han i alla fall, han kom inte så många sidor – men nu kommer han tvingas fundera hur gubben gjorde för att kunna vissla.

Det är inte nederlaget att inte längre kunna göra någonting så simpelt som oroar honom. Att aldrig mer kunna vissla bekommer honom faktiskt knappt alls, om det ens är fallet – det värsta är väl att han kommer att få nynna till inledningen till Wind of changes i framtiden. Men att förlora en egenskap som funnits där sedan svajiga barnsben är otäckt. Som en lättare form av afasi. Det är ju så självklart att kunna vissla, alla kan ju det, alla gör det; Mikael Ramel visslar när han uppträder inför barn, hemmafruar visslar fram sin känsla av litenhet, Gud visslade säkert när han vilade den sjunde dagen.

Men tänk om det kommer mer. Tänk om andra egenskaper följer visslingen till glömska. Frank Fernando tittar ner på sina ben, sin kropp, sin penis. Han tänker på sitt tal, sin sångröst, sina tankar. Allt är små delar av den helhet som heter Frank Fernando, tillsammans bildar de ett himmelrike av härlighet, utan bara någon eller några av dem blir det ett palats av stoft. Visslingen kanske bara vittrar hörnen, men tar man bort höftvickningarna ruttnar hela stambygget.

Frank Fernando tar på sig den tuffa minen. ’Vissla, ha, det gjorde jag förr’ kommer han att säga nästa gång Wind of Changes spelas. Allt det andra han kan måste han nu öva på varje dag. Dels för att inte glömma bort det, som han gjort med visslandet, dels för att vara spot on om de försvinner.

I Blekinge steks den till högtider

Frank Fernando sitter alldeles fascinerad över det han läst, det är sällan han måste torka sig i pannan efter att ha tagit del av en text, framför allt när det handlar om djur. Som barn var hans favoritdjur myrsloken, som med sin långa näsa dammsuger myrstackar efter myror i skräck. När han blev äldre blev det häftigare med geparden, som kan springa i över hundra kilometer i timmen, och vithajen som gjorde en välbekant appearence i Hollywood – det tog många år innan Frank Fernando kunde simma på djupt vatten utan att ha nära till panik av rädsla för stora käftar och monoton musik.

Men efter att ha läst första kapitlet i Tyst hav av Isabella Lövin inser han att det finns ett djur vars livscykel är otroligt mycket mer förtrollande än alla andra: ålen. Eftersom Frank Fernandos pappa är från Blekinge har han träffat på skivor av ål på julbord och vid midsommar, gärna tillsammans med immande kall snaps. Det har varit en inte alltför angenäm upplevelse att äta dessa skivor, vars mitt är en stor benbit och där köttet rinner av fett när man lyfter det från tallriken. Hans pappa brukade berätta att ålens dödsryckningar kan fortgå flera timmar efter att döden inträffat, det ska inte vara sällsynt att ålbitar hoppar i stekpannan (för att ta sig ur?). Med ett skratt berättade han detta precis innan Frank Fernando skulle stoppa en bit i munnen, i skägget rann fett som smitit genom mungiporna.

Ålen är ett av jordens äldsta djur och härstammar från ett vattendrag i Pangea – när landmassorna på jorden utgjordes av en enda kontinent. Detta vattendrag blev, efter att kusterna sakta dragit sig från varandra, till Sargassohavet, granne med Bermudatriangeln och osannolikt djupt. Pangea fanns för tvåhundra miljoner år sedan.

Det är i Sargassohavet alla ålar föds. Som yngel följer de med strömmar till Amerika eller Europa och det är först när de når land som de utvecklas till att bli glasålar, vilket är lite underligt då resan till Europa tar tre år men till Amerika bara lite mer än ett. Ingen människa har någonsin sett ålen leka, själva sexakten verkar ske någonstans mellan två och sextusen meters djup och den sker bara i Sargassohavet – som verkar fungera lite på samma sätt som ett glädjehus för ensamma ryttare i vilda västern, i den torra öknen kan man bara runka. Förr om åren var myterna om ålens fortplantning uppfinningsrika, Aristoteles ansåg att ålen föddes ur jordens inälvor, Plinius trodde att ålen skapades ur avskrapade skinnrester från andra ålar, folk generellt gissade att den formades av hästtagel som kastats i vattnet.

Ålar är omnivorer, de äter allt. När ynglet förvandlats till glasål, tar den sig till varierande platser för att finna mat och göda sig själv. I insjöar kan den skapa ett revir med eget skafferi, något den verkar tycka bra om. För att komma till ett sådant ställe kan den åla över land i dagar, så länge det är någorlunda fuktigt. ’Som om man inte behöver vara nog rädd att trampa på grodor när man går på blöta gräsmattor, man kan tydligen fastna med tårna i käftarna på en ål’ ryser Frank Fernando till när han läser den passagen. ’Äter den allt äter den även Frank Fernando.’

Sen stannar glasålen i decennier där den skapat sitt revir. Den hittills äldsta ålen som hittats, bodde i en brunn i Skåne och uppmättes vara etthundratrettiofem år. Nu kunde den lille fallosen inte riktig ta sig därifrån för egen maskin, sannolikt hade han stuckit redan under Vietnamkriget hade han haft chansen men fyra ålhala väggar satte effektivt stopp för det. Den ål som inte sitter fången på det sättet, byter plötsligt skepnad till en blankål; ögonen växer, huvudet smalnar av och ryggen färgas mörk. Efter fullbordad metamorfos ålar den sig tillbaka exakt samma väg som den kom mellan tjugo och åttio år tidigare, man tror att rutten är inprogrammerad sedan Pangea, där varje års landförskjutning effektivt inlärts. Utan att äta en smula simmar den tillbaka till Sargassohavet, leker och dör.

’Så lång väntan för ett knull, man får hoppas att det är värt det’ tänker Frank Fernando högt.

Det speciellt mystiska är att ålens returbiljett till Sargassohavet verkar bero på månen. Det är bara vid fullmåne som de startar sin resa.

Ålbeståndet de senaste decennierna har minskat med över nittionio procent. Till viss del beror det på klimatförsämringar, men den största faktorn är fiske. I Sverige stipulerades en lag om att ingen bortsett från yrkesfiskare får fiska ål, i EU yrkar man på ett totalt fiskestopp. EU:s yrkande har å det bestämdaste motsatts i Sverige av orsaken att det skulle så hårt mot den inhemska fiskenäringen.

I Japan äts ål som sushi, i Blekinge steks den till högtider. Lite varstans tillagas den med vitlök. Att Frank Fernando aldrig gillat ål gör det bara lättare att låta bli. Men det finns många som njuter av att stoppa en bit i munnen och känna fettet sprinkla genom tänderna.

Sluta med det. Omedelbart.

Att utrota ett av världens äldsta och, för all del, coolaste djur för att det är gott att äta är inte skäl nog. Det skulle inte vara skäl nog ens om det innehöll Viagra. Mindre än en procent av beståndet finns kvar, och hänsyn tas till inhemsk fiskenäring. Det är galet, helt jävla galet.

Fyra män med uppsträckta nävar

Det är nu snart fyrtio år sedan den klassiska bilden togs på Tommie Smith och John Carlos under OS i Mexiko City, där de står på prispallen med handskbeklädda nävar i vädret och nedböjda huvuden. Tommie har sin högra näve höjd, en gest som representerar Black Power, John Carlos vänstra representerar svart enighet. De hade bara ett par handskar, hade båda höjt samma hand om de hade haft möjlighet? I så fall vilken?

De hade blivit ombedda att bojkotta OS som en protest mot rassegregation. Tommie var ett av USA:s stora medaljhopp och avböjde, han ville tävla så innerligt. Det blev tvåhundra meter på 19,83, nytt världsrekord och en säkrad framtid. Eller hade varit det om han inte valt att under några sekunder höja ena handen.

Bara minuter före loppet frågar Tommie John Carlos om han vill vara med och skapa historia. En kompis till Tommie hade köpt ett par handskar och gett till honom, John Carlos går med på medverkan. Båda vet de att ingen kommer att lägga märke till dem om de inte står på prispallen, de springer fortare än någonsin tidigare - ja, det blir ju världsrekord.

Symbolik, vilken jävla genomslagskraft. Vad hade hänt om de bara sträckt på sig?

Istället för flådiga kontrakt tvingas Tommie Smith och John Carlos att lämna OS-byn inom fyrtioåtta timmar, hemma i USA betraktas de som avskum som vanärat flaggan, landet och det amerikanska systemet. Det blir lånade pengar, två kraschade äktenskap och armod istället för hyllande folkmassor och miljonkontrakt. Efter några år börjar Tommie Smith arbeta som idrottslärare, något han fortsätter med ända fram till sin pension.

Tommie Smith kastade bort ett liv i framgång för en sekundlång protest för någonting som borde vara självklart, allas rätt till lika värde och möjligheter oavsett hudfärg. Han hade sprungit på världsrekordtid och kontrakten borde hagla över honom, han borde kunna tälja guld med naglarna - som en vackrare och mer lukrativ version av omslaget till Saw-filmerna. ’Det är en vacker berättelse, är det inte?’ Frank Fernando avslutar med att höja kaffekoppen till en skål, han tittar rakt ner i den innan han dricker. ’Titta, lika svart som de.’

Arkitekten nickar hänfört. Hans cappuccino är slut sedan länge och i vattenglaset ligger några ensamma citronskal och torkar. ’Jag är bakfull, kan vi inte gå ut och ta en promenad? Det är ju åskkvavt här inne.’ En droppe träffar Frank Fernando i nacken, han tittar upp och ser en stor luftkonditionering som hänger rakt ovanför deras huvuden. ’Du, vi sitter ju rakt under friskt flöde luft, det är inte alls det kvavt. Det är du som är bakfull.’

’Oavsett, nu går vi.’

När de kommer ut på gatan stannar Frank Fernando upp. Han böjer ner huvudet och sträcker upp sin vänstra näve i luften, knuten stenhårt. Han står så några sekunder innan han tittar upp. ’Det där kändes faktiskt bra, såg du hur jag valde den vänstra? Black Power känns lite övermaga, i alla fall för en vit kille som jag.’

Arkitekten ser sig omkring.

Frank Fernando anar hans oro. ’Du borde testa du också. Ibland är det skönt att göra de där gesterna man bara sett på foto och film. I bästa fall blir det en avkyld och skön känsla i hela kroppen. Jag kände så alldeles nyss. Cool, liksom.’

Arkitekten ser sig omkring igen. Så böjer han ner huvudet och sträcker upp en knyten näve i luften. Den högra. ’Du har rätt Frank Fernando’ säger han när han rätat ut sig igen. ’Jag blev en del av historien. Det kändes faktiskt rätt så bra.’

I en intervju berättar Tommie Smith att han inte alls har varit bitter över konsekvenserna hans handlande fick. Nu kan han kalla sig för förkämpe för mänskliga rättigheter istället för en idrottsman av många. Han ska till OS i Peking senare i sommar och hålla föredrag, ett välbetalt sådant. Dessutom fick han, med det han genomförde minuterna före den historiska gesten, tretton världsrekord under de år han var aktiv idrottsman. Det är i alla fall någonting att skryta med inför barnbarnen.

’Söta tjejer som jobbade på kaféet’ säger Arkitekten.

’Mmmm’ Frank Fernando nickar instämmande. Över himlen blåser moln i fasansfull hastighet, snart kommer det att börja regna. De börjar gå över grusiga gator, fullt medvetna om att de själva aldrig kommer att vare sig slå några världsrekord eller vara med på ett foto med lika stor genomslagskraft som Tommie Smith och John Carlos. De säger ingenting om det, men faktiskt fyller den insikten dem båda med en gnagande tomhet.

Minnen i technicolor

I sin självbiografi Laterna Magica skriver Ingmar Bergman att hans första minne är från sitt eget dop. Inte nog med att det är i högsta grad tidigt minne jämfört med många andra, han hävdar dessutom att dopet var tidigarelagt eftersom han var så sjuklig som nyfödd och att hans föräldrar oroade sig för att han skulle dö. Enligt egen utsago kan han inte varit mer än någon månad gammal när det skedde.

Frank Fernandos tidigaste minne är när han sitter i en kartong på balkongen och leker robot. Han petar sig i näsan. Han är fyra eller fem år. Allting före det är ett stort intet. Säg att han var fem, det innebär att hans första minne är fyra år och elva månader senare än Ingmar Bergmans första.

Det är lite skrämmande att så lång tid som de första fyra fem åren av hans liv är totalt borta, och så orättvist att Ingmar Bergman fick uppleva dessa år av sitt liv. Frank Fernando hade antagligen fullt upp med att lära sig motorik och social anpassning men det är lång tid att vara frånkopplad från världen. Kanske kunde Bergman ägna denna tid åt att förädla sitt konstnärskap.

När han tänker på det är han heller inte säker på att minnet från balkongen är ett minne i ordets rätta bemärkelse, han har sett sig sitta i den där kartongen med ett finger i näsan på ett foto. Kanske är det så att hans föräldrar visat fotot och berättat om det, så att minnet är fabulerat, en efterhandskonstruktion.

Det gör det hela ännu mer skrämmande.

Frank Fernando minns att han inte kunde hålla tillbaka när han var hemma hon en kompis från dagis, utan bajsade på sig helt plötsligt som de var uppe i att bygga med hans modelljärnväg. ’Det luktar bajs’ sade killen. ’Är det du Frank Fernando?’ Han minns hur han nekade innerligt. Det var först när hans mamma hämtat honom och de gick hemåt som han bekände, flera timmar senare. Klart alla visste att det var han som luktade.

Räknar han bakåt blir det femårsåldern som detta minne kommer från. Det är ett riktigt minne. Var det traumatiken som gjorde att det fastnade? Barn som utsätts för hemskheter tenderar att minnas riktigt tidiga händelser. Han minns hur han skämdes, oj det var skam på en då helt ny nivå.

Men de är sporadiska, minnena före skolstarten, och ska han vara ärlig är de inte så många. Egentligen är det först när han ensam lämnades av sin pappa i en klass där han inte kände någon som minnena blir till ett slags flöde. Han minns hur de gjorde stenåldersfigurer i lera, hur fröken bad dem knäppa händerna för att finna en inte bara yttre, utan en inre och själslig ro, hur de spelade luftgitarr till Twisted Sisters på roliga timmen och hur han på rasterna, när de andra spelade brännboll, matade en brunn i gräsmattan med sniglar tillsammans med Syntarn.

När han koncentrerar sig och tänker bakåt inser han att hans retrospektiva liv på riktigt började som könsmogen. Minnena från den tiden är så mycket mer levande än de äldre, gamla minnen är som suddiga foton i ett gammalt album i bokhyllan. Man tittar sällan i det, och när man gör det blir man förvånad över det man ser – ojsan hoppsan var det han som var med på det där kalaset, eller hejsan vilka frisyrer vi hade på den tiden. Det är klämkäcka minnen i ett flöde, men de saknar ändå händelser mellan sig. Flödet är som en bäck som tunnas ut till en liten rännil, knappt möjlig att se. Man snarare förstår kopplingarna än de facto ser dem. Tiden efter hans första ejakulation är, om än så taffliga och ungdomligt sköra, så mycket mer färgglada.

Åh, tänk när han blev kysst av tjejen med ring i näsan, som han snart skulle förlora sin oskuld till. De lyssnade på Ultima Thule och hon flyttade sig alldeles nära. När han kände hennes tunga mot hans blev allt så skarpt, han tänkte att om han inte rör sig alls kanske det aldrig kommer ta slut. Hon å andra sidan tyckte att han var så tråkig där han satt, stel som en isglass med vispande tunga, att hon snart lade av. ’Kanske att du ska gå nu?’ insinuerade hon. Frank Fernando satt kvar blick stilla.

Ändå gav hon honom sin speciella ros några veckor senare. Märkligt.

När den sommaren led mot sitt slut, det var en klassisk sommarromans, hörde han att tjejen allt mer frekvent besökte Syntarn på kvällar och helger. Han blev lite svartsjuk. Hon gjorde slut med honom bakom en bil på gatan utanför där han bodde. Det fick honom att skratta, trots att han innerst inne bara ville gråta.

Alla minnen från den tiden, ja egentligen fram till att han fyller tjugotre, är en lång radda av sammanlänkade fyrverkerier i technicolor.

Ikväll lyssnar Frank Fernando på Chet Baker och skriver på sin blogg samtidigt som Edward Norton blir våldtagen i American history X. Tidigare på kvällen var han var hemma hos sin mamma och såg Broken Flowers på teve. Det kommer han inte att minnas om tre veckor ens. Det är nära arton år sedan han ejakulerade första gången. Saker har inte samma relevans nu som det hade då. Åren som följde nyligen könsmogen kommer sannolikt att vara det flöde han bäst kommer att minnas i resten av sitt liv. Han kommer att sitta på den där parksoffan långt fram i tiden och bara minnas sin ungdoms första knull. Lite sorgligt faktiskt.

I en annan biografi över Ingmar Bergman motsäger författaren mycket av det som står i Laterna Magica. Det visar sig att Bergman själv fabulerat mycket, suddat ut gränserna mellan det självupplevda och det konstnärliga. Bland annat skriver författaren att Bergman inte alls hade ett tidigarelagt dop och inte heller var sjuklig som nyfödd. Sannolikt minns Bergman heller inte sitt dop, även om han hävdar så.

Men det vet bara Bergman själv. Eller visste. Stackarn är ju död.

Jeopardy på nätet

’Näe, det är inte sant. Den subban.’ Frank Fernandos bäste vän är vit i ansiktet av raseri. ’Hon har rekord idag igen. Gör hon någonting annat egentligen?’

Det var över en vecka sedan de hade lämnat lägenheten för annat än att köpa korv. På morgnarna satt de vid fönstret och rökte, diskuterade tidningen och drack kaffe. De försökte plugga några timmar på dagen, allt som oftast fortsatte de diskutera och dricka kaffe. På kvällen såg de film. På natten spelade de Jeopardy på nätet.

Det tog ett tag att lösa poängsättningen; hur pinsamt enkelt upplagt var det inte? När de hade skrapat ihop fyrtiotvåtusen poäng och svarat rätt på alla frågor utom två, låg kvällens high score på över tvåhundrafyrtiotvåtusen poäng. De tappade hakan, hur jävla smart kan man vara? Och hur kan de få tvåhundratusen på bara två frågor.

Hemligheten var tudelad. För att få ett bra resultat krävdes upprepning. Frågorna byttes ut varje dag, men var därför också samma hela dagen. Spelade man några gånger, och inte var helt obildningsbar, kunde man svaren på alla frågorna. Den andra orsaken till höga poäng var att pricka in när i spelet man fick dubbelchans: en dubbelchans i första omgången och två i andra, fick man dem tidigt blev poängen låga, fick man dem allra sist skulle det bli banrekord och high score. De orkade aldrig spela tillräckligt länge för att få högsta möjliga poäng.

Varje kväll var det samma användare som låg etta på high score-listan, en kvinna som skrev under med sitt riktiga namn – själva hette de jeopardyhoran, bara för att det på något pubertalt sätt var roligt just då att se det skrivet i blinkande rött på skärmen. Innan de löste hemligheten bakom hennes makalösa resultat satt de förstummade, när de hade löst det blev de arga. De hade druckit några pilsner.

’Den där jävla tanten har alltså spelat om och om igen tills hon får tillräckligt sena dubbelchanser. I både första och andra omgången.’ Frank Fernando slår till hårt på tangentbordet, de hade fått sena dubbelchanser men låg ändå sextiotusen poäng efter.

’Vi måste ringa och tala vett med henne’ säger Frank Fernandos bäste vän. Han menar allvar.

’Klockan är halv två på natten, så sent ringer man inte folk.’ Frank Fernando försöker dölja hur gärna han vill ringa bakom en vägg av etikett. ’Vi kan inte göra det.’

’Det skulle hon tänkt på innan hon fuskade. Det är ju stört omöjligt att slå henne. Hur många timmar har vi inte suttit framför den här jävla datorn, det går ju inte att vinna. Sitter vi två timmar måste hon sitta fyra, sitter vi fyra sitter hon hela dagen. Fan.’ Frank Fernandos bäste vän slår upp Eniros hemsida och knappar in hennes namn. Det finns bara två i hela landet, de chansar på att det är den fyrtioåttaårige kvinnan i Småland. Den andra är tolv och bor i Lekeberg, det kan omöjligt vara hon och dessutom, vem vill ringa en tolvåring mitt i natten. Vad ska FRA tro?

Frank Fernandos bäste vän slår numret och väntar, givetvis med knapptryckningen för skyddat nummer så att hon inte ska kunna se vart han ringer från. En isande känsla av olust spränger från inuti Frank Fernando, borde de verkligen göra det här? Hur arg han än är över att aldrig få vinna finns det ändå gränser för vad som är kutym och sans. När tre signaler gått fram försöker han gestikulera till sin bäste vän att lägga på. Då svarar kvinnan i andra änden.

Frank Fernando hade väntat sig en tirad av svordomar och ovett, men hans bäste vän börjar trevande och artigt. Han börjar med att konfirmera att han kommit rätt, sedan hyllar han hennes resultat på Jeopardy på nätet. ’Det är helt makalöst’ säger han. ’Jag är resande som bor i Singapore och loggar in för att spela för att komma i kontakt med mitt ursprung. Det är därför jag ringer så sent, här i Singapore är det soligt varm eftermiddag, förlåt för denna sena timme. Men hur jag än försöker lyckas jag aldrig slå dina resultat. Du måste vara jätteallmänbildad.’

Samtalet fortgår i över tjugo minuter. Istället för att skälla ut kvinnan haussar Frank Fernandos bäste vän hennes insatser, han ber tusen gånger om ursäkt för att han ringer så sent och han säger att de borde se till att träffas när han kommer tillbaka till Sverige.

’Vad fin du är’ säger Frank Fernando när hans bäste vän lagt på luren. ’Jag trodde att du skulle skälla och bete dig, men ni verkade ju bli kompisar.’

’Jag hade inte hjärta. Hon var så skör. Förstå att det är det som är hennes liv. Att spela Jeopardy på Internet. Att få vara bäst på någonting.’

Kvinnan hade mutat in sitt revir. Tydligen bodde hon ensam tillsammans med sin syster, sannolikt var hon oskuld och arbetslös, att hon var barnlös hade hon snart berättat i samtalet. De förmåner så många andra tar för givet hade inte givits till henne, så hon hade funnit en plats där hon kan vara drottning. ’Sagan fick ett ganska sorgligt slut faktiskt’ säger Frank Fernando och sätter på kaffebryggaren. ’Så här efteråt hade jag nog hellre sett att hon skulle varit dum i huvet och att du gett henne den där utskällningen. Fan, vad sorgligt. Så sitter hon där alldeles själv och spelar och får vara bäst på något som bara du och jag är tillräckligt nördiga för att förstå. Genom att fuska dessutom. Usch.’

De skulle inte spela mer Jeopardy på nätet. Nästkommande kväll sätter de på datorn och kollar Youtube istället. De hade klampat in på en annan människas plats i världen, där måste de låta henne få vara i fred. Få härska över sitt rike, hur ömkligt litet det nu är.

Åtta år

Åtta år. Frank Fernando sitter ensam i sin lägenhet och äter nudelsoppa med utgånget bäst-före datum på nudlarna. Det skulle varit gått med några skivor purjo i, men idag blev den naturell.

Åtta år. Kylskåpet kom inte idag heller. Frank Fernando längtar efter dagar när han inte tvingas leva ur hand i mun. Att spara den mat man inte äter upp, istället för att äta upp den, känns så avlägset men samtidigt ursprungligt och mänskligt. Den enda bok han ogillat av Paul Auster är just Ur hand i mun.

Åtta år. Så länge har Frank Fernando varit tillsammans med sin Lizzie.

Han borde fått fira åttaårsdagen med henne på en mysig plats för två, de skulle kunna sjunga tillsammans. Det borde inte vara så här, inte ensam, inte med nudlar. Inte utan purjo.

’Jaha, jag hade gissat på högst fem’ säger Frank Fernandos frisör samtidigt som hon drar med en rakkniv längs hans nacke. Han har klippt sig hos henne fyra månader, max. Hur är hon ens representativ att gissa? Hon är en sådan där konstnärlig frisör som klipper lite var som helst samtidigt som hon pratar massor. Frank Fernando får kompispris eftersom hon legat med en av hans kompisar. Borde heta kompisliggpris.

’Shit, vad länge. Hur känns det’ frågar en jämnårig kamrat på jobbet. Själv har han varit tillsammans med sin flickvän lite över två år, det är ganska länge det också. Det är underligt hur alla män på jobbet har flickvän eller fru. Statistiken säger att det borde vara mellan tio och femton homosexuella som jobbar där, då ligger det dessutom inom konfidensintervallet. Kanske finns de, men håller det hemligt. Eller så söker sig homosexuella män inte till grossistbranschen.

’Minns du när vi hade varsin Commodore 64?’ försöker Syntarn byta samtalsämne när Frank Fernandos åtta år med Lizzie kommer på tal. Orsaken är höljd i dunkel. Frank Fernando tänker på låten five years från David Bowies Ziggy Stardust-platta. Egentligen vet han inte vad den handlar om, han har aldrig lyssnat på texten. Låten har ett härligt gung och det räcker gott så. Det enda han vet är att five years is less than eight.

’Om man inte kan älska varandra på tjugoen kvadrat, varför skulle man göra det på åttio’ sade Frank Fernando till Lizzie när hon skulle flytta in i hans etta med snedtak på Hisingen. Hon hade försökt beräkna förhållandemässig yta delat med boyta och visat oro över storleken på lägenheten. Inte för att vara stursk, men Frank Fernando visade sig vara strået vassare när det kommer till matematik.

Åtta år borde firas med buller och bång. Eller en bong? Åtta kan bli åtta till, sannolikt blir det åttio. ’Bra gjort’ kommer de att säga till varandra när de sitter på Rivieran hundratio år gamla och sippar på en aperitif under ett valnötsträd. ’Det här blev riktigt bra, önskar vi kunde göra om det.’ Så kommer de säga.

Natten mellan den femtonde och den sextonde räknar Frank Fernando och Lizzie att de blev tillsammans. Hur beräknar man sånt? En kyss? Kärlek? Penetration? I just deras fall hade de varit kompisar sedan sexton. Lizzie var en sådan där tjej som fascinerar, som skrattar mycket och som dricker vem som helst under bordet. Till en början var Frank Fernando olyckligt kär i henne, hon visade inga som helst tecken på att vilja ha honom till annat är fest och glamour. Men på besök i Sverige bjöd hon med Frank Fernando på ett bröllop. Lika plötsligt som det började var de ensamma.

Frank Fernando kysste Lizzie snabbt. ’Vad gjorde du? Kysste du mig?’ frågade Lizzie. Dum fråga, tänkte Frank Fernando, klart jag gjorde. Märkte du inte det? Ändå övervägde han att ljuga. ’Ja, det gjorde jag’ svarade han efter betänketid. ’Tyckte du om det?’

’Mycket.’

Frank Fernando sörplar i sig nudelsoppan – innehåller kycklingsmak kyckling? – och ler för sig själv. De har genomgått så mycket tillsammans. Så många år har de bott i olika länder, andra år har de varit arbetslösa och fattiga, de har strävat tillsammans och längtat efter den tiden när allt ska fungera som för alla andra. Nu är den tiden här.

Om åttio år ska de sitta på Rivieran och hålla varandras händer. Dricka en aperitif. När en delfin hoppar över vattenytan långt därute ska Frank Fernando säga till Lizzie: ’Tack för alla dessa år, nu tar vi lika många till.’

Vad annat kan man önska sig?

Nimibia, Nimibia

Frank Fernando rycks ur en dröm av ljudet från mobiltelefonen som ringer. Klockan är kvart i sju, en och en halv timme efter att han ställt den att ringa. Har den gått sönder? Han kan inte tänka sig att han snoozat igenom alarmet ända fram till nu utan att vara medveten om det.

’Förlåt’ svarar han, ’jag har försovit mig’.

Det är Boris som ringer, Frank Fernando har lovat att skjutsa honom till jobbet på morgonen. Det blir till att ställa in. ’Tar du dig till jobbet på egen maskin?’ frågar Frank Fernando. På andra änden nickar Boris besviket.

Efter att de lagt på återgår Frank Fernando till sin dröm en liten stund, anstränger sig för att minnas. Det mesta är borta, men ett klart minne att han stod tillsammans med sin chef och dennes sidekick i ett nedgånget hus någonstans. De frågade någonting.

’Jag heter Nimibia Nimibia och jag kommer från Nimibia’ svarade Frank Fernando.

Vad betyder det? Frank Fernando kommer att ha en olustkänsla resten av dagen som direkt härrör från drömmen.

I morgontidningen läser Frank Fernando att det finns en sannolik korrelation mellan autism och solljus. Han skrattar till, men olustkänslan från drömmen biter sig nu tag ännu hårdare. En överläkare för något sjukhus skriver att när kroppen utsätts för solljus fylls depåerna för d-vitamin på, d-vitamin är en av de där viktiga vitaminerna som gör att man mår bra – just d-vitamin gör detta genom att sköta balansen mellan kalcium och fosfat i blodet, har man brister i d-vitamin kan det innebära benskörhet och, i värsta fall, engelska sjukan eller, som det verkar, autism. Om man bortser från den effekt solljus ger är det svårt att få i sig tillräckliga mängder med d-vitamin, fet fisk ger en del men det är stora mängder som behöver ätas dagligen för att det ska vara tillräckligt.

Det är inte personligen man får autism av brist på solljus och d-vitaminer. Kvinnor som håller sig undan solen under graviditet löper större risk att föda ett barn med autism än kvinnor som utsätter sig för solljus. Intressant är att människor som kommer till Sverige från Somalia – säkert andra länder också, men om det skriver överläkaren inget – i mycket större utsträckning föder barn med autism än kompisarna som stannat kvar. Orsaken till detta tros vara att de inte utsätter sig för ens en bråkdel lika mycket solljus i Sverige, det är kallt och dessutom är solen inte lika stark på våra breddgrader. Den mörka hyn gör processen att omvandla solstrålarna till d-vitaminer trögare. I Somalia kallas autism för Sverigesjukan, någonting som händer de som flyttar till just Sverige. I Somalia är det inte alls vanligt med autism.

Vissa tror att autism kan härröra från den mässlingsvaccination som erbjuds till alla i Sverige, skriver överläkaren, trots att detta är vetenskapligt emotsagt. Många vägrar ta denna vaccinering av rädsla för att föda barn med autism. Frank Fernando ryser till, innebär det att det kan komma en mässlingsepidemi? Har han ens vaccinerat sig mot mässlingen? Svårt att veta sånt, minnet räcker inte till så mycket längre. Framför sig ser han ytterligare ett besök på vårdcentralen, svettpärlor tränger fram i pannan. ’Hellre mässlingen än dessa ändlösa korridorer fyllda med gamla människor’ viskar han.

Frank Fernando tar en tugga av sin morgonsmörgås och tittar ut. Stora moln täcker hela himlen, trädet på gården är nästan dubbelvikt av den hårda blåsten. Ingen sol så långt ögat kan nå. Hur går det nu med autismfrekvensen? För att undvika autism måste det ju vara sol, vädret spelar oss ett spratt, tänker han. Han tänker på sina föräldrar, hur hans mamma alltid valt att sitta i skuggan och lösa korsord framför att springa runt där solen skiner. Hon har aldrig varit en sådan som brytt sig om att bli brun, den enda gången han sett henne ens försöka sola är då hon stoppat fram smalbenen ur skuggan under ett tätt parasoll.

Brytt är ett vackert ord. Frank Fernando ler när han tänker på det.

Till saken, koncentration har aldrig varit Frank Fernandos starka sida. Innebär hans mammas solvanor att Frank Fernando riskerade autism som nyfödd? Kanske är det till och med så att han har det, en mild form i så fall får man anta, han klarar ändå en hel del saker på egen hand. Kanske borde han göra något av de test som Lizzie håller på med som psykolog, för att få det svart på vitt.

Vågar han det? Om han diagnostiseras för autism måste han med all säkerhet ändra en hel del i sitt liv, säkerligen inte bara till det positiva. Dessutom för det honom sannolikt tillbaka till vårdcentralen. Olustkänslan bara eskalerar.

Frank Fernando dricker upp den sista slurken kaffe och lutar sig bak. Undrar vad som menas med Nimibia? Är det en parafras av Namibia? Frank Fernando är övertygad om att det man drömmer betyder någonting, ofta med starkt samband med det som hänt. Frågan är om det inte också kan ha samband med det som kommer hända? Tiden är bara någonting vi upplever som en rät linje, vissa hävdar att allting händer samtidigt bara att vi inte har förmåga att förstå det.

Det kändes så rätt när han sade det i drömmen, som en slags evig sanning. Nu gäller det bara att tolka det. Han bryr sig inte om att han kommer sent till jobbet, istället häller han upp mer kaffe och lägger sig en stund i soffan. ’Nimibia, Nimibia’ upprepar han som ett mantra. Håller han på tillräckligt länge kanske verkligheten tröttnar och ger honom ett svar.

Hela den här dagen verkar få en den oändliga historien vändning. Frank Fernando sluter ögonen för att slippa se om en lyckodrake kommer flygande utanför fönstret. Ett krafsande hörs från badrummet.

Moraldilemmat

Det tar sju timmar och femton minuter aktiv körning att åka hem från Lizzie. Frank Fernando släpper utmattad sina väskor på hallgolvet och viker sig dubbel, han har bara ätit två bananer och hundrafemtio gram choklad på vägen hem, han är matt och alldeles urlakad och magen kurrar i brist på omtanke. Efter att koncentrerat sig på att köra om husbilar som kör fyrtio på kurviga sjuttiovägar näst intill en hel arbetsdag är hans energidepåer som silos före skörd.

Kylskåpsdörren står på glänt och på den sitter en lapp. Kylskåpet verkar ha gått sönder, så jag kastade gammal mat som möglat. Du borde ringa hyresvärden. Puss och kram, svärmor. Frank Fernando petar upp kylskåpsdörren, en svag stank av borttorkade matrester smiter ut. Han ryser till. ’Inte det här också’ säger han uppgivet. Den sista tiden verkar han ha varit otursförföljd, först var det bilen som behövde nya bromsskivor, sedan räkningen han glömt betala till försäkringsbolaget. Och nu kylskåpet. Ska det någonsin sluta? Vad hände med nollsummespelet? Och han som är så hungrig.

Han tittar på köksklockan. Den har stannat på tjugo i två.

Stelt lägger sig Frank Fernando på golvet och tar ett djupt andetag, nu måste han fokusera på det positiva och kärleksfulla. Han tar ett fast grepp under revbenen och andas djupt tio gånger samtidigt som han räknar högt. ’Aauuumm’ avslutar han. Han fokuserar på hur det skulle varit om inte svärmor kastat maten i kylen och torkat av den från mögel, det skulle varit så mycket värre. Han tänker på att han ändå får leva och andas, att det finns människor som tycker att han är bra och att det står en halvdrucken bag-in-box i skafferiet. Efter en stund är hans problem någorlunda försumbara. I alla fall inuti rutan för överseende.

Bortsett från en skiva leverpastej har Frank Fernando inte ätit en smula kött sedan han såg teveprogrammet om organisationen PETA, det har fått honom att må gott i kroppen och gett en känsla av kamratskap med allt det levande han nu inte äter. Han kan nu ärligt vinka till kor han kör förbi längs vägen och hälsa skrattande att han är deras vän. Även om hans kost inte är strikt vegetarisk har han strukit ko, gris och lamm från tallriksmodellen, djuphavstorsk och scampi var borta sedan tidigare – Mangroveträsken, herregud vi måste ju andas! Men när han nu ligger på golvet under ett tomt och varmt kylskåp börjar röster i huvudet argumentera för att han ska gå till en hamburgerrestaurang och äta. ’Annars kanske du svälter ihjäl’ säger en röst. ’Annars kanske din mage växer så att du ser ut som ett svältande barn’ säger en annan. Ingenting annat är öppet, det är ju sent på kvällen, fortsätter de.

’Jag tror inte att man svälter ihjäl om man ätit hundrafemtio gram apelsinkrokant’ svarar Frank Fernando lakoniskt, men han inser att han kommer att följa rösterna. Det gör han alltid när de gör sig hörda. Vilken tur han har att rösterna inte pratar så ofta, vilken tur att rösterna hittills inte bett honom döda. Han tar på sig sin anorak och går ut.

Rösterna är borta när han kommer fram till hamburgerrestaurangen. En ung flicka i vit mössa och akne står bakom disken och drar med en penna över ett papper, det är uppenbart att hon bara räknar ner tiden tills hennes pojkvän ska komma och hämta henne. Kanske önskar hon att han för en gångs skull ska överraska henne med blommor och picknick vid ett kalkbrott, kanske är det då hon kommer att ge honom sin egen alldeles speciella blomma? Frank Fernando tittar mot henne och ler, han minns hur det var att vara den där pojkvännen som våndades över hur han skulle få komma nära. När hon tittar upp och ser honom le mot henne blir hon förskräckt, han för snabbt blicken upp mot menyerna ovanför henne.

Ovanför flickan med vit mössa och akne finns stora foton på de hamburgare som erbjuds. ’Underligt att de med kött ser så fantastiskt smaskiga ut, medan den vegetariska ser ut som om den var hittad under någons sula’ mumlar Frank Fernando för sig själv.

’Va’ säger flickan.

’Jag tar en kötthamburgare, tack. Den utan ananas’ säger Frank Fernando innan han hinner hejda sig. Ett orosmoln tornar upp runt hans huvud. Fan också, så skulle han inte säga. Det här blir ett klart avbräck i hans vegetarianism. Han ser sig runt i restaurangen, sporadiskt sitter kära ungdomar och håller varandra i handen, längs in sitter ett gäng med likadana bandanas. Ingen han känner, vilken tur. Han pustar ut, han skulle inte kunna stå för det han gör precis nu. Det var ju meningen att han skulle ta den vegetariska.

Moralen är i grunden någonting besynnerligt. Först och främst är det en del av det levande som skiljer människan från djuren och växterna. Det är något vi fått lära oss med modersmjölken som yttre påverkan, det är även någonting som finns inuti oss, som sitter som en liten ängel på axeln och berättar för oss när den tycker att vi håller på att klanta oss gentemot våra åsikter. Stora filosofer han vänt och vridit på moralen, lagar bygger på kollektiv moral och påverkar individens moral, till syvende och sist får den som följer sin moralkod en belöning i att känna sig större än sig själv. Just nu följer han varken den kollektiva moral han är hängiven, eller lyssnar på den lilla ängeln som sitter på axeln. Herregud, om Frank Fernando vet att han kommer att må bättre av att följa sin egen stipulerade moral, varför väljer han då att gå emot den?

Kanske för att ingen i närheten kommer att döma honom. Alla på restaurangen är kompanjoner i brott, alla har de gjort samma sak. Alla sitter de med papper kvar på brickan från alternativen som innehåller kött.

Vad gör Frank Fernandos handlande honom till? En ögontjänare. En människa med dubbelmoral. Någon som inte har förmåga att leva under egenkomponerade lagar, en man som helst berättar för andra hur bra han är men som sedan smyger iväg och gör raka motsatsen. Han tittar på alla de andra som sitter i restaurangen med förebrående blick, vill få dem att förstå att de är likadana. Ingen reagerar.

För drygt en vecka sedan rökte Frank Fernando en cigarett när Lizzie ringde. Under samtalet försökte han ljudlöst blåsa ut röken, något som hon genast hörde. När hon frågade om han rökte funderade han snabbt över vilka möjligheter han skulle ha att ljuga sig ur situationen, lyckligtvis insåg han att det inte skulle gå. ’Ja, jag röker’ sade han. ’Det hörde jag med en gång’ sade hon. Officiellt slutade han röka för snart två år sedan, inofficiellt har han tagit en cigarett då och då. Så sällan att han kunnat stå för det för sig själv, men tillräckligt ofta för att behöva smyga med det. Vad är det för moral? Uppenbart skiljer sig den kollektiva moralen Frank Fernando tillhör från Frank Fernandos individuella.

Hamburgaren är seg och sliskigt söt. Fett rinner ner från Frank Fernandos mungipor när han tar en tugga, den orangea osten faller av med en duns rakt ner i brickan. Han försöker skölja ner med mineralvatten, men det är för äckligt. Efter att ha ätit mindre än halva springer han ut från restaurangen, framför sig ser han en ko ligga blödande men ändå vid liv, skjuten med en lufttrycksbehållare av den onde i no country for old men. Han vill skrika förlåt till kon som dött en för tidig död, jag menade inget illa till sin egen kropp för att han fördömt den till en för tidig död.

Hemma i lägenheten sätter Frank Fernando på en skiva med Beth Orton, det brukar få honom på bra humör. Men ikväll känner han sig alldeles för liten för att kunna njuta. Han river ner högarna med papper från soffan och lägger sig, drar en kudde över huvudet. Vad kommer härnäst? Ska han börja ligga med prostituerade? Han tycker ju inte att man ska göra så, men det är ju alltid skönt att träffa nakna kvinnor lite nära. I Thailand känner man ju ingen, det är klart att han kommer att komma undan med det. Var det så Joseph Fritzl tänkte också innan han stängde dörren till källaren?

Nej, det måste vara så att man stipulerar sin moral för sig själv, efter vad man kan stå för. När man gjort det berättar man för andra hur man är. Att göra tvärtom verkar ju inte sunt. I alla fall om man inte kan stå för det. Om nu Frank Fernando röker en cigarett ibland borde han säga att han är en förbrytare mot sina ideal. Om han äter kött någon gång borde han säga att han inte är vegetarian men försöker. För moralen betyder ju faktiskt ingenting om agerandet inte följer.

Frank Fernando tänker på alla präster som avgett kyskhetslöfte. Klart de knullar småpojkar ibland, de är ju som Frank Fernando. De har angett sin kollektiva moral innan de fann sin egen. Och då är det inte lätt att hitta rätt.

En barndom utan husvagnssemestrar

I Frank Fernandos familj var ordet husvagn närmast ett svärord. Användes det dessutom i samma mening som ordet semester kunde svärorden hagla. ’Hur kan de få plats att sova i den där plåtburken?’ brukade pappa säga när de mötte en bil med påkopplad husvagn på vägen. ’De är ju så feta att den knappt räcker till en av dem. Tältar de andra bredvid?’

De kunde åka mil efter mil längs biltäta vägar i ren familjär harmoni, men så fort en husvagn kom i vindrutesikt närapå skrek mamma och pappa rakt ut. Hur var resan? kunde grannar och vänner fråga senare. ’Åt helvete, de där husvagnarna tar ju upp hela vägen. Och sakta kör de’ skulle pappa säga bittert. Grannarna eller vännerna skulle rycka på axlarna och inte tycka att det är en så stor sak, kanske hade de husvagn själva, men samtalet skulle fortgå. Varje del av en husvagnsägares vardag skulle analyseras under lupp, var de valde att bo, hur mycket det kostar, hur mycket mer bensin de förbrukar än de som bara kör bil och koldioxidutsläpp per åkt kilometer. ’De jävlarna’ avslutade Frank Fernandos pappa ofta med, gärna samtidigt som han tände en cigarett och blåste ut rök över samtliga runt bordet.

Istället för husvagn åkte Frank Fernandos familj till ett idylliskt litet rött hus med vita knutar och renoveringsbehov på landet under sin semester. Det var utedass och brunnsvatten, uteplats och total enslighet. Där skulle de få tid att vila och skapa, använda sin tid till kreativa innovationer och sitta och diskutera i smultronbersån. Frank Fernando var ensambarn, något som dels innebar att han var tvungen att spendera sina semestrar utan kontakt med andra barn, dels att han inte kunde dela de trauman som uppstår i kontakten mellan vuxna och barn med någon. Utan någon bundsförvant att beklaga sig för låg han ofta kvar länge i sängen på morgnarna och bad till Gud att hans familj skulle bli lika normal som hans kompisars, med Spanienresa på sommaren, Sälenresa på vintern och husvagn däremellan.

Han ville verkligen ha husvagn och åka på semester som alla andra. Men om detta kunde han inte ens andas. Han visste hur röd i ansiktet pappa skulle bli av att bara höra ordet och hur hans mamma skulle ta honom till köksbordet och diskutera varför just deras familj var annorlunda, och att det var en bra sak. ’Eller hur gubben’ skulle hon säga. ’Eller hur tycker du också att vi har det bra här?’ Det skulle inte finnas utrymme för protester, för då skulle de sitta uppe hela natten.

Om hans föräldrar kunnat läsa hans tankar där han låg och drog sig i sängen skulle de med all säkerhet anmäla honom till en kurs i akvarellmålning eller skicka honom till ett läger för barn med speciella talanger där han kunde utveckla sina kreativa sidor och finna sig själv. Fan, han är ju bara ett barn, kunde han ligga under täcket och tänka. Jag vill ju bara slippa leka Robin Hood med mig själv i stenbrottet eller gömma mig i ladan utan någon som ens letar efter mig. Jag vill bara vara som alla andra. Alla andra verkade åka med sina föräldrar med husvagn, istället för att ägna kvällarna åt sällskapsspel och hemlagad mat i en röd stuga från artonhundratalet. ’Kan vi aldrig få köpesylt till pannkakorna, som alla andra?’ frågade Frank Fernando men fick bara avsmak till svar.

När Frank Fernando blev äldre började han själv känna avsmak för konceptet husvagn och dess ägare. Det hade inte med hans uppfostran att göra, snarare med en slags uppenbarelse. Han var sjutton år och skulle till västkusten tillsammans med kompisar för att fira midsommar. Tätt inpackade i en bil, ännu tätare packad med campingutrustning och ölbackar, körde de för fort genom södra Sverige. I baksätet satt tre tjejer han aldrig träffat förut och fnittrade ända tills de insåg att en av dem led av åksjuka. Det hela uppenbarades när hon försynt försökte säga till föraren att stanna bilen, men hon hade varit för blyg för att förbereda honom för att detta skulle kunna ske, så mitt i ’…tror vi måste sta…’ bazookakräktes hon rakt över växellådan. Lukten av hennes uppkastning gick inte att vädra ur.

Det var sagt att de skulle bo i en på campingen ditställd husvagn som var lånad av någons morbror. Frank Fernando hade tidigare erfarenheter av tältande på festivaler och inte vidare stora anspråk på hur han skulle sova. ’Med rätt mängd alkohol somnar man alltid’ sade han till föraren samtidigt som han försökte undvika att skratta för att inte andas in stanken av spya. Föraren nickade varsamt, fullt medveten om att för stora rörelser skulle få honom att behöva andas i onödan.

Det var inte härbärgeringen i sig som störde honom. Efter en sen midsommarfest tog han sig lagom snurrig in i husvagnen och somnade raklång på golvet mellan köksdelen och toaletten. Smaken av färskt hångel fanns kvar runt hans läppar, men det hade varit en ganska avslagen fest. Många var på dåligt humör, den åksjuka flickan hade gråtit och druckit så mycket att hon kräkts igen. Men nej, det var inte det som fick honom att ändra uppfattning om husvagnsfolk, det var husvagnsfolket själva som fick honom att till slut dela sina föräldrars uppfattning. Runt dem satt människor med träningsoverall och shottade hembränt till ljudet av dansband och ledsamhet. Han såg hur männen var elaka mot sina fruar, hur fruarna öppet flörtade med grannen, hur grannen slog sina barn, hur barnen sköt med slangbella mot andra barn… och så vidare i all oändlighet. Och alla bodde de i likadana husvagnar och alla betalade de tvåhundratjugo kronor per natt för el och tillgång till de gemensamma duscharna.

När Frank Fernando låg under täcket som liten och önskade husvagn och en normal uppväxt såg han all den frihet det skulle innebära att ha ett hem på hjul. Man kan stanna precis där man vill, åka till de mest otillgängliga ställen men ändå kunna laga mat och diska, kolla på Dallas och lägga sig att sova i sin egen säng. Han såg hur han i sin husvagn skulle åka till Narvik och ställa husvagnen lite för nära klippstupet ner till havet. Men det är klart, och det förstod han först på campingen på västkusten: det han inte tänkte på är eltillförseln. Varifrån ska man få el om man ställer ifrån sig husvagnen varsomhelst? I Narvik finns ingen kontakt att stoppa sladden i. I skogen finns bara troll och skogsrå, dit når inga förlängningssladdar. Till och med på en parkeringsplats i centrum är det stört omöjligt att få tag på lovlig eltillförsel.

Det är möjligheten att titta på teve och få rinnande vatten som gör att man tvingas trängas på en camping tillsammans med en miljard andra människor för tvåhundratjugo spänn natten, istället för att uppleva den frihet det borde innebära med ett hem på hjul. Och det är när människor trängs på små ytor som de blir elaka mot varandra. Husvagnen är per se den minsta kollektiva ytan vi känner till. Ju större familj, desto mindra kollektiv yta dessutom.

Och där, liggande raklång och nyhånglad i en fullpackat husvagn insåg han att hans föräldrar hade haft rätt hela tiden, även om deras uttryck var i syrligaste laget. Ska man ha husvagn borde man dessutom ha ett eget litet kärnkraftverk, eller täcka taket med solpaneler. Man borde få slippa trängas utanför husvagnen när det är så uppenbart att man måste trängas inuti den.

Men även om hans föräldrar hade rätt i ämnet husvagn tar det inte ifrån dem att det var fel att ta ett ensamt barn till en isolerad vuxenvärld under hela barnets barndom. Att fira semester ensam med sina föräldrar på landet har säkert påverkat Frank Fernando minst lika mycket som om de hade färdats till tätbefolkade campingar i husvagn. Om inte mer, på campingar finns i varje fall andra barn och nya intryck. På deras lantställe fanns bara en hemmagjord pilbåge och låtsaskompisar.

Utbildningsval

Sedan Frank Fernandos mamma hade börjat jobba i hans pappas företag blev han ofta lämnad att klara sig själv på vardagar. De genomförde en slags testverksamhet på människors duglighet i arbetslivet, och i veckorna var det inte ovanligt att de jobbade på annan ort upp till tre eller fyra dagar. Frank Fernando hade inte berättat för dem att han dessa nätter låg nedborrad under täcket med teven på för att inte höra alla lägenhetens knakanden och fotsteg, att han var rädd för att lämna sitt rum mitt i natten ens för att gå på toaletten. Varje morgon när klockan ringde fick han springa till toaletten och kissa med en sprängande värk i blåsan. Men kanske anade de någonting, för hans pappa brukade alltid ropa att ’det är ingenting att oroa sig för, allt kommer gå bra’ från dörröppningen med en fullmatad resväska i handen, ofta lite jäktad för att de hade blivit lite sena. Han brukade tända en cigarett och blåsa röken ut i trappuppgången. ’Jag är psykolog och jag vet att om du blir rädd så är det bara hjärnspöken. Kommer inte din mamma snart?’

I hög fart från badrummet med nymålade läppar i mörkt rött klappade Frank Fernandos mamma honom på huvudet. ’Du är ju stora gossen nu, ta hand om dig så ses vi på fredag efter skolan. Jag lagar pannkaka, det brukar du ju gilla.’ Det är fantastiskt hur mat man tyckte om som sjuåring för vissa alltid kommer att vara ens favoriträtt, tänkte Frank Fernando. Men han sade ingenting om att han hellre vill ha tacos och vitt vin när de kommer hem, de verkade ju ha bråttom och fortfarande hade han inte åldern inne för att dricka vitt vin. När dörren stängts stod han ofta kvar en stund, drog in den kvarvarande lukten av föräldrarna som tungt hängde kvar i hallen. Var det hennes sätt att säga förlåt för att de inte umgås tillräckligt?

På vintern var det värre att bli lämnad ensam än på sommaren eftersom det blev mörkt så tidigt. Varför monster och spöken bara kommer fram när det är mörkt visste inte Frank Fernando, bara att det är så. Så fort doften av föräldrarna fallit till golvet gick han till köket och bredde smörgåsar som han kunde ha på sitt rum, så att han inte skulle behöva lämna det i onödan. Nogsamt stängde han alla dörrar till garderober och utrymmen och ställde möbler framför de dörrar som öppnades utåt.

Ungefär samtidigt som hans föräldrar började lämna honom att klara sig själv, väcktes hans intresse för skräckfilm. Det måste varit en masochistisk ådra i honom, för som redan nästan paniskt mörkrädd måste det verka ogenomtänkt, och inte alls ogreppbart att skräckfilm skulle spä på hans rädslor för vad som gömde sig i de mörka vrårna i lägenheten. När hans kompisar köpte godis eller betalade överpris till någon äldre langare för folköl för sina veckopengar, använde Frank Fernando nästan uteslutande sina pengar till hyrfilm. Han bodde bara lite mer än tjugo steg från en videobutik och så fort hans föräldrar lämnat honom, och han förberett smörgåsar för kvällen, tömde han sin spargris och gick dit. Killen som arbetade i videobutiken hade sett honom så ofta, att han inte ifrågasatte att Frank Fernando hyrde filmer med femtonårsgräns trots att han inte var mer än tolv och definitivt inte såg äldre ut än elva.

’De här vill jag ha’ sade Frank Fernando och lade upp Night of the living dead och Hellraiser II. ’De är bra’ sade killen och lade i kassetterna i de tomma fodralen. ’Speciellt Hellraiser, du ska se när Pinhead skjuter sina fiskkrokar mot tjejen, så jävla coolt. Såna skulle man ha.’ Frank Fernando ville inte höra om fiskkrokar, avdraget skinn eller kuber från helvetet, zombier som sakta stapplar fram på blodiga stumpar, men ändå hinner ikapp den jagade som springer sitt fortaste. Egentligen ville han inte ens se det, men det hela hade växt till någonting större än ett intresse: det var ett tvångsmässigt beroende som sade till honom att han faktiskt behövde se dessa filmer.

Så blev det att han snart hade sett alla filmer i skräckfilmshyllan. Han njöt av skräcken under tiden han såg dem, så fort de var slut gömde han sig under täcket och inväntade gryningen. Med tiden hade han på tevens nattprogram på så hög volym för att slippa höra någonting annat, att han även började oroa sig för att grannarna skulle klaga. Skulle han höra om störningsjouren knackade på?

Under täcket tänkte han ofta på hur det skulle vara att vara ensam kvar, när kärnvapenkrig eller en misslyckad vaccination hade dödat alla andra människor och det visat sig att han befunnit sig i gott skydd från smällen eller varit immun mot att förvandlas till zombie. Det ligger i sakens natur att även zombierna dör efter några veckor i brist på föda, och Frank Fernando har gjort upp planer för att överleva just den kritiska tiden när de nattetid strövar genom gatorna för att äta allt levande de kommer åt. Metalljalusier över fönstren och inbrottssäkra källardörrar, fastsvetsade bakom den vanliga ytterdörren håller allt borta, till och med de mäktigaste omlevande. Han hade skrivit listor över konserver han måste köpa när han får mer pengar, för det viktigaste är att klara sig utan att behöva gå ut i minst två månader. Mat, toalettpapper och olästa serietidningar är då en absolut nödvändighet.

Och vad skulle hända sen, när även zombierna var borta? Han myste vid tanken att kunna gå in i vilka butiker han ville och roffa åt sig det han ville ha. Han skulle börja röka, för ingen skulle finnas där att säga åt honom att låta bli. Han skulle lära sig fiska och ägna dagarna i ensamhet vid vackra sjöar, bara lyssna på tystnaden och naturen. Han skulle skriva ner sina erfarenheter och minnen till framtida civilisationer – som sannolikt skulle utgöras av utomjordingar eftersom mänskligheten hade utplånats.

Det enda problemet han såg var att det, utan andra människor, inte skulle finnas någon elproduktion. Utan el skulle allt bli så oerhört mycket krångligare. Det blir omöjligt att kyla ned matvaror för att bibehålla hållbarhet, det går inte att lyssna på musik bortsett från pappas gamla stenkakor på den uppvevade grammofonen i vardagsrummet, det blir inga fler videokvällar. Kanske ska han söka till elteknisk på gymnasiet? Då kommer han kunna skapa elkällor för eget bruk så att han kommer att kunna leva ett någorlunda bekvämt liv.

Under täcket oroade han sig för vad hans akademikerföräldrar ska säga när han meddelar att han vill plugga till hantverkare. Men i det stora hela var det ett litet problem. Det viktigaste måste ändå vara överlevnad.

För kallt för långa berättelser

En isande kyla blåser in från vattnet och det känns som höst, trots att det är mittersta sommar. Frank Fernando och Lizzie är medbjudna på grillafton med kubbspel och folköl tillsammans med Godistrollet och några nyblivna psykologer och AT-läkare som de inte känner. De sitter på en centralt belägen gräsmatta och huttrar, Frank Fernandos läppar börjar kännas stela och han oroar sig över om han verkligen borde sitta direkt på gräset, dels är gräsfläckar oerhört svåra att få bort i tvätten, dels minns han hur hans gamla fröken på lågstadiet med ett varnande finger i luften varnade för blåskatarr om man sitter för länge på kalla underlag. Är det verkligen sant? skulle Frank Fernando frågat henne om hon var med nu, någon har sagt att detta är en myt i likhet med att röda godisbitar innehåller löss eller att invandrare bryter upp parkettgolvet för att odla potatis. Sådana historier brukar föregås av att den som berättar dem känner någon som känner någon som upplevt det här. Frökens varnande finger föregicks dock inte av en sådan början, på den tiden var det hård fakta. Åh, han skulle verkligen vilja ställa den frågan nu.

Men Frank Fernando har en susande känsla av att fröken är död sedan ett par år. Dog inte hon i cancer? Hon rökte som en borstbindare, så det är inte otänkbart. Orolig för att hon kan ha talat sanning sträcker han sig efter en plastpåse som han prydligt viker ihop innan han sätter sig på den. Det kanske inte hjälper mot kylan, men det hjälper definitivt mot fukten. Varför skulle hon ljugit?

Godistrollet sitter en bit bort och berättar initierat om sin faster som jobbar i oljebranschen. Tydligen är fastern kringresande säljare som åker mellan oljefält i mellanvästerns USA och säljer jättelånga cylindrar, vars funktion är att rena de rör med vilka man pumpar upp oljan. Rören blir snabbt belamrade med avlagringar och sköter man inte om dem kan det bli stopp i flödet, vilket både är ansträngande och kostsamt. Det är ett skitigt jobb hon har, men hon tjänar bra och som en av ytterst få kvinnor i branschen får hon en hel del uppmärksamhet. Dessutom säljer hon flest cylindrar av alla resande säljare, kanske beror det på en sådan enkel sak som att hon är kvinna, och kanske spelar hon på sin kvinnlighet. Eller så är hon bara en exceptionellt bra säljare.

Hursomhelst, historien handlar om hur hon kommer till ett avlägset oljefält med ett släp fullastat med cylindrar bakom bilen. Resan dit har gått över oändliga stäpper med rullande buskar och kaktusar som enda riktmärken, efter att ha kört i över åtta timmar i sträck känner hon sig trött och sådär ledsen som man kan göra när man inser att man ska börja arbeta efter en hel arbetsdags pendling.

Genast när hon stiger ur bilen samlas oljefläckiga män kring henne för att prata, de försöker bjuda henne på sprit ur kaffetermosar och frågar henne om hon kommer stanna kvar för natten. Någon skriker något ekivokt hon knappt kan uppfatta, hon ser inte vem det är. Ärligt talat var det länge sedan hon brydde sig om sådant, branschen har härdat henne en hel del. Hon tackar vänligast nej till erbjudandet om sprit, men påpekar att hon gärna tar en kopp kaffe. Det har ju varit en ansträngande bilresa och hon är trött, men lite kaffe gör nog susen. Den oljigaste mannen springer genast iväg för att sätta på bryggaren.

Hon får syn på oljefältets förman som hon träffat tidigare på en konferens i Chicago, vinkar till honom och försöker ruska av sig tröttheten. På vägen in i en barack småpratar de lite om vädret och att det är ett dåligt år för oljan, fälten har redan börjat sina trots att den förväntade livslängden var kalkylerad att överstiga tio år fram i tiden. Chefen är orolig, det är inte längre lätt att hitta nya jobb i oljebranschen. Han har ett hus i närheten där han bor med sin fru och tre barn och han vill mycket ogärna behöva flytta. De har stadgat sig fint och barnen trivs bra i skolan.

Baracken består av ett stort kök och ett mindre rum med soffor och en teve. Det är stökigt. En tjock hinna av rött damm har stabilt lagt sig över allting. Förmannen flyttar på ett par herrtidningar från soffan, borstar av sittkudden med handen och Godistrollets faster slår sig ner i ett moln av upprivet damm. Nästan genast kommer en man in med tre koppar kaffe i plåtmuggar. Hon tar snabbt en klunk. Redan innan hon känner smaken inser hon att det här, med råge, är det äckligaste kaffe hon någonsin druckit. Hon vill spotta, men artighet och en plötslig rädsla att tappa en bra affär tvingar henne att svälja. Om det bara vore för garvsyran skulle det inte varit så farligt, hon är ändå van vid de märkligaste långkok från besök hos vissa av sina kunder, men det här kaffet fyller hennes mun med förruttnelse och död. Det kan ju inte vara bra. Försiktigt ställer hon från sig koppen och betraktar de andra. De dricker sitt kaffe utan att göra en min.

Fastern tvingar sig att dricka ytterligare en gång, men den här gången kan hon inte undvika att grimaschera, hon känner hur en rysning far genom kroppen från tårna till hjärnbarken. Den här gången är smaken av ruttet kött ännu starkare. Pinsamt nog kan hon inte hejda sig själv utan stönar till. Hon måste se ut som någon som fått en hink avföring hälld över sin kropp. ’Vad är det?’ frågar förmannen med mjuk röst. Hans ena ögonlock rycker till.

Vad ska hon göra nu? En mängd lögner far genom hennes huvud. Ska hon skylla på bilresan? Har hon svalt en fluga? Att hon har mens? Kvinnliga intimproblem brukar män på sådana här avlägsna platser inte veta någonting om, vilket ofta innebär ett nästan barnsligt överseende, kanske kan hon komma undan med det. Kanske borde hon säga att hon är allergisk mot damm, men det skulle odugligförklara henne för sitt jobb och samtidigt kunna ses som en pik mot deras renhållning. Uppgivet inser hon att tiden är för kort för att komma på en bra lögn, så hon bestämmer sig för att säga sanningen. ’Det här var det vidrigaste kaffe jag någonsin druckit.’

Förmannen skrattar till. ’Ja du, här är vi nog ganska vana bara. Jag ber om ursäkt, men i öknen finns det inga Starbucks.’ Hon hör att han anlagt en svag sarkastisk ton, fan också, hoppas att detta inte innebär avbräck i affärerna.

’Nåja, så farligt var det nog inte’ säger hon. Det bästa hon kan göra nu är att försöka släta över allt så gott det går. Beslutsamt tar hon en klunk till. Den här gången är smaken ännu hemskare och det krävs all hennes viljestyrka att inte rygga tillbaka och slänga huvudet i väggen. Hon gör inte en min.

Fastern stannar på oljefältet till dagen därpå. När hon sätter sig i bilen för att åka har hon sålt cylindrar över förväntan, kanske för att förmannen när en förhoppning att det inte är fälten som sinar, utan rören som är alltför igentäppta av avlagringar. Hon är övertygad om att hon gjorde rätt i att dricka upp hela plåtmuggen kaffe, det måste ha överskylt hennes beteende och ofrivilliga sanningssägande. Hon tittar sig i backspegeln och ser hur hennes pupiller tagit form av dollartecken.

Tre månader senare gör fastern ett återbesök på oljefältet. Det ingår i den affärsmässiga kutym det företag hon arbetar för har, att åka tillbaka och försäkra sig om att kunden är nöjd. När hon stiger ur bilen möts hon genast av förmannen. Han sträcker fram handen och skiner upp i ett leende. ’Jag måste be om ursäkt för sist’ säger han och skrattar.

’Jaså?’

’Jo du vet, det kaffet vi bjöd på, som jag minns att du tyckte var citat det vidrigaste någonsin slutcitat, minns du?’ Hon nickar försiktigt. ’Jo, vi rengjorde maskinen ganska snart efter att du åkt, något som ingen tänkt på att göra sedan vi började arbeta här. Det var nog din reaktion som fick oss att få tummen ur. Det var Tom som gjorde det, ser du honom där borta? Den store killen med ett spett i handen. Hursomhelst så skulle han skrubba rent i vattenbehållaren, så han öppnade locket och hällde vattnet i diskhon.’ Han gör en konstpaus.

’Vattnet var alldeles gulrött, du vet som ärgad koppar liksom. Och vet du vad som låg däri mer?’ Fastern skakar på huvudet, lite rädd för att höra fortsättningen. Förmannen gör ytterligare en paus, tittar ut mot de arbetande oljepumparna. Han får något utsatt i blicken.

’En död råtta’ säger han och brister ut i skratt. ’Tänk dig. En död råtta. Vem vet hur länge den legat där. Du skulle sett Toms min, han sprang raka vägen ut och spydde i en buske. Ha ha, och det kaffet har vi druckit dag efter dag i alla dessa år, undrar när råttan bestämde sig för att ta sig ner där. Och du själv’ nu kiknar han nästan av skratt, nerför kinderna rinner tårar ’sade att det är det vidrigaste kaffe du druckit. Det var ju inte kaffet som var vidrigt, det var ju råttan.’ Förmannen viker sig dubbel av skratt.

Godistrollet avslutar berättelsen med ett ta-daa och slår ut med armarna. Alla skrattar och skriker gud va äckligt. Frank Fernando flinar till. Han har bara lyckats koncentrera sig på delar av berättelsen, mest har han suttit och varit orolig för blåskatarr och urinvägsinfektioner. Nu när berättelsen äntligen är slut reser han sig upp och gör en åkerbrasa, känner med händerna över rumpan hur kall den är. Den är faktiskt oroväckande kall och lite fuktig, så han drar upp Lizzie från marken och viskar att de nog borde åka hem. Kanske hör hon allvaret i hans röst eller så är också hon orolig.

’Det var en bra historia, Godistrollet. Är den sann?’ frågar de när de redan börjat gå hemåt. ’Klart den är det, det är ju min faster’ hör de Godistrollet svara på avstånd, men då är de redan en bit bort. De vinkar till den huttrande skaran och snabbar på stegen. Nu har de vinden i ryggen, så det borde gå fort att komma hem. Frank Fernando planerar att värma en kudde i ugnen och sitta på en stund framför teven innan de lägger sig – sjuttiofem grader i tio minuter borde ge ett perfekt och genomvarmt resultat utan risk för brand. Man kan inte vara nog försiktig.

’Det var en jävligt lång berättelse’ säger han till Lizzie. ’Jag trodde aldrig att vi skulle kunna komma därifrån. Jag höll på att frysa ihjäl.’

’Jag vet’ svarar hon. ’Och inte var den vidare spännande heller. Jag hade rest mig och gått mycket tidigare om det inte var för att det var Godistrollet som berättade. Du vet ju hur känslig hon är.’

'Tänkte du på att hon inte åt någonting under hela berättelsen? Jag har aldrig sett henne vara utan tilltugg så länge.'

'Ja, det var nästan att man blev orolig.'

Fågelskrämman

Sent på kvällen börjar en ny serie från HBO. Det borgar för kvalitet och en slags hänsyn till tittarna. Frank Fernando kurar ihop framför Lizzie i soffan, de äter hårt bröd med ost och dricker kokoste med mjölk, smulor rasar ner mellan kuddarna. I teverutan räddar ett förbipasserande karnevalssällskap en stackars farmer-boy med lugg i pannan från ett liv i tristess och ensamhet. Hans mamma dog redan under vinjetten. En grävmaskin från banken river hans hus samtidigt som dvärgar och den skäggiga damen sjunger psalmer runt moderns grav. De tar med honom på sin resa över prärien.

Till en början känner han sig utanför bland alla dessa underliga varelser; ormmannen väser åt honom med kluven tunga, de siamesiska tvillingarna fnissar när han faller i en gyttjepöl, den synska flickan avvisar hans tafatta försök till närhet. De är alla samhällets utstötta och han är inte tillräckligt konstig för att passa in. I varje fall är han inte det under avsnitt ett.

En kort period av Frank Fernandos uppväxt umgicks han en del med människor vars högsta dröm var att tillhöra samhällets utstötta. De gick klädda i svart, drack absint över sockerbit och talade lite för artikulerat. Vissa hade hatt. Hade ett karnevalssällskap kommit förbi deras bakgårdar och räddat dem, skulle det gått för dem av extas. I det sällskapet passade Frank Fernando inte riktigt in, själv hade han aldrig känt den där längtan efter att tillhöra periferin av samhället. Han ville hellre utmärka sig genom att ligga med festens snyggaste tjej, få folk att skratta eller att tacka nej till absint för att det faktiskt smakar fan.

Snart förstod han att orsaken till dessa människors önskan att inte passa in berodde på att de inte hade nog tillit till sig själva att faktiskt göra det. Egentligen ville de också ligga med festens snyggaste tjej och få folk att skratta. Men de vågade inte försöka. Och ingen kan ju egentligen gilla smaken av absint, det dricker man bara för att det har en air av mystik kring sig. Sanningen är ju dessutom den att absint inte alls innehåller opiater längre, det var det som var grejen på de franska kaféerna för hundra år sedan. Varför ska man då dricka det?

Så här femton år senare inser han också att ingen i detta umgänge blev en Morrissey, började arbeta på cirkus eller ens egentligen gillade masochistsex. De blev blandmissbrukare och arbetsskygga, manade att leva ett liv i tråkiga lägenheter utan medel att ta sig därifrån. De vågade aldrig ta steget ut till de yttersta barriärerna, där pusselmannen – han som tatuerade in en pusselbit på kroppen för varje stad han uppträdde i, när hela kroppen var pusslad började han fylla i dem – och David Blaine – trollkarlen som satte världsrekord i att hålla andan under vatten: sjutton minuter och fyra sekunder. Som lägst slog hans hjärta knappa fyra slag i minuten under denna prestation – är de klarast lysande stjärnorna. Det är dem de ville vara, men de ägnade sin lärlingsperiod åt folkölsfylla och rollspel istället för att hoppa på tåget till Sovjet för att börja på cirkusskola.

’Det är lite sorgligt’ säger han och vänder sig så att hans näsa stöter till Lizzies. ’De ville så mycket, men det blev ingenting. Själv försökte jag knappt alls, men här är jag on the fringe of society.’ Han suckar.

’Det är du ju inte alls.’ Lizzie skrattar till och tummar honom på kinden.

’Kanske inte, men du måste hålla med om att det låter lite coolt att säga så.’

’Du är kanske lite Chuck Berry. Spelar luftgitarr på livets osynliga strängar. Men det är just det, luftgitarr.’

’I så fall är du Chuck Norris. Dropkickar folks självförtroende rakt ner i marken. Skaffa skägg och likheten blir slående.’ Frank Fernando vänder sig igen och koncentrerar sig på teven.

När Lizzie har somnat går Frank Fernando ut för att ta en öl. I det kvava mörkret på en uteservering kisar han för att försöka se tillräckligt mycket att lösa ett korsord. En kaja kraxar ensamt från ett träd ovanför honom. På avstånd ser han en person han känner igen som haltar lätt i riktning mot honom. Först när personen är alldeles nära ser han att det är en av de personerna från umgänget från förr, men då hade han alltid en stor svart stormhatt och mörka pilotglasögon, han påminde mest om en fågelskrämma; följaktligen kallades han Fågelskrämman.

Nu är det en annan man Frank Fernando ser. Den slimmade ljusgrå kostymen och den vita skjortan med stärkta kragar, spetsiga skor och den vattenkammade luggen ger intryck av en affärsman som det gått bra för. ’Oi, fågelskrämman’ ropar Frank Fernando till honom. Han rycker till, tydligt ovan att bli kallad vid sitt gamla namn. När han ser att det är Frank Fernando som vinkar till honom skiner han upp. ’Frank Fernando, det var länge sedan.’ Från trädet ovanför hör Frank Fernando hur kajan vilt flaxar bort.

Fågelskrämman sätter sig mitt emot Frank Fernando och beställer in en Stella Artois. De säger ingenting förrän han fått in den och tagit en djup klunk direkt ur flaskan. ’Du ser annorlunda ut’ säger Frank Fernando. Fågelskrämman skrattar till. ’Vi pratade om dig och de andra förut, jag och Lizzie. Jag måste säga att jag är förvånad över att se dig så här. Trodde nog att du skulle bo kvar i en sunkig lägenhet med armarna kring en bong och titta på Matrix.’

’Jag gjorde det för en lång tid’ svarar Fågelskrämman. Frank Fernando hör hur han arbetat bort artikulationen, det låter nästan som en normal person som pratar. ’Men sen fick jag en uppenbarelse.’ Fågelskrämman tittar sig om för att försäkra sig om att ingen hör.

’Jag låg i sängen en hel vecka utan att vare sig äta eller dricka annat än vaniljrån och folköl. Allt jag gjorde var att titta på hur solen vandrade över himlen genom mina persienner, det var en oerhört lugnande sysselsättning. Men jag funderade också på saker. Är det här mitt liv? frågade jag mig själv. Är det så här mina resterande år ska se ut? Jag hade ingen flickvän att dela det med, inga kompisar kom förbi och frågade hur jag hade det, jag hade ingen fast plats där jag behövdes, bortsett från platsen i sängen. Den sjunde dagen – ja, visst påminner det lite om skapelseberättelsen när jag säger så – slumrade jag till och fick besök i mina drömmar. Plötsligt stod Adolf Hitler bredvid mig. Hans mustasch var välansad och han hade ett lugn jag aldrig påträffat hos någon.’

’Adolf Hitler?’ Frank Fernando skrattar.

’Du skrattar du, men jag hade det inte så roligt. Det här var livskris deluxe, en sockerstinn och lite rusig sådan dessutom’ fortsätter Fågelskrämman förnärmat. ’Han berättade för mig att han under sin livstid varit stressad att inte hinna allt det han föresatt sig, att han levde under en ständig press att prestera men att nu, efter sin död, hade han kommit till ro. Vet du vad anledningen till det var?’ Frank Fernando skakar på huvudet. ’Han hade försökt göra skillnad.’

’Ja, det måste man ge honom. Han gjorde ju ändå intryck på resten av världen. Tyvärr fick sex miljoner judar uppleva den skillnaden lite väl drastiskt.’

Fågelskrämman sitter tyst ett tag. ’Han fick jobba hårt för syndernas förlåtelse, den mannen’ säger han sen och sveper det sista av ölen. ’Men kontentan är att man måste försöka för att komma någonstans. Jag träffade honom efter att han blivit from, efter att han återigen uppgått i den gemensamma livsenergin som en del av helheten. Så fort jag vaknade igen, reste jag mig och tog en dusch. Resten är historia. Nu tjänar jag trettiotvåtusen i månaden och får ligga med vem jag vill.’

De beställer in fler öl. Fågelskrämman visar upp en piercing av guld fastklämd i en hörntand längst bak i munnen, det är det enda minne han har kvar av sin gamla livsstil. Den syns knappt och Frank Fernando får nästan kliva in i Fågelskrämmans mun för att se den. Fågelskrämman berättar att han då och då slickar på den, för att med tungans perception komma ihåg skillnaden mellan nu och då.

’Är du nöjd nu då’ frågar Frank Fernando.

’För att vara nöjd får man aldrig bli nöjd. Man måste sträva, man måste ha mål. Annars ligger man där i sängen med vaniljkex och folköl och bara väntar på att bli upphämtad av någon jävla cirkus att ta med en. Ingen annan kan lösa de problem man har.’ Fågelskrämman låter skrämmande säker på sin sak.

'Än cirkusen?'

'Än en själv.'

När krogen stänger skiljs de åt. De har bytt telefonnummer trots att båda vet att de inte kommer att ringa varandra. Frank Fernando går hem på ostadiga ben och fipplar med lappen med telefonnumret i fickan. ’Adolf Hitler’ säger han och skrattar. För första gången sedan han satt på krogen ensam hör han en fågel som flyger över honom.