Fågelskrämman

Sent på kvällen börjar en ny serie från HBO. Det borgar för kvalitet och en slags hänsyn till tittarna. Frank Fernando kurar ihop framför Lizzie i soffan, de äter hårt bröd med ost och dricker kokoste med mjölk, smulor rasar ner mellan kuddarna. I teverutan räddar ett förbipasserande karnevalssällskap en stackars farmer-boy med lugg i pannan från ett liv i tristess och ensamhet. Hans mamma dog redan under vinjetten. En grävmaskin från banken river hans hus samtidigt som dvärgar och den skäggiga damen sjunger psalmer runt moderns grav. De tar med honom på sin resa över prärien.

Till en början känner han sig utanför bland alla dessa underliga varelser; ormmannen väser åt honom med kluven tunga, de siamesiska tvillingarna fnissar när han faller i en gyttjepöl, den synska flickan avvisar hans tafatta försök till närhet. De är alla samhällets utstötta och han är inte tillräckligt konstig för att passa in. I varje fall är han inte det under avsnitt ett.

En kort period av Frank Fernandos uppväxt umgicks han en del med människor vars högsta dröm var att tillhöra samhällets utstötta. De gick klädda i svart, drack absint över sockerbit och talade lite för artikulerat. Vissa hade hatt. Hade ett karnevalssällskap kommit förbi deras bakgårdar och räddat dem, skulle det gått för dem av extas. I det sällskapet passade Frank Fernando inte riktigt in, själv hade han aldrig känt den där längtan efter att tillhöra periferin av samhället. Han ville hellre utmärka sig genom att ligga med festens snyggaste tjej, få folk att skratta eller att tacka nej till absint för att det faktiskt smakar fan.

Snart förstod han att orsaken till dessa människors önskan att inte passa in berodde på att de inte hade nog tillit till sig själva att faktiskt göra det. Egentligen ville de också ligga med festens snyggaste tjej och få folk att skratta. Men de vågade inte försöka. Och ingen kan ju egentligen gilla smaken av absint, det dricker man bara för att det har en air av mystik kring sig. Sanningen är ju dessutom den att absint inte alls innehåller opiater längre, det var det som var grejen på de franska kaféerna för hundra år sedan. Varför ska man då dricka det?

Så här femton år senare inser han också att ingen i detta umgänge blev en Morrissey, började arbeta på cirkus eller ens egentligen gillade masochistsex. De blev blandmissbrukare och arbetsskygga, manade att leva ett liv i tråkiga lägenheter utan medel att ta sig därifrån. De vågade aldrig ta steget ut till de yttersta barriärerna, där pusselmannen – han som tatuerade in en pusselbit på kroppen för varje stad han uppträdde i, när hela kroppen var pusslad började han fylla i dem – och David Blaine – trollkarlen som satte världsrekord i att hålla andan under vatten: sjutton minuter och fyra sekunder. Som lägst slog hans hjärta knappa fyra slag i minuten under denna prestation – är de klarast lysande stjärnorna. Det är dem de ville vara, men de ägnade sin lärlingsperiod åt folkölsfylla och rollspel istället för att hoppa på tåget till Sovjet för att börja på cirkusskola.

’Det är lite sorgligt’ säger han och vänder sig så att hans näsa stöter till Lizzies. ’De ville så mycket, men det blev ingenting. Själv försökte jag knappt alls, men här är jag on the fringe of society.’ Han suckar.

’Det är du ju inte alls.’ Lizzie skrattar till och tummar honom på kinden.

’Kanske inte, men du måste hålla med om att det låter lite coolt att säga så.’

’Du är kanske lite Chuck Berry. Spelar luftgitarr på livets osynliga strängar. Men det är just det, luftgitarr.’

’I så fall är du Chuck Norris. Dropkickar folks självförtroende rakt ner i marken. Skaffa skägg och likheten blir slående.’ Frank Fernando vänder sig igen och koncentrerar sig på teven.

När Lizzie har somnat går Frank Fernando ut för att ta en öl. I det kvava mörkret på en uteservering kisar han för att försöka se tillräckligt mycket att lösa ett korsord. En kaja kraxar ensamt från ett träd ovanför honom. På avstånd ser han en person han känner igen som haltar lätt i riktning mot honom. Först när personen är alldeles nära ser han att det är en av de personerna från umgänget från förr, men då hade han alltid en stor svart stormhatt och mörka pilotglasögon, han påminde mest om en fågelskrämma; följaktligen kallades han Fågelskrämman.

Nu är det en annan man Frank Fernando ser. Den slimmade ljusgrå kostymen och den vita skjortan med stärkta kragar, spetsiga skor och den vattenkammade luggen ger intryck av en affärsman som det gått bra för. ’Oi, fågelskrämman’ ropar Frank Fernando till honom. Han rycker till, tydligt ovan att bli kallad vid sitt gamla namn. När han ser att det är Frank Fernando som vinkar till honom skiner han upp. ’Frank Fernando, det var länge sedan.’ Från trädet ovanför hör Frank Fernando hur kajan vilt flaxar bort.

Fågelskrämman sätter sig mitt emot Frank Fernando och beställer in en Stella Artois. De säger ingenting förrän han fått in den och tagit en djup klunk direkt ur flaskan. ’Du ser annorlunda ut’ säger Frank Fernando. Fågelskrämman skrattar till. ’Vi pratade om dig och de andra förut, jag och Lizzie. Jag måste säga att jag är förvånad över att se dig så här. Trodde nog att du skulle bo kvar i en sunkig lägenhet med armarna kring en bong och titta på Matrix.’

’Jag gjorde det för en lång tid’ svarar Fågelskrämman. Frank Fernando hör hur han arbetat bort artikulationen, det låter nästan som en normal person som pratar. ’Men sen fick jag en uppenbarelse.’ Fågelskrämman tittar sig om för att försäkra sig om att ingen hör.

’Jag låg i sängen en hel vecka utan att vare sig äta eller dricka annat än vaniljrån och folköl. Allt jag gjorde var att titta på hur solen vandrade över himlen genom mina persienner, det var en oerhört lugnande sysselsättning. Men jag funderade också på saker. Är det här mitt liv? frågade jag mig själv. Är det så här mina resterande år ska se ut? Jag hade ingen flickvän att dela det med, inga kompisar kom förbi och frågade hur jag hade det, jag hade ingen fast plats där jag behövdes, bortsett från platsen i sängen. Den sjunde dagen – ja, visst påminner det lite om skapelseberättelsen när jag säger så – slumrade jag till och fick besök i mina drömmar. Plötsligt stod Adolf Hitler bredvid mig. Hans mustasch var välansad och han hade ett lugn jag aldrig påträffat hos någon.’

’Adolf Hitler?’ Frank Fernando skrattar.

’Du skrattar du, men jag hade det inte så roligt. Det här var livskris deluxe, en sockerstinn och lite rusig sådan dessutom’ fortsätter Fågelskrämman förnärmat. ’Han berättade för mig att han under sin livstid varit stressad att inte hinna allt det han föresatt sig, att han levde under en ständig press att prestera men att nu, efter sin död, hade han kommit till ro. Vet du vad anledningen till det var?’ Frank Fernando skakar på huvudet. ’Han hade försökt göra skillnad.’

’Ja, det måste man ge honom. Han gjorde ju ändå intryck på resten av världen. Tyvärr fick sex miljoner judar uppleva den skillnaden lite väl drastiskt.’

Fågelskrämman sitter tyst ett tag. ’Han fick jobba hårt för syndernas förlåtelse, den mannen’ säger han sen och sveper det sista av ölen. ’Men kontentan är att man måste försöka för att komma någonstans. Jag träffade honom efter att han blivit from, efter att han återigen uppgått i den gemensamma livsenergin som en del av helheten. Så fort jag vaknade igen, reste jag mig och tog en dusch. Resten är historia. Nu tjänar jag trettiotvåtusen i månaden och får ligga med vem jag vill.’

De beställer in fler öl. Fågelskrämman visar upp en piercing av guld fastklämd i en hörntand längst bak i munnen, det är det enda minne han har kvar av sin gamla livsstil. Den syns knappt och Frank Fernando får nästan kliva in i Fågelskrämmans mun för att se den. Fågelskrämman berättar att han då och då slickar på den, för att med tungans perception komma ihåg skillnaden mellan nu och då.

’Är du nöjd nu då’ frågar Frank Fernando.

’För att vara nöjd får man aldrig bli nöjd. Man måste sträva, man måste ha mål. Annars ligger man där i sängen med vaniljkex och folköl och bara väntar på att bli upphämtad av någon jävla cirkus att ta med en. Ingen annan kan lösa de problem man har.’ Fågelskrämman låter skrämmande säker på sin sak.

'Än cirkusen?'

'Än en själv.'

När krogen stänger skiljs de åt. De har bytt telefonnummer trots att båda vet att de inte kommer att ringa varandra. Frank Fernando går hem på ostadiga ben och fipplar med lappen med telefonnumret i fickan. ’Adolf Hitler’ säger han och skrattar. För första gången sedan han satt på krogen ensam hör han en fågel som flyger över honom.