På marknaden står en ostnasare

Den feta människan vid karusellen skriker på jämtländska, försöker locka till sig barn att utan sina föräldrar åka runt i cirkel. Tjugo kronor åkturen. En liten flicka tittar skrämt på den feta, i munnen har hon två fingrar som hon förstrött suger på. Den rödvita klänningen är smutsig, på axeln ligger pappas hand för att lugna.

’Jag har en irländsk varghund’ säger en ostnasare till Frank Fernando. Från hennes stånd väller en dimma av dofter från de hundratals hemmagjorda ostarna som slarvigt ligger uppslängda; gula ostar ligger blandade med orange, vita mjukostar hänger i snören ner från tältduken, svartprickiga ostar med sprickor får det att vända i magen på Frank Fernando – sålde hon dem förra året också? Hon har märkt att Frank Fernando har en hund med sig, och försöker väl sälja ost på minsta gemensamma nämnare. ’Får jag bjuda ditt lilla liv där på en bit ost?’ När hon ler visar hon jämnbruna tänder, bakom dem en tunga med gul beläggning.

’Det skulle vara trevligt, men hon har varit sjuk.’ Frank Fernando kan inte riskera att någon han älskar stoppar i sig ost ystad av den här kvinnan, en mer osmaklig bakteriehärd får man leta efter, till med i Jämtland. För en kort sekund minns han tanten på tåget på väg just hit i våras, som bjöd på kex med skivor från en ost gjord av Djävulen själv. Han är lite yrvaken efter att ha sovit en stund inne på det angränsande museet och känner sig ur socialt humör. Helst vill han inte prata alls, men uppfostran bjuder honom emot att inte vara trevlig när andra människor tar kontakt. ’Irländsk varghund, säger du?’

Ostkvinnan börjar berätta hur hennes bjässe med den lätthet storlek innebär tar för sig av ostbitar som ligger utspridda i hennes kök. Varghunden kan välja och vraka från diskbänken när matte inte ser, osten ger honom gaser. Varför berättar ostnasaren det här? Sämre försäljningsknep har Frank Fernando aldrig varit med om, nu kan han ju inte se kvinnans ostar utan att samtidigt se bitmärken från hundens käftar, avtryck från den långa tungan eller att det faktiskt inte är ostarna som luktar illa, utan en av hundens gaser inpyrd stank. Som om kvinnans utseende inte skulle vara nog för att avskräcka. Frank Fernando mår illa. ’Jag kommer inte att köpa ost av dig, så du kan sluta prata nu’ säger han skarpare än han tänkt sig. Ostkvinnan tar ett steg tillbaka i det lilla ståndet och stöter i väggen. ’Det var det fräckaste’ säger hon. Frank Fernando går därifrån.

En bit bort ser han Lizzie stå med Godistrollet, en av Lizzies bästa vänner. De skrattar och delar på en strut knäck, Godistrollet har ätit merparten av innehållet. Det är inte ofta Frank Fernando ser Godistrollet utan någonting i munnen, det verkar inte finnas någonting som hon inte tycker om. Ändå är hon smal som en älva. Vilken metabolism. Imponerad betraktar Frank Fernando hennes tuggande mun. Hon skulle säkert inte tackat nej till ett smakprov från ostnasaren. Han gör en mental anteckning att hålla Godistrollet från det ståndet.

’Du har någonting i håret’ säger Lizzie när hon ser honom. Försiktigt plockar hon bort några gulaktiga bitar och luktar på dem. ’De luktar förjävligt’ säger hon och skrattar. ’Vad är det för något?’

’Tror det är hemgjord ost’ säger Frank Fernando surt. ’Jag pratade lite med en ostnasare. Kanske hon kastade gratisprover efter mig.’ I magen känner han hur en ilska växer, från Lizzies fingrar känner han stanken från kvinnans hund blandat med snusk. Han längtar hem till en dusch för att bli av med äckliga bakterier som sannolikt är fullt uppe med att tränga genom hjärnbarken för att göra honom hjärndöd. Lizzies kyss lugnar honom, han lägger en hand på hennes rumpa och trycker till. Godistrollet tittar nyfiket på ostbitarna Lizzie slängt på marken. ’Nej, ät inte de där’ säger Frank Fernando skarpt till henne. ’Det är inte människoföda.’

Lizzie tar Frank Fernandos hand. På andra sidan håller hon Godistrollet i armkrok. ’Ska vi gå och fika?’ frågar Godistrollet. ’Jag har inte ätit på evigheter. Det vore gott med en våffla med sylt och grädde.’