Var är Dennis Lyxzén?

Egentligen minns han inte längre vad han trodde eller tänkte, men att det skulle vara så här trodde han i varje fall inte. Det är som vilket jävla McDonalds som helst. Bakom disken står en aknebetäckt tonåring och darrar på läppen inför åsynen av Frank Fernando, finnarna riskerar att explodera vilken sekund som helst. Under en blå mössa sticker en pompong flottigt svart hår fram, ur framfickan tittar en stekspade upp, fan, killen har ju till och med finnar på händerna. Frank Fernando försöker undvika att nudda honom när han räcker fram kortet för att betala. Helst vill han inte få tillbaka det, han känner hur killens flott trängt in i plasten, det är ju inte så besvärligt att fixa ett nytt.

Egentligen började det med själva inresan till Umeå.

Det var här som straight edge blev ett ord på svenska, med nyktra ungar på skateboard och för stora t-shirtar med bandtryck som faktiskt var arga på riktigt, dessutom tillsammans med någon typ av ideologi och musikalitet. Det var här som McDonalds fick lägga ner för att ingen kom och köpte. När Frank Fernando parkerar bilen bredvid centrum väntar han sig se sextioåttamöten, hälsobutiker, skränig musik och medvetet folkliv. Och titta där, där ligger Dennis Lyxzén med en fana över hammaren och skäran, ja ligger han inte mitt i parken och viftar? Med samma energi som när han skrek Pump the brakes på badhuset i Örebro.

Men, på det torg som skulle göra sig så bra för uppvigling och slagord ligger de sida vid sida, på armlängds avstånd ligger McDonalds, Max, Kebab House, Subway. Insprängt mellan dem ligger glasskiosker och korvbarer. Torget fullkomligen badar i transfett. Frank Fernando sveper med blicken för att på syn på Dennis Lyxzén, men han finns inte att se. Kanske har han flyttat till Stockholm. Kanske står han på McDonalds och säljer pommes frites till tyskar.

Mitt på torget ligger Frasses, hamburgerbaren som var den största enskilda faktor till att McDonalds lade ner. Frank Fernando skakar på huvudet, är det bara en myt? McDonalds ligger ju där, alldeles om ett stenkast. Lade det någonsin ner? Blandar han ihop Umeå med någon annanstans? Sovjet?

Myterna om Frasses har följt honom ända sedan han umgicks med grabbgänget från Boden de där sena sommarkvällarna i Göteborg. ’Det är den enda snabbmat norrland äter’ sade Johannes. ’De är så fina där, man får liksom ett riktigt bemötande’ fortsatte David. Och nu står självaste Frank Fernando här framför disken och funderar på hur han bäst ska undvika att nudda sitt eget betalkort. Han hade trott att Frasses skulle erbjuda det där extra, inte bara plusmeny.

Men riktigt vad han förväntat sig vet han inte längre. Det enda han förstår är att det inte var det här. Frasses är som vilken annan hamburgerrestaurang som helst, varken bättre eller sämre. Eller kanske är de bättre för att de har någon typ av laxburgare, men det uppvägs i så fall av att man måste gå två meter åt sidan när man beställt, upprepa sin beställning för en annan person, och sedan flytta sig ytterligare två meter åt sidan för att andra ska få rum att upprepa sina beställningar. Sedan är det bara att trycka sig mot väggen, för strömmen av upprepade beställningar tar inte slut bara för att Frank Fernando inte fått sin mat.

Det är inte bättre bemötande. Det är inte straight edge. Det är definitivt inte den enda snabbmat norrland äter. Och var är Dennis Lyxzén?

Inte heller Umeå är vad han väntat sig. När han kom till Umeå hade han trott att det skulle vara något speciellt, att en aura av revolution skulle ligga över staden. Här finns inga torgmöten, det finns inte fler punkare än i någon annan stad. Istället sitter de där vanliga turisterna på parkbänkar och matar fåglar med delar från glasstruten, invånarna är lika feta som överallt annars, burkletare sträcker sig ner i soptunnorna efter tomburkar.

Där har han det. Frank Fernando har aldrig sett så prydliga burkletare. I andra städer företräds gebitet burkletare av framför allt alkisar eller någon äldre nysvensk. Ofta kan man på avstånd se vem som ska stoppa ner armen och rota runt i soptunnorna, det liksom syns i blicken eller på hur de drar med handen genom det allt flottigare håret. I Umeå kan man inte det. I Umeå ser de ut som vem som helst. När en av dem rotar genom en papperskorg alldeles nära Frank Fernando känner han att de till råga på allt luktar riktigt gott. Är det det som är resterna av straight edge?

Och visst, det måste han erkänna. I de prydliga burkletarna fnns alltså någonting som särskiljer Umeå. Dem har han aldrig tidigare stött på, inte någonstans. Det var inte alls vad han trodde när han parkerade bilen, men det innebär inte att det behöver vara sämre för det. Ibland är det ju bra när förutfattade meningar grusas.

’Klipp det där’ säger Frank Fernando till den aknebetäckte killen på Frasses när han sträcker tillbaka kortet. Killen tittar förvånat upp på honom. ’Gör det bara lilla du’ fortsätter han. ’Det kommer aldrig mer att gå att använda.’

'Och du, rör inte brickan är du snäll. Jag tar den.'

Utanför Frasses står Lizzie med någonting i handen. Solen skiner över torget, hennes hår reflekterar fladdrande solkatter. 'Har du köpt mjukglass?' frågar Frank Fernando och tittar på bägaren i hennes hand.

Lizzie skiner upp i ett leende. 'Ja, och vet du vad? Här kan man få den chokladdoppad. Det har jag inte sett på åratal. Vilken fanstastisk stad, eller vad säger du?'