I Blekinge steks den till högtider

Frank Fernando sitter alldeles fascinerad över det han läst, det är sällan han måste torka sig i pannan efter att ha tagit del av en text, framför allt när det handlar om djur. Som barn var hans favoritdjur myrsloken, som med sin långa näsa dammsuger myrstackar efter myror i skräck. När han blev äldre blev det häftigare med geparden, som kan springa i över hundra kilometer i timmen, och vithajen som gjorde en välbekant appearence i Hollywood – det tog många år innan Frank Fernando kunde simma på djupt vatten utan att ha nära till panik av rädsla för stora käftar och monoton musik.

Men efter att ha läst första kapitlet i Tyst hav av Isabella Lövin inser han att det finns ett djur vars livscykel är otroligt mycket mer förtrollande än alla andra: ålen. Eftersom Frank Fernandos pappa är från Blekinge har han träffat på skivor av ål på julbord och vid midsommar, gärna tillsammans med immande kall snaps. Det har varit en inte alltför angenäm upplevelse att äta dessa skivor, vars mitt är en stor benbit och där köttet rinner av fett när man lyfter det från tallriken. Hans pappa brukade berätta att ålens dödsryckningar kan fortgå flera timmar efter att döden inträffat, det ska inte vara sällsynt att ålbitar hoppar i stekpannan (för att ta sig ur?). Med ett skratt berättade han detta precis innan Frank Fernando skulle stoppa en bit i munnen, i skägget rann fett som smitit genom mungiporna.

Ålen är ett av jordens äldsta djur och härstammar från ett vattendrag i Pangea – när landmassorna på jorden utgjordes av en enda kontinent. Detta vattendrag blev, efter att kusterna sakta dragit sig från varandra, till Sargassohavet, granne med Bermudatriangeln och osannolikt djupt. Pangea fanns för tvåhundra miljoner år sedan.

Det är i Sargassohavet alla ålar föds. Som yngel följer de med strömmar till Amerika eller Europa och det är först när de når land som de utvecklas till att bli glasålar, vilket är lite underligt då resan till Europa tar tre år men till Amerika bara lite mer än ett. Ingen människa har någonsin sett ålen leka, själva sexakten verkar ske någonstans mellan två och sextusen meters djup och den sker bara i Sargassohavet – som verkar fungera lite på samma sätt som ett glädjehus för ensamma ryttare i vilda västern, i den torra öknen kan man bara runka. Förr om åren var myterna om ålens fortplantning uppfinningsrika, Aristoteles ansåg att ålen föddes ur jordens inälvor, Plinius trodde att ålen skapades ur avskrapade skinnrester från andra ålar, folk generellt gissade att den formades av hästtagel som kastats i vattnet.

Ålar är omnivorer, de äter allt. När ynglet förvandlats till glasål, tar den sig till varierande platser för att finna mat och göda sig själv. I insjöar kan den skapa ett revir med eget skafferi, något den verkar tycka bra om. För att komma till ett sådant ställe kan den åla över land i dagar, så länge det är någorlunda fuktigt. ’Som om man inte behöver vara nog rädd att trampa på grodor när man går på blöta gräsmattor, man kan tydligen fastna med tårna i käftarna på en ål’ ryser Frank Fernando till när han läser den passagen. ’Äter den allt äter den även Frank Fernando.’

Sen stannar glasålen i decennier där den skapat sitt revir. Den hittills äldsta ålen som hittats, bodde i en brunn i Skåne och uppmättes vara etthundratrettiofem år. Nu kunde den lille fallosen inte riktig ta sig därifrån för egen maskin, sannolikt hade han stuckit redan under Vietnamkriget hade han haft chansen men fyra ålhala väggar satte effektivt stopp för det. Den ål som inte sitter fången på det sättet, byter plötsligt skepnad till en blankål; ögonen växer, huvudet smalnar av och ryggen färgas mörk. Efter fullbordad metamorfos ålar den sig tillbaka exakt samma väg som den kom mellan tjugo och åttio år tidigare, man tror att rutten är inprogrammerad sedan Pangea, där varje års landförskjutning effektivt inlärts. Utan att äta en smula simmar den tillbaka till Sargassohavet, leker och dör.

’Så lång väntan för ett knull, man får hoppas att det är värt det’ tänker Frank Fernando högt.

Det speciellt mystiska är att ålens returbiljett till Sargassohavet verkar bero på månen. Det är bara vid fullmåne som de startar sin resa.

Ålbeståndet de senaste decennierna har minskat med över nittionio procent. Till viss del beror det på klimatförsämringar, men den största faktorn är fiske. I Sverige stipulerades en lag om att ingen bortsett från yrkesfiskare får fiska ål, i EU yrkar man på ett totalt fiskestopp. EU:s yrkande har å det bestämdaste motsatts i Sverige av orsaken att det skulle så hårt mot den inhemska fiskenäringen.

I Japan äts ål som sushi, i Blekinge steks den till högtider. Lite varstans tillagas den med vitlök. Att Frank Fernando aldrig gillat ål gör det bara lättare att låta bli. Men det finns många som njuter av att stoppa en bit i munnen och känna fettet sprinkla genom tänderna.

Sluta med det. Omedelbart.

Att utrota ett av världens äldsta och, för all del, coolaste djur för att det är gott att äta är inte skäl nog. Det skulle inte vara skäl nog ens om det innehöll Viagra. Mindre än en procent av beståndet finns kvar, och hänsyn tas till inhemsk fiskenäring. Det är galet, helt jävla galet.