Åtta år

Åtta år. Frank Fernando sitter ensam i sin lägenhet och äter nudelsoppa med utgånget bäst-före datum på nudlarna. Det skulle varit gått med några skivor purjo i, men idag blev den naturell.

Åtta år. Kylskåpet kom inte idag heller. Frank Fernando längtar efter dagar när han inte tvingas leva ur hand i mun. Att spara den mat man inte äter upp, istället för att äta upp den, känns så avlägset men samtidigt ursprungligt och mänskligt. Den enda bok han ogillat av Paul Auster är just Ur hand i mun.

Åtta år. Så länge har Frank Fernando varit tillsammans med sin Lizzie.

Han borde fått fira åttaårsdagen med henne på en mysig plats för två, de skulle kunna sjunga tillsammans. Det borde inte vara så här, inte ensam, inte med nudlar. Inte utan purjo.

’Jaha, jag hade gissat på högst fem’ säger Frank Fernandos frisör samtidigt som hon drar med en rakkniv längs hans nacke. Han har klippt sig hos henne fyra månader, max. Hur är hon ens representativ att gissa? Hon är en sådan där konstnärlig frisör som klipper lite var som helst samtidigt som hon pratar massor. Frank Fernando får kompispris eftersom hon legat med en av hans kompisar. Borde heta kompisliggpris.

’Shit, vad länge. Hur känns det’ frågar en jämnårig kamrat på jobbet. Själv har han varit tillsammans med sin flickvän lite över två år, det är ganska länge det också. Det är underligt hur alla män på jobbet har flickvän eller fru. Statistiken säger att det borde vara mellan tio och femton homosexuella som jobbar där, då ligger det dessutom inom konfidensintervallet. Kanske finns de, men håller det hemligt. Eller så söker sig homosexuella män inte till grossistbranschen.

’Minns du när vi hade varsin Commodore 64?’ försöker Syntarn byta samtalsämne när Frank Fernandos åtta år med Lizzie kommer på tal. Orsaken är höljd i dunkel. Frank Fernando tänker på låten five years från David Bowies Ziggy Stardust-platta. Egentligen vet han inte vad den handlar om, han har aldrig lyssnat på texten. Låten har ett härligt gung och det räcker gott så. Det enda han vet är att five years is less than eight.

’Om man inte kan älska varandra på tjugoen kvadrat, varför skulle man göra det på åttio’ sade Frank Fernando till Lizzie när hon skulle flytta in i hans etta med snedtak på Hisingen. Hon hade försökt beräkna förhållandemässig yta delat med boyta och visat oro över storleken på lägenheten. Inte för att vara stursk, men Frank Fernando visade sig vara strået vassare när det kommer till matematik.

Åtta år borde firas med buller och bång. Eller en bong? Åtta kan bli åtta till, sannolikt blir det åttio. ’Bra gjort’ kommer de att säga till varandra när de sitter på Rivieran hundratio år gamla och sippar på en aperitif under ett valnötsträd. ’Det här blev riktigt bra, önskar vi kunde göra om det.’ Så kommer de säga.

Natten mellan den femtonde och den sextonde räknar Frank Fernando och Lizzie att de blev tillsammans. Hur beräknar man sånt? En kyss? Kärlek? Penetration? I just deras fall hade de varit kompisar sedan sexton. Lizzie var en sådan där tjej som fascinerar, som skrattar mycket och som dricker vem som helst under bordet. Till en början var Frank Fernando olyckligt kär i henne, hon visade inga som helst tecken på att vilja ha honom till annat är fest och glamour. Men på besök i Sverige bjöd hon med Frank Fernando på ett bröllop. Lika plötsligt som det började var de ensamma.

Frank Fernando kysste Lizzie snabbt. ’Vad gjorde du? Kysste du mig?’ frågade Lizzie. Dum fråga, tänkte Frank Fernando, klart jag gjorde. Märkte du inte det? Ändå övervägde han att ljuga. ’Ja, det gjorde jag’ svarade han efter betänketid. ’Tyckte du om det?’

’Mycket.’

Frank Fernando sörplar i sig nudelsoppan – innehåller kycklingsmak kyckling? – och ler för sig själv. De har genomgått så mycket tillsammans. Så många år har de bott i olika länder, andra år har de varit arbetslösa och fattiga, de har strävat tillsammans och längtat efter den tiden när allt ska fungera som för alla andra. Nu är den tiden här.

Om åttio år ska de sitta på Rivieran och hålla varandras händer. Dricka en aperitif. När en delfin hoppar över vattenytan långt därute ska Frank Fernando säga till Lizzie: ’Tack för alla dessa år, nu tar vi lika många till.’

Vad annat kan man önska sig?