En jävla skitdag

Vilken jävla dag. Frank Fernando kommer hem tillsammans med hunden, släpper henne lös i lägenheten och drar en suck. Det är sent på kvällen och han är trött, gruvligt trött. Vad kan han göra nu? Skulle han skriva en dikt skulle det bara bli könsord.

Han lutar sig mot väggen och tänker tillbaka på dagen:

På morgonen vaknar han svettig. Mardrömmar har gäckat honom under hela natten, han känner sig torr i halsen av bristen på vila, täcket är alldeles blött och underlakanet korvigt. Han skulle han snoozat om det inte var för just det, att somna om i kall fukt är inte så lockande. Han hälsar på hunden med en honnör, det gör han varje morgon.

Efter att ha duschat av sig nattens skuggfly, rakat sig och sprutat parfym i brösthåret ligger hunden kvar. Det gör hon aldrig annars. Ett hack av oro rakt i magen, men inte tillräckligt stort för att ännu bry sig om. Frank Fernando klär sig och går till köket för att hälla upp mat i hundskålen. Drar ett djupt andetag och känner hur gott han luktar. Hunden gläfsar till från sin säng, drar med tassen över golvet så att det repas. Annars brukar hon ju springa direkt till matskålen. Hon reser sig mödosamt och går fram till honom. Hon haltar. Hon kan inte stödja på vänster framben.

Frank Fernando känner en ilning genom ryggraden. Vad ska han göra nu? Hur ska han få ut henne för morgonpromenad? Är det dags nu, hunden är ändå snart elva? Han skakar av sig tankarna på avlivning och drar på hunden en sele med handtag, så att han kan lyfta henne nerför de båda trapporna. Förstås bor han högst upp i huset, när han flyttade in hade han inte en tanke på att en gammal skruttig hund skulle förgylla hans familj. Han bär ut henne och låter henne morgonnosa bara i parken närmast, hon linkar runt på tre ben och svansen mellan benen. Hon kan knappt gå och ser ledsen ut.

Under förmiddagen sitter Frank Fernando framför datorskärmen på sitt jobb. Han kan knappt koncentrera sig på sina sysslor, ängsligt funderar han över hundvirus, skenben, stukningar, avlivning, över att han kanske inte borde lämnat henne själv hemma. Han drar med muspekaren över skärmen på måfå fram och tillbaka utan att hitta rätt, ritar kors på papper med en filtpenna. Samma kors som ska komma att omge hundens grav. Det är det enda han kan tänka på.

På lunchen åker han till en veterinär. Det är kötid och en stor korsning mellan rottweiler och irländsk fårhund slickar honom på benet. Matte kan inte hålla emot och tittar ursäktande på honom. Hon är ganska söt, men han kan inte njuta ens av det i sin oro. När tiden annars alltid går fort, pillar den sig fram alldeles för sakta i väntrummet. Han måste komma ihåg att tvätta sina jeans, vem vet var den hunden doppat tungan.

Som de flesta läkare kan veterinären inte lugna Frank Fernandos ängslan. Istället fyller hon på behållaren med otäcka men sannolika möjligheter ytterligare: det kan vara klolossning (då måste hunden sövas vid behandling, kanske vaknar hon aldrig mer), det kan vara spricka i benet (då blir det operation, kanske vaknar hon aldrig mer), det kan vara fästingrelaterat (då kan det gå riktigt illa). Frank Fernando känner hur han vill ge veterinären en örfil, ruska om henne och få henne att lugna honom istället för att bara spä på en redan full bägare av oro och ångest.

När han kommer tillbaka hem kramar han hunden ömt. Han undersöker hennes ben, hennes klor och om hon har fästingar omgärdade av violetta ringar. Ingenting av detta hittar han, men oron sväller.

Och så är det bilen. Den röda peugeoten som fick tvåor på besiktningen av en besiktningsman från helvetet. Han ålades byta bromsskivor och bromsljus, helt bakvänt med tanke på att bilen faktiskt stannar när man trycker på bromspedalen samt att bakomvarande bilar torde förstå att de ska stanna när de ser att han saktar in.

Båtsman har lovat att hjälpa honom byta bromsskivor och ska ta bilen till sin verkstad under kvällen. Frank Fernando måste köpa dem innan dess, så han åker till det billigaste stället i staden. Det skulle han aldrig gjort, det kommer han aldrig att göra om. Butiken är sprängfull av gubbar med guppande magar, gubbar med trasiga skägg, gubbar med flottiga fläckar på sina kläder. Det luktar unket och lite olja. Trängseln är galen. En gubbe i mustasch hjälper honom hitta till rätt hylla, efter att Frank Fernando tvingats stå i kö lika länge som skapelseberättelsen. Han svettas över ryggen trots att det inte är speciellt varmt, det känns som han hamnat i klimakteriet. ’De här ska du ha’ säger gubben under sin mustasch och langar över två tunga paket i Frank Fernandos famn. Nu när de står ensamma i en gång märker Frank Fernando en tomatfläck i gubbens mustasch, dessutom är den risigt oansad. Han dignar under tyngden av bromsskivorna men gör inte en min, det ska han inte bjuda på.

Senare på kvällen ringer Båtsman. ’Frank Fernando är det du?’

’Ja.’

’Jag har dåliga nyheter.’ Frank Fernando skrattar till glädjelöst, han orkar inte mycket mer, inga mer dåliga nyheter. Oron över hunden ihop med besöket i gubbhelvetet – den sjätte cirkeln antar han – har verkligen spikat igen möjligheten till att på ett normalt sätt möta motgångar. ’Jo, det är så här att du har fått fel bromsskivor. Du ska ha ventilerade, de här är oventilerade’ fortsätter Båtsman.

’Det var de enda de hade’ säger Frank Fernando tröstlöst.

’Jag vet. Och jag har själv ringt runt hela mellansverige för att se om de går att få tag på, de du ska ha alltså.’

’Men det gör de inte, antar jag?’

’Nej.’

Frank Fernando slänger på luren. Han tittar på den haltande hunden. ’Bilen måste ombesiktigas nästa vecka, hur ska vi göra nu?’ frågar han henne. Hon tittar på honom med ledsna ögon. Inte konstigt när hon har så ont, men han får känslan att hon förstår honom. Han tappar fotfästet för en stund, vardagsproblem av den här typen är så jävla osexiga. Han har inte energi för att ta itu med sådant.

Under hallmattan ser han hur ett kuvert sticker fram, han böjer sig ner och drar fram det. Det är en räkning på ettusensexhundratjugofem kronor. Tydligen har han betalat in sin bilförsäkring några dagar efter förfallodagen.

’Det blir ingen operation, hjärtat’ säger han till hunden. ’Även om du skulle behöva en så verkar Trafikförsäkringsförbundet behöva pengarna bättre.’ Han kliar sig i nacken och går för att lägga sig i soffan. Det här var en jävla dag. Det här var en riktigt jävla dag.

I soffan begrundar han det som hänt. Det här har varit en jävla skitdag. Bredvid honom på golvet ligger hunden med huvudet mellan tassarna och verkar rofylld. Han tittar på henne och känner ett uns av lycka över att hon finns. ’Imorgon ska du vara frisk’ viskar han och sträcker sig för att klappa henne på huvudet. Hon gnyr till. ’Imorgon ska bilen vara frisk och det ska visa sig att den där fakturan var en jävla bluffaktura.’ I bröstet har han en oro som inte vill ge vika. Han vet att imorgon inte kommer att infria alla dessa viskningar. Men han kan hoppas att någon av dem gör det.

Kanske är allt det här bara en del av ett nollsummespel.

Frank Fernando märker hur han börjar somna till. Bakom ögonlocken börjar han känna av nya skuggfly. Att han inte ens kan finna ro i sömnen stör honom. Han ruskar sig som en blöt hund, vill få bort hela den här dagen, all den här oron. Men den sitter kvar med Karlssons klister, helt omöjlig att skaka av sig. ’Jävlar’ säger han innan han somnar. Ögonlocken tejpas ihop och han slappnar av. Och där kommer de. Skuggfly.