En egenskap fattigare

Frank Fernando kan inte längre vissla. Ja, det är sant. Denna defekt i hans annars fullt fungerande köttsliga motorik uppdagades när han körde genom natten till Östersund för drygt två veckor sedan. Han började vissla till Papa Dee på P3 Rytm, med kroppen i sakta gung. Stereon var på så högt att han först inte hörde hur det inte kom något ljud, men en känsla av ofullkomlighet slog honom. Han sänkte volymen och insåg att det bara kom saliv och ett sprakande missljud ur den putande munnen.

Flera mil, säkert tio, försökte han få fram ljud på alla möjliga sätt, till slut var han så yr i brist på luft att han var tvungen att sluta. Vid bilkörning är det så viktigt att vara vid sina sinnens fulla bruk. Då och då har han försökt igen, utan resultat. Sedan bilfärden har han inte lyckats att vissla ens en gång.

Om man ska tappa en färdighet är kanske visslingen ett av förstahandsvalen – hur ofta använder man visslingsförmågan till någonting överhuvudtaget? – men det är just någonting med att tappa färdigheter som bekymrar. Vad kommer att komma härnäst? Han testar att busvissla, det går lika bra som någonsin förr. Han klappar händerna, det går bra det också. Han dansar, det är snyggt, lite sådär Travolta-svängigt med en grym höftvickning mot slutet som avslutas med ett finger rakt upp i himlen och ett sällan skådat djup i blicken.

Ludwig Wittgenstein, en filosof från förr, kunde vissla långa klassiska stycken utan paus. Det visar på en inte bara fantastisk förmåga att memorera melodier, utan också på en stor fallenhet i att vissla. Som kafésnöre i de sena tonåren brukade Frank Fernando låtsas läsa hans tunna, men ack så komplicerade, Tractatus Logico-philosophicus, självklart för att imponera på översminkade flickor med svart hår och kofta, eller bara för att kunna brista ut i ett ’jaså, men jag läser Wittgenstein.’ Då var han avundsjuk på någon med ett så knivskarpt intellekt – antog han i alla fall, han kom inte så många sidor – men nu kommer han tvingas fundera hur gubben gjorde för att kunna vissla.

Det är inte nederlaget att inte längre kunna göra någonting så simpelt som oroar honom. Att aldrig mer kunna vissla bekommer honom faktiskt knappt alls, om det ens är fallet – det värsta är väl att han kommer att få nynna till inledningen till Wind of changes i framtiden. Men att förlora en egenskap som funnits där sedan svajiga barnsben är otäckt. Som en lättare form av afasi. Det är ju så självklart att kunna vissla, alla kan ju det, alla gör det; Mikael Ramel visslar när han uppträder inför barn, hemmafruar visslar fram sin känsla av litenhet, Gud visslade säkert när han vilade den sjunde dagen.

Men tänk om det kommer mer. Tänk om andra egenskaper följer visslingen till glömska. Frank Fernando tittar ner på sina ben, sin kropp, sin penis. Han tänker på sitt tal, sin sångröst, sina tankar. Allt är små delar av den helhet som heter Frank Fernando, tillsammans bildar de ett himmelrike av härlighet, utan bara någon eller några av dem blir det ett palats av stoft. Visslingen kanske bara vittrar hörnen, men tar man bort höftvickningarna ruttnar hela stambygget.

Frank Fernando tar på sig den tuffa minen. ’Vissla, ha, det gjorde jag förr’ kommer han att säga nästa gång Wind of Changes spelas. Allt det andra han kan måste han nu öva på varje dag. Dels för att inte glömma bort det, som han gjort med visslandet, dels för att vara spot on om de försvinner.