Moraldilemmat

Det tar sju timmar och femton minuter aktiv körning att åka hem från Lizzie. Frank Fernando släpper utmattad sina väskor på hallgolvet och viker sig dubbel, han har bara ätit två bananer och hundrafemtio gram choklad på vägen hem, han är matt och alldeles urlakad och magen kurrar i brist på omtanke. Efter att koncentrerat sig på att köra om husbilar som kör fyrtio på kurviga sjuttiovägar näst intill en hel arbetsdag är hans energidepåer som silos före skörd.

Kylskåpsdörren står på glänt och på den sitter en lapp. Kylskåpet verkar ha gått sönder, så jag kastade gammal mat som möglat. Du borde ringa hyresvärden. Puss och kram, svärmor. Frank Fernando petar upp kylskåpsdörren, en svag stank av borttorkade matrester smiter ut. Han ryser till. ’Inte det här också’ säger han uppgivet. Den sista tiden verkar han ha varit otursförföljd, först var det bilen som behövde nya bromsskivor, sedan räkningen han glömt betala till försäkringsbolaget. Och nu kylskåpet. Ska det någonsin sluta? Vad hände med nollsummespelet? Och han som är så hungrig.

Han tittar på köksklockan. Den har stannat på tjugo i två.

Stelt lägger sig Frank Fernando på golvet och tar ett djupt andetag, nu måste han fokusera på det positiva och kärleksfulla. Han tar ett fast grepp under revbenen och andas djupt tio gånger samtidigt som han räknar högt. ’Aauuumm’ avslutar han. Han fokuserar på hur det skulle varit om inte svärmor kastat maten i kylen och torkat av den från mögel, det skulle varit så mycket värre. Han tänker på att han ändå får leva och andas, att det finns människor som tycker att han är bra och att det står en halvdrucken bag-in-box i skafferiet. Efter en stund är hans problem någorlunda försumbara. I alla fall inuti rutan för överseende.

Bortsett från en skiva leverpastej har Frank Fernando inte ätit en smula kött sedan han såg teveprogrammet om organisationen PETA, det har fått honom att må gott i kroppen och gett en känsla av kamratskap med allt det levande han nu inte äter. Han kan nu ärligt vinka till kor han kör förbi längs vägen och hälsa skrattande att han är deras vän. Även om hans kost inte är strikt vegetarisk har han strukit ko, gris och lamm från tallriksmodellen, djuphavstorsk och scampi var borta sedan tidigare – Mangroveträsken, herregud vi måste ju andas! Men när han nu ligger på golvet under ett tomt och varmt kylskåp börjar röster i huvudet argumentera för att han ska gå till en hamburgerrestaurang och äta. ’Annars kanske du svälter ihjäl’ säger en röst. ’Annars kanske din mage växer så att du ser ut som ett svältande barn’ säger en annan. Ingenting annat är öppet, det är ju sent på kvällen, fortsätter de.

’Jag tror inte att man svälter ihjäl om man ätit hundrafemtio gram apelsinkrokant’ svarar Frank Fernando lakoniskt, men han inser att han kommer att följa rösterna. Det gör han alltid när de gör sig hörda. Vilken tur han har att rösterna inte pratar så ofta, vilken tur att rösterna hittills inte bett honom döda. Han tar på sig sin anorak och går ut.

Rösterna är borta när han kommer fram till hamburgerrestaurangen. En ung flicka i vit mössa och akne står bakom disken och drar med en penna över ett papper, det är uppenbart att hon bara räknar ner tiden tills hennes pojkvän ska komma och hämta henne. Kanske önskar hon att han för en gångs skull ska överraska henne med blommor och picknick vid ett kalkbrott, kanske är det då hon kommer att ge honom sin egen alldeles speciella blomma? Frank Fernando tittar mot henne och ler, han minns hur det var att vara den där pojkvännen som våndades över hur han skulle få komma nära. När hon tittar upp och ser honom le mot henne blir hon förskräckt, han för snabbt blicken upp mot menyerna ovanför henne.

Ovanför flickan med vit mössa och akne finns stora foton på de hamburgare som erbjuds. ’Underligt att de med kött ser så fantastiskt smaskiga ut, medan den vegetariska ser ut som om den var hittad under någons sula’ mumlar Frank Fernando för sig själv.

’Va’ säger flickan.

’Jag tar en kötthamburgare, tack. Den utan ananas’ säger Frank Fernando innan han hinner hejda sig. Ett orosmoln tornar upp runt hans huvud. Fan också, så skulle han inte säga. Det här blir ett klart avbräck i hans vegetarianism. Han ser sig runt i restaurangen, sporadiskt sitter kära ungdomar och håller varandra i handen, längs in sitter ett gäng med likadana bandanas. Ingen han känner, vilken tur. Han pustar ut, han skulle inte kunna stå för det han gör precis nu. Det var ju meningen att han skulle ta den vegetariska.

Moralen är i grunden någonting besynnerligt. Först och främst är det en del av det levande som skiljer människan från djuren och växterna. Det är något vi fått lära oss med modersmjölken som yttre påverkan, det är även någonting som finns inuti oss, som sitter som en liten ängel på axeln och berättar för oss när den tycker att vi håller på att klanta oss gentemot våra åsikter. Stora filosofer han vänt och vridit på moralen, lagar bygger på kollektiv moral och påverkar individens moral, till syvende och sist får den som följer sin moralkod en belöning i att känna sig större än sig själv. Just nu följer han varken den kollektiva moral han är hängiven, eller lyssnar på den lilla ängeln som sitter på axeln. Herregud, om Frank Fernando vet att han kommer att må bättre av att följa sin egen stipulerade moral, varför väljer han då att gå emot den?

Kanske för att ingen i närheten kommer att döma honom. Alla på restaurangen är kompanjoner i brott, alla har de gjort samma sak. Alla sitter de med papper kvar på brickan från alternativen som innehåller kött.

Vad gör Frank Fernandos handlande honom till? En ögontjänare. En människa med dubbelmoral. Någon som inte har förmåga att leva under egenkomponerade lagar, en man som helst berättar för andra hur bra han är men som sedan smyger iväg och gör raka motsatsen. Han tittar på alla de andra som sitter i restaurangen med förebrående blick, vill få dem att förstå att de är likadana. Ingen reagerar.

För drygt en vecka sedan rökte Frank Fernando en cigarett när Lizzie ringde. Under samtalet försökte han ljudlöst blåsa ut röken, något som hon genast hörde. När hon frågade om han rökte funderade han snabbt över vilka möjligheter han skulle ha att ljuga sig ur situationen, lyckligtvis insåg han att det inte skulle gå. ’Ja, jag röker’ sade han. ’Det hörde jag med en gång’ sade hon. Officiellt slutade han röka för snart två år sedan, inofficiellt har han tagit en cigarett då och då. Så sällan att han kunnat stå för det för sig själv, men tillräckligt ofta för att behöva smyga med det. Vad är det för moral? Uppenbart skiljer sig den kollektiva moralen Frank Fernando tillhör från Frank Fernandos individuella.

Hamburgaren är seg och sliskigt söt. Fett rinner ner från Frank Fernandos mungipor när han tar en tugga, den orangea osten faller av med en duns rakt ner i brickan. Han försöker skölja ner med mineralvatten, men det är för äckligt. Efter att ha ätit mindre än halva springer han ut från restaurangen, framför sig ser han en ko ligga blödande men ändå vid liv, skjuten med en lufttrycksbehållare av den onde i no country for old men. Han vill skrika förlåt till kon som dött en för tidig död, jag menade inget illa till sin egen kropp för att han fördömt den till en för tidig död.

Hemma i lägenheten sätter Frank Fernando på en skiva med Beth Orton, det brukar få honom på bra humör. Men ikväll känner han sig alldeles för liten för att kunna njuta. Han river ner högarna med papper från soffan och lägger sig, drar en kudde över huvudet. Vad kommer härnäst? Ska han börja ligga med prostituerade? Han tycker ju inte att man ska göra så, men det är ju alltid skönt att träffa nakna kvinnor lite nära. I Thailand känner man ju ingen, det är klart att han kommer att komma undan med det. Var det så Joseph Fritzl tänkte också innan han stängde dörren till källaren?

Nej, det måste vara så att man stipulerar sin moral för sig själv, efter vad man kan stå för. När man gjort det berättar man för andra hur man är. Att göra tvärtom verkar ju inte sunt. I alla fall om man inte kan stå för det. Om nu Frank Fernando röker en cigarett ibland borde han säga att han är en förbrytare mot sina ideal. Om han äter kött någon gång borde han säga att han inte är vegetarian men försöker. För moralen betyder ju faktiskt ingenting om agerandet inte följer.

Frank Fernando tänker på alla präster som avgett kyskhetslöfte. Klart de knullar småpojkar ibland, de är ju som Frank Fernando. De har angett sin kollektiva moral innan de fann sin egen. Och då är det inte lätt att hitta rätt.