Hur kan någon sjunka så lågt?

Medicinen delas ut tre gånger per dag, paketerad i små färgade kondomer där varje färg avser en speciell dag i veckan. Igår var det onsdag: röd kondom. På varje kondom står namn och personnummer på personen som medicinen är avsedd för, de delas ut i tur och ordning och sköterskan bockar av namnen i en lista för att minimera att det uppstår mankemang. Det är ett renodlat maskineri som måste följas till punkt och pricka; historiskt har felmedicinering skett alltför många gånger med ibland ödesdigra följder och, i samtliga fall, upprörda nära och kära som skrikit sig hesa av ilska och oro, det finns ju ingen som stilla ser på hur farmor blivit botad mot tarmbesvär när hon i själva verket har kraftiga svallningar, liggsår och cancer.

Lizzies mormor sitter i sin rullstol framför teven i allrummet och väntar på sin medicin och läggdags. Klockan är något över åtta. Hon har turen att ha fått komma till ett hem inte så underbemannat att de gamla tvingas i säng redan på eftermiddagen, om det har hon läst i tidningen. Vilken fasa. Upp ur sängen klockan åtta, tillbaka klockan fyra. Vad gör man då? Hur gammal man än är kan man bara sova så många timmar, resten av tiden måste gå åt till att ligga där och ha lite ont och minnas höskullen från när man var ung. Teven visar reseprogram, det är lite svårt att följa de där personerna i rutan, de klipper ju hela tiden så det blir liksom inget sammanhang. Har hon varit ute idag? Svagt minns hon hur hon rullades ut på en gräsplätt och fick kaffe och citronkex, men det kan ju ha varit igår.

Vanligtvis kommer medicinen klockan åtta. Fem över om de har mycket att göra. Sedan brukar det bli sängen mellan halv nio och nio. Nu är klockan snart tio över åtta, värst vad de måste vara upptagna, Gordana och Lisa och hon den nya med tuttarna vad hon nu heter. Faktiskt har hon inte sett dem alls på ett tag.

Inte för att medicinen verkar hjälpa heller. De senaste veckorna har hon haft ont i ryggslutet och bröstet, ibland i mellangärdet, det är en smärta så ihållande och frän att hon måste luta sig framåt i rullstolen bara för att hämta andan. Men det skulle väl vara värre om hon inte fick någon alls, måste man anta.

’Jävla helveteshundar’ säger Lizzie med darrande röst och lägger på luren. ’Vet du vad de gjort?’

’Nej. Vem var det som ringde?’ Frank Fernando stänger av det rinnande vattnet och torkar av händerna mot byxorna.

’Mamma. Någon jävla idiot har öppnat mormors kondom med piller som hon får varje dag, och bytt ut morfinet mot något annat. Ingen vet mot vad. Hur kan de, stackars mormor måste ha jätteont.’ Lizzies kinder är mörkt röda och hon drar stressat i ett hårstrå med kluven topp.

’Vadå, så hon får inte sin medicin?’

’Nej, hon får inte sin medicin. Istället får hon någonting annat. Vem vet vad. Fan, det kan ju döda henne, om hon får fel grejor. Vem kan vara så nedrig?’ Det knäpper till när hon drar ut hårstrået och slänger det på golvet.

Frank Fernando minns hur hans farfar blind låg i smärtor på ett vårdhem i Karlskrona för många år sedan. Rummet luktade unket och mot slutet svarade han inte ens på tilltal. Utredningen efter hans död visade att han kunnat ha haft fler hyfsat friska år om inte läkaren skrivit ut medicin för en sjukdom det visade sig att han inte hade. Det gjorde honom blind och förvirrad. Och död. Frank Fernando minns att han tilläts leka på sjukhusgården när mamma och pappa var uppe hos farfar. Runt honom satt gamla under filtar och stirrade på honom.

’Vilka jävlar, att de kan sjunka så lågt. Hur mår hon?’ frågar han.

’Vet inte, antagligen har hon ont som fan.’

Teven stängs av mitt i reseprogrammet. Gordana kommer fram till Lizzies mormor och drar iväg henne till hennes rum utan att säga ett ord. Konstigt, är det inte? Gordana brukar ju prata så glatt, även om det inte finns en människa född att höra vad hon säger. Det tog månader att förstå att läääda betyder läggdags.

’Har jag fått min medicin idag?’ frågar Lizzies mormor.

Inget svar.

’Jag har så ont, tror du att det kan vara så att den inte hjälper?’

Gordana lyfter över henne till sängen och daskar till kudden under hennes huvud. När hon lämnar rummet är taklampan fortfarande tänd. Innan Lizzies mormor hunnit fundera över det kommer den nya flickan med tuttarna in med allvarlig blick. ’Såja, Lizzies mormor’ säger hon. ’Imorgon kommer allt att bli bättre ska du se. Imorgon ska du få medicin.’

’Den fungerar ju ändå inte’ säger Lizzies mormor till ryggen på hon med tuttarna, som i farten släcker lampan innan dörren slår igen bakom henne. Inte ens ryggen kan dölja hur stora de där brösten är, tänker mormor och kurar ihop av en stöt rakt i mellangärdet.

’Om det ska göra så här ont kan jag lika gärna vara död’ flämtar hon under ett kort avbrott mellan smärtorna. Hon försöker minnas om hon fick någon medicin idag. Var det idag hon fick komma ut och sitta i solen en stund? Var det idag hon åt citronkex?