Utbildningsval

Sedan Frank Fernandos mamma hade börjat jobba i hans pappas företag blev han ofta lämnad att klara sig själv på vardagar. De genomförde en slags testverksamhet på människors duglighet i arbetslivet, och i veckorna var det inte ovanligt att de jobbade på annan ort upp till tre eller fyra dagar. Frank Fernando hade inte berättat för dem att han dessa nätter låg nedborrad under täcket med teven på för att inte höra alla lägenhetens knakanden och fotsteg, att han var rädd för att lämna sitt rum mitt i natten ens för att gå på toaletten. Varje morgon när klockan ringde fick han springa till toaletten och kissa med en sprängande värk i blåsan. Men kanske anade de någonting, för hans pappa brukade alltid ropa att ’det är ingenting att oroa sig för, allt kommer gå bra’ från dörröppningen med en fullmatad resväska i handen, ofta lite jäktad för att de hade blivit lite sena. Han brukade tända en cigarett och blåsa röken ut i trappuppgången. ’Jag är psykolog och jag vet att om du blir rädd så är det bara hjärnspöken. Kommer inte din mamma snart?’

I hög fart från badrummet med nymålade läppar i mörkt rött klappade Frank Fernandos mamma honom på huvudet. ’Du är ju stora gossen nu, ta hand om dig så ses vi på fredag efter skolan. Jag lagar pannkaka, det brukar du ju gilla.’ Det är fantastiskt hur mat man tyckte om som sjuåring för vissa alltid kommer att vara ens favoriträtt, tänkte Frank Fernando. Men han sade ingenting om att han hellre vill ha tacos och vitt vin när de kommer hem, de verkade ju ha bråttom och fortfarande hade han inte åldern inne för att dricka vitt vin. När dörren stängts stod han ofta kvar en stund, drog in den kvarvarande lukten av föräldrarna som tungt hängde kvar i hallen. Var det hennes sätt att säga förlåt för att de inte umgås tillräckligt?

På vintern var det värre att bli lämnad ensam än på sommaren eftersom det blev mörkt så tidigt. Varför monster och spöken bara kommer fram när det är mörkt visste inte Frank Fernando, bara att det är så. Så fort doften av föräldrarna fallit till golvet gick han till köket och bredde smörgåsar som han kunde ha på sitt rum, så att han inte skulle behöva lämna det i onödan. Nogsamt stängde han alla dörrar till garderober och utrymmen och ställde möbler framför de dörrar som öppnades utåt.

Ungefär samtidigt som hans föräldrar började lämna honom att klara sig själv, väcktes hans intresse för skräckfilm. Det måste varit en masochistisk ådra i honom, för som redan nästan paniskt mörkrädd måste det verka ogenomtänkt, och inte alls ogreppbart att skräckfilm skulle spä på hans rädslor för vad som gömde sig i de mörka vrårna i lägenheten. När hans kompisar köpte godis eller betalade överpris till någon äldre langare för folköl för sina veckopengar, använde Frank Fernando nästan uteslutande sina pengar till hyrfilm. Han bodde bara lite mer än tjugo steg från en videobutik och så fort hans föräldrar lämnat honom, och han förberett smörgåsar för kvällen, tömde han sin spargris och gick dit. Killen som arbetade i videobutiken hade sett honom så ofta, att han inte ifrågasatte att Frank Fernando hyrde filmer med femtonårsgräns trots att han inte var mer än tolv och definitivt inte såg äldre ut än elva.

’De här vill jag ha’ sade Frank Fernando och lade upp Night of the living dead och Hellraiser II. ’De är bra’ sade killen och lade i kassetterna i de tomma fodralen. ’Speciellt Hellraiser, du ska se när Pinhead skjuter sina fiskkrokar mot tjejen, så jävla coolt. Såna skulle man ha.’ Frank Fernando ville inte höra om fiskkrokar, avdraget skinn eller kuber från helvetet, zombier som sakta stapplar fram på blodiga stumpar, men ändå hinner ikapp den jagade som springer sitt fortaste. Egentligen ville han inte ens se det, men det hela hade växt till någonting större än ett intresse: det var ett tvångsmässigt beroende som sade till honom att han faktiskt behövde se dessa filmer.

Så blev det att han snart hade sett alla filmer i skräckfilmshyllan. Han njöt av skräcken under tiden han såg dem, så fort de var slut gömde han sig under täcket och inväntade gryningen. Med tiden hade han på tevens nattprogram på så hög volym för att slippa höra någonting annat, att han även började oroa sig för att grannarna skulle klaga. Skulle han höra om störningsjouren knackade på?

Under täcket tänkte han ofta på hur det skulle vara att vara ensam kvar, när kärnvapenkrig eller en misslyckad vaccination hade dödat alla andra människor och det visat sig att han befunnit sig i gott skydd från smällen eller varit immun mot att förvandlas till zombie. Det ligger i sakens natur att även zombierna dör efter några veckor i brist på föda, och Frank Fernando har gjort upp planer för att överleva just den kritiska tiden när de nattetid strövar genom gatorna för att äta allt levande de kommer åt. Metalljalusier över fönstren och inbrottssäkra källardörrar, fastsvetsade bakom den vanliga ytterdörren håller allt borta, till och med de mäktigaste omlevande. Han hade skrivit listor över konserver han måste köpa när han får mer pengar, för det viktigaste är att klara sig utan att behöva gå ut i minst två månader. Mat, toalettpapper och olästa serietidningar är då en absolut nödvändighet.

Och vad skulle hända sen, när även zombierna var borta? Han myste vid tanken att kunna gå in i vilka butiker han ville och roffa åt sig det han ville ha. Han skulle börja röka, för ingen skulle finnas där att säga åt honom att låta bli. Han skulle lära sig fiska och ägna dagarna i ensamhet vid vackra sjöar, bara lyssna på tystnaden och naturen. Han skulle skriva ner sina erfarenheter och minnen till framtida civilisationer – som sannolikt skulle utgöras av utomjordingar eftersom mänskligheten hade utplånats.

Det enda problemet han såg var att det, utan andra människor, inte skulle finnas någon elproduktion. Utan el skulle allt bli så oerhört mycket krångligare. Det blir omöjligt att kyla ned matvaror för att bibehålla hållbarhet, det går inte att lyssna på musik bortsett från pappas gamla stenkakor på den uppvevade grammofonen i vardagsrummet, det blir inga fler videokvällar. Kanske ska han söka till elteknisk på gymnasiet? Då kommer han kunna skapa elkällor för eget bruk så att han kommer att kunna leva ett någorlunda bekvämt liv.

Under täcket oroade han sig för vad hans akademikerföräldrar ska säga när han meddelar att han vill plugga till hantverkare. Men i det stora hela var det ett litet problem. Det viktigaste måste ändå vara överlevnad.