Fyra män med uppsträckta nävar

Det är nu snart fyrtio år sedan den klassiska bilden togs på Tommie Smith och John Carlos under OS i Mexiko City, där de står på prispallen med handskbeklädda nävar i vädret och nedböjda huvuden. Tommie har sin högra näve höjd, en gest som representerar Black Power, John Carlos vänstra representerar svart enighet. De hade bara ett par handskar, hade båda höjt samma hand om de hade haft möjlighet? I så fall vilken?

De hade blivit ombedda att bojkotta OS som en protest mot rassegregation. Tommie var ett av USA:s stora medaljhopp och avböjde, han ville tävla så innerligt. Det blev tvåhundra meter på 19,83, nytt världsrekord och en säkrad framtid. Eller hade varit det om han inte valt att under några sekunder höja ena handen.

Bara minuter före loppet frågar Tommie John Carlos om han vill vara med och skapa historia. En kompis till Tommie hade köpt ett par handskar och gett till honom, John Carlos går med på medverkan. Båda vet de att ingen kommer att lägga märke till dem om de inte står på prispallen, de springer fortare än någonsin tidigare - ja, det blir ju världsrekord.

Symbolik, vilken jävla genomslagskraft. Vad hade hänt om de bara sträckt på sig?

Istället för flådiga kontrakt tvingas Tommie Smith och John Carlos att lämna OS-byn inom fyrtioåtta timmar, hemma i USA betraktas de som avskum som vanärat flaggan, landet och det amerikanska systemet. Det blir lånade pengar, två kraschade äktenskap och armod istället för hyllande folkmassor och miljonkontrakt. Efter några år börjar Tommie Smith arbeta som idrottslärare, något han fortsätter med ända fram till sin pension.

Tommie Smith kastade bort ett liv i framgång för en sekundlång protest för någonting som borde vara självklart, allas rätt till lika värde och möjligheter oavsett hudfärg. Han hade sprungit på världsrekordtid och kontrakten borde hagla över honom, han borde kunna tälja guld med naglarna - som en vackrare och mer lukrativ version av omslaget till Saw-filmerna. ’Det är en vacker berättelse, är det inte?’ Frank Fernando avslutar med att höja kaffekoppen till en skål, han tittar rakt ner i den innan han dricker. ’Titta, lika svart som de.’

Arkitekten nickar hänfört. Hans cappuccino är slut sedan länge och i vattenglaset ligger några ensamma citronskal och torkar. ’Jag är bakfull, kan vi inte gå ut och ta en promenad? Det är ju åskkvavt här inne.’ En droppe träffar Frank Fernando i nacken, han tittar upp och ser en stor luftkonditionering som hänger rakt ovanför deras huvuden. ’Du, vi sitter ju rakt under friskt flöde luft, det är inte alls det kvavt. Det är du som är bakfull.’

’Oavsett, nu går vi.’

När de kommer ut på gatan stannar Frank Fernando upp. Han böjer ner huvudet och sträcker upp sin vänstra näve i luften, knuten stenhårt. Han står så några sekunder innan han tittar upp. ’Det där kändes faktiskt bra, såg du hur jag valde den vänstra? Black Power känns lite övermaga, i alla fall för en vit kille som jag.’

Arkitekten ser sig omkring.

Frank Fernando anar hans oro. ’Du borde testa du också. Ibland är det skönt att göra de där gesterna man bara sett på foto och film. I bästa fall blir det en avkyld och skön känsla i hela kroppen. Jag kände så alldeles nyss. Cool, liksom.’

Arkitekten ser sig omkring igen. Så böjer han ner huvudet och sträcker upp en knyten näve i luften. Den högra. ’Du har rätt Frank Fernando’ säger han när han rätat ut sig igen. ’Jag blev en del av historien. Det kändes faktiskt rätt så bra.’

I en intervju berättar Tommie Smith att han inte alls har varit bitter över konsekvenserna hans handlande fick. Nu kan han kalla sig för förkämpe för mänskliga rättigheter istället för en idrottsman av många. Han ska till OS i Peking senare i sommar och hålla föredrag, ett välbetalt sådant. Dessutom fick han, med det han genomförde minuterna före den historiska gesten, tretton världsrekord under de år han var aktiv idrottsman. Det är i alla fall någonting att skryta med inför barnbarnen.

’Söta tjejer som jobbade på kaféet’ säger Arkitekten.

’Mmmm’ Frank Fernando nickar instämmande. Över himlen blåser moln i fasansfull hastighet, snart kommer det att börja regna. De börjar gå över grusiga gator, fullt medvetna om att de själva aldrig kommer att vare sig slå några världsrekord eller vara med på ett foto med lika stor genomslagskraft som Tommie Smith och John Carlos. De säger ingenting om det, men faktiskt fyller den insikten dem båda med en gnagande tomhet.