Ingen bra natt att vara vaken

Han somnar lugn utan förväntan. Ögonlocken är som ålar som halt ringlar förbi muskelfästena, det sista han minns är en kvävd gäspning och ljudet av en bok som träffar golvet. En sista muskelryckning i benen och han faller.

Sömnen är tom. En nyspilld säck säd.

När han vaknar är det mörkt. Han ser sig omkring, vet att det är mitt i natten, vet att det var någonting som väckte honom. Det är mörkt, mörkare än vad det borde vara. Han går till fönstret, sätter händerna mot rutan och andas. Mörker. Totalt mörker.

I hörnet vid soffan står en lampa som han inte hann släcka innan han somnade. Den lyser, men den lyser inte upp. Fingrarna glider över sladden till strömbrytaren, trycker till. Det hörs ett knäpp, men det blir ingen skillnad.

Det här är inget strömavbrott. Han vet att lampan lyste, bara det att den saknade ljus. Från gatan glittrar lampor i vattenpussar, utan att reflektera något sken, på andra sidan gatan sitter grannen och läser under en lampas sken. Skenet finns där, inte här.

’Det här är ingen bra natt att vara vaken.’

Han vänder sig, ingen där. Famlande tar han sig till sängen, drar täcket över huvudet alldeles rädd. Till och med magen darrar. Ögonlocken sitter fast i gummiband, går inte att sluta. Ögonvitan omsluter hela iris.

Människor som gnager tänder i skräck riskerar att de är nednötta till morgonen.