En barndom utan husvagnssemestrar

I Frank Fernandos familj var ordet husvagn närmast ett svärord. Användes det dessutom i samma mening som ordet semester kunde svärorden hagla. ’Hur kan de få plats att sova i den där plåtburken?’ brukade pappa säga när de mötte en bil med påkopplad husvagn på vägen. ’De är ju så feta att den knappt räcker till en av dem. Tältar de andra bredvid?’

De kunde åka mil efter mil längs biltäta vägar i ren familjär harmoni, men så fort en husvagn kom i vindrutesikt närapå skrek mamma och pappa rakt ut. Hur var resan? kunde grannar och vänner fråga senare. ’Åt helvete, de där husvagnarna tar ju upp hela vägen. Och sakta kör de’ skulle pappa säga bittert. Grannarna eller vännerna skulle rycka på axlarna och inte tycka att det är en så stor sak, kanske hade de husvagn själva, men samtalet skulle fortgå. Varje del av en husvagnsägares vardag skulle analyseras under lupp, var de valde att bo, hur mycket det kostar, hur mycket mer bensin de förbrukar än de som bara kör bil och koldioxidutsläpp per åkt kilometer. ’De jävlarna’ avslutade Frank Fernandos pappa ofta med, gärna samtidigt som han tände en cigarett och blåste ut rök över samtliga runt bordet.

Istället för husvagn åkte Frank Fernandos familj till ett idylliskt litet rött hus med vita knutar och renoveringsbehov på landet under sin semester. Det var utedass och brunnsvatten, uteplats och total enslighet. Där skulle de få tid att vila och skapa, använda sin tid till kreativa innovationer och sitta och diskutera i smultronbersån. Frank Fernando var ensambarn, något som dels innebar att han var tvungen att spendera sina semestrar utan kontakt med andra barn, dels att han inte kunde dela de trauman som uppstår i kontakten mellan vuxna och barn med någon. Utan någon bundsförvant att beklaga sig för låg han ofta kvar länge i sängen på morgnarna och bad till Gud att hans familj skulle bli lika normal som hans kompisars, med Spanienresa på sommaren, Sälenresa på vintern och husvagn däremellan.

Han ville verkligen ha husvagn och åka på semester som alla andra. Men om detta kunde han inte ens andas. Han visste hur röd i ansiktet pappa skulle bli av att bara höra ordet och hur hans mamma skulle ta honom till köksbordet och diskutera varför just deras familj var annorlunda, och att det var en bra sak. ’Eller hur gubben’ skulle hon säga. ’Eller hur tycker du också att vi har det bra här?’ Det skulle inte finnas utrymme för protester, för då skulle de sitta uppe hela natten.

Om hans föräldrar kunnat läsa hans tankar där han låg och drog sig i sängen skulle de med all säkerhet anmäla honom till en kurs i akvarellmålning eller skicka honom till ett läger för barn med speciella talanger där han kunde utveckla sina kreativa sidor och finna sig själv. Fan, han är ju bara ett barn, kunde han ligga under täcket och tänka. Jag vill ju bara slippa leka Robin Hood med mig själv i stenbrottet eller gömma mig i ladan utan någon som ens letar efter mig. Jag vill bara vara som alla andra. Alla andra verkade åka med sina föräldrar med husvagn, istället för att ägna kvällarna åt sällskapsspel och hemlagad mat i en röd stuga från artonhundratalet. ’Kan vi aldrig få köpesylt till pannkakorna, som alla andra?’ frågade Frank Fernando men fick bara avsmak till svar.

När Frank Fernando blev äldre började han själv känna avsmak för konceptet husvagn och dess ägare. Det hade inte med hans uppfostran att göra, snarare med en slags uppenbarelse. Han var sjutton år och skulle till västkusten tillsammans med kompisar för att fira midsommar. Tätt inpackade i en bil, ännu tätare packad med campingutrustning och ölbackar, körde de för fort genom södra Sverige. I baksätet satt tre tjejer han aldrig träffat förut och fnittrade ända tills de insåg att en av dem led av åksjuka. Det hela uppenbarades när hon försynt försökte säga till föraren att stanna bilen, men hon hade varit för blyg för att förbereda honom för att detta skulle kunna ske, så mitt i ’…tror vi måste sta…’ bazookakräktes hon rakt över växellådan. Lukten av hennes uppkastning gick inte att vädra ur.

Det var sagt att de skulle bo i en på campingen ditställd husvagn som var lånad av någons morbror. Frank Fernando hade tidigare erfarenheter av tältande på festivaler och inte vidare stora anspråk på hur han skulle sova. ’Med rätt mängd alkohol somnar man alltid’ sade han till föraren samtidigt som han försökte undvika att skratta för att inte andas in stanken av spya. Föraren nickade varsamt, fullt medveten om att för stora rörelser skulle få honom att behöva andas i onödan.

Det var inte härbärgeringen i sig som störde honom. Efter en sen midsommarfest tog han sig lagom snurrig in i husvagnen och somnade raklång på golvet mellan köksdelen och toaletten. Smaken av färskt hångel fanns kvar runt hans läppar, men det hade varit en ganska avslagen fest. Många var på dåligt humör, den åksjuka flickan hade gråtit och druckit så mycket att hon kräkts igen. Men nej, det var inte det som fick honom att ändra uppfattning om husvagnsfolk, det var husvagnsfolket själva som fick honom att till slut dela sina föräldrars uppfattning. Runt dem satt människor med träningsoverall och shottade hembränt till ljudet av dansband och ledsamhet. Han såg hur männen var elaka mot sina fruar, hur fruarna öppet flörtade med grannen, hur grannen slog sina barn, hur barnen sköt med slangbella mot andra barn… och så vidare i all oändlighet. Och alla bodde de i likadana husvagnar och alla betalade de tvåhundratjugo kronor per natt för el och tillgång till de gemensamma duscharna.

När Frank Fernando låg under täcket som liten och önskade husvagn och en normal uppväxt såg han all den frihet det skulle innebära att ha ett hem på hjul. Man kan stanna precis där man vill, åka till de mest otillgängliga ställen men ändå kunna laga mat och diska, kolla på Dallas och lägga sig att sova i sin egen säng. Han såg hur han i sin husvagn skulle åka till Narvik och ställa husvagnen lite för nära klippstupet ner till havet. Men det är klart, och det förstod han först på campingen på västkusten: det han inte tänkte på är eltillförseln. Varifrån ska man få el om man ställer ifrån sig husvagnen varsomhelst? I Narvik finns ingen kontakt att stoppa sladden i. I skogen finns bara troll och skogsrå, dit når inga förlängningssladdar. Till och med på en parkeringsplats i centrum är det stört omöjligt att få tag på lovlig eltillförsel.

Det är möjligheten att titta på teve och få rinnande vatten som gör att man tvingas trängas på en camping tillsammans med en miljard andra människor för tvåhundratjugo spänn natten, istället för att uppleva den frihet det borde innebära med ett hem på hjul. Och det är när människor trängs på små ytor som de blir elaka mot varandra. Husvagnen är per se den minsta kollektiva ytan vi känner till. Ju större familj, desto mindra kollektiv yta dessutom.

Och där, liggande raklång och nyhånglad i en fullpackat husvagn insåg han att hans föräldrar hade haft rätt hela tiden, även om deras uttryck var i syrligaste laget. Ska man ha husvagn borde man dessutom ha ett eget litet kärnkraftverk, eller täcka taket med solpaneler. Man borde få slippa trängas utanför husvagnen när det är så uppenbart att man måste trängas inuti den.

Men även om hans föräldrar hade rätt i ämnet husvagn tar det inte ifrån dem att det var fel att ta ett ensamt barn till en isolerad vuxenvärld under hela barnets barndom. Att fira semester ensam med sina föräldrar på landet har säkert påverkat Frank Fernando minst lika mycket som om de hade färdats till tätbefolkade campingar i husvagn. Om inte mer, på campingar finns i varje fall andra barn och nya intryck. På deras lantställe fanns bara en hemmagjord pilbåge och låtsaskompisar.