Festivalsommar från the office

Nya stolpar ska ställas upp vid skrivborden på Frank Fernandos arbetsplats, stolpar som sammanfogar alla de sladdar som hänger ner från datorer, lampor och elektriska pennvässare. Frank Fernando visar var han vill att stolparna ska stå för en krum hantverkare med tunna läppar. Med ena handen gestikulerar han i luften.

’Omöjligt’ säger hantverkaren.

’Vad menar du omöjligt?’ frågar Frank Fernando.

’Du kan inte ha stolparna där, de måste stå här’ svarar hantverkaren och pekar på ett ställe mitt på golvet. Frank Fernando skakar på huvudet, ställs stolparna där blir det ingen förbättring från tidigare, sladdarna måste då ändå dras en bit över golvet för att nå stolpen. ’Varför inte?’ väser han.

’Stolparna ska stå här.’ Den krumme hantverkaren vänder sig om och börjar dra med baksidan av hammaren i en bit eltejp som sitter fast i golvet, diskussionen avslutad. Ingenting Frank Fernando säger verkar kunna inverka på något sätt stolparnas position, hantverkarens kroppsspråk är tydligt. Han lägger en hand på hantverkarens axel, hantverkaren stannar upp. Hela kroppen fryser till. Så vänder han sig mot Frank Fernando och kliar sig med hammaren över den orakade kinden. ’Vad vill du?’ Orden kommer från långt bak i hantverkarens gom.

’Jag vill ha stolparna bredvid borden, inte mitt på golvet.’

’Stolparna ska stå här’ nästan skriker hantverkaren. Med en smäll faller hammaren i golvet, han drar upp byxorna i linningen och spottar brun saliv över axeln. Så tar han sats för sitt bästa, och enda, argument: ’annars börjar det brinna.’

Vad svarar man på det?

Imorgon börjar Frank Fernando sin semester. Redan efter lunch tänker han ta sin röda Peugeot och köra till Östersund och Lizzie, bort från hantverkare med tunna läppar, beslut om stolpars placering, papercuts och att lägga papper i en hög för åtgärd senare. På många sätt har de senaste två åren har varit som ett exceptionellt långt avsnitt ur the Office. På Frank Fernandos kontor finns några Gareth Keenan, nog är likheten ganska slående om man tittar på dem under lupp. Dawn Tinsleys finns det hur många som helst. Kanske påminner Frank Fernando själv om Tim Canterbury. Eller den där store autistiske lufsen.

Hantverkaren skulle säkert säga att han är som David Brent. Men han har sannolikt aldrig sett the Office, så risken är ändå minimal.

Frank Fernando vänder hantverkaren ryggen och går några steg, trygg i att morgondagen kommer att ge vila och ro. Om nu stolparna måste stå mitt på golvet ligger det utanför Frank Fernandos kontroll. Annars börjar det brinna. Hantverkaren låter som en domedagspräst.

Det kommer att bli festivalsommar. Så fort Frank Fernando kommer ut från kontorets portar ska han ta på sig slimmade jeans, t-shirt med tryck och bara vänta. Vänta på Storsjöyran och Way Out West. Vänta på Neil Young, Flaming Lips, Håkan Hellström, Grindermen och Sonic Youth. Vänta på Broder Daniels sista spelning någonsin.

Det kommer att bli en bra sommar.

Hantverkaren tar upp hammaren och börjar slå på en av stolparna. Så här på avstånd är det svårt att avgöra exakt varför. Frank Fernando lämnar honom. ’Jävla gubbe’ mumlar han. ’Imorgon slipper jag se dig. Imorgon slipper jag allt det här. I tre jävla veckor.’

I väntan på konserterna ska han dricka vitt vin och lösa korsord. Frank Fernando är som en gammal tant, men ibland är det gott att vara just det.