Den i en bistro

Frank Fernando sitter i sin röda Peugeot på väg norrut. I skogarna som susar förbi fönstren är det mörkt, trots att sommarnatten egentligen inte tillåter det. Han kör fortare än han borde; hittills har han sett flera rävar springa över vägen, ett par rådjur hoppa fram från ingenstans och när han bromsar skakar hela bilen. Det är först i veckan som bromsskivorna ska bytas professionellt, så han försöker så gott det går att planera sin körning för att slippa använda bromsarna alls. Båtsmans tappra försök att hjälpa till förvärrade tyvärr bara bilens tillstånd.

I nittio far han förbi en fartkamera på sjuttioväg. Fan också.

Passagerarsätet är belamrat med godis och mineralvatten, kaffe och snus. Ovanpå allt ligger en osorterad hög skivor, från högtalarna hörs Eldkvarns Svart blogg. Frank Fernando köpte den på ICA innan han åkte, något han annars aldrig skulle göra. Vanligtvis blir han Zapatista när han ser hur matgrossister blir musik- och litteraturgrossister. Med storskalefördelar och möjlighet att portionera vinst från matverksamheten kan de hålla lockpriser på ett smalt och tafatt sortiment – det som de tror att folk köper, det som folk verkligen köper. På sikt suger det ut marknaden för mindre aktörer som försöker hålla ett bredare utbud. På längre sikt kan det innebära att utbudet smalnar.

’Förjävla dåligt, Frank Fernando’ förebrår han sig själv. Men han behövde någonting som kan hålla honom vaken, någonting nytt som han aldrig lyssnat på. Och Pluras röst passar in i sommarnatten. Det är gungande gubbrock med livserfarenhet.

Det här är historien om mitt liv så gott jag kunde. Det mesta är borta, jag har bara levt för stunden. Om du möter mig ikväll, ikväll är jag inget bra för mig själv.

Synd bara att de fyller upp ljudbilden så mycket, två tre instrument borde räcka. De verkar spela på allt som går samtidigt, även saxofon som är det vidrigaste ljud Frank Fernando vet. Det tar fokus från det som är viktigt. I en bättre värld hade Plura sjungit ensam till piano och bas, eller theremin och plastsynt. Egentligen borde musiker förbjudas att spela in fler instrument samtidigt än tre eller fyra. Max fem. Och saxofonen borde verkligen raderas från musikhistorien.

När klockan blir halv tre skriker hans ögonlock att de vill krama om varandra, han nickar till med huvudet. Med en gäspning lutar han sig fram mot ratten och sjunger högt till musiken, dansar sittande för att hålla sig vaken. En ängel från de ljusa molnen ovanför honom blåser sin trumpet och beordrar honom att stanna bilen och ta en rast. Med bara en timmes körning kvar kör Frank Fernando till sidan av vägen och bilen gungar kraftigt av ansträngningen för att bromsa, cd-skivor far ner på golvet. Han sluter ögonen, ångrar lite att han inte tog tåget istället. Där hade han kunnat sova fridfullt efter en ölfylla i bistron, utan hänsyn till sin egen säkerhet och ändå fortsätta färdas. Precis i ögonblicket mellan vakenhet och sömn känner han hur smaken av öl fyller hans mun, någon bredvid honom pratar glatt och han tittar ut genom ett tågfönster. Den bästa ölfyllan är ändå den i en bistro på ett tåg i fart.

Vägarna är alldeles tysta och djuren är någon annanstans. När Frank Fernando vaknar är munnen torr och han känner sig lite bakfull. Är det vettigt att fortsätta köra, även om man bara drömt en fylla? Han vrider om nyckeln och tar chansen.

Ikväll ska jag bli full, för kärlekens skull sjunger Plura. Frank Fernando önskar att han kunde hålla med.