Raggarparad i Rättvik

I Rättvik är det raggarträff i helgen, en happening som, visar det sig, drar till sig folk från de mest långväga platser. Karavaner av veteranbilar med mustaschprydda män, nedvevade tygtak och Eddie Meduza eller Elvis i högtalarna, cruisar tålmodigt fram längs väg femtio. I baksätet sitter kvinnor med sexuell peak på sextiotalet - och då har kvinnor en betydligt senare sexuell mognad än män – iklädda mörkt blå mascara och sjalett. Någon röker cigaretter på plastpinne. De flesta har djup urringning.

Frank Fernando sitter allt mer stressad i en evighetslång kö bilar dubbelt så gamla som han själv. Det är inte ens någon mening med att köra om, så långt han kan se tomkör lågt ställda pimp-my-ride-forntid sig fram i ultrarapid.

Visst är det roligt att folk har intressen, men att cruisa Rättvik känns som ett relativt tafatt sådant. Hur långt har folk åkt för att komma dit? Att åka parad genom en inte ens liten stad på fritiden verkar lite slösaktigt med den lilla tid vi har, är det inte så att man i slutänden gör det i syfte att få ligga dessutom? Vem ska de ragga upp om tanten sitter i baksätet och studsar till King Creole. ’Hej, vill du ha trekant med tanta och undertecknad?’

En svepande blick över till baksätet, sedan tillbaka. ’Skulle inte tro det.’

Bortkastat.

Synd att det inte regnar, så skulle han slippa se all denna gammelmodiga kåthet. Då skulle de vara tvungna att veva tillbaka taken på plats och blåsa röken ut genom fönstret.

Bilkön transformeras till en regelrätt parad när de når Rättvik. Lika plötsligt som oväntat visar det sig att Frank Fernando blir en del av paraden, trots att han bara är på genomresa till Östersund. Med bar överkropp i sin röda Peugeot från nittiosju och Rastaman Vibration på högsta volym sticker han klart ut från de informella normer som vid denna tidpunkt rår i Rättvik. Trots att han sticker ut verkar ingen se honom, människor på gatorna har bara ögon för veteranbilarna. ’Jag har i alla fall nya bromsskivor’ skriker Frank Fernando genom den nedvevade rutan.

’Jag med, fast i original’ hör han hur någon i bilen framför svarar.

Kanske jag också har, det vet ju inte du, tänker Frank Fernando. Men han säger ingenting, han har i färskt minne berättelser om hur Sheriffen blev jagad genom Trollhättan som ung av just raggare. De hade dragit kniv från någon ficka i skinnvästen, och ormskinnsbootsen klapprade allt snabbare mot gatstenarna bakom honom. Lyckligtvis visade sig fördomarna om raggares konditionsnivå stämma de gångerna. Redan efter några kvarter stannade de med ena handen tryckt i mellangärdet och rosslig andning. Men man vet ju aldrig, det är bäst att vara försiktig.

Framför Frank Fernando glider en gräddvit Cadillac fram, bländande nyputsad reflekterar den solen effektivt under hans solskydd. Han tvingas till ett russingrin. ’Mamma är den där raggaren naken’ hör han ett barn skrika. Han tittar efter var rösten kommer från. En pojke i sjuårsåldern pekar rakt mot honom, samtidigt som han rycker i sin mammas jeansskjorta.

’Vad konstig han ser ut, är han kines?’ frågar pojken igen. Dumma unge, fattar han inte att Frank Fernando russingrinar för att han knappt kan se någonting. Jävla Cadillac. Han pekar finger mot ungen, som förvånad börjar grina. Hans mamma böjer sig ner mot honom för att trösta, snart därefter vänder hon sig och tittar argt rakt på Frank Fernando. Han rycker på axlarna mot henne, vill förmedla en slags vad-kan-man-göra-åt-grinande-barn-känsla.

Mamman rätar på sig och tänder en cigarett som hon genast fimpar rakt i handflatan. Hela tiden med blicken fastnaglad på Frank Fernando. Han drar efter andan.

Förskräckt vevar han snabbt upp sin fönsterruta. Han tittar bort.

Lyckligtvis är Rättvik en väldigt liten stad. När han kommer ut på andra sidan ser han bara mötande bilar. Körfältet framför honom ligger helt tomt. Han gasar till och lämnar ansamlingen raggare och sporadiska galningar bakom sig, vid sidan ser han hur den mötande bilkön blir suddigare ju fortare han kör. Frank Fernando är glad över att komma därifrån, slippa se all denna likriktning och föråldrad ungdomlighet. Han känner att han är bättre än alla dessa människor. Frank Fernandos intressen är i alla fall verkliga, intressanta och innehållsrika.

Han börjar rabbla för sig själv vad han är intresserad av. En kort stund senare tystnar han och faktiskt skäms lite. Det verkar som att han i stort sett är intresserad av samma sak som raggarna: att knulla, transportera sig till nya platser och lyssna på musik. Fan också, då kanske han inte är så mycket bättre än dem. Nåja, han har ju i alla fall tak på bilen.